Minnen som känns

Har tagit en ledig dag från jobbet idag.
Har inget planerat,
ska "bara vara".

Det här datumet för ett år sedan
hade jag också tagit ledigt från jobb,
efter en sömnlös natt med många många tårar.

Det var en hemsk natt jag hade bakom mej
och en lika hemsk dag.
Och det skulle komma
många hemska nätter och dagar efter det.

Att en sådan liten krabat
kan lämna efter sig ett sådant stort hål ...

Och det gör fortfarande,
efter ett år,
väldigt ont emellanåt,
när jag av olika anledningar blir påmind
om min lille älskade katt Felix.

Alla hans upptåg och bus,
alla våra mysstunder ...

Nästan 15 år fick vi tillsammans.
Det är många år
och många vanor och rutiner,
som helt plötsligt försvinner.

Det tog mycket lång tid
att vänja sig vid,
att han inte kom och mötte mej vid dörren
när jag kom hem.

Och det tog mycket lång tid,
innan jag slutade titta efter honom
och lyssna efter honom.

Jag har så många foton på honom
i alla möjliga situationer.
Men de ligger fortfarande nerpackade.
Har inte orkat ta tag i den biten än.
Att gå igenom och sortera,
man kan ju inte spara allt ...

En enda sak har jag sparat efter honom.

En liten boll han brukade leka med.
Med färgglada ränder.

Det sägs att tiden läker sår.
Och visst,
så småningom gör det inte så ont
att bli påmind.

Men aldrig att man glömmer.
Det har jag lärt mej
av andra situationer i livet.

Minnen

Ett år av saknad

Felix

Tillbakablickar och minnen som gör ont

Försöker vara lite flitig här i kaoset, men det tar på
krafterna.

Har nio flyttkartonger som jag ställde ut i vardagsrummet
igår, som jag måste gå igenom och försöka få upp här på
mitt lilla minikontor, så jag kan bli av med lådorna, så jag
kommer åt det andra i vardagsrummet, som måste tas
om hand.

Men jag får hela tiden tag på "fel" lådor. Bl a med alla foton
som inte är insatta i album utan ligger löst i kuvert eller helt
enkelt "löst". Och det är måååååånga foton ... Och jag kan
ju inte låta bli att bläddra igenom dem ... en liten stund, tills
det känns för mycket.

Och oj, vad många jag foton jag helt enkelt river sönder!
Inget att spara helt enkelt. Betyder inget idag och kommer
inte att göra så i framtiden heller.

Alla bilder med exet eller händelser eller situationer där han
på något vis är involverad, lägger jag undan till honom.

Sen dyker det upp bilder på mitt lilla hjärta Felix i alla
möjliga och omöjliga situationer.

Och då forsar tårarna. Oh, vad jag saknar honom!

Detta lilla liv kommer aldrig mer att möta mej i dörren när
jag kommer hem.
Ingen som hoppar upp i knäet så fort jag har satt mej och
spinnande lägger sig tillrätta. Ingen som pockar på
uppmärksamhet och visar med sitt kroppsspråk, att ett litet
smakprov på det jag sitter och äter av hade varit gott, eller
en promenad hade inte varit fel. Ingen som stryker sig mot
mej i tid och otid.
Jag behöver inte se mej omkring på golvet så fort jag har
stått still en stund för att se så jag inte trampar på honom
när jag vänder mej om. Där är ingen som hoppar upp i
sängen och lägger sig tillrätta när jag har lagt mej.

Jag behöver inte längre lämna gluggar på fönsterbrädorna
mellan krukorna, så han har platser att sitta och titta ut på.
Jag behöver inte längre vara på min vakt när jag öppnar
fönster och dörrar, så han inte får för sig att smita ut.
Jag behöver inte längre se till att alltid ha lite räkor i kylen
eller mjölk hemma till honom.

Nu kan jag börja ha snittblommor i vas när jag känner för
det, utan att vara rädd för att han ska hoppa upp och välta
vasen för att komma åt vattnet, fast han alltid hade färskt
vatten i sin skål.

14 års vanor och rutiner som bara har försvunnit.

Nu, när det allra värsta med flytten är över, börjar det hinna
ifatt mej. Jag blir påmind med jämna mellanrum och då
hugger det till i mej.

Emellanåt tycker jag att jag hör hans tassande mot
parkettgolvet, vilket är en omöjlighet.
Dels har han aldrig varit här och här är knappt någon fläck
parkettgolv som syns. Överallt ligger stora bruna kartonger
som skydd på parketten och ska ligga så tills allt
hantverkarjobb är klart och alla kartonger är uppackade.
Och det tar tid.

Så det är bara till att inse att jag har inget annat att göra än
att gråta mej igenom detta. Det har under lång tid varit så
himla mycket röra och strul med flytt och renovering, så
tankarna har varit sysselsatta med det, men nu är det mycket
ensamma stunder och då kommer det ifatt mej.

Jag som aldrig har gillat TV, sätter nu igång TV:n för att
ha sällskap. Jag avböjer alla hjälpande händer, för här är för
tillfället knappt plats för mej själv att gå runt med grejor och
lådor på och så är det rätt skönt att slippa alla frågor som:
"Var vill du ha detta? Var ska jag sätta detta? Ska jag
packa upp detta?" osv osv osv.

Ett tag skulle mamma tvunget hjälpa mej, men det slutade
med att vi sprang på varandra hela tiden så hon fick sitta på
en stol och hålla mej sällskap medan jag packade upp och
fixade, hon insåg att det var precis så som jag sa: Här är för
tillfället inte plats för fler.

Men det är rätt behändigt med små ytor också.

I köket har jag plötsligt bara två steg till allt, t ex. En
annorlunda känsla. Och det kan bli mysigt, när det nu blir
klart.

Mitt lilla kryp in :-). Med betoning på "lilla".

Det kommer att bli hur bra som helst, så småningom.

En sorgsen dag

I dag var första dagen
utan mitt lilla hjärta Felix.

Smärtan är enorm! Vad ont det gör!
Vad jag saknar det lilla trollet!
Att en sådan liten varelse
kan lämna ett sådant stort hål efter sig!

Och överallt i lägenheten blir jag påmind om honom.

När jag väl fick ork att stiga ur sängen i morse,
med en rejäl huvudvärk och ögonlock så tjocka,
efter en så gott som sömnlös natt
med många tårar,
så bestämde jag mej
för att ta bort hans mat- och vattenskålar i köket,
medicinen han skulle ha varje dag,
hans mat och godis i kyl och skafferi
och kattsanden och kasta det.

Sen hade jag hans låda i badrummet
och hans båda "klös- och klätterpelare",
som jag fick hjälp med
att få kört till tippen och kastat där.
Jag klarade inte det själv.

Det gjorde så fruktansvärt ont
att ta bort alla dessa synliga spår av honom,
men det hjälper inte att gå och titta på det heller.

Han är borta för all tid
och kommer inte tillbaka,
hur mycket jag än önskar mej det.

Fast två av hans leksaker
ligger fortfarande kvar på vardagsrumsgolvet
och hans sele och koppel
hänger kvar i hallen ...

Det sliter i mej
av en otrolig saknad varje gång
min blick fastnar på sakerna,
men jag förmår mej inte
att göra mej av med dem än.

Vad jag saknar det lilla livet!
Han var så otroligt go!
Mitt lilla hjärta!

Var på kyrkogården i eftermiddags,
på minneslunden.
Det är så vackert och rogivande
med alla blommor och ljus.

Från mitt nya boende sett,
så ligger kyrkogården på andra sidan gatan.
Jag hör tydligt och klart när de
ringer i klockorna.
Ett nytt ljud jag ska vänja mej vid.

Jag hade med mej två ljus,
som jag tände.

Ett för pappa,
som ligger på minneslunden där
och ett för Felix.

Det var jättejobbigt men kändes skönt efteråt.

Att stå på denna rogivande plats
och bara låta tårarna rinna.

Har en känsla av,
att det kommer att bli många besök där för min del.
Det är något jag har haft svårt
att tackla känslomässigt innan.
Det har känts FÖR mycket, helt enkelt.

Men idag gav det mej en sådan inre frid.
Ett behagligt lugn,
trots all ledsamhet platsen framkallar.

Min älskade Felix är borta

Efter nästan 14 år tillsammans,
det slår på 2 månader,
ska jag försöka förstå,
att mitt lilla hjärta, mitt lilla troll, min lilla "gubbe",
min älskade katt

FELIX

är borta för alltid.

Beslutet man ska fatta,
när man har fått vetrinärens utlåtande,
är som att slita ut sitt eget hjärta ur kroppen.

Att säga högt,
så man själv hör orden,
att man håller med om
att det bästa är,
att låta något av det käraste man har,
få somna in för alltid.

Att sitta och hålla om,
tills det lilla hjärtat har slutat att slå,
sliter hela ens inre i miljarder bitar.

Sen kommer hemfärden,
då man vet, att när man kommer hem,
kommer man att mötas
av ett tomt hem,
men fullt med synliga spår
efter det allra käraste
man har fått ha i sitt liv under så många år.

Detta lilla liv,
denna lilla guldklimp,
som jag hade äran
att få 14 år tillsammans med,
är nu borta för alltid.

Att stiga ur bilen här hemma på parkeringen
sent igår kväll
och så småningom
ta mig upp i den tomma lägenheten,
var något av det tyngsta jag har varit med om.

Söndersliten invärtes,
förgråten, illamående
och med en huvudvärk som inte är av denna dag,
inser man när man går omkring
i lägenheten,
att saknaden kommer att bli enorm.

Överallt spår.

Den hastiga färden till djursjukhuset,
hans låda i badrummet,
hans mat- och vattenskålar,
leksakerna,
spåren efter hans lilla kropp på hans favoritplatser,
som han har legat på under dagen,
mat och godis i skåp och kyl ...

Hur många sömnlösa nätter klarar man av?
Hur mycket tårar kan man producera?
Blir man någonsin hel igen invärtes?

Det fattas en gigantiskt stor bit av mitt hjärta.

Sova, sova, sova, sova .....

"Mmmmmm .... en sovsäck?
Någon har lagt en sovsäck här.
Till mej?
Det ser mjukt ut ... måste jag testa!"

"Jepp, de e mjukt!
Här kan man säkert sova gott ... "

"Möjligtvis lite ljust.
Om jag ... "

" ... rullar ihop mej lite mer ..."

" Nuuuu blev det bra! Natti!"

Got you!

Blev så nyfiken på var min katt tar vägen efter morgonrutinerna.

När vi kommer ut i köket - han följer mej som en skugga från det att
jag kliver ur sängen - går han bort till kylskåpet och ger konstiga
pipande ljud ifrån sej - han spinner inte under den här proceduren.

Jag tar ut en räka och går bort till hans godisskål, medan han går
precis framför mej - mellan mina fötter - och tittar upp på mina
händer så han inte ser vart han går. Men det tänker han inte på
för det jag har i mina händer är ju sååååå viktigt. Och gott!
Jag delar räkan i två delar och lägger i hans godisskål.

När han har ätit det går han bort till kylskåpet och "piper" igen
och då är det dags för mjölken. Jag tar jag fram mjölk och det blir
samma procedur på vägen till skålen som innan. Jag håller på att
snubbla över honom för han ska tvunget gå mellan mina fötter
och håller på att vrida huvudet ur led för han ska titta uppåt på
mina händer - eller det jag håller i dom, rättare sagt.

Jag hällar lite mjölk i hans skål och när han har druckit upp det
kommer han bort till mej där jag står vid diskbänken och brer
mina mackor.

Där går han förbi och runt mina ben varv efter varv och svansen
lägger han så fint runt benen på mej så mina svarta joggingbyxor
blir alldeles vit-gråa nere vid vaderna av allt katthår som fastnar
i tyget.

Nu är det dags för sista "godbiten". Han får en liten klick
Lätt och Lagom i sin skål och när han har slickat i sej det, ja,
då går han. Försvinner. Puts väck!

Jag har gått runt och letat för jag undrar vart han egentligen tar
vägen. Ingen katt på kontoret, inte i hallen, inte i badrummet,
inte någonstans i vardagsrummet eller köket, inte heller på den
inglasade balkongen och inte i sovrummet.

Eller?........... Överkastet rör sig ju! Jag smyger bort till
andra sidan av sängen - sidan närmast fönstret - står och
tittar på överkastet och ..... visst rör det sig!

Försiktigt, försiktigt lyfter jag överkastet med kameran
i högsta hugg och .....

Got you!

Nuuuu, vet jag vart han tar vägen! Han lyckas krypa upp
UNDER överkastet och ligger där och sover!!