

"Alla tittar till höger ... nuuuuuu!"
Tills jag kommer för nära med kameran ...
... då är där en som säger ifrån!
Titta! Vem är det som kommer där?
Favoriten Milo!
Efter att ha hälsat på kompisen, tuggat gräs
och gått och snusat i buskarna ...
... verkar Felix nöjd och belåten
och styr kosan mot ytterdörren.
Satt inne på "kontoret" och tittade på regnbågen
när Östanvik kommer inglidande.
Mycket intressant att se
hur denna stora båt
vänder i "kanalen" ...
... och vänder ...
... och vänder ...
... för att till slut
kunna backa på plats.
Det finns en hel del
som händer utanför fönsterna.
Efter att ha kastat en blick
ut genom fönstret
och sett detta gråa,
regniga tillstånd,
som befinner sig
där utanför,
så har jag bestämt mej
för att krypa ner under täcket
en liten stund till.
Klockan blev ju plötsligt
bara halv åtta :-)
Vi var ute i tre timmar
och det var en hel del motiv
jag förevigade med min kamera.
Ju mer jag håller på med fotograferingen,
desto större blir min längtan efter
en "riktig" kamera.
Jag är så jätteglad över min lilla digitalkamera,
men längtan efter att kunna "göra mer" av ett motiv
bara växer och växer.
Jag får ta mej en rejäl funderare,
så får jag se vad det blir av det.
Jag lyckades i alla fall
fånga den här krabaten på bild,
med min lilla digitalkamera,
när han / hon hade fullt upp med plastet.
Riktigt underhållande att stå och studera!
Nu måste jag skynda mej och göra mej i ordning.
Det väntar en helkväll
som börjar med ett restaurangbesök.
De öppnar inte förrän kl. 17.30,
så vi kommer att hänga på låset.
Anledningen till att vi har lite "bråttom"
är att vi ska på konsert efteråt
och det börjar kl. 19.30.
Efter konserten
blir det en tur till vårt "stamställe",
där vi ska träffa våra vänner E och P.
Ser verkligen fram emot det,
det känns som om det var ett tag sedan
vi var ute ihop.
Minns,
det som är värt att minnas,
och lär av dina misstag.
Ha många drömmar om framtiden,
så kanske några slår in.
Men viktigast av allt,
är att leva i nuet!
Men det är så svårt att låta bli. Och inte allt för långt fram
i tiden, så skulle jag kunna tänka mej att det inte är alldeles
omöjligt att jag har fått tillbaka lite av den där elden som
brann i mej - åtminstone tror jag att en gnista kommer att
vakna till liv igen. Det känns så.
Annat jag tyckte mycket om, var att göra egna kort
- födelsedagskort, julkort, påskkort m m.
Sen har vi fotograferingen. Oh, vad "såld" jag var på det!
Jag såg fotomotiv i verkligen ALLT! Det var ytterligare
ett intresse jag var ensam om. Var ständigt förföljd av orden:
"Du och dina foton."
Det var synd att inte digitalkameran fanns på den tiden det
begav sig. Så mycket pengar man hade kunnat bespara sig
på framkallningar och vilken skillnad att kunna se bilden
direkt och slippa vänta en vecka, som blev till några dagar,
som till slut krympte till en timmes väntan.
Det var ytterligare ett intresse som mer och mer rann ut i
sanden.
Men det har jag tagit upp igen så smått - fotograferingen -
vilket i sin tur leder till att suget efter en "riktig" kamera
växer för varje vecka.
Jag kan göra mycket med min lilla kamera men det är ju
bara lite skrap på ytan, egentligen. Har emellanåt sådan
lust att lära mej hur en "riktig" kamera fungerar och
införskaffa en sådan. Men då skulle jag behöva många fler
timmar på dygnet :-).
Och med tanke på hur det har varit ett tag nu, så tror jag nog
inte att det är riktigt läge för mer "input" i min hjärna.
Att komma ut i köket tre timmar efter frukosten och se att
pålägget ligger framme och att spisplattan står på femman
(av sex lägen) efter äggkokningen eller att glad i hågen sätta
klockan på ringning en lördag morgon så att jag hinner
sortera tvätt och gå ner och ska sätta igång två maskiner och
upptäcker att det inte är min kolv som sitter på tavlan på
tiden klockan 08.00, utan min kolv sitter på tavlan klockan
16.00 - dagen innan!! ja, då tror jag inte att det är läge för
mer "input".
Eller som i morse. Och det är inte första gången. När jag kom
hem igår så var det sådant busväder så jag hade rakt ingen
lust att parkera borta på parkeringen och gå i motvind hela
vägen till min port, jag hade även rätt mycket i bagaget som
skulle bäras upp, så för att vara bekväm så har jag flertalet
gånger parkerat bilen nere på gatan och så går jag in på gaveln
på huset och går genom källaren till min trappa, så slipper jag
både blåst och regn någon längre sträcka.
Och det kommer jag ihåg tills nästa gång jag ska ha bilen?
Typ, som i morse. Icke!
Går bort till parkeringen och där står ju så klart ingen bil och
inte förrän då ramlar poletten ner: Jag parkerade ju på gatan!
Så det är bara till att gå hela vägen tillbaka.
Ja, ja. Det man inte har i huvudet får man ha i benen.
Och det är väldigt mycket jag får ha i benen för tillfället!
Från det ena till det andra: om två månader är vi mitt uppe i
det som också var min stora passion under väldigt många år:
Julen.
Om två månader är det julafton!
Var på Nöjesteatern ikväll
och såg och lyssnade på
Kolla Povel,
en konsert med
Svante Thuresson, Anne-Lie Rydé,
Lotta Ramel, Mikael Ramel
och Stephan Lundin.
Gästartist var
Peter Harryson.
Temat på hela konserten var
Povel Ramels låtar.
Vi var med på en musikalisk resa
genom många, många av Povels låtar!
Helt fantastiskt vad den mannen kunde!
Vilket stort tomrum när han gick bort
i juni förra året, 85 år gammal.
"Du får inte "
Sonja Aldén
”Du får inte knacka på min dörr,
om du inte är beredd att komma in.
Du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål.
Inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål.
Du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt,
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.
Du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va din verklighet.
Du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet.
Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill.
Du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro,
så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro.
Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla ner,
om du inte sen kan stå
för all den oreda du ger.
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart.
Men jag önskar inget hellre,
än att du gör allt emot mig snart
Men du får ta den tid du behöver
vad är det du vill .
Du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
så att allting som vi lovade oss själva …
Ooooooh, vad är det du vill ...
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
så att allting som vi lovade oss själva …
Du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart.
Men jag önskar inget hellre,
än att du gör allting mot mig snart”
..... tillsammans kan göra
sådan nytta!
Jaha, då är man en erfarenhet rikare då. Åkte in på akuten för
första gången i mitt liv.
I onsdags, när jag hade semester, så började jag få ont i nacken,
på höger sida. Det blev värre och värre ju längre dagen gick.
På natten kunde jag i princip inte sova och hela torsdagen på
jobb kämpade jag med att stå ut. Natten till idag, fredag, fick
jag i princip inte heller nån sömn. Blev däremot riktigt orolig,
när jag började känna att högra ansiktshalvan liksom domnade
bort. Kom senare till jobb och fick verkligen kämpa med att hålla
mej uppe. Dels var jag helt slut efter två nätter utan sömn nästan
och så gjorde det ju rejält ont. Men det enda som oroade mej var
domningarna i höger ansiktshalva, från ögonlocket ner till läpparna.
En nerv måste sitta i kläm eller något.
Jag kan inte röra huvudet i sidled eller bakåt. Att hosta, är
fortfarande inte helt bra efter förkylningen, eller svälja, är rena
tortyren. Inte i halsen men bakom örat, vid hårfästet.
Folk runt omkring började tjata på mej om att jag skulle kontakta
läkare, men det sitter långt inne. Inte förrän jag absolut inte står ut
längre tar jag det steget. Har alltid varit sådan.
Läkare = nålar = Usch och fy!
Vid 12-tiden kände jag att nu står jag inte ut längre, så jag körde ner
till vårdcentralen, men där kom jag inte långt. När jag berättade om
symptomen fick jag beskedet att åka in till akuten. Helst med en gång.
Akuten? Jag? Genast började tankarna snurra rundor.
Det tog en stund och man hann se sig om bland folket som satt där
och man kunde i en del fall konstatera att man verkligen är lyckligt
lottad här i livet. Livet och ödet kan verkligen vara grymt på många
sätt och vis.
Hörde till slut mitt namn ropas upp och följde med sköterskan in i
ett rum där jag fick dra min story igen och svara på hennes frågor,
medan hon antecknade och tryckte och kände på hals, nacke och i
ansiktet.
När hon hade antecknat färdigt sa hon: "Jag kan inte ta något beslut
om detta utan jag måste ta det med en läkare, som får avgöra hur
vi ska gå vidare" och så försvann hon. Efter ett tag kom hon tillbaka
och sa:
"Läkaren ville att vi skulle ta lite prover på dej så du får sitta ner och
vänta tills du blir uppropad".
Tillbaka ut i väntrummet där mamma skiner upp i en min som sa
ungefär: Hur gick det? Vad sa dom? "Dom ville ta lite prover",
svarade jag innan hon hann säga något. Så det var bara till att
sätta sig ner igen och försöka fördriva tiden, som man inte hade
någon aning om hur lång den skulle bli.
Sedan hör jag mitt namn ropas upp och följer med kille som visar
mej in i ett rum, där det redan finns fyra andra patienter, hinner
jag se och det enda som skiljer oss åt i detta stora rum är gardiner
till väggar, vilket innebär att man hör allt vad som sägs. Jag hinner
se att killen på sängen till höger om dörren verkar sova. Bredvid
honom halvligger en äldre dam och en läkare sitter och talar med
henne, men jag hör inte exakt vad som sägs för min säng, där jag
ska halvlägga mej, är i motsatta diagonalen i rummet och står bara
snett framför en annan säng, där en ung tjej ligger och det är
läkarens samtal med henne som fångar min uppmärksamhet.
Hon har tydligen hjärtbesvär. De sitter och tittar på monitorn
hon är uppkopplad mot och kommenterar när hennes hjärta
skenar iväg och vad hon tänker på just när det händer. Till
vänster om mej kommer det in en äldre man som också ska
kopplas upp mot maskiner men mer än så hinner jag inte
uppfatta förrän killen, som visade mej in i rummet, kommer
fram till mej och ställer frågor om mina symptom och sen säger
att de ska lite prover på mej.
Av med koftan så de kommer åt höger armveck där de ska tappa blod.
Jag hinner pipa fram: "Jag gillar inte sånt här" och inser vad som
alldeles strax ska hända. Han ska med en nål sticka hål i mej. Genom
min hud och in i en ådra! Oj, oj, oj, oj. Jag blev lika liten som
Tummelisa plötsligt. Insåg att han försökte finta mej när han började
kallprata och skulle få mej till att svara på hans frågor - men den gick
jag inte på! Jag var helfokuserad på vad som pågick i armvecket fast
jag inte såg något. Och plötsligt kände jag det! Han stack igenom och
jag fick ur mej ett ynkligt: "Oooooooj ......". "Strax färdigt", sa han
med ett leende. Det lät som om han log i alla fall, för jag kunde inte
se hans ansikte.
Sedan blev det aktivitet på vänster sida. Medan jag ska sitta och
klämma en papperstuss i höger armveck, med böjd arm, för att
stoppa blodflödet, så ska blodtrycket mätas på vänster arm där
gummigrejen spänns och armen stryps när de pumpar upp den
här grejen och samtidigt så sätts en "bomullstuss" in i min vänstra
näsborre och från den gick det en sladd som försvann bakom mej
och så kommer det en som ska ta tempen på mej och sticker in en
grej i vänster öra och ..... där sitter jag mitt i och känner mej som
en - liten apparat - med sladdar och mojänger på. Kan nästan se
det framför mej:
Där sitter jag , alldeles vit i ansiktet för att det gör ont, (låter
bättre än att skriva på grund av läkarskräck) med svarta ringar
under ögonen på grund av sömnbrist och med ögon stora som
tefat som har fullt upp med att ha koll på vad som händer till
höger och vänster. Och eftersom jag inte kan röra huvudet så
är det ögonen som far fram och tillbaka i sina hålor så att jag
inte ska missa något.
Tittar upp och ser att de rullar ut tjejen med hjärtbesvären
och hon är verkligen uppkopplad till grejor!
Då ville jag säga: "Men hallå, jag har bara ont i nacken och är
stel och har domningar i högra ansiktshalvan, kan jag få några
piller och få gå hem?"
Men jag hinner inte framföra mina tankar, för killen ställer
sig framför mej och antecknar det han läser av på en skärm
bakom mej och sen blir jag befriad från mojängerna de har
satt på mej. "Jag ska gå iväg och prata med läkaren om detta
så kommer han om en stund, så tar han beslut om du ska träffa
en specialist", säger han och försvinner. What? Jag har ju bara
ont i nacken och är stel och har domningar i höger ansiktshalva
ju. Vad då specialist?
Nåja, det går "en stund" och killen kommer tillbaka med en
läkare och än en gång får jag dra min story och sen ska han
kolla en del grejor på mej. Han letar svullnader i ansikte och
nacke eller andra förändringar som hängande ögonlock, pupillernas
storlek, mina reaktioner i ögonen, styrkan i händerna, kan jag
rynka pannan och en del andra grimaser. Trycker och känner på
hals och i nacke och ansiktet.
"Är det inte bara nån inflammation, tror ni?" får jag fram. "Med
dina symptom måste vi ta en del tester för att utesluta vissa saker",
svarar läkaren leende. Sedan diskuterar han med killen och säger
att: "Vi kan utesluta .... " sen säger han några mycket märkliga ord
som jag inte ens kan upprepa och vänder sig mot mej med ett leende.
"Kan du ta det på skånska kanske?", säger jag med ett leende tillbaka.
Då säger han orden igen och för mej låter det ungerfär som:
"lsodujglisudk öoaorjgklgki kjkdui" ... typ.
Sen förklarar han lite snabbt om hängande ögonlock, svullnader,
dålig reaktion och det andra de har testat, att det kan vara tecken
på andra grejor och då säger jag: "Vad skönt att det inte verkar vara
några andra "grejor", men varför domnar min högra ansiktshalva?"
Då vill han jag ska beskriva och förklara hur det känns och var och
sedan säger han: "Jag tror nog du ska få träffa en av våra specialister
inom området så vi kan vara helt säkra". Ridå alltså! Varför måste
jag vara så nyfiken??
Ut till väntrummet och mamma kan nog se på min min att jag inte
är nöjd med situationen och jag säger: "En fjärde person ska titta
på mej och det är ett annat väntrum vi ska sitta i."
Vi förflyttar oss och börjar en ny väntan. Men ganska så snabbt
blir jag inkallad och visad in i ett rum med tre sängplatser och där
finns redan ett annat par längst bort. Tiden går och jag plockar upp
en tidning jag har haft med i väskan och börjar läsa. Och långt om
länge kommer det in en läkare, "specialisten", som säger till paret
längst bort: "Vi har inte glömt bort er men det kommer in traumafall
hela tiden där borta och de måste gå före."
Sen kommer hon bort till mej och frågar ut mej en massa och än
en gång får jag berätta om mina symptom och hon undersöker
hals, nacke och ansikte, ställer frågor och kommenterar förre
läkarens utlåtande om att de har uteslutit "lsodujglisudk öoaorjgklgki
kjkdui" ... och tillsammans kommer vi så överens om att jag ska ta
inflammationshämmande tillsammans med Panodil 3 gånger dagligen
och om 7 - 10 dagar bör jag vara återhämtad men att jag måste vila
nacken och hålla den varm. Och skulle jag märka den allra minsta
förändring i något, yrsel, synen blir konstig eller "förlamningskänslor"
så måste jag lova att åka in med en gång.
Jag kände att befrielsens stund var nära så jag lovade dyrt och
heligt att göra allt hon sa och sedan kunde jag inte låta bli att säga
något i stil med att "Det känns inte så bra att ha upptagit så många
personers tid här inne när det inte är något allvarligare men det
var vårdcentralen som skickade in mej och ni har varit så himla
goa allihopa fast man har märkt att ni har det stressigt". "Så får
du inte resonera", sa hon, specialisten, "man ska vara rädd om sig
och reagera om det är något som inte är normalt och du har inte
tagit upp någons tid - det är vårt jobb. Lova nu att du är observant
på om det blir några förändringar!" Jag lovade och gick ut i friheten!
När mamma och jag var på väg till apoteket, kunde jag bara
lovorda vilken fantastisk sjukvård vi har egentligen. Vilket
omhändertagande lilla jag hade fått. Och snabbt gick det. Från
det att jag skrevs in, kl 15:19 tills jag var klar hade det gått ca
2 tim och 20 min.
För en stund glömde jag bort alla skräckhistorier man läser om
så ofta.
Det var himla kallt ute och ont hade jag så jag var inte direkt
på humör för att åka buss hem. Vi bestämde oss för att lyxa
till det och dela taxi hem och väl hemma blev man på lite
sämre humör. Medan bussen för oss båda hade kostat under
25 kronor så kostade taxin 180 kr!
Jag blev tjurig så han fick ingen dricks! 180 kr!! Bensinkostnaden
den sträckan är på max 25 kr!!
"Islands in the stream"
Dolly Parton & Kenny Rogers
"Baby, when I met you there was peace unknown
I set out to get you with a fine tooth comb
I was soft inside, there was somethin' going on
You do something to me that I can't explain
Hold me closer and I feel no pain
Every beat of my heart
We got somethin' goin' on
Tender love is blind
It requires a dedication
All this love we feel
Needs no conversation
We ride it together, ah-ah
Makin' love with each other, ah-ah
Islands in the stream
That is what we are
No one in-between
How can we be wrong
Sail away with me, to another world
And we rely on each other, ah-ah
From one lover to another, ah-ah
I can't live without you if the love was gone
Everything is nothin' if you got no one
And you did walk in tonight
Slowly loosen' sight of the real thing
But that won't happen to us and we got no doubt
Too deep in love and we got no way out
And the message is clear
This could be the year for the real thing
No more will you cry
Baby I will hurt you never
We start and end as one, in love forever
We can ride it together, ah-ah
Makin' love with each other, ah-ah
Islands in the stream
That is what we are
No one in-between
How can we be wrong
Sail away with me, to another world
And we rely on each other, ah-ah
From one lover to another, ah-ah
Sail away
Oh, come sail away with me
Islands in the stream
That is what we are
No one in-between
How can we be wrong
Sail away with me, to another world
And we rely on each other, ah-ah
From one lover to another, ah-ah
Islands in the stream
That is what we are
No one in-between
How can we be wrong
Sail away with me, to another world
And we rely on each other, ah-ah
From one lover to another, ah-ah
Oh, won't you sail away with me"
Ha en bra dag!
Som det heter: Skönheten ligger i betraktarens ögon.
Och är man öppen i sinnet kan man verkligen se skönhet i det mesta.
Vi leder cyklarna upp och passar på att njuta av höstens alla färger.
Tänk vad naturen kan åstadkomma!
Det gäller att njuta så mycket man kan, för rätt vad det är är allt
grått och trist!