Årets sista dag

Då var det dags igen - att summera året som gått.

Trodde väl aldrig att det skulle bli ett sådant jobbigt år
på många olika sätt. Men det innebär i sin tur, att det då
bara kan bli bättre. Får jag verkligen hoppas!

Den största förlusten, när min älskade katt Felix lämnade
detta jordeliv den 12 oktober, gör fortfarande otroligt ont
och kommer att göra så länge ännu. Femton år tillsammans
har satt sina spår. Saknaden är enorm!

En annan förlust var att jag till slut var tvungen att lämna
mitt drömboende. Man vill ju mer än bo, även om det boendet
gav så mycket, att man inte kände för att vara hemifrån.
Denna fantastiska utsikt över hela Öresundsbron och
Malmö stad - rena medicinen för en stressad själ. Dessa
fantastiska solnedgångar - och soluppgångar! Har tittat
lite på foton jag har tagit under de 2,5 åren jag tog mej
råd att bo där och kan på så sätt återuppleva det igen,
fast på ett helt annat plan.

Jag har lärt känna en hel del nya människor - mycket
trevligt! Har fått mer kontakt med några av de "gamla"
vännerna, men har också, tyvärr, upplevt att kontakten
i princip har upphört med någon annan. Om inte jag hör av
mej, är det tyst från andra hållet. Hur länge ska man vara
den som tar första kontakten??

Jag har blivit positivt överraskad, när jag har haft det som
jobbigast och mått som sämst det här sista halvåret, av
stöd och uppmuntran från oväntat håll. Sånt värmer alltid
och sånt glömmer man inte med det första.

En hel del trevliga upplevelser har jag fått vara med om
det gångna året. Sånt som lägger sig i minnet. De tråkiga
upplevelserna gör jag allt för att förtränga och mota bort.

Mycket av det jag hade önskat, har inte blivit av, av olika
anledningar, men nu blir det ett nytt år med nya chanser.
Känner att jag har en hel del att "ta igen".

Men först måste jag komma på plats här och landa. Längtar
till den dagen jag inser, att den sista grejen nu är på plats.
Men tills dess är det en hel del som fattas och som ska fixas.
Men det kommer, det kommer!

Ska jag hinna vila en stund sen, får jag fortsätta med mina
sysslor.

Sen är det dags att försöka göra sig "fin" inför nyårsfirandet.

Nu önskas ett riktigt

GOTT SLUT!

Funderingar i den tidiga morgontimmen ...

Satt en stund på den inglasade balkongen
och njöt av stillheten
i den tidiga morgontimmen.

Morgondiset låg som en slöja över vattnet
och runt bropelarna
och den uppgående solen började färga bropelarna
svagt rosa - orange.

Så vackert!

Det verkar bli en fin dag
idag också.
Kanske den sista varma helgen för i år?

Tänk, nästa söndag är det bara en dag kvar
på den här månaden!
Och då har jag bara två månader kvar i detta boendet!
Detta drömboende med allt vackert utanför fönsterna.

Att kunna sitta här inne
och se solen gå upp över horisonten
och få vara med när ny dag vaknar till liv,
det är en underbar start på en dag.

Likaså att utanför fönsterna få njuta
av det vackra,
när dagen håller på att gå över i kväll och natt.
Att se solen sakta gå ner på andra sidan Öresund
och sen se när ljusen börjar tändas,
både på bron och i Köpenhamn.

Eller kunna ligga i sängen
och se Öresunds vatten och båtarna som går förbi.

Oh, vad jag kommer att sakna allt detta!
Det gör ont i mej bara vid tanken på att det snart
är ett minne blott.
Visst kan man ta sig ner till stranden med cykel (10 min)
eller bil
och på så sätt ändå kunna uppleva det.

Men det är inte detsamma
som att sitta i sitt eget kök eller vardagsrum
eller på den inglasade balkongen eller utebalkongen
och ha det framför ögonen.

Tankarna och funderingarna far rundor i hjärnan.
Det är så många frågor
jag skulle vilja ha svar på.

Hur ska det bli?
Vad kommer att hända?

Tänk om man kunde kika lite försiktigt in i framtiden!
Bara få glänta lite på framtidens dörr
och få en vink om vad som väntar.

Så mycket tid man hade sluppit slösa bort,
om man hade vetat vilka beslut,
som är de bästa att fatta.

Det som känns rätt i dag, kan kännas helt fel i morgon.
Och det som man överhuvudtaget inte ens tänkte på i går,
är plötsligt solklart idag!

Tänk om man hade kunnat jämföra!
Om jag fattar detta beslutet - hur blir det då?
Om jag då istället bestämmer mej
för att göra så här - vad blir det då av allt?

Men nu är det inte så lätt.
Livet går väl ut på att lära.
Att leta och testa tills man hittar rätt i livet
och lära av sina misstag.

Tankar, tankar, tankar

Utsikt från min balkong

Var helt enkelt tvungen att sätta mej
på min inglasade balkong en stund
och njuta av den vackra solnedgången ikväll.

Så otroligt vackert!

Nu går solen ner över Danmark
och det tar ett antal månader,
innan den är tillbaka över bron.

Felix följde efter med sin märkliga gång.
Han vill vara nära mej precis hela tiden.

Från att ha vinglat från sida till sida,
som en berusad,
till att ha blivit jämförd med ett barn
som håller på att lära sig gå,
dvs ramlar och reser sig och går på ostadiga ben,
har han nu en helt annan stil.

Går han rakt fram,
så är det precis som om bakre halvan
av kroppen har eget liv.
Den vrids i en båge åt vänster
och det ser ut precis som om
bakbenen vill gå om frambenen.

Sätter han sig ner,
så stretar han brett med bakbenen,
som för att hålla balansen.
Men man ser hur han långsamt
tippar åt vänster
och rätt vad det är ramlar han omkull,
fast han sitter.

Stannar han när han håller på att gå
och vänder sig om,
då är det precis som om någon
sätter snurr på honom.
Fast han bara vänder huvudet
och tittar bakåt,
så fortsätter resten av kroppen,
typ som när man får sladd med bilen,
att snurra och efter ett varv så dråsar han omkull.

Han försöker hoppa upp på olika platser,
fast han inte kan.
Det blir platt fall i golvet.

Han vill ligga i mitt knä så fort jag sätter mej,
så jag lyfter upp honom.
Ibland hinner han själv försöka hoppa upp
innan jag ser det,
men det räcker att han lyfter framtassarna
en pytteliten bit från golvet,
så tippar han bakåt,
som om bakkroppen vägde jättemycket.
Och så ramlar han omkull.

Det gör ont i mej, så jäkla ont,
att se honom så.

Men han "verkar" inte ha ont.
Han spinner när jag pratar med honom
och klappar honom.
Han äter och dricker
och går i sin låda,
även om han har problem med att sitta.
Han spjärnar emot sidorna i lådan,
så han inte ska snurra runt och dråsa omkull.

Det är jobbigt att se honom så,
fruktansvärt jobbigt.
Och jag har ingen aning om
hur jobbigt H A N har det eller upplever det.

Jag kan bara hoppas och önska
av hela mitt hjärta,
att det ska bli bättre,
så att han till slut blir bra igen.

Det måste ju vara jobbigt för honom
att ha det så, tycker man.

När vi har våra mysstunder
och han ligger i mitt knä
och spinner medan jag klappar honom,
så glömmer jag för ett litet ögonblick,
hur ont det gör i mej,
när jag ser hur han kämpar med balansen.

Första morgonens medicinering
vann jag.

Imorse var det dags för andra omgången.
Han vann första ronden.
Jag följde efter och hörde när han
spottade ut pillan på parkettgolvet.
Men efter andra försöket
blev den nere.

Och så här ska vi hålla på varje morgon
i resten av hans liv!

Och att sitta och titta ut på den vackra solnedgången
väckte så många andra tankar och funderingar
till liv,
så istället för att njuta av allt det fina,
som utspelas framför ögonen,
så sitter jag och gråter!

För tillfället känns allt så himla tungt.
Jag är så jättetrött.
Det har blivit för mycket på några månader.
Framförallt för mycket känslogrejer.
För mycket pendlande mellan
hopp och förtvivlan.
Glädje och sorg.
Förhoppningar som sedan har grusats ...

Fick en "ärlig" kommentar av exet igår,
när jag var på företaget och hämtade papper.

"Hur ser du ut?
Så kan du ju inte gå ut! Du ser helt färdig ut!"

Jag erkände att jag var jättetrött
och att det hade varit lite för mycket av allt möjligt
de senaste månaderna.

När jag kom hem och tittade mej i spegeln,
så såg jag de svarta påsarna under ögonen
och även att kinderna var lite insjunkna.
Och så såg jag verkligen helt färdig ut.

Han hade rätt med sin
"raka ärlighet".

Det har inte varit någon jättebra start
på det här året direkt.
Men jag har haft en hel del mycket ljusa stunder
med nära och kära,
och det är dessa stunder
jag måste plocka fram,
när det känns för jobbigt.
Men det ska bli fler sådana stunder.

Något att se fram emot.

Jag längtar verkligen efter ljus och värme
och att jag ska hinna ifatt mej själv.
Bli utvilad och bli några bekymmer fattigare,
hade gjort hur mycket som helst.

Men vem önskar inte det??

Diverse

Usch, vad tråkigt att vara dålig!

Kom till jobb igår och mådde så fruktansvärt illa.
Kände att detta kommer inte att gå.
Men samtidigt så var jag tvungen
att göra vissa saker klara,
innan jag kunde åka hem och lägga mej.

Jag såg suddigt, var darrig
och så detta illamående!

Jag hann kräkas ett par gånger,
innan jag kunde tacka för mej och köra hem,
strax efter 12.30-tiden.

När jag kom hem så blev det soffan.
Först laddade jag CD-spelaren med
lite irländsk musik.
O hade bränt två skivor till mej
som jag fick på dansen i söndags.
Jättesnällt!
Jag älskar irländsk musik.

Hittade lagom hög volym
och kröp ner i soffan
och slocknade efter en stund.

Vaknade till och försökte få i mej lite mat.
Det gick "så där".

Sen blev det mer sova.
Vilket slöseri med tid!
Men, men, kroppen skriker efter det
så det är bara till att ge vika.

Ett par timmar på kvällen,
innan jag gick och la mej för natten,
lyckades jag hålla mej uppe.

Och vad intressant det är,
att höra folks reaktioner på hur man mår.

Jag själv, och faktiskt de allra flesta med mej,
är inne på samma linje.

Att det är viktigt
att försöka fylla upp med trevligheter,
när man har det så här körigt.

Att bara jobba och åka hem och vila,
det piggar inte upp.
Därav anledningen
till att jag pressar in dansen
och en och annan aktivitet med vännerna,
aktiviteter som inte är så många för tillfället,
fast jag är så trött.
Jag piggnar ju till den stunden
det trevliga varar.
Och så blir det ett välbehövligt avbrott
i den annars så tråkiga
"jobba - sova" -tillvaron.

Men där är någon enstaka
som har fällt kommentaren att
det är självförvållat att jag är trött!

Att jag borde hålla mej hemma och vila,
istället för att åka ut på grejor, när jag är så trött.

J A G förstår inte det resonemanget.
Hur tråkigt hade det inte blivit då?
Man behöver något som bryter det enformiga
och tråkiga.

Men, man ser på saker och ting
med olika ögon.

Det viktigast är ju ändå att J A G
mår bra av det.

Det är ett lyft i min vardag
att få göra något mer än bara jobba och sova.
Men jag måste erkänna,

att jag längtar efter "normala" förhållanden igen.
"Normala" arbetstider med "normal" belastning,
så man orkar ta tag i umgänge
och sig själv fullt ut igen.

Jag saknar mer umgänge med nära och kära,
att gå på bio,
att gå ut och äta och andra nöjen,
träffas hemma hos varandra,
att vistas timmar ute i naturen,
gärna med kameran,
cykelturer,
ja, allt det jag inte har fått vara med om nu
på några månader.

För att inte tala om att åka in till stan
och gå och titta i affärer.
Sätta sig på ett caffé
och lyxa till det med en bakelse
och titta på folk som går förbi.

Det finns mycket att längta efter
nu när tiden och orken saknas.

Sen har jag ju en stor omställning som väntar.
Idag, den 24:e, är det exakt två månader sedan
jag skrev på kontraktet på lägenheten,
men mäklaren har fortfarande inte
fått besked från säljarna,
om när de flyttar.
De har tydligen inte hittat
något nytt boende än till den gamle mannen,
som bor där nu.

Det enda jag vet med säkerhet är
att SENAST den 30 september
har jag flyttat härifrån.

Nu har jag maximalt fem månader på mej,
att njuta av allt det jag har utanför fönsterna.

Sen har jag ingen utsikt.
Ingen natur att vila ögonen på.
Inget rogivande "hav"
att varva ner till.
Inga soluppgångar,
inga solnedgångar.

I och för sig är det inte fel att lämna detta,
det finns minnen som sitter "i väggarna"
och som man blir påmind om hela tiden,
när man går här.

Så på så vis ska det bli skönt,
att få "börja om " på riktigt.
Ett helt nytt boende.
En riktig nystart.
M I T T nya liv.

Oh, vad jag längtar tills jag har "landat".
Kanske dröjer det så lång tid,
så resten av detta året går åt till det.
Men då får det göra det.

Om jag flyttar här ifrån till den 1 oktober
så är det faktiskt bara tre månader
kvar på detta året.
Och det går säkert åt
innan jag har fått allt på plats.

121 kvm ska ner på 66 kvm
så där är en hel del att ta tag i.
Och sådant tar tid.

Men det blir säkert bra
och det känns skönt att veta,
att det trots allt finns inom räckhåll nu.

Inte min dröm.

Men

Min Nystart.

Nu ska jag försöka få i mej lite frukost
och hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå bra.

Kroppen måste komma i balans,
så att man kan gå vidare efter det här avbrottet.

Nästa vecka är en stor vecka på jobb,
så jag skulle behöva börja med förberedelserna
redan i morgon.

Så jag hoppas och önskar,
att jag ska kunna ta mej till jobb imorgon.

Kan nu bara magen komma i balans igen,
så är det ett kliv i rätt riktning.

Ljuset återvänder!

Oh, vad mysigt det var imorse,
när jag gick ner till bilen.

Klockan var bara 06.20,
men det var så gott som ljust!

Härligt!

Så fort jag kom ut från porten,
så hörde jag en koltrast på håll,
som satt och sjöng.

När jag hade gått en liten bit,
så att jag närmade mej gången,
som leder till parkeringsplatserna,
så dök det snurrade Turning Torso upp
i synfältet framför mej.

Om det blåser ute från Öresund mot land,
så kan man höra vågorna.
Men så var inte fallet i morse.

Istället var det ett annat välbekant ljud
som fångade min uppmärksamhet.

Vid "kanalen" en bit bort till höger
flög några måsar över vattnet och skrek.

Oh, vad jag kommer att sakna allt detta
när jag har flyttat!

Vattnet, måsarna, utsikten,
alla soluppgångar och solnedgångar,
bron vid alla tänkbara tider på dygnet,
glödande av soluppgången
eller belyst av
alla lamporna på kvällar och nätter.

All aktivitet ute på vattnet.
Tysklandsfärjorna, segelbåtar,
motorbåtar med vattenskidåkare efter sig,
små jollar, svanarna som brukar simma
längs stenarna,
alla som promenerar, rastar hundar, joggar,
har picknick på sommarhalvåret.

Att från första parkett kunna se
ett oväder närma sig, dimma välla in.
Se vågornas spel,
som små krusningar
eller stora brusande som slår mot land.

Solens lek på vattenytan
eller månens glittrande sken
som en gata över vattnet.

Jag har verkligen ingen anledning
till att ge mej ut,
allt detta har jag framför ögonen,
dygnet runt, sju dagar i veckan.

Så det är väldigt lätt att det blir,
som det har varit de snart två åren,
som jag har bott här.

Att jag stannar hemma helt enkelt.
Känner inte något behov av att ta mej ut.
Är vädret fint kan jag sitta på
utebalkongen och njuta av allt detta
och är det sämre väder,
så har jag den inglasade balkongen bredvid.

Men det har inte stört mej att jag har blivit
en sådan "hemmasittare".
Varför egentligen slösa en massa tid
på att förflytta sig till platser,
för att få se och uppleva allt detta,
när man har det utanför fönsterna?

Men denna lyxtillvaro är över om ett halvår.

Så jag kommer att suga ut mesta möjliga
av allt detta och verkligen ta tillvara
på varje timme, minut och sekund
jag har kvar här i mitt drömboende.
För "snart" är det ett minne blott.

Det kommer att gräva
ett stort hål i hjärtat på mej.
Saknaden kommer att vara enorm.
Det är som balsam för själen
att bara stå eller sitta
och titta och titta.

Undrar om man någon gång
hade kunnat se sig mätt?
Det är ju skiftningar hela tiden.

Den frågan lär jag inte få svar på,
så istället för att undra,
så ska jag verkligen njuta allt jag kan
medan nedräkningen är igång.

Känner mej så sorgsen bara,
vid tanken på att ännu en dröm gick i kras.

Jag fick skrapat lite på ytan på något
jag har drömt om
och fick i alla fall upplevt det ett kort ögonblick
i mitt liv.

Ytterligare ett minne att lägga till samlingen
och plocka fram sen,
när det inte gör så ont.

Jag har i alla fall fått uppleva och vara i
yterligare en dröm
ett litet tag,
så jag fick chansen,
att smaka på den goda karamellen,
så jag behöver aldrig mer undra,
hur det hade varit om ...

Nu kommer jag istället att sakna det enormt ...

Vilket är bäst?
Att inte veta och gå och undra och fantisera
eller ha fått uppleva ett litet tag
och sedan sakna?

Tekniska problem och "jag borde"

Tala om att ha tekniska problem!

Jag vill lägga över några bilder på datorn
som jag har tagit med mobilen,
men kan inte hitta kabeln.
Fick låna en kabel av en kompis
som har en nästan lika dan telefon - men -
kabeln passar inte i min mobil!!!

Suck, pust och stön!

Så går det när man glömmer ta med kameran,
och får för sig,
att försöka föreviga något med kameran i mobilen.

Om jag på något vis lyckas få över bilderna till datorn,
så har jag nu fått för mej att de säkert är dåliga!
Skulle inte förvåna mej.
Svårt att se i den lilla displayen på mobilen.

Ska se om jag kan höra med "någon"
om jag kan skicka över bilderna till "någons" mobil
och att "någon" sen kan lägga över bilderna på sin dator
och sedan skicka dem till min mail .....

Ett alternativ i alla fall.

Ska bara hitta "någon"
som kan och har lust att hjälpa mej.

Hm, jag ville kommit åt bilderna i helgen som gick.
Det var en grej mamma och jag var på i fredags kväll,
men, jag får väl avvakta och se om jag kan lösa det.

Nu får jag ta tag i lite "måsten".
Det är så många "måsten" jag har hängande över mej nu,
så jag vet inte var jag ska börja.

Det jag känner för är att gå och lägga mej.
Är så otroligt trött.
Det är sådant kaos och sådan röra på jobb
och tempot är högt,
så man är helt slut när man väl kommer hem.

Men lyxen att vila när man kommer hem
kan man inte unna sig
hur många dagar som i veckan.
Det är förlorad tid som aldrig kommer igen.

I morgon blir det en lång dag.
Direkt efter jobb blir det dansen
och den ska jag tvinga mej till,
hur trött jag än må vara.
Det är härligt att röra på sig
och tvingas tänka på något annat.

Väl hemma är det dags att gå och lägga sig,
så torsdagarna bara försvinner.

På fredag har jag inte heller tid att vara nyttig.
Ska se om hockeymatchen MIF - Leksand
visas på någon TV-kanal.

Men ikväll har jag chans att vara lite nyttig.

Jag borde röja upp på vasken i köket
och jag borde sortera reklam, tidningar och post.

Jag borde hänga upp och lägga in kläderna
efter senaste tvätten
och jag borde sätta upp en ny tvättid i tvättstugan.

Jag borde göra ett rejält ryck
med pappersarbetet till företaget
och jag borde ta tag i bokföringen.

Jag borde börja samla på mej flyttlådor
och jag borde börja sortera bort i lådor och skåp
innan jag ska flytta - när nu det blir - I ÅR.

Jag borde tänka mer på min hälsa
nu när det är så rörigt och stressigt.

Jag borde ta mej tid att gå ut och få frisk luft.

Jag borde tänka mej för
innan jag stoppar i mej massor med godis
och försöka äta något nyttigt istället.

Jag borde ringa alla samtal jag har hängande över mej
och jag borde besvara alla mail som väntar.

Jag borde "städa" i mailen
- där är ett par hundra icke öppnade mail!
"Roliga" mail från vänner om bekanta,
som jag inte har hunnit gå igenom.

Jag borde få loss tid,
så jag kan träffa nära och kära "helt apropå"
och inte bara när vi har någon aktivitet inbokad.
Allt det ligger i princip nere.
Man orkar bara tänka på att komma hem och få vila ...

Jag borde så mycket .....

och det jag längtar efter är .....

Lite svårt att koppla av med allt som "surrar"
för tillfället.

När säsongen på jobb är över
och man kan gå ner i normal arbetstid igen,
ja, då är det totalfokus på en flytt,
som kommer att ta all ens tid och ork, som gäller.

Det känns som om hela detta året kommer att gå
innan jag har "landat" och kommit till ro
med mitt nya liv.

I min nya bostad.

Oh, vad jag längtar tills jag har kommit dit!

Den sjunkande båten

I morse önskade jag att jag hade haft kameran med mej
när jag gick till parkeringen.

Månen hängde jättestor och rosaskimrande
en liten bit över vattnet
och det var så vackert!
Stannade upp och stod och tittade en liten stund.

Väl på jobb glömde jag snabbt det vackra jag hade sett,
för kaoset började direkt
och det fortsatte hela dagen.

100 % stress precis hela tiden.
Tempot är högt för att jag ska hinna med
så mycket som möjligt och inte halka efter för mycket,
men trots det så hann jag inte med det jag hade hoppats på,
så att jag imorgon kan ta tag i det jag hade planerat.
Det tar nog halva dagen innan jag kommer dit :-(

Jag kan inte fatta att det kan vara på det här sättet!
Har absolut ingen aning om någonting.
Ingen information som går fram
och inte kan man lätt leta fram det man behöver veta
för att kunna göra sitt jobb.
Och det är inte så kul att ha en ilsken kund i luren
och inte kunna svara och förklara snabbt och lätt.

Ingen av oss förstår hur vi ska klara oss igenom detta.

Tio veckor har vi framför oss
och det värsta väntar.

Har jag sagt detta förr, tro??

Bilden av den sjunkande båten
som man försöker ösa ur,
utan att kunna förflytta sig,
blir bara tydligare och tydligare.

Så länge vi håller oss flytande
så får vi klappa oss själva på axeln,
för ingen annan gör det ju :-(

Tala om hopplös situation.

Vi går redan på knäna
och man kan bara be till högre makter,
att man ska klara av att ta sig till målet.

Det värsta av allt är att man blir så trött
av att ha det så här.
Helt utmattad.

När jag kom hem ikväll,
så kände jag att en promenad hade inte varit fel,
men vindarna var riktigt isiga.
Hade det kommit nederbörd
så hade varit snö,
så isiga var vindarna.
Brrrrrrr.

Så det var skönt att komma inomhus.
Och här stannar jag för ikväll.

Jag får ta igen promenerandet
när tid och ork finnes
och vädret är lite behagligare.

Men oooooh,
vad jag längtar efter en riktig snöpromenad.
Så man hör knarrandet under skorna ...

Än är det inte försent att sluta hoppas.

Det är ju trots allt bara den 9 februari.

... Den 9 februari ...
då har jag en "årsdag" idag ...
14 år sedan jag började på min arbetsplats.
Vart har alla dessa år tagit vägen??

Det går runt och det går runt ...

Tiden räcker inte riktigt till,
till allt man vill.

Tankar och funderingar snurrar rundor i huvudet
mest hela tiden.

Det händer så mycket,
och saker och ting sägs och görs
som man inte riktigt förstår
och på jobb blir det mer och mer kaotiskt.

En "nyckelperson" har blivit sjuk
och kommer att vara borta i åtminstone
ett par veckor,
så vi får försöka hjälpas åt med hans uppgifter.

För min del innebar det att jag i dag
i princip inte fick gjort något av mitt eget :-(,
och det kommer att gå åt ett antal timmar
imorgon också,
vilket inte är bra alls,
för jag vet att jag på torsdag
inte har tillgång till min egen dator då.
Ett nytt program ska installeras på den
och sen ska de visa oss hur det fungerar ...

Mer nya grejor att lära, suck, suck, suck.

Ikväll ska jag ta mej till dansen,
känner att jag behöver sysselsätta hjärnan
med helt andra saker än de,
som för tillfället, upptar min tid.

Det går runt och det går runt
utan något slut ...

Mås i morgondis

Vad tänker du på, du fågel,
som sitter uppflugen på huset mitt emot?

Ser du morgondiset som ligger som en slöja?

Ser du att den uppgående solen
färgar himlen svagt rosa?

Tittar du mot bryggorna på Ribersborg
i bakgrunden?

Funderar du på hur vädret ska bli denna dag?

Hör du de andra fåglarnas kvittrande?

Tillbaka till vardagen

Då var semestern slut för den här gången också.

Det har varit riktigt skönt att ha varit ledig
(från jobbet, för här finns alltid att göra),
i sammanlagt sex dagar den här omgången.

Men nu är det slut med det.

Nu är det dags för tidiga mornar igen
och ett kaos på jobb.
Och säsongen har bara precis börjat så smått.
Jag kan väl säga som så att jag fasar
för vad som väntar.

Det som väntar tar musten ur oss
innan vi ens är där.
Så mycket rörigt och det har inte
satt igång på riktigt ....

Och privat går det en hel del tid
att åka runt och kolla in lägenheter.

Marklägenheten igår var som jag misstänkte:
svårmöblerad för min del.
Jag hade inte fått plats.

Och så var det rent för mkt tomt
som ska hållas iordning
med ogräsrensning.

Det var en av anledningarna till att
huset såldes och det blev lägenhet istället,
slippa trädgårdsjobbet.
En uteplats kan jag väl tycka hade varit ok,
med plattor,
men inga rabatter, usch!

Sitter och tittar in över Malmö
och ser några av alla "höghusområdena"
som sticker upp.

Man kanske skulle tagit sej i kragen
och åkt och tittat på någon lägenhet där?
Det är halva priset mot här ute vid vattnet.
Man får jättemycket lägenhet för pengarna
och jättestora inglasade balkonger.

Usch, vad det är svårt!

Jag går bara på känsla när jag kollar.
Inte bara inne i lägenheten utan även utanför.
Och än så länge har det inte klickat.

Jo, här, där jag bor, där klickar det
varje gång jag kommer hem!

Jag vill bara "landa" någon gång ...

Lägenhetsvisning

Precis hemkommen från en lägenhetsvisning.

Har under så otroligt många år undrat hur utsikten
är från just det huset.
Från huset mitt emot där jag är uppvuxen.

Minns att jag många gånger frågade varför vi inte
kunde bo i huset mitt emot istället, då hade vi haft
utsikt över alla villataken in mot Malmö.

Vi kunde se en pytteliten del av Malmö mellan
gavlarna på huset mitt emot och huset som går
på tvären.

Och nu har jag kunnat stilla min nyfikenhet.
Efter så många år kan jag konstatera att det
HADE varit en mycket bättre utsikt!
Men det var ändå inget för mej.
Det avgörande var att balkongen var alldeles för
liten.
Själva lägenhetens planlösning var helt ok.
Men man hade fått riva ut köket och göra vid
badrummet, men det var inte det som var det
avgörande.

Inte ens att det var tredje våningen utan hiss
störde.
Det som kändes helt fel var balkongen. Jag vill
kunna få plats med mer än två små stolar och ett
minibord.

Så nu gick tankarna tillbaka till en marklägenhet
med uteplats igen ...

Detta kommer inte att bli lätt. Jag måste helt enkelt
släppa några av mina önskningar, jag hittar inte allt
jag önskar här omkring.

Jag kan hitta lägenheter som har allt jag drömmer
om - men då är det i helt fel stadsdelar de ligger.
Läget betyder mer är både hiss och inglasad balkong.
Min högsta dröm är att kunna bo kvar här. Men nu är
det som det är, så jag får njuta av varje minut jag
är kvar här.

Där är ett hus till jag ska titta på lägenhet i.
Av samma anledning. Undrar hur utsikten är därifrån.

Exet och min första lägenhet låg också i hus nummer
två. När de mitt över hade upprullat i sovrummet,
kunde man se rakt igenom deras lägenhet och ut genom
vardagsrumsfönsterna. Och då kunde man se
segelbåtar ute på Öresund. Det var många gånger
jag önskade att vi bodde i det huset istället. Med fri
sikt.

Och nu, efter så många år, ska jag få tillfälle att få
se utsikten. Husen är omgjorda till bostadsrätter
och inte mindra än två lägenheter högst upp på
fjärde våningen är till salu. Men det är inget som är
aktuellt. Anledningen: fyra våningar utan hiss: nej tack!

Men jag ska dit och titta bara precis för att lösa
ytterligare ett frågetecken jag hade under så lång tid.

Kylig promenad

Pälsade på mej rejält
för en promenad i - 11 grader.

Tack och lov var vinden
så gott som obefintlig.

Frös gjorde jag inte,
men ansiktet domnade liksom bort,
likaså fingrarna, fast jag hade vantar!

Men det var skönt med frisk luft!
Härligt!

Stod en stund nere vid vattnet
och hörde vågorna skvalpa mot stenarna.

Tvärs över vattnet gick en ljusgata,
månens spegling i det svarta vattnet.

Det glittrade så vackert
men framför allt:
det var så rogivande.

Med en blick mot himlen
kunde jag konstatera att det var
alldeles stjärnklart.

Den bitande kylan
gjorde att jag inte stod kvar så länge.

Tankarna virvlade runt
och speciellt en tanke lämnade mej inte ifred:

Kan man sakna något man aldrig har haft??

Lugn och ro i själen ...

Då var det andra året på raken, som det inte är
någon semester, som står på schemat nu i januari.

Förr om åren åkte exet och jag på långsemester
i början av januari. December månad är den största
månaden i företaget och när dörren stängdes efter
sista kunden på nyårsafton, då var det skönt att
veta att några veckors semester väntade.

Men nu har exet åkt till Thailand på semester med
sin thailändska.

Och det innebär inga fler oönskade möten på ett litet
tag.

Tre och en halv veckas lugn och ro i själen ....
Det ser jag fram emot.

Inga fler funderingar på när jag ska köra till
företaget för att undvika oönskade möten, när jag
ska hämta följesedlar och post och andra papper.

Funderingarna var onödiga, för hela december
innebär mycket jobb i företaget, vilket i sin tur
ledde till att det blev oönskade möten varje gång
jag kom dit.

Och vad finns det att göra åt det? Ingenting. Det är
min "överlevnad" det handlar om, så det är bara till
att "bita ihop" och så snabbt det går hämta det jag
behöver för att kunna göra jobbet och så åka därifrån
igen.

En märklig känsla när det är ett ställe man har varit
med om att bygga upp, både ekonomiskt och med
arbete. Så otroligt många timmar - utöver pappers-
jobbet, som företaget ger mej lön för - man har lagt
ner där - utan ersättning.

Och nu när en annan människa hjälper till - ja, då
ska det vara mot ersättning ...

Jag får fokusera på det jobbet jag har lön för,
pappersjobbet, och plocka fram ur mitt innersta att
tack vare det, så motsvarar min totala inkomst en
heltidslön och det är det som håller mej "flytande".

Att jag för en del år sedan gick ner i arbetstid på
mitt "riktiga" jobb för att ha tid att sköta pappers-
jobbet i vårt företag, det är inget som går att justera
i efterhand, tyvärr. Så det är bara till att "bita ihop"
och tänka på att det är det som får min tillvaro att gå
runt. Det är ju så det är. Ett enkelt konstaterande.

Och jag har ju inte någon aning om hur länge det
kommer att vara på detta sättet. Jag har ju ingen
aning om när han bestämmer sig för att han vill sälja.
DÅ blir det problem med att få saker och ting att
gå runt. Men det får jag ta då.

Nä, nu får jag sätta mej en stund med papperna
som har samlats på hög sen slutet av december,
så hinner jag få undan en liten del, för vid tiotiden
är det promenad som står på schemat.

Det är fortfarande mörkt ute, så jag har ingen
aning om hur det ser ut på väderfronten.
Men det finns kläder för alla vädertyper så egentligen
kvittar det vad det är för väder :-)

Nytt år ...

Vaknar upp till ett nytt år.

År 2009.

Ett nytt år -
som en bok med blanka sidor.

Vad kan jag läsa i den om ett år?

Kommer människor som har det svårt
att få det bättre?

Kommer alla oroligheter ute i världen
att lugna ner sig?

Ska mina nära och kära, vänner,
och jag själv,
få hålla oss friska och krya?

Ska våra dagar fyllas
med glädje
och positiva händelser
och upplevelser?

Ska några av mina drömmar gå i uppfyllelse?
Ska fler drömmar krossas?

Ska jag hitta en lägenhet som jag känner att
jag kommer att trivas i
och som inte gräver ett stort hål i min ekonomi?

Hur går det på jobb?
Ska fler av mina arbetsuppgifter försvinna?
Vad blir kvar?
Ska jag lyckas få ett heltidsjobb?

Kan jag behålla bilen,
som gör att jag känner mej fri,
och lätt kan ta mej till
människor och platser jag vill besöka,
och framföra allt ta mej till jobb på 20 minuter?

Eller blir jag tvungen att sälja bilen
för att klara av den vardagliga ekonomin?
Att istället tillbringa 1,5 timme
med att ta mej till jobb med bussbyte
och en promenad på 1,2 km,
för att bussarna inte går hela vägen
ut till min arbetsplats.
Sen är det samma procedur när jag ska hem.

Ska jag i år få känna att jag äntligen "landar",
"skrapa ihop" allt,
så att jag till slut kan komma till ro
in i minsta vrå,
och känna att nu kan jag börja leva mitt liv?

Hur ska det bli?

Kommer vi att stå varandra nära även i år,
jag och mina vänner?
Kommer jag,
som förra året,
att få lära känna fler fina människor?

Kommer det att bli mycket glädje
eller sorg?

Vad ska hända,
vad ska ske?

Ett nytt år -
som en bok med blanka sidor.

Annorlunda nyårsafton ...

Då var den över - nyårsafton 2008.

Den mest annorlunda nyårsaftonen
för min del.
Det känns som om nyårsafton har passerat
utan att man har känt att det har varit
nyårsafton.

Nyårsafton för min del innebär "normalt":
feststämning, lite tjo och tjim,
musik, sång och dans ...

... och för första gången firade jag den:

hemma - i sällskap av mamma.

Hon sa vid juletid att det såg ut som om
hon för första gången i sitt liv
skulle fira nyårsafton själv.
Och den vetskapen hade jag svårt att ta till mej.

Så jag sa till henne att om hon ville
så kunde hon komma hit, så kunde vi "fira" ihop.
Mina vänner träffar jag så ofta ändå,
så jag kände att jag nog stannade hemma
och firade nyårsafton med mamma.
Hon kunde inte sitta själv en sådan kväll!

Vi åt en god trerättersmiddag,
(beställd mat, matlagning är
ett kapitel jag MÅSTE ta tag i!)
och blev lagom färdiga till
Grevinnan och betjänten började.
Det är nog en 20 år sen jag såg den.

Efter lite skratt,
så började en av mina absoluta favoritfilmer:

Notting Hill,
som vi tittade på
och efter två timmar, med ett lyckligt slut,
blev det dags för lite
svensk underhållning

fram till tolvslaget.

Raketerna började skjutas upp
och vi gick från den ena sidan av vardagsrummet
till den andra och tittade ut över skådespelet.
Jag har en gavellägenhet,
så jag har sikt åt tre håll.

Det var vackert!
Hela Malmö låg för våra fötter
och från Ribersborg och hela vägen
bort till Hyllie vattentorn
var himlen fylld av raketer.

Något nyårslöfte hade jag inte en tanke på.

Tankarna var lite överallt
medan jag stod och tittade ut genom fönstret
och försökte förstå att det faktiskt var ett nytt år
som firades in denna kväll.

Firades och firades ...
Vi hade en mycket lugn och fridfull nyårsafton.
Den mest annorlunda nyårsaftonen
jag har varit med om hittills i mitt liv.

Tänkte på att det säkert finns
hur många som helst som sitter helt ensamma
en kväll som denna.
Och det måste kännas ...

Mamma cyklade hem 00.20
och jag har plockat undan efter oss.

Nu börjar lamporna släckas i vardagsrummet.
Alla går på timer, så det sköter sig själv.
Så då passar det bra att avsluta
och gå och lägga sej.

En stilla promenad

Bestämde mej för att ta en promenad
innan det var dags att krypa i säng.

Kände för lite frisk luft.

Jag pälsade på mej ordentligt, frusen som jag är av mej,
och gav mej ut på en runda.

Så skönt.

Det var vindstilla
och ca minus fem grader.

Kände kylan nypa tag i öronsnibbar, kinder och näsa.

Där lyktorna kom åt att lysa upp,
såg jag att marken var vit av frost.

Jag vände blicken mot skyn
och såg att det var alldeles stjärnklart.

Jag stod stilla
och tittade upp mot himlen och alla stjärnorna.
Wauw!

"Karlavagnen/Stora Björnen"
fanns mitt framför mej
och efter lite letande så hittade jag
"Lilla Björnen" också.

På avstånd hördes emellanåt
smällandet av en och annan raket
och t om tåget,
som kom körandes på Öresundsbron, hördes.

Jag hörde gruset krasa under skosulorna
när jag fortsatte att gå.

En bit framför mej
började konturerna av någon att ta form.
Någon som var på väg mot mej.

En ensam kvällsvandrare till.

Jag tittade ut över vattnet
och bort mot ljusen i Köpenhamn.

Såg strålkastarna på planen
som gick ner för landning på Kastrup.

Blinkande ljus
ute i mörkret - ledljus för båtarna.

Tankarna hade fritt spelrum
och det var en hel del
av årets händelser jag hann gå igenom.

Positivt som negativt
i en salig blandning.

Om ett dygn är det ett nytt år.
Vad ska då hända? Hur ska det året bli?

Ja, den som det visste.
Så mycket man hade kunnat bespara sej
om man bara hade en aning ...

Måste sova!

La mej tidigt igår kväll.

Redan kl. 21.40 släckte jag ljuset och kröp ner i sängen.
Helt slut kände jag mej.
Och då kan jag inte skylla på dansen,
för det blev mycket prat
och inte så mycket kroppslig ansträngning.

Hörde grannen där nere sitta och öva på sitt piano.
Det brukar inte störa, men plötsligt var ljudet jättehögt!

Han övade och övade och det kändes som en evighet
innan jag tittade på klockan, som bara visade 22.05.

"Nu borde han ju sluta", tänkte jag
och i samma ögonblick hördes det som om
någon slog några slag i ett element.
Det var bara det att jag flög upp,
så skrämd jag blev, det hördes som om det var
i MITT element denne någon bankade!

Men han fortsatta sitt övande
och jag kände hur det kröp i hela kroppen.

Jag ville bara sova!

Till slut blev det tyst och då var klockan 22.15.
Jag drog en suck av lättnad och började vänta in
den välkända känslan när sömnen börjar ta över.

Men det hände inget!

Jag vände och vred på mej och snurrade rundor i sängen.
"Jag måste ju somna nu!
Klockan ringer tidigt, ska ju upp och jobba imorgon!"

Men det var som förgjort.

På avstånd hörde jag raketer smälla.
Varför kan de inte vänta till nyårsafton
med sitt smällande?
Det borde vara förbjudet för privatpersoner
att smälla raketer!

Jag kände hur det kröp i hela kroppen
samtidigt som jag inte kom till ro.
Jag vände och vred på mej
och suckarna var många och djupa.

Sen började tankar och bilder fylla huvudet.
Jag tyckte jag hörde lösryckta meningar
ur samtal jag hade haft med olika personer,
både nyligen och långt tillbaka.

Det blev en salig röra av alltihop
så jag kom inte till ro alls.

Inte alls likt mej.
Jag brukar sova inom 10 minuter från det
att jag har lagt huvudet på kudden.
Sen vaknar jag i och för sig efter några timmar
och kan inte somna om,
men jag somnar i alla fall.

Men igår var det som förgjort!

Jag tittade på klockan stup i kvarten
och försökte intala mej själv att:

"Jag måste sova! Jag behöver min sömn
annars är jag helt slut imorgon.
Släpp allt som snurrar rundor i huvudet
och försök somna istället!"

Men det var helt omöjligt!

Så när klockan ringde var jag så trött
så jag inte visste var jag var.
Hemskt!
Och inte blev det bättre när jag insåg att jag
skulle köra till jobb :-(

Hu jeda mej!

Tack och lov, i detta sammanhang,
jobbar jag inte heltid utan måndagar bl a
slutar jag tidigt.
Av oss sex inne på kontotet
så hade fyra fått / tagit ledigt

och den femte gick innan 12.00
och jag strax efter 12.00
så hela eftermiddagen är kontoret obemannat.
Inte min huvudvärk,
men där är ingen som svarar i telefonen
om det ringer.

Och nu är det ljuvligt att vara hemma.
Ska lägga mej på soffan en stund
annars orkar jag inte sitta och jobba så länge
med alla papper som måste göras vid.

Exet och jag äger 50 % var i ett företag vi startade ihop
och det är jag som sköter pappersarbetet.

Och det tar mycket tid i anspråk.

Mycket mer än jag någonsin trodde.

Men jag får ju lön för arbetet
och det är det som håller mej flytande,
så det sporrar mej.

På mina 80 % på mitt "riktiga jobb"
kan jag inte klara mej.
Så det är bara till att bita ihop
och ta tag i allt som hopar sig.

Fördelen är att jag kan sätta mej med det
lite när det passar mej.
Jag har inga bestämda tider.
Jag hämtar post och alla papper varje dag
i princip och på kvällar och helger sitter jag och jobbar
med det.

Men nu har det samlats på hög.
Har inte gjort någonting över julhelgen
- bestämde mej för att jag skulle hålla helg,
för en gång skull.
Men nu får jag det i nacken.
Smällar man får räkna med.

Men först behöver jag en tupplur!
Känner hur ögonen ramlar ihop.

Annandagen gryr

Kunde bara inte motstå att försöka fånga
det här ögonblicket,
trots att det avslöjar ett oputsat fönster :-)

Dagen gryr med ett fantastiskt färgspel.
Vattnet ligger som en spegel och det verkar vara
så gott som vindstilla, röken går rakt upp.

Speglingen i det öppna fönstret
blir effektfullt,
trots att fönstret är oputsat.

Om det är ett sådant här väder
vi ska bjudas på idag,
då är dagens utflyktsmål givet.

Jag kommer att styra kosan till ett ställe
som jag under många, väldigt många år,
har pratat om att ta mej till.
Ska det nu äntligen bli av??

Det är bara väder och vind
som kan avstyra det ...

Juldagspromenad

Promenaden idag var ljuvlig!

Med anledninga av att mamma
inte har körkort,
så försöker jag ta med henne
till olika platser emellanåt,
som vi kan promenera på.

Idag styrde jag kosan mot Bjärred
och en plats jag har varit på en gång innan.
Ville så gärna visa allt det fina
och så fick jag komma dit igen,
som jag hade längtat efter ett tag nu.

Det är så fint där och vi gillar båda
att promenera längs vattnet,
så detta utflyktsmålet är helt perfekt.

Vädret var underbart.
Så gott som vindstilla och solen värmde så gott
när den tittade fram mellan molnen.
Lite svårt att förstå
att det var juldagen idag!

Jag är glad över att jag hade med kameran,
för det fanns en hel del motiv att föreviga.

Timmarna sprang iväg
och vi blev tvugna att tänka på hemfärden.

Till min glädje blir det åtminstone ett besök till
på denna härliga plats.

Hon tyckte lika mycket om det som jag gör
och ville gärna återvända hon med.
Så gärna så!

Sist jag var här
så hölt de på att göra vid bryggan,
som leder ut till den här bänken.

Då var det inte helt lätt att ta sig ut,
men nu var det en bred fin brygga
som ledde ut till bänken.

Här skulle man lätt kunna sitta i timmar
och kanske ha picnick
och njuta av en underbar solnedgång!

Vem vet - det blir kanske verklighet någon gång .....

Juldagen

Sitter och njuter av
värmen och allt det "mysiga"
min julpyntade lägenhet utstrålar.

Satt bl a och tittade på den underbara tomten
jag fick av syrran och hennes sambo igår.
Den håller bocken sällskap vid granen.

Jag har alltid varit förtjust i
allt vad jul och tomtar heter,
vilket syrran kom ihåg.

Men jag har tappat en del av den där glädjen
pga att tråkiga händelser
i mitt liv har inträffat kring juletid.

Men jag har bestämt mej för att hitta
all den där glädjen igen.

I år har jag kommit en bra bit på vägen,
men det fattas en del som jag,
förhoppningsvis, ska hitta igen.
Till nästa jul kanske?
Helt klart hjälper sådana här
underbara "prydnader" till.

Juldagen 2008 ...

... började med en underbar promenad
med mamma i härliga omgivningar och
nu ska jag strax iväg och hämta henne.
Vi har infört som tradition
att gå på bio på juldagen.