"De står mitt emot varandra. Mitt emot varandra för att
säga farväl. De inser båda, att när de vänder och går åt
vars ett håll, då skiljs deras vägar.
Det är med stor sorg och mycket smärta i sina hjärtan,
de står här. Båda två känner hur deras hjärtan bultar för
fullt och hur ont det gör invärtes. I bröstet, i magen. Båda
kämpar med att försöka hålla andningen nere i normalt
tempo, så att den andre inte ska märka, vad som egentligen
försiggår i deras inre. Tårarna som tränger fram i bådas
ögon, försöker de så diskret som möjligt att blinka bort.
Det gör ont, så fruktansvärt ont, att stå så här, mitt emot
och veta att det är för att ta farväl.
Båda hoppas och önskar, att den andre ska säga eller
göra något, så att hela den här sorgsna och hjärtslitande
situationen ska försvinna.
Men ingen av dem vågar ta det steget. Båda väntar ut
den andre.
Det blir svårare och svårare att andas och att hålla
tårarna tillbaka. Och så denna intensiva smärta i bröstet!
Kommer den någonsin att försvinna igen?
Orden som måste komma, börjar uttalas.
"Du får ha det så bra."
"Detsamma."
"Hoppas du kommer att hitta det du letar efter. Det du
drömmer om och längtar efter. "
"Detsamma."
Det börjar bli svårt att prata. Det känns som om en stor,
tjock klump fastnar i halsen och gör det omöjligt att få fram
ett ord. Tårarna tränger på och deras hjärtan bultar på
dem båda, som om de försöker hoppa ur deras kroppar.
Båda känner det som om allt runt omkring börjar snurra.
Nu är det nära. Detta farväl. Detta svåra, tunga och
fruktansvärda farväl.
De hoppas båda, att de ska klara av att vara starka, den
stund det tar, att säga farväl.
Och båda hoppas, på att den andre ska göra eller säga
något, som ändrar hela situationen.
Bådas ögon utstrålar en sådan smärta och samtidigt en
önskan och ett hopp, om att detta som just nu utspelas,
inte är sant. Men ingen av dem säger eller gör något.
Slutligen måste de sista orden komma.
"Ha det så bra."
"Detsamma."
"Sköt om dej och lycka till med ditt liv."
"Detsamma."
Båda backar ett par steg och det går inte att ta miste på
smärtan i deras blickar.
Och båda hoppas på och letar efter, ett tecken från den
andre, att detta inte ska ske, det som håller på att ske.
Detta farväl.
Men hur de än tittar och letar, så hittar de inget tecken
hos den andre. Hoppet dör långsamt hos dem båda och
de vänder sig om för att börja gå - gå bort från det som
varit. Och det gör så ont, så ont.
Rygg mot rygg, medan de långsamt börjar gå åt vars ett
håll, känns det som om de båda invärtes slits i tusen bitar.
Det skär och sliter och gör så ont i bröstet och magen.
Tårarna rinner över, benen börjar skaka och båda kämpar
med att inte bryta ihop.
Inners inne vill de båda inget hellre än att vända sig om,
sträcka ut sina armar och säga: "Vänta! Detta får inte ske!
Jag vill inte att detta ska ske!".
Men rädslan tar över och istället för att göra det, som hela
deras inre skriker efter att få göra, så har de båda
öronen på helspänn, i hopp om att få höra orden från den
andre, att detta inte får ske. Detta farväl.
Men det kommer inga ord från den andre. Och själva vågar
de inte göra eller säga något.
Avståndet mellan dem blir större och större och båda får
de uppbåda all sin kraft, för att inte vända om och rusa
tillbaka mot den andre och stoppa detta som håller på att
ske.
Detta farväl."
"Ögonen glittrar,
läpparna ler.
Men smärtan i hjärtat,
är det ingen som ser."
