"Bloom In The Park"

Vilken överraskning!

Såg att någon från

Bloom In The Park

hade varit inne ikväll
och läst
och kommenterat
mitt inlägg
daterat den 1 november.

Det var en fantastisk matupplevelse vi fick
som mer än gärna upprepas!!

Vi återkommer så gärna!

Detta är något vi båda
berättar för alla som vill höra!

Men som vanligt så är det svårt
att med ord beskriva det.

Det måste upplevas!

Mmmmmmm, ser fram emot
ett nytt, gott och upplevelserikt
MATÅR.

Bloom in the park

Oj, oj, oj! Tala om att vi fick en tre timmar lång kulinarisk
upplevelse igår!

B fyller år imorgon, söndag, och mitt lilla problem var:
Hur ska jag gratulera någon som har "allt" i prylväg?
Jo, jag fixar en upplevelse!

Sagt och gjort. Jag bestämde mej för att leta upp en
restaurang som vi inte hade varit på och kom då på
att vi hade pratat om Bloom in the park, men ännu inte
blivit färdiga att ta oss dit.

Jag bokade bord som till igår kväll, hämtade B, som inte
hade någon aning om vart färden skulle gå, och vi anlände
strax innan 18.30 och blir visade till vårt bord, där vi slår oss
ner och tittar oss runt. Mycket elegant!


Vi hade ingen aning om vad vi skulle äta, det finns ingen
färdig meny, utan rätterna skiftar efter tillgången på råvaror.

Det enda vi i förväg fick reda på, var att det skulle serveras en
femrätters meny.

Först kom det in två fat, ett fat med skivor av lufttorkad skinka
och på det andra fatet låg det 4 olika brödsorter. Modellen på
bröden var som små svampar. Och vad goda! Smöret vi fick
till kom från Normandie.

Efter det kom det in vars en aptitretare. Mmmmm, gott.

Sedan kom den första "riktiga" rätten in. En majssoppa
med en underbar gul färg med fräcka dekorationer som
små färgklickar på allt det gula. Smaken? Sååååå gott!

Sedan blev vi överraskade. Det kom det in två olika rätter.
En tallrik ställdes framför mej, där färgerna på rätten gick
i svart och beige.
Det var nån hummerfylld pastavariant med två olika typer
av såser till, en beige och den andra var svart.

Framför B ställde kyparen en tallrik vars färger gick i rött
och svart.
Det var tonfisk som var "sotad" runt om med en smak av
bl a lakrits och så var där bl a rödbetscarpaccio till.

Det var en fröjd för ögat att bara sitta och titta på dessa
konstverk till maträtter!
På min fråga hur det kom sig att vi fick in två olika rätter,
fick jag till svar, att det var för att man skulle kunna byta
tallrikar när man hade ätit hälften, så kunde man på så sätt
få smaka fler rätter ...

Kyparen sa även att hade man gjort det på någon annan
restaurang, hade folk säkert tittat lite konstigt, men här
var det meningen att man skulle göra så.

Så det gjorde vi så klart! Och vi hittade inga ord att beskriva
denna smakupplevelse! Gott är ett så fattigt ord i denna
upplevelse.

Efter detta kom nästa två olika tallrikar in.

Framför mej ställdes en tallrik med lammkött med olika
små fina tillbehör och framför B ställdes en tallrik med,
som vi fick det till, vildsvin, med diverse små tillbehör.

Det var lite svårt emellanåt att uppfatta vad som fanns
på tallrikarna. Anledningen till det var att två av de tre
kyparna pratade engelska, liksom hela personalen i köket,
fick vi reda på senare. Och engelska mattermer är inget
som någon av oss är speciellt bra på.

Även här bytte vi tallrikar, vilket även de andra sällskapen
i matsalen gjorde, såg vi.

Sedan blev det dags för ost med tillbehör. Och det var en
fantastisk upplevelse det med. Att ost kan vara så
krämigt och gott! Nu behövde vi inte byta tallrikar för
vi fick lika dana.

Efter osten var det dags att neutralisera smaklökarna och
in kom det vars ett snapsglas med krossad is och något
annat i som skulle blandas med isen och sedan drickas
genom de små sugrören som satt i. Läskande och gott.

Men till sista rätten, desserterna, var det dags för sista
tallriksbytet. Tyvärr så kan jag inte komma på vad det
var för engelska ord som användes när tallrikarna ställdes
framför oss och presenterades, det enda jag kommer ihåg
var lite anklever, någon vaniljsås, något karamelliserat och
en del andra små saker. Vad som låg på vilken tallrik kan
jag inte heller komma på.

Men vi bytte tallrikar efter att ha ätit ungefär hälften och
det hade varit en underbar matupplevelse från början till slut.

En fröjd både för gommen och inte minst för ögat.

Det hela avslutades med diverse petit fours och när vi skulle
gå, fick vi med två små påsar. I den ena fanns marschmallows
och i den andra mörka "kulor", som man skulle sätta in i
en 200 grader varm ugn i ca 2 minuter, så de blev lite hårda
utanpå. Spännande!

När vi efter denna tre timmar långa matupplevelse skulle
gå den guldmålade gången ut mot utgången sa vi båda:
Detta måste vi göra om!

Eftersom jag var chaufför, kunde jag bara smutta lite
försiktigt på de utvalda vinerna B hade fått till maten.
Men både drickat och maten och alla intrycken under
kvällen sysselsatte oss på färden hem.

Det enda vi inte hade kunnat njuta av var utsikten mot
dammen i Pildammarna. Det var ju mörkt ute.

Jag släppte av B och fortsatte hem till mej själv. Leendet
jag hade på läpparna när jag körde hem la sig nog inte
förrän jag hade somnat.

Det var verkligen en fullträff med ett besök på
Bloom in the park.

Matminnen

Kom till att tänka på, och inser, trots att det är något man
helst vill förtränga, att jag fortfarande har i färskt minne,
när jag skulle göra mej till, nu sen jag blev singel, och bjuda en
person på middag som i princip aldrig gör något i köket. Kokar
makaroner på sin höjd.

Vi skulle hjälpas åt att laga mat till och med, och det skulle bli
fläskfilé och till det skulle vi ha pommes frittes, fel, vi skulle
ha strips, och dem skulle vi själva fritera, jag har en fritös.
Såsen var färdig.

Jag har aldrig stekt kött i princip, men nu hade jag forskat lite
och fått tips på att man kan bryna fläskfilén lite runt om och så
göra den färdig i ugnen. I med en termometer så ringer den när
rätt temperatur har uppnåtts och köttet är klart.

Sagt och gjort. Jag i med termometern och när den ringde så
fick mitt besök i uppdrag att vara förste friterare, så jag sa:
"I med korgen" och han sänkte ner korgen och samtidigt tog jag
ut köttet ur ugnen och skulle skära ett snitt för att kolla så det
verkligen var klart. Men det såg alls inte färdigt ut så jag
hojtade: "Ta upp korgen igen, köttet är inte klart!"

Korgen togs upp igen, jag drog ut termometern och stack in den
i köttbiten från ett annat håll och då slog det på många grader!
Jag måste ha stuckit i termometern snett första gången.

Nåja, in med kötet i ugnen igen och tiden gick och till slut så
larmade den igen att graderna var uppnådda och på nytt ljöd
kommandot: "I med korgen!" och korgen med stripsen sänktes
än en gång ner i oljan, men även denna gången fick han avsluta
proceduren. I snittet jag hade skurit i köttet såg det inte alls
färdigt ut. Suck! Ut med termometern och i med den igen från
en annan vinkel och än en gång slog det på flera grader, så det
var bara till att sätta in köttet i ugnen igen och invänta signalen ...

Signalen ljöd och vi ut i köket. Han sänkte ner korgen i oljan
och jag tog ut köttet och skar ett snitt på ett annat ställe för
att "kolla läget" och ve och fasa när det såg lika ofärdigt ut nu!!

Han såg min min och slet upp korgen igen och de stackars
stripsen började verkligen se färdiga ut nu.

Nu var det lite grekisk-kinesisk-latinska ord (??) som kom
ur min mun och suckarna var mycket djupa när jag än en gång
drog ut termometern och stack in den i köttet igen och både
axlar och huvud hängde nere vid knävecken.

Vad ÄR det här för ett skämt?? Är termometern sönder? Har
ugnen gått sönder? Har jag fel temperatur?

Vi hade börjat bli rejält hungriga, så nu hoppades vi båda att
det mycket snart skulle bli mat!

Denna gången stannade vi ute i köket och satt nog och stirrade
på ugnsluckan båda två. Rätt vad det var så ljöd signalen igen
att temperaturen var uppnådd och vi reser oss mödosamt - jag
drar benen efter mej mot spisen och han drar benen efter sig
mot andra änden av diskbänken, där fritösen stod, och båda
hölt vi nog andan när jag tog ut köttet och skar ett par stycken
snitt, för säkerhets skull, och "kollade läget". Tror mitt leende
räckte från ena öronsnibben till den andra när det såg färdigt
ut och han sänkte ner korgen i oljan för sista gången.

Trots allt klydd, så blev det en god middag, som vi gemensamt
hade trollat fram. Tänker på händelsen emellanåt och kan inte
låta bli att le åt minnet.

Då lyckades vi bättre med negerbollarna, som vi gjorde vid ett
annat tillfälle.

På dem hade vi pärlsocker, hans favorit, den traditionella
varianten med kokosflingor och så min favorit: Doppade i
smält choklad och rullade i chokladströssel.

Mums! Det ska jag ta och göra en dag - när tiden räcker till :-)

Lördagsmys för en

Lördag kväll, som jag ska tillbringa i hemmets lugna vrå.

Middagen klarade jag av mitt på dagen, men börjar nu bli lite sugen
på något "smått och gott".

Hör hur det blåser där ute.

Sätter på lite mysig musik, tänder några värmeljus .....

..... och dukar fram sushin jag har köpt hem och sätter mej .....


..... och njuter av lite lördagsgott medan min kise ligger på stolen
bredvid och spinner.

Besök på Bondens marknad

Idag gjorde mamma och jag en liten utflykt på förmiddagen.

Vi började med ett besök på Bondens Marknad.
Där såldes frukt, grönsaker, blommor, bröd, honung m m.

Efter att ha gått och tittat i alla stånden och handlat lite,
blev vi inspirerade till ett besök på Möllevångstorget.

Sagt och gjort. Vi styrde kosan dit och trängdes bland allt folk
som gick längs stånden med de fina varorna, som låg så vackert
uppradade.

Det var en fröjd för ögat att se, även om det var lite svårt att komma till.
Och man blev riktigt frestad att handla av allt det goda.

Väl tillbaka vid bilen var det ett antal kassar som lastades in
innan vi styrde kosan tillbaka hem.

Detta är något vi helt klart kommer att göra om!

Så mycket trevligare att gå och handla på ett torg
istället för inne i en affär.

Ett minne för livet

Jag satt och läste om matställen i en av guideböckerna B hade
med sig.

Oj, vad många matupplevelser man skulle kunna få i den här staden!

Vi fastnade båda två för beskrivningen av ett ställe och bestämde
oss för att ta oss dit och titta. Sista kvällen i Rom skulle vi minsann
lyxa till det.

Sagt och gjort – utan närmare tankar på vad vi egentligen hade
bestämt oss för, gjorde vi oss i ordning för att gå ut och äta.
Det var sista kvällen och vi var även inne på vårt sista ombyte
kläder.

För att förklara det enkelt: Med en temperatur på strax
under 30 grader i skuggan om dagarna och med tanke på att vi inte
låg på latsidan när det gällde att se och hinna med så mycket som
möjligt, så gick det åt en del klädombyten.

Nåja. Jag blev färdig först och knackade på B:s dörr i mina capribyxor
och ”T-shirt” när B öppnade sin dörr iklädd mörka byxor och skjorta.

Nere i receptionen frågar B portiern om vägen till vårt utvalda
matställe och får till svar:
”You need a taxi, Sir.”
“But on the map ….” Börjar B men blir avbruten av portierns ord:
”You need a taxi, Sir”.
Nytt försök av B: ”It doesn´t look so far away on the map”
“It´s a very nice place but you need a taxi, Sir” säger den
leende portiern då för tredje gången och då tackar vi för hjälpen
och går ut på gatan.

Taxi? Ah, nej. Man ser ju mer om man går. Så vi börjar promenera
i riktning mot där den här restaurangen skulle ligga.

Och vi fick visst sett massor. Trevliga affärer bl a. Jag fick tag
på en röd ”skjorta” och B köpte sig en tröja. Sen tyckte vi att
det var dags att ta reda på exakt var den där gatan med
restaurangen låg.

Vi frågade en trafikpolis och fick en noggrann beskrivning om var vi
kunde ta bussen och vilket nummer den hade. Vi hittade dit, fick köpt
bussbiljetter och så kom då bussen.

Vi frågade busschauffören om hotellet där restaurangen fanns och
han nickade och pekade på golvet i bussen vi nu befann oss i.
Så vi ställde oss på sidan och så började bussfärden.

Vi åkte och åkte och åkte och där passerade vi stadion …..
Hur långt ska vi åka? Sen började en stigning och vi nickade
belåtet: Skulle där vara utsikt över Peterskyrkan, som det stod
i guideboken, då måste vi upp på en höjd.

Vi åkte hur länge som och rätt vad det var sa B: ”Tänk om han
har glömt oss”. ”Äh” svarade jag. ”Vi står ju bara en liten bit ifrån
och varje gång han tittar i spegeln så ser han oss”. Rätt vad det är
så signalerar chauffören åt oss att vi ska stiga av och det gör vi.

Bussen kör iväg och vi står och snurrar rundor och vet inte vilket
håll vi ska gå på. Vi ser en äldre man en bit bort och går dit och
frågar honom på engelska och han svarar på italienska och viftar
och pekar som om det ligger långt bort. Vi ler och nickar och tackar
för hjälpen – fattade dock inte ett dugg.

Då ser vi två kvinnor en bit bort och frågar dem samma sak och får
till svar – på engelska - att hotellet inte ligger i det här området.
Vi behöver en taxi för att komma dit.

Där hade vi portierns taxi igen. De förklarar var vi kan få tag på taxi
och vi går dit.

Vi hoppar in i en bil och säger vart vi ska och taxin kör iväg.
Och kör och kör ….. och här kommer stadion igen! Sedan börjar en
stigning och nu känns det som om vi har kommit rätt.

Taxin kör fram till entrén och vi stiger av. Entrédörren öppnas av
en uniformklädd man och vi stiger in i Hotel Hiltons foajé.

JISSES!!!! Tala om överdådigt!! Vi såg nog ut som två fågelholkar
båda två där vi snurrade runt och försökte fatta att detta var
verklighet, detta vi just hade stigit in i.

Till sist hämtar vi oss och går fram till portiern och frågar efter
restaurangen. Han tittar, med ett vänligt leende, på oss
- uppifrån och ner och nerifrån och upp – och frågar om vi
har reserverat bord. Det hade vi ju inte.
”One moment please”, säger han och lyfter luren och börjar
prata. Sen tittar han på oss och frågar om vi bor på hotellet.
Inte heller denna fråga kan vi besvara med ett ja. Han pratar
vidare och vänder sig mot B och frågar om han har kavaj - vilket
han ju inte hade – med sig hit (men på hans hotellrum fanns
det två stycken!!) :-)

Portiern avslutar sitt samtal och säger att vi kan ta hissen upp
till restaurangen där Anna möter upp och lånar ut en kavaj
till B.

Wauw! Vi kom in!!

Sagt och gjort, vi in i hissen och åker upp och där möter Anna oss.
Hon tar hand om våra inköpspåsar och får fram en mörk kavaj
till B och vi blir visade in i restaurangen. Oj, oj, oj!!

Våra ögon var nog stora som tefat. Wauw! Tjusigt värre!

Vi blir visade till ett bord i ena hörnan och sen börjar en
upplevelse vi sent ska glömma.

När vi hade satt oss så blev jag visad en "pall" mellan våra stolar
och kyparen sa att den var till min väska!! Wauw igen!

Dukningen var otrolig med guldfärgade tallrikar och
bestick. Tre!! (3) vaser med fantastiskt vackra rosor i och
fyra (4) små ljusstakar med värmeljus. Så otroligt vackert!



Tyvärr fick man behärska sej och inte leka turist där inne
(läs: ta upp kameran och börja fotografera). Det kändes
liksom som om det inte var riktigt läge för det.

Det första som slog oss efter det att vi hade smält första
intrycket var vad som fanns utanför fönsterna – terrassen
och den FANTASTISKA utsikten över Rom! Då plockade den
här fram kameran och tog en bild i sittandes ställning mot
utsikten! Kunde bara inte låta bli! Så tjusigt!! Tyvärr blev inte
bilden lika bra som verkligheten men man får vara nöjd med det
lilla ibland.


Vi fick beställt vars en drink medan vi tittade på menyn.
Då kom min första reaktion. ”Du, detta kan bli hur dyrt
som helst”, sa jag till B. ”Ja”, fick jag till svar. ”Dom
som äter här behöver nog inte bry sig om pengar”, sa jag
sen. ”Man vet ju inte vad någonting kostar!” ”Va?”, sa B
och tittade i sin meny och tittade på mej och sen i sin
meny igen. ”Vad menar du?” ”Det står ju inga priser”,
viskade jag till svar. ”Jooooooo”, sa B. ”Det gör det visst.”

Ridå! Har någon gång hört talas om ställen där det i damens
meny inte står några priser men dom står utsatta i herrens
meny. Det räddade oss lite grann för vi kom på att INGEN
av oss hade tänkt på att ta med sitt kort – det vi hade
det hade vi i kontanter … Så nu fick vi lite diskret räkna
efter hur mycket vi hade :-)

Det var olika kypare till olika moment. Vi fick in menyerna,
vinlistorna (två tjocka böcker) och vattenmenyn!!
Ett häfte med all världens mineralvatten uppräknade!!!
Har aldrig hört talas om och ännu mindre sett något liknande!

Vi kom fram till tre rätter som vi beställde och sen började
festen!

Drickat serverades av en kypare.

Servetten lades i knäet på oss av en annan kypare och brödet
blev serverat.
Sedan blev det dags för maten.
Först kom det in ett avlångt fat per person med 4 olika
små rätter på samt ett glas med soppa i. Fantastiskt gott!
Efter det kom vår egen beställda förrätt in. Mmmmm.
Sedan var det dags för varmrätten. Smarrigt värre!

Sen blev vi fulla av skratt båda två. Bordet dukades av efter
varmrätten. En kypare kommer in och börjar sopa av bordet
med en miniborste. De fyra små ljusstakarna byttes ut mot en
annan form av ljusstake med flera smala ljus i. På bordet satte
kyparen fram vars en stor glastallrik med en servett hoparullad
på och sen plockar han bort servetterna vi har i knäna med hjälp
av en sked och gaffel och avlägsnar sig.

En annan kypare kommer in med något som ser ut som en
- minibyrå – med tre lådor per sida och ställer på vårt bord.
När vi tittar i lådorna är där små minikakor – två i varje låda –
som vi ju bara måste testa. Och jag struntade fullkomligt i
att jag var en renodlad turist när jag plockar fram kameran
och försöker få en bild på denna minibyrå med de små kakorna i.
Eftersom jag inte ville väcka för stor uppmärksamhet så skulle
jag försöka fotografera utan blixt och resultatet – tja, se själv!
Inte så bra men man kan ana.



När vi är nöjda med kakorna så blir det dags för vår egen
beställda dessert. Oj, oj, oj. Vad gott.
Efter det kommer nästa överraskning in.
En kyld ”låda” med skedar med glasstryfflar på. Oh, säger
jag bara.


Jag behöver väl knappast berätta att vi efter denna upplevelse-
rika måltid – man beställer in tre som man tror är fantastiskt
goda rätter och blir serverad sex utomordentligt fantastiskt goda
rätter - var alldeles begeistrade! Vilken upplevelse!

Och glädjen blev desto större när notan kom in och vi kunde
konstatera att vi hade pengar över till taxin tillbaka ner till
stan.

På vägen ut brydde vi oss inte ett dugg om att vi, B i lånad
kavaj och jag i capribyxor, t-shirt och sandaler, inte platsade
bland alla högklackade i långklänning och kostymklädda människor
som hade börjat strömma in efter att vi hade fått vårt bord.


Vi gick ut på terrassen och stod och njöt av den fantastiska
förtrollande utsikten över Rom som låg för våra fötter!



Det var alldeles, alldeles underbart ………