Kören ikväll - ledig imorgon

Ikväll fick vi byta från Johanneskyrkan till Stadionkyrkan,
när vi skulle träna med kören. Johanneskyrkan ska
renoveras, så nu kan vi inte vara där mer. Jag bestämde
mej för att ta bussen dit, hade ingen aning om hur det var
med parkering. Och när jag väl kom dit, var jag glad över
att jag inte hade kört. Många hade fått parkera långt bort.

Det var smidigt med bussen. Åtta minuter dit och så en
liten promenad på en 8 minuter, kan knappast bli
smidigare :-)

Stadionkyrkan var en ny upplevelse för mej. Har aldrig
varit där inne innan och det var faktiskt riktigt trevligt.
Och betydligt varmare än i Johanneskyrkan.

Ja, nu drar det så sakteliga ihop sig för avslutningskonserten.
Ikväll fick vi veta att klädselmässigt ska vi vara helvita. Det
blev en del protester, men, men, det är väl bara till att fixa
till något ...
Förra terminen, den första i Malmö, hade dom till klädseln
varit svart - vita på avslutningskonserten, då Anna Bok var
gästartist, det var i november. Och nu tyckte som sagt var
vår körledare Gabriel Forss, att vi skulle vara helvita ...

Vi fick ytterligare en ny låt, denna gången Shirley Clamps
"Min kärlek", som vi tränade på ikväll och som vi ska
sjunga tillsammans med henne! Hon sjunger verserna och
vi ska göra en insats på resten. Ska bli jättekul!

Tänk om det finns någon som spelar in avslutningskonserten,
så man efteråt kan få höra hur det låter ... Det hade varit
himla kul!

Ikväll var det även lottdragning på solisterna. Två låtar och
fyra solister till varje. Vi andra fyra hoppades att M skulle ha
turen att bli dragen, hon hade skrivit upp sig redan förra året,
men inte haft turen då, och dra på trissor när M och vi hör
hennes namn som solist nummer tre av de fyra på första låten!
Vi jublade rejält! Själv var M cool lugn. Tala om modigt! Vad
kul att hon hade turen! Jättekul! Jag skulle aldrig få för mej
att göra något sådant! Never ever!

Och nu ska det bli "jättekul" att få gå och lägga sej, för jag
vet att där inte är någon väckarklocka, som kommer att
väcka mej imorgon bitti. Frågade idag om jag kunde plocka
ut en semesterdag imorgon och fick ok. Har varit rätt stressigt
på jobb. Vi ska få ett nytt system, så från imorgon kommer vi
inte in i vårt SAP, inte förrän den 10 maj är det igång igen
och under tiden ska allt läggas över till det nya. Vi är en 7 - 8
länder som ska gå igång live med det den 10:e, några har
det redan och andra länder står på tur.

Det innebar i alla fall att måndag och tisdag skulle jag för min
del få två veckors leveranser så pass färdigt, så allt som måste
göras i SAP, skulle vara klart tisdag, när jag gick hem.

Och vad hände? Jo, klockan 07.00 när jag kom till jobb igår,
tisdag, upptäckte jag att ingenting fungerade. Ingen mail,
inga program som gick via nätet (vi är uppkopplade mot
en server i Basel), allt låg nere och senare skulle det visa sig,
att det var bara vi som var drabbade.
Alla resurser sattes in, för tiden var knapp, alla hade sina
deadlines, men inte ett skit hände på hela dagen. Jag gjorde
vad jag kunde i de program jag kom åt, sen avslutade jag
14.30 och körde hem.

Klockan 18.00 igår fick jag ett sms om att systemet var
igång igen och i morse var det bara till att sätta igång för
fullt. Jag ringde till Holland och frågade när dom skulle stänga
ner allt och fick veta att det skulle ske ikväll, så jag hade hela
denna dagen på mej. Men jag var strandad tills de andra hade
skickat ner sina uppgifter, som skulle gås igenom innan jag
kunde få mina filer och underlag, så jag kunde göra vid vecka
18 och vecka 19:s leveranser. Och det gick.
Istället för att sluta klockan 13.00, som jag kunde gjort, för
jag började 07.00, så kom jag iväg först 15:50. Så det ska bli
skönt med en ledig dag imorgon - eller ledig och ledig - jag har
att göra, om man säger som så :-).

Jag slipper köra till jobb i alla fall ...

En tråkig dag

Det var en tråkig dag på jobbet idag.

En dags vila efter allt man har utsatt sej för,
är bara lite skrap på ytan. Jag skulle behövt minst
en vecka för att hinna ikapp mej själv.

De första timmarna gick väl an, men sen kände jag
hur tungt allting blev igen. Det är till och med jobbigt
att gå.

Och inte blir det roligare när jag vet att min kollega
slutar om tre månader. Han har sagt upp sig.

Och det gjorde han rätt i. Det är inget liv att jobba
sju dagar i veckan och 15 timmar om dagen. Han är
ju bara anställd, han äger inte stället. Jag är glad för
hans och hans familjs skull att han har tagit det här

steget. Det är inget liv att ha det så.
Men det känns fruktansvärt jobbigt när jag tänker
på det.

Vår VD var på jobb idag och fortsatte sina samtal.
Det som skulle gjorts i september, sen oktober,
sen november och sen i januari och nu har han
börjat prata med "oss" en och en. Jag har sagt
ifrån att jag har inte tid att offra 1,5 timmar nu
när det är säsong, så han sa att vi kunde ta det
senare.

Men han satt i fikarummet på förmiddagen och
fällde några kommentarer om något jag sa om
arbetssituationen, som fick mej till att ramla av
stolen nästan. Man tror inte sina öron! Jag kan
bara säga: Var så god och lös det, ni som inte
har någon aning om någonting! Jag tänker inte
gå på knä längre! Alla dessa veckor man har offrat
sitt eget privatliv på för att lösa situationen på
jobb, som man har blivit inkastad i, och så ska man
få höra sådana kommentarer. Av någon som inte
har någon aning!

Fy för!

Direkt efter jobb körde jag till dansen och det var
en befrielse. Bara musik och steg att fokusera på
och dröm om min förvåning när jag upptäckte att
jag faktiskt kan de tre senaste danserna på
fortsättningskursen! Tyckte de gick lätt att lära
och njuter som bara den av speciellt "Amame".
Underbar musik! Ljuvlig!

Men nu är det fredag imorgon och jag vet att min
arbetsvecka tyvärr inte slutar där :-( Jag måste
göra något åt det. Så här kan jag inte ha det vecka
efter vecka, månad efter månad. Och beklagar man
sej så får man höra: "Nu är det så här det är. Det är
bara till att gilla läget eller hoppa av!"

Eller vad var det för kloka ord VD:n hasplade ur sig
bl a? Jo, han tyckte att det var bra att att min kollega
hade sagt upp sig, för han tyckte inte han var rätt
person på den platsen ... och de ska nu efter min
kollegas uppsägning gå igenom hur arbetsfördelningen
är upplagd och se om rätt personer är på rätt platser .....

Undrar när den chocken ska lägga sig??

Har man åsikter och beklagar sig, då är man inte på
rätt plats. Men dom sparkar ingen, situationen blir
ohållbar och ohanterbar så folk orkar inte vara kvar.

Och jag kan inte glädja mej över att en ledig helg
står för dörren ...

Time out!

Nu har det hänt som inte fick hända!

Kroppen har sagt ifrån med besked
och det, i kombination med
kommentarer från andra,
fick mej att ställa mej på bromsen idag.

Egentligen var det min arbetskollega,
som fick mej till att tänka på det,
på allvar igår.

Jag misstänker,
att han har märkt hur jag har börjat må,
han har det själv ännu tuffare
i den sitsen han sitter i,
så i det fallet har vi båda erfarenhet av stress.

Både igår morse och i morse,
var det samma start på dagen.

Klockan ringde och efter att ha
stängt av den
och till slut satt mej upp i sängen,
så gungade hela rummet
och det susade för fullt i öronen.
Och vad illamåeende jag var!

La mej igen en stund
innan jag gjorde ett nytt försök
och lyckades ta mej ur sängen.

På väg till jobb
sätter den inre karusellen igång igen,
dvs det känns som om allt inne i kroppen
åker runt hur som helst.
Hjärtklappningen är otrolig
och jag känner mej så uppstressad,
så det går inte att beskriva.

Men, jag tar mej fram, trots alla obehagskänslor.

Igår, framåt eftermiddagen, nämner jag
för två av mina arbetskolleger,
att jag är så fruktansvärt trött.

Då säger den ene,
han jag hjälper med att fixa fram alla listor till,
att jag kan väl ta ledigt på onsdag.

Jag kontrar med att det beror ju på
hur långt jag har kommit.
Vi är ju mitt i högsäsongen.
Och egentligen hade jag planerat in
att börja förbereda nästa veckas leveranser då ...
Det gäller att ta tillvara på alla minuter,
så man inte behöver sitta över så länge
på kvällarna.

Men när jag hade kommit till jobb i morse
och kämpade mej igenom timmarna,
så började jag titta längre "fram".

Har jag lite flyt idag,
så skulle jag kunna få fram allt som behövs
till resten av veckan
och förbereda för produktionen,
så de har alla underlag de behöver,
när det har blivit eftermiddag.

Det innebär att jag kanske skulle kunna
åka hem vid 14.30-tiden.

Kanske.

Efter en hel del klydd och mycket röra,
så blev jag så pass klar,
så jag kom iväg klockan 15.15.
Då var jag så slut och trött,
att jag knappt orkade gå.

Innan jag fattade mitt beslut
om att åka hem och vila,
så var det en arbetskamrat,
som sa till mej:

"Vad blek du är!
Mår du inte bra?"

Då stannade jag upp och kände plötsligt
hur dåligt jag mådde
och hur fruktansvärt trött jag var
och det blev mitt svar på frågan jag hade fått.

I det ögonblicket bestämde jag mej för att
jag verkligen skulle åka hem och vila,
så fort jag fick möjlighet.
Och att jag skulle stanna hemma imorgon.

Igår var det en annan arbetskamrat
som sa att jag måste ha gått ner i vikt.
Och det har jag i och för sig,
men bara 4 kilo,
såg jag på vågen,
när jag kom hem och vägde mej.
Och ändå äter jag som en häst.
Är konstant hungrig nu för tiden.

Men det är stressen.

Har ju varit med om det förr.

Hade ett samtal med en annan arbetskamrat
på förmiddagen idag, om det här

att min kollega hade föreslagit,
att jag skulle vara hemma på onsdagen
och att jag hade fattat beslutet
att det skulle bli så,
men att det kändes så menigslöst att var "ledig",
när jag vet, att det kommer att vara en dag,
då jag bara kommer att sova i princip.

Det är så mycket annat som jag borde
och vill göra på en "ledig" dag.

Men jag fick till svar att jag borde tänka på det,
som jag är i mest behov av nu.
Och som är viktigast.
Och det är min hälsa.
Och det borde vara
att passa på att vila och sova.
Har det andra väntat tills nu,
så kan det vänta lite till.
Passar jag inte på att samla lite krafter nu
när jag har tillfälle,
så orkar jag inget alls.

Och det är ju faktiskt sant.
Där fick jag ge mej.

I söndags på dansen var där ett par stycken
som undrade hur jag orkade hålla på,
så som jag gör med jobbandet.

Jag var på jobb innan 08.00 i söndags
och kom hem 15.20, bytte om
och tog det jag behöver ha med till dansen
och kom till dansen 16.10.

När jag har kommit innanför dörrarna
och är på väg ner för trapporna,
så hör jag musiken som är igång
(det börjar kl. 16.00).

Ju fler trappsteg jag tar mej ner för,
desto mer av stressen rinner av mej.

När jag har hängt av mej, anmält mej,
tagit mej in i lokalen, som var full av
dansande medlemmar, ställt min väska
och tar upp vattenflaskan och ställer på kanten
och spanar efter en lucka jag kan ställa mej i,
ser gluggen T pekar på i ledet framför honom
och slinker in där,
så känner jag efter ett varv på denna enkla dans,
att stressen är långt borta
och musiken och stegen fyller hela mej.

Rena rama medicinen!

Senare på kvällen var det en annan danskompis
som frågade mej,
om jag inte hade gått ner lite i vikt.

Väldigt vad folk är observanta :-)

Åter andra har sagt till mej om och om igen,
att jag ska vara försiktig
och vara rädd om mej och ta hand om mej.

Och igår, när jag stannade till hos mamma
på väg hem vid 19.45-tiden,
så sa hon till mej att jag såg helt färdig ut.
Och precis så kände jag mej.

Var på jobb vid 06-tiden
och slutade 19.20
och hade verkligen ingen ork att stanna till
och handla på väg hem,
så mamma hade bestämt
att hon skulle handla till mej,
så skulle jag ringa när jag körde från jobb,
så skulle hon komma ner på gatan
så jag fick min shoppingkasse.

Vad jättesnällt av henne!

Så det har varit väldigt mycket påtryckningar
från olika håll,
om att jag borde vara försiktig
och vara rädd om min hälsa,
som har fått mej till att stanna upp och lyssna.

Jag vill inte hamna i den sitsen igen,
att jag blir sjuk på grund av stress.

När jag kom hem idag
så gick jag direkt och la mej på soffan
ute på den inglasade balkongen.
Slocknade till min lille kises spinnande,
han var så klart snabb med att parkera sig
på min mage :-)

Sov gott i en timme
och när jag vaknade så låg han i stolen bredvid.

Gick in och drack lite och kollade igenom posten
och kände efter 30 minuter
hur ögonlocken var påväg att dala igen
och gick tillbaka och kröp ner i soffan
och slocknade.

Vaknade efter 1,5 timmar
och bestämde mej för att kolla igenom mailen,
har varit mycket slarvig med det
ett bra tag nu,
och nu sitter jag här.

Men alldeles strax ska jag gå och lägga mej.

Ser verkligen fram emot det.

Är glad och stolt över mej själv,
att jag till slut har lyssnat och tagit åt mej
av folks oro över min hälsa
och att jag har lyssnat på kroppens
varningssignaler
och bestämt mej för en dags

Time Out!

Tack alla för er omtanke om min hälsa
och för att ni har peppat mej
under denna hektiska period,
som tyvärr inte är slut än.

När man går i sånt här hela tiden,
så är det inte så lätt att se på det "utifrån".

Jag är väl lite trög
- och envis -
det "ska" gå,

men när den ena efter den andra

kommenterar det dom "ser",
så måste till och med jag till slut reagera
och stanna upp och verkligen känna efter
och då inser jag hur rätt alla har.

Nu ser jag fram emot en natts sömn,
förhoppningsvis god sådan,
och för första gången efter
- 23 dagar i sträck -
är det ingen väckarklocka
som ska väcka mej
tidigt på morgonen!

Bara den vetskapen får pulsen att går ner!

Fredagen den 13:e ... igen

Då var det fredagen den 13:e
för andra gången i år!

Det har redan gått en hel månad
sen det var såååååå nära
att jag tog mitt pick och pack på jobb
och tackade för mej.

Och idag gick luften ur mej totalt.

Jag funderade på att köra in om ICA MAXI
och höra om de behöver en kassörska
eller någon som packar upp varor
ja, jag hade till och med kunnat
skura deras golv med en tandborste!!!

Och det har inget med datumet att göra.

Jag har ju inget liv!
Inget privatliv förrutom timmarna på dansen!

Jag vill ha tillbaka mitt liv!

De få stunderna jag är hemma
så sover jag bara.

Är helt slut.

Lägger jag mej vid 22.00
så kan jag vakna mellan 01.00 och 02.00
och vara pigg som en lärka
och känna att det är dags att gå upp.

Efter tre till fyra timmars sömn!

Jag, menar, hur normalt är det?

Sen när klockan ringer 04.30 - 05.00,
beroende på vilken veckodag det är,
så är man så slut,
så man vet inte vilket ben man ska flytta först
när man går.
Tack och lov behöver jag inte bry mej om kroppen,
den följer automatiskt med.

När jag står i hallen och tar på mej ytterkläderna
på morgonen,
så riktigt susar det i öronen
och gäspningarna är så stora ,
så man hade kunnat trycka in en familjepizza
i gapet ... ok, om man viker den ...
... några gånger i alla fall ...

(hur stor är en sådan där pizza egentligen?)

Mat ja.

Minns mina härliga frukostar
innan säsongen började.
Yoghurt, musli (hmmm, hur får man dit
prickarna över u:et?)
mackor och tidningen.
Vilken härlig start på dagen!

Och nu?

Trycker i mej en halv bulle
samtidigt som jag plockar fram mat
till lunchen på jobb och klär mej.

Jag vet, det är vansinne!

Men ju fortare jag kommer till jobb,
desto fortare kan jag ta itu med allt.

Och sen är jag inte hungrig heller,
för den delen.
Härom morgonen
fick jag ta med mej frukosten till jobb,
klarade inte av att äta.
Var så illamående.

Utan överdrift så kan jag säga att
min vandring just nu är
brant nedför
på en smal stig
som är full med småsten som rullar
varje gång jag sätter ner fötterna,
så det är så gott som omöjligt
att hålla balansen
och ännu mindre möjligt att få fotfäste.

Och efter en hel del strul och klydd
och alla dessa "kom ihåg-lappar"
som regnar över mej,
så blev droppen
när jag fick filerna från Holland
med alla korrekta siffror
först 15.41.

Siffror jag behöver för att kunna göra
korrekta transportbokningar,
siffror jag behöver
så att vi får ut rätt info på packsedlar
och till min kollega,
så han kan planera för packningen.

Speditörerna har satt sin deadline till kl. 14.00
och ringer och jagar mej
och idag fick jag improvisera
så att de hade något att gå efter.

Sen har jag en härlig helg till framför mej.

Gissa var jag ska vara lördag och söndag?

Såg mina timmar från förra veckan.

Normalt jobbar jag 32 timmar i veckan,
när det inte är säsong.
Förra veckan kom jag upp i 62 timmar och 4 minuter!

Det är härligt!

Trettio timmar av mitt privatliv,
MITT
privatliv,
som jag har förlorat.
Tid som aldrig kommer igen.

Jag är så uppspeedad hela tiden.
Det går i ett.
Hinner inte ta reda på en grej
förrän telefonen ringer igen
och nästa kund har frågor.

Börjar hata den där telefonsignalen.

Undrar om det finns ringsignaler
som låter som fågelkvitter?

Nu ska jag byta om.
L övertalade mej
att komma till dansen i Svedala ikväll.
Så det ska jag faktiskt.

Har för övrigt aldrig varit där,
så det ska bli kul att se.
En hel del av folket från den klubben
brukar komma till oss,
så man känner igen många
och har pratat med några stycken.

Nu ska jag koppla bort "dårhuset", jobbet,
några timmar
och det ska bli sååååå skönt.

Sen blir det direkt hem och i säng.

Vilken start på veckan och lite annat

I dag var det som om själve f-n
var på besök på jobb.

OCH DET ÄR BARA MÅNDAG!!

Anlände 05.50 till jobb
och det var fullt ös direkt.

Vid 10.30-tiden sa jag till min kollega A
att nu tar jag 10 min och isolerar mej
från telefonen.
Måste varva ner lite.

Så jag tog min macka,
(äter som en häst hela tiden,
är alltid vrålhungrig när jag är stressad)

och gick över till andra lunchrummet,
där det inte finns några telefoner
i närheten.

Och det var ljuvligt.

Det var bara suset i öronen jag hörde,
väldigt irriterande för övrigt,
och när jag blundade hade jag
nästan känslan av att åka karusell.

Läskigt!

Sen brakade det loss ordentligt!
Ja, inte med mej, men med våra "hjälpmedel".

Vid 11.30-tiden hände det som inte får hända:

Skrivaren/kopieringsmaskinen
la av!

Ett papper hade fastnat längst ner
och vi kom inte åt.

Jag ringde servicen
och fick en sur en på tråden.
Jag sa att vi var helt strandade
och att det var akut
men fick tillbaka ett surt:

"Jag kan inte trolla.
Jag kan bara skriva in att det är brådskande.
Troligtvis hinner ingen ut till er idag
utan det blir först i morgon."

Jag kunde riktigt känna hur all min ork
rann genom hela kroppen
och ut genom fötterna.

Detta får inte vara sant!

Men visst tusan var det sant!

Vi har en annan skrivare/kopieringsmaskin
på ett annat kontor,
en gammal jättelångsam en,
men dock bättre än ingen,
så där fick jag parkera mej resten av dagen.

Med hjälp av mail från min dator
till datorn på det andra kontoret,
så lyckades jag komma åt en del
av det jag skulle jobba med.

Och stressen satte igång
sin karusell invärtes.
Hur skulle jag kunna få ihop det,
som måste vara klart tills imorgon
inom rimlig tid?

Men vad var där att göra?
Det var bara
till att finna sig i situationen.

Och jag hann,
även om det var omständigt
och tog en himla massa tid,
med det allra mesta,
innan ögonen började dala på mej.

Lite över 18.00 gav jag upp.
Tröttheten slog ner i mej som en bomb.
Hade jag lagt huvudet på skrivbordet,
så hade jag somnat på studs!

Och drömt en massa härliga drömmar.
Jisses, vad man kan röra ihop det
när man är så slutkörd :-)

Nåja, nu är jag hemma
och ska bara äta nån macka
och gå igenom mina mail lite snabbt.
Har inte hunnit med det ordentligt på ett tag.

Och sen blir det faktiskt sängen.

Skulle kunna gå in och lägga mej direkt,
fullt påklädd.

Det är samma visa varje kväll.

Jag börjar frysa vid 19 - 19.30-tiden,
som om kroppen signalerar
att den nu går in i viloläge
och riktigt hemsk är det att krypa ner i sängen.
DÅÅÅÅÅ fryser jag!

Men fönstret öppnar jag ändå.
Sover alltid med öppet fönster,
året runt.

Får jag inte sova i frisk luft
så vaknar jag så tung i huvudet.

På vinterhalvåret har jag både tjockt täcke
och ovanpå det överkastet,
så det är bara kinder och näsa som blir kalla.

Men det allra bästa är värmedynan!

Den älskar jag!

Fick den i "överraskningsjulklapp"
för två jular sedan.
En present som bokstavligt talat värmer :-)

Hade lånat en när jag hade ont i ryggen
och det kändes bra,
så när jag lämnade tillbaka den,
så tackade jag för lånet
och sa att en sådan måste jag köpa.

Men julen kom
och inte hade jag fått tummarna loss
till att fixa en.

Men på julaftonen fick jag ett paket
(ett väldigt originellt sätt
att överlämna ett paket på,
men det är en annan historia)
och i paketet låg den här värmedynan.

Och den har jag använt flitigt
under vinterhalvåret.

Lägger den under svanken
så den når upp på ryggen
och det går jättesnabbt att den blir varm.

Sen det bästa med den är
att där är en timer.
Tror jag ställde in den på 45 min
så det är ingen risk att jag
har den på hela natten.

Men jag somnar alltid ifrån den,
så det hade egentligen räckt med 10 min.

Men den är guld värd när jag är så frusen.

Fredagen den 13:e

Paraskavedekatriafobi,
dvs sjuklig skräck för fredagen den 13:e,
lider jag inte av.
Men efter den här dagen,
så kan jag lugnt säga,
att det INTE har varit en dag med flyt i alla fall.

Idag var det verkligen en hårsmån
från att jag tog mina privata saker
och gav mej av från min arbetsplats,
utan planer på att återvända igen.

Det var såååååå nära att det brast.

När jag hade slängt på mej min kappa
så var det med mycket stora steg
jag susade förbi min arbetskollega A
med orden:

"Jag behöver lite frisk luft,
jag är strax tillbaka igen!"

och så går jag ut på parkeringen
och styr stegen mot grindarna
och ut på vägen
och går med mycket raska steg bort från jobb,
samtidigt som jag drar djupa andetag.

Det var underbart väder.
Himlen var blå
och solen gjorde att det glittrade i snön
och det var några minusgrader.

Efter en liten stund vände jag och gick tillbaka
och hela tiden malde orden

"Fredagen den 13:e, fredagen den 13:e,
fredagen den 13:e ... "

När jag kom in på kontoret igen
sa jag till min arbetskollega A
att det var så häääär nära,
och så visade jag ett mikroskopiskt litet avstånd
mellan tumme och pekfinger,
att jag tog mina grejor och gick.
För gott!

Sen gick jag in på mitt rum,
drog några djupa andetag,
satte mej vid skrivbordet och fortsatte
med att försöka reda ut all röran.

Detta är bara inte klokt!
Det finns absolut inget annat att säga om det.
Helt vansinnigt!
Det går knappt att reda ut all röran.

Systemet hänger sig, siffrorna stämmer inte,
ingen kan svara på frågor eller vet något,
och man kommer ingen vart.

Jag fick bara nog helt enkelt!

Satt där till lite över 18.00
och då kände jag att det inte var lönt att fortsätta.
Emellanåt satt jag bara och tittade och kunde inte
bestämma mej för vad jag skulle börja med.

Så jag avslutade,
med vetskapen att jag måste köra till jobb
imorgon, lördag, och slutföra.

Fy för!

Nio veckor kvar på den här säsongen!

Den sjunkande båten

I morse önskade jag att jag hade haft kameran med mej
när jag gick till parkeringen.

Månen hängde jättestor och rosaskimrande
en liten bit över vattnet
och det var så vackert!
Stannade upp och stod och tittade en liten stund.

Väl på jobb glömde jag snabbt det vackra jag hade sett,
för kaoset började direkt
och det fortsatte hela dagen.

100 % stress precis hela tiden.
Tempot är högt för att jag ska hinna med
så mycket som möjligt och inte halka efter för mycket,
men trots det så hann jag inte med det jag hade hoppats på,
så att jag imorgon kan ta tag i det jag hade planerat.
Det tar nog halva dagen innan jag kommer dit :-(

Jag kan inte fatta att det kan vara på det här sättet!
Har absolut ingen aning om någonting.
Ingen information som går fram
och inte kan man lätt leta fram det man behöver veta
för att kunna göra sitt jobb.
Och det är inte så kul att ha en ilsken kund i luren
och inte kunna svara och förklara snabbt och lätt.

Ingen av oss förstår hur vi ska klara oss igenom detta.

Tio veckor har vi framför oss
och det värsta väntar.

Har jag sagt detta förr, tro??

Bilden av den sjunkande båten
som man försöker ösa ur,
utan att kunna förflytta sig,
blir bara tydligare och tydligare.

Så länge vi håller oss flytande
så får vi klappa oss själva på axeln,
för ingen annan gör det ju :-(

Tala om hopplös situation.

Vi går redan på knäna
och man kan bara be till högre makter,
att man ska klara av att ta sig till målet.

Det värsta av allt är att man blir så trött
av att ha det så här.
Helt utmattad.

När jag kom hem ikväll,
så kände jag att en promenad hade inte varit fel,
men vindarna var riktigt isiga.
Hade det kommit nederbörd
så hade varit snö,
så isiga var vindarna.
Brrrrrrr.

Så det var skönt att komma inomhus.
Och här stannar jag för ikväll.

Jag får ta igen promenerandet
när tid och ork finnes
och vädret är lite behagligare.

Men oooooh,
vad jag längtar efter en riktig snöpromenad.
Så man hör knarrandet under skorna ...

Än är det inte försent att sluta hoppas.

Det är ju trots allt bara den 9 februari.

... Den 9 februari ...
då har jag en "årsdag" idag ...
14 år sedan jag började på min arbetsplats.
Vart har alla dessa år tagit vägen??

Nedräkningen har börjat

Nedräkningen har börjat.

Från och med nästa vecka
så är det tio veckor kvar på säsongen på jobb!

Och det värsta har inte börjat än ...

Kaos är en mycket lindrig beskrivning
på tillvaron på jobb
och jag vågar inte ens tänka tanken
på hur det kommer att vara när det är som "värst".

Satt i 2,5 timmar i telefon med Holland idag,
för att bli lotsad genom det nya programmet,
som de håller på att utarbeta till oss.

Det är så fruktansvärt tungjobbat.
Att behöva sitta och knappa in en massa för hand,
när vi hade ett system som gjorde samma sak
med hjälp av en knapptryckning.
Det finns inga ord för det.
Jag är helt uppgiven.

Holländaren var här förra veckan
under torsdagen och fredagen för att visa oss
och då insåg jag att detta bådar inte gott.
När till och med min kollega kan säga till mej:
"Hur ska vi reda ut detta?"
ja, då bådar det verkligen inte gott.

Vi kommer att få gräva ner oss i alla detaljer.
Detta är inte riktigt klokt!

Inget överskådligt, ingen lättillgänglig information
... helt enkelt INGENTING!
Bara en massa tungjobbat.

All luften har liksom gått ur en nu.

Nu finns det bara en sak att fokusera på:

Kämpa för att klara av att ta sej igenom detta
som väntar, så helskinnad som möjligt.

Hu jeda mej!

På kvällarna är man så slut
så det är bara sova som gäller.

Men nu måste jag få rensa hjärnan lite,
så det blir dansen ikväll.
Då är man tvungen att fokusera på annat!

Resan till Holland 5

Dag två hos våra kolleger började med att vi blev hämtade
kl. 08.15 på hotellet.
Klockan 08.30 var vi så på plats och fortsatte med
"utbildningen" och vi fick svar på våra frågor och hade tid att
sitta ner och jobba. Det var en hel del saker som klarnade
och det är en härlig känsla när pusselbitarna börjar falla
på plats.

Taxi till Rotterdams central beställdes till kl. 15.45 men inte
förrän kl. 16.40 kom bilen! Han hade kört till fel ställe.
"Vårt" företag finns på två ställen med ca 10 min bilfärd
emellan .....

Femtio fem minuter för sent sätter vi oss i bilen och han
tog oss på orden att "Nu får du köra fort, för du är femtio fem
minuter försenad".

Det var skönt att sitta och halvslumra men plötsligt säger
A: "Varför kör han av mot flygplatsen?" "Va?", säger jag
och tittar mej omkring. Det som susar förbi utanför fönsterna
känns inte alls igen. Flygplan på andra sidan staketet??

Jag lutar mej fram och frågar: "Where are you taking us?"
"To Rotterdams airport", svarar han och vi börjar protestera.
Vi ska till Rotterdams central för vi flyger från Amsterdam.
Men enligt honom är taxin beställd till Rotterdams flygplats.

Han ringer upp sin central och vi förstår lite av holländskan.
De påstår att taxin är beställd till Rotterdams flygplats.
I alla fall så säger chauffören att det inte är någon bra idé
att köra in till Rotterdams central nu i rusningstrafiken,
utan han föreslår att vi tar tåget från Haag istället.

Och så blir det.

Hela resan slutar på 920 kr men efter ett samtal med sin
central kommer de fram till att 750 kr är ok för resan.

Med fem minuter tillgodo kommer vi upp på tåget till
Amsterdam.

På flygplatsen får vi lite mat i oss och hinner handla lite
innan vi går och checkar in. Vi struntade i att stressa.
Jag sa till A att "Någon måste ju vara sist".

Vid säkerhetskontrollen tar det lite extra tid. Bagage,
ytterkläder och skärp lägges i backarna på bandet. Sen
får jag tillsägelse att ta av mej jackan. "Vilken jacka?
Jag har ju lagt min kappa där!", svarar jag och pekar.
Då pekar han på min kofta och säger att jag ska ta av den.
"Va?", säger jag. "Det måste vara ett skämt. Det är ju rena
stripteasen i så fall" och så skrattar jag och går igenom
bågen och ber till högre makter att det inte ska pipa den
här gången. Vilket det inte gör.

Istället hör jag att han som ville att jag skulle ta av mej koftan
säger något till den som står på andra sidan "bågen" man
ska gå igenom och när jag kommer igenom kallar hon som
står på andra sidan på mej. Hon frågar varför jag inte
gjorde som hennes kollega bad mej om, att ta av mej koftan.
Då bad jag om ursäkt och sa att jag trodde det var ett skämt
för det har jag aldrig någonsin behövt innan.

Sen pep det när A skulle gå igenom och hon skyndade dit.
Medan jag tog på mej skärpet och samlade ihop mina saker
så hör jag A säga: "Oh, nej, inte mina stövlar", så jag vänder
mej om och ser att hon får gå tillbaka och ta av sig stövlarna
och lägga på bandet. Men när hon går igenom igen och det
piper, så blir hon "visiterad".

Sen får hon kämpa med att ta på sig stövlarna och det kan
jag tänka mej, att det inte är det lättaste, när man har haft dem
på hela dagen. Ben och fötter har ju en tendens att öka i omfång
efter hand som timmarna går. Men till slut så var stövlarna
på och vi gick till gaten.

Och för första gången i mitt liv, igen, så blev det faktiskt så,
att vi var de sista som gick på planet! Efter oss i gången,
medan vi gick bak till våra platser, gick en i flygbesättningen
och stängde alla bagageluckorna.

Flyget hem var bara 10 minuter försenat. Men det berodde inte
på oss. Det var det redan när vi checkade in.
Efter halva flygresan så kommer A på att de här säkerhets-
kontrollerna inte är mycket att hurra för. Hon kom då på att
hon hade en flaska vatten i sin ryggsäck. Den hade hon helt
glömt bort.

Och när vi landade och kaptenen säger att vi inte får sätta
igång våra mobiler förrän säkerhetsbältes-skyltarna har
släckts, så säger A: "Oj, jag glömde visst stänga av min!".

Strax efter klockan 23.00 stod man så äntligen i sin egen hall
och möttes av en saknad liten kise. Och det var nog ömsesidigt,
för han vek högst 30 cm från min sida tills jag kom i säng.
Då rullade han ihop sig, som alltid, ovanpå täcket på min
högra sida.

Hem ljuva hem!

Resan till Holland 4

Vi lastar in våra väskor i bagaget på en taxi och hoppar in.

Chauffören frågar vart vi ska och han får adressen och börjar
köra. Sen börjar röran.

Han frågar hur många gånger som helst efter adressen så
han kan skriva in den i GPS:en. Men han fixar inte stavningen.
Färden blir lite vinglig när han inte har koll på sin körning
så det känns inte så kul. Vi försöker förklara vart vi ska,
vad orten heter och själva gatuadressen men han får inte
rätt på det.

Till slut ringer han upp en kollega och det blir bokstaverat
hur många gånger som helst och inte får han rätt på det.

Till sist frågar han om vi kan lotsa honom! "Nooooo!",
svarar vi. Detta är ju inte sant!

Han kör i alla fall och kör och kör och kör och vi tycker
oss känna igen lite men sen passerar han stället där vi tror
att han skulle svängt av och då är vi själva helt vilse.
Vi frågar om han hittar och han säger att han vet var
det är nu, men att vi kommer att komma från ett annat håll.

Jodå, visst kom vi från ett annat håll!

Det som kostade 600 kr förra gången kostade 700 kr den
här gången, så sträckan blev väl liiiiiite längre än de
ca tre milen som det är.
Och visitkortet han gav oss när vi gick av hamnade i första
"runda arkiv" vi såg = papperskorg.

Men nu var vi framme. Klockan hann bli 14:20 istället för
beräknat 13:00.

Det var trevligt att träffa de holländska kollegerna igen.

Och nu fick vi löst en hel del av våra problem och fick en del
tips på genvägar och liknande, så när vi gav upp 17.30,
kände vi oss jättenöjda.

Efter att ha satt in bagaget på våra rum på hotellet blev vi
körda till en restaurang av en av de båda som hade haft
utbildningen med oss. Där satt vi och pratade och åt en god
middag och efter en promenad tillbaka till hotelllet och en
pratstund i hotellets restaurang med vår "gamle chef", som
sedan några år är stationerad på företaget i Tyskland, men
reser runt rätt mycket och som kom ur hissen när vi kom
tillbaka till hotellet, (ibland är världen liten) kom man så i
säng ca 22.00.

Det var en ljuvlig känsla att få lägga huvudet på kudden och
så sakteliga bleknade minnena från dagens eskapader!

Resan till Holland 3

Vi hittade en restaurang på andra våningen som såg
trevlig ut.

Vi bestämde oss för att gå i omgångar, så kunde vi turas
om att vakta bordet och vårt bagage.

Jag bestämde mej för en wokad rätt med kyckling och
plockar ihop i en skål det jag vill ha av grönsakerna och
räcker sen över skålen till tjejen som ska fixa till maten.

Hon lägger till kycklingbitar och nudlar och frågar om jag
vill ha maten mild eller spicy. "Mild", svarade jag och hon
tar av den mörka såsen och häller ner i wokgrytan och
rör om och sedan får jag över det på en tallrik. Jag tar
dricka och går och betalar och går bort till vårt bord
så A kan gå och köpa mat.

A går iväg och jag tar en rejäl portion på gaffeln och stoppar
in i munnen - och håller på att skrika rakt ut!
Tungan och läpparna domnar bort och det känns som om jag
håller på att brinna upp i munnen. Jisses!

Jag går fram till A och säger till henne att jag måste säga till
om maten - den är jättestark!

Då säger A att hon gillar stark mat, så hon kan ta min portion,
så kan hon beställe en ny utan sås, så kan jag ta den.

Ok, sagt och gjort. A kommer tillbaka och sätter sig och ska
börja äta när jag går upp och ska hämta den nya tallriken
utan sås.

När jag kommer tillbaka till vårt bord ser jag på A:s min att
något inte är OK.

"Det här går ju inte att äta", säger hon. "Det är ju jättestarkt!"
"Oh, vad skönt att höra att det inte är jag som är pipig",
svarar jag.

Jag ger henne tallriken utan sås och säger att jag ska gå upp
och fråga om jag verkligen fick av den milda såsen.

Jag kommer fram och frågar tjejen om hon verkligen har
gjort en mild, för det går inte att äta, så starkt som det är.
En kollega till henne kommer fram och hör det och de pratar
med varandra på holländska och hon pekar på skålarna och
säger "Mild" när hon pekar på skålen med såsen jag fick av
och "Spicy" när hon pekar på den andra skålen.

Då säger hennes kollega till mej att han kan blanda i lite söt
sås och lite kokosmjölk så blir det mildare.

Ok, säger jag. När han har blandat klart och lagt upp maten
på en ny tallrik så säger han att om jag fortfarande tycker
att det är starkt så kan A och jag ju ta hälften av portionen
utan sås och blanda med hälften av den här portionen så blir
det ännu mildare.

Jag går tillbaka till A och berättar vad som har sagts och ska
ta en tugga och testa. Jag stoppar in maten i munnen och
börjar tugga - och ve och fasa! Det är fortfarande starkt!
Då delar A upp sin mat utan sås i två halvor och vi skyfflar
över på tallrikarna, så det blir hälften av sås - icke sås och
blandar och sen tar vi vars en omgång mat på gafflarna och
stoppar in i munnen och tittar på varandras reaktion ...

Båda spärrar upp ögonen och det börjar nästan ryka ur näsorna
och öronen på oss. Fruktansvärt stark - FORTFARANDE!

Det kan inte ha varit en stark sås heller - den måste ha varit
E X T R A stark!!

Nu känner jag att hela jag fullkomligt kokar av ilska när jag tar
min tallrik och med M Y C K E T bestämda steg styr stegen
tillbaka till disken där wokrätterna tillreds.

Jag säger till killen att nu har vi blandat som han sa och inte
ens det hjälper och jag tror mina ögon var stora som tefat, när
jag med en min, som tydligt sa vad jag nästan var i stånd till att
göra, stirrade på honom.

Tror han fattade att han låg illa till, för han sträcker fram
handen och tar tallriken med orden: "You will get a new one".

Har man gått upp 04.40 och suttit fast i ett plan i 3 timmar
när själva turen ska ta max 1,5 timme och man är stressad
för att man inte kommer i tid och framför allt hungrig - ja, då
är det inte långt ifrån att man häller tallrikens innehåll över
huvudet på någon som inte fattar att de måste ha gjort fel!

Medan jag, för tredje gången, står och väntar på att maten
ska bli klar, så lägger jag märke till att skålarna med såserna
inte står på samma platser längre.

Mild och stark har bytt plats. Det räckte för mej som bevis
på att hon hade gjort fel, så när jag fick min nya tallrik med
mat och gick bort till A, så berättade jag det, så hon gick
fram och sa att inte heller hon kunde äta det, så killen sa att
hon kunde ta vad hon ville av det andra, för hon ville inte
ha någon wokad rätt.

Till sist fick vi så lunch i oss och när vi hade ätit så tog vi
oss ner till taxibilarna för att åka de sista tre milen till
kontoret, där våra kolleger väntade på oss.

A hade ringt och meddelat att vi var försenade, så de vissste
att vi var på väg.

Resan till Holland 2

Att flyga är en härlig upplevelse. Naturligtvis beroende
på väder och vind, flygsträcka och siktförhållanden.

Det var inte bara vi här uppe i Skandinavien som hade
fått snö, såg vi.

Långt ner i Tyskland och Holland var det vitt på marken.

Molntäcket blev tjockare och tjockare ju närmare
Amsterdam vi kom.

Till sist var det dags för piloten att ta planet ner genom allt det
vita. Det ser ut som ett jättehav med bomull!


En timme och tjugo minuter efter beräknad tid kunde vi så
landa på Amsterdams gigantiska flygplats Schiphol.

Vi kände oss lite stressade, för vi hade meddelat våra kolleger
att vi beräknade vara framme vid 13-tiden.

Men vi var tvugna att få i oss lite lunch och bestämde oss
för att ordna det på tågstationen i Rotterdam.

Det var ca två månader sen vi var där senast och vi mindes
ungefär hur flygplatsen var uppbyggd. Men den här gången
åkte vi med ett annat flygbolag och kom inte av i samma
hörna som sist, så det tog en stund att hitta biljettluckan
till tåget.

Men vi hittade rätt, fick köpt våra tågbiljetter till tåget
som skulle ta oss till Rotterdam.

Tåget kom och vi lyckades hitta två sittplatser. Ca 50 minuter
senare stiger vi av på Rotterdams station och ska leta
upp ett ställe vi kan äta lunch på. Och det var bra tajmat för
nu började våra magar kurra.

Resan till Holland 1

Den här Hollandsresan har strulat ett tag så vi, dvs min
arbetskollega A och jag, var helt inställda på att den inte
skulle komma att gå smärtfritt. Så rätt vi hade!

Tåget över till Kastrup var inte så mycket försenat. Vi klarade
av att få ut våra boardingkort via automaterna. Ingen av oss
hade provat på det innan. Det var ju superenkelt. Men vi kunde
lika gärna ställt oss vid en av luckorna och checkat in - där var
inga köer.

När vi ska gå igenom sista kontrollen innan vi är inne i
"det heligaste", så råkar jag ut för något som kanske har
hänt en enda gång i hela mitt liv innan. Eller kanske två.
Det tutar när jag går igenom. Kan inte förstå vad det var som
larmade. Skärpet var av och jag hade inget i fickorna och allt
annat rullade iväg på bandet för genomlysning ... Nåja, det
tog inte många sekunder för den kvinnliga kontrollanten att
"känna över mej", där jag stod uppflugen med armarna rakt
ut åt sidorna.

Medan vi väntar på att få stiga ombord, så är där en röst
ur högtalarna, som talar om att vi ska åka med ett annat
plan än det som var planerat, så en del kom att få andra
sittplatser. Men vi blev inte drabbade.

Vi går ombord och hittar våra platser och väntar och väntar.

Då hör vi pilotens röst som säger att vi är lite försenade för
de som ska leverera maten har inte kommit än, de har
fastnat i nån kontroll.

Ok. Vi fortsätter att vänta och efter en stund får vi även
veta att vi saknar fem passagerare som vi ska invänta
och att de har hittat is på bladen i ena motorn så vi får vänta
på bilen med värmaren och när de har fått bort isen i motorn
så ska vi rulla ut på en annan platta där vingarna ska spolas
av med något som tar bort isbeläggningen som finns på dem.

Vi bara skrattar. Det har gått troll i den här Hollandsresan,
så vi är inte ett dugg förvånade.

Maten anländer, de sista fem passagerarna lika så, bilen med
värmaren kommer och till sist börjar vi rulla bort mot plattan
där vingarna ska bli avspolade.

På var sida om planet står en stor tankbil med en lång arm
med en spruta på, som åker fram och tillbaka över vingarna,
som blir avspolade med någon rödaktig vätska.

Men till slut, ca 1,5 timmar försenade, lyfter vi så mot vår
destination Amsterdam.

Hemma igen

Vad skönt att vakna upp på hemmaplan i sin egen säng!

Det blir så intensivt när man åker iväg på så kort tid.
Men oj, vad det ger mycket! Det är ju inte helt lätt att sitta
och förklara saker och ting via telefonen som har med ett
sådant "omständigt" datorprogram att göra.
SAP har fått många att slita sig i håret, har vi förstått.

Vi skulle egentligen åkt för några veckor sedan.
Flygbiljetterna var köpta och hotellet var bokat
M E N så går flygbolaget och kursar (!) och det gick inte att
få tag på nya flygbiljetter så vi fick skjuta på resan.

Och eftersom jag skulle vara lite längre sammanhängande
ledig nu, så blir det ju så klart just denna veckan, då jag
skulle börjat min ledighet, som Hollandsresan blir inbokad!!!
Så klart!! Men jag kunde skjuta på min ledighet, som börjar
idag istället.

Var enda gång jag skulle försöka få ledigt, så har något
med Holland kommit emellan. Min tre veckors sommar-
semester slutade med två veckor i september (!) p g a
utbildningen i SAP och sen åkte vi ner för att kunna jobba
bredvid våra kolleger, som har jobbat med det i ett antal år
redan. Och nu detta med det kursade flygbolaget som gjorde
att resan inte blev av förrän nu, då jag skulle vara ledig.
Nåja, jag hade inget inbokat, så det var bara en "omställnings-
procedur" för min del. Har ju varit med om det förr :-)

Fast det var ju värre i somras. På torsdags kvällen får jag
reda på att vi ska ha utbildning i SAP som gör att de tre
efterlängtade semesterveckorna som skulle börjat på
måndagen, fick skjutas upp två veckor till september och
kortas av med en vecka. Tur man är flexibel :-)

Precis hemkommen ...

Har precis kommit hem efter två dagar i Holland.

Det kan hända rätt mycket på så kort tid :-)
Det kan jag och min arbetskollega A verkligen
skriva under på!

Men nu kallar sängen så man får väl krypa ner
och försöka få sig en god natts sömn och smälta all
"input". Både det jobbrelaterade och annat runt omkring.

Natti natti :-)

Lördag

Lördag middag - snart.

Är så seg idag. Jag är ju "för gammal" för att hålla mej vaken
långt efter normal läggningsdags - då blir dagen efter precis
som "dagen efter".....

Sedan bra många år tillbaka räcker det med att man är uppe
för länge för att man ska känna sej "dagen efter". Det behövs
ingen annan påverkan av något för att "dagen efter"- känslan
ska infinna sej. Det räcker helt och hållet med för lite sömn ...

Min arbetskamrat A och jag var i Holland i veckan. Kort och
intensivt. Rent för kort.

Först jobbade vi på onsdagen. Sen bar det av hem för att
hämta grejor och så iväg till tåget som tog oss över till Kastrup.
Himla smidigt. 13 minuter från Svågertorp till Kastrup. Flyget
till Amsterdam gick 19.00 och 20.20 landade vi.

Från Amsterdam tog vi sen tåget till Rotterdam och från
Rotterdam fortsatte färden med taxi till hotellet, som låg
knappt 3 mil bort. På hotellet var vi ca 22.45 - helt färdiga
så det blev god natt och sov gott.

Torsdag morgon, efter frukosten, tog vi sen taxi till
företaget där vi, Customer Service Sweden, skulle tillbringa
en dag med våra kolleger på Customer Service i Holland.
Alltid kul att träffa folk öga mot öga som man kommer
att ha mycket kontakt med. Det är deras uppgift att lära oss
det nya programmet och sedan att stötta och hjälpa oss.

Det blev en intensiv dag för oss då vi försökte sätta oss
in i det nya, gigantiska datorprogram vi ska börja
jobba i. Något från den fyra dagar långa (korta?) kursen
innan min semester kände jag igen. Men ännu mer var ett
frågetecken för min del.

En av tjejerna i Holland har jobbat med detta i åtta
år och hon berättade att i förra veckan hade hon hittat
en "knapp" som hon nu använde flitigt. Efter åtta år!!

Nåja, dagen gick rent för fort och så blev det då dags för
hemfärd igen. Hemma var jag ca 23.30.

Felix, min katt, välkomnade mej när jag klev in i hallen.
Han hade varit ensam i ett helt dygn och lite till. Han har
säkert sovit bort tiden, kan jag tänka mej.

Det blev räka - mjölk-proceduren innan jag stöp i säng,
fullkomligt slut. Och mycket var det som surrade i huvudet.

Fredag morgon anlände jag till jobb ca 45 minuter senare än
vanligt - hade kunnat sova ännu längre, men visste att det
låg jobb och väntade. Det kompenserades av att jag jobbade
längre så i slutänden jobbade jag mer än mina timmar ändå.

Lika bra att vänja sej. Det är en tuff tid som ligger framför
oss nu med alla order som ska knappas in i ett helt nytt,
komplicerat och mycket omständigt system.

Varken A eller jag blev speciellt glada över högen med order
som låg och väntade. Högen växer för varje timme och det är
fruktansvärt frustrerande när säljarna gång på gång påpekar
att det måste börja hända något i högen.

Hade vi kunnat klona oss så hade vi gjort det!

Fruktansvärt stressande.

Först får man ingen "sommarsemester" för det heter så fint
att vi får planera så vi täcker upp varandra. I och med att
jag för första gången inte hade något planerat så var det ok
för mej att ta semester sist.

Men det här att "täcka upp för varandra" slutade med att JAG
- vilket jag i och för sig redan hade räknat ut - skulle täcka upp.

Först har A semester i tre veckor och jag skulle lära mej
fakturering och tullhantering så det flöt på. Jag hade trott
att jag skulle kunna slippa åtminstone tullhanteringen, att vår
andra kollega, G, skulle ta den biten, men hon hade inte tid till det.

Efter två veckor skulle då G också ha semester.
Så nu skulle jag även kastas in i hennes arbetsuppgifter och
lära mej.
Och det var helt nya rutiner som skulle starta just då.

Kontera leverantörsfakturor blev plötsligt ett jättejobb.

Nu var det 10-siffriga kontonummer som skulle letas upp - nya
nummer till allt - och kostnadsställe skulle börja användas,
så på varje faktura skulle det skrivas 3 omgångar med
10-siffriga nummer!!

A:s sista semestervecka och G:s första semestervecka visade sig
vara samma vecka, så förutom mitt eget jobb så skulle jag göra
A:s och G:s jobb och det allra värsta var att även ekonomiansvarige
var på semester, så jag kände inte att jag hade någon uppbackning
eller kunde få hjälp av någon på plats. Visst kan man ringa om det
skulle vara riktig kris, men är folk på semester så är de ...

Så det var bara jag och en av säljarna som jobbade den veckan!

Efter att A och G hade haft sina vars tre veckors semester,
skulle min kollega i produktionen ha två veckors semester.

När han är ledig så brukar jag "täcka upp" för honom
så först de två sista veckorna i augusti var det min tur att få
gå på semester.

Men tji den. Då hade någon planerat in datorutbildning, så ville
jag ha mina tre veckor sammanhängande så fick jag skjuta
på min semester. Det blev bestämt på torsdagkvällen att
datorkursen inte gick att skjuta på, så med en arbetsdag
kvar att jobba blev det plötsligt en omställning i hjärnan till
att jag skulle jobba TVÅ veckor till innan jag kunde få semester.

Det blev två väldigt tunga veckor innan det äntligen blev dags.

Så av min 3-veckors sommarsemester blev det - inte ens tre,
på grund av resan till Holland - vi fick rätta oss efter när de
kunde - utan min sommarsemester blev två veckor i september ......

När jag ska ta den tredje veckan?? Ja, säg det. De närmsta två
månaderna blir ingen ledighet beviljad. Vi har mer att göra än
vi hinner med.

Men, nu ser jag fram emot kvällen, då jag ska umgås med vännerna.
Vi ska ut och äta, sen blir det bowling och efter det blir det vårt
"stamställe" i stan - finns inget annat att gå på för oss, vi som är
"lite äldre".

Då blir det sång - de är fantastiska på att sjunga - musik, dans (?)
och .....

Margaritas!

Lördag morgon

LÖRDAG - den efterlängtade semestern skulle ha kunnat
börja nu .....

Men tyvärr måste jag köra till jobb några timmar för att avsluta
det jag aldrig hann med igår innan jag var tvungen att rusa iväg.
Jag skulle ju haft semester de gångna veckorna och det mesta
som var bestämt gick att ändra på men en del grejor gjorde det
inte det med. Typ tiden jag hade att passa igår.
Men sen så ..... LEDIGT!

Sen återstår att se om det blir två eller tre veckor .....
Efter fredagens kursdag så sa våra holländska kolleger, som
har varit våra lärare under utbildningen, att det hade varit bra
om vi, Customer Service i Sverige, hade kunnat åka ner till Holland
nån dag och sitta bredvid våra kolleger där och se hur dom jobbar
i systemet som vi ska börja använda i början av oktober.

Min kollega A och jag sken nog som solar båda två när vi tittade
på varandra och poletterna ramlade ner.
Det har blivit VÅR tur att få åka iväg på någonting! Annars är det
alltid säljarna och cheferna som åker iväg.

Så det blev hastigt och lustigt bestämt att hon och jag ska ner till
Holland - med en övernattning - antingen vecka 38 eller vecka 39.
Veckan som snart är slut är vecka 35, upplysning till er som inte
jobbar med veckor :-).
Blir det vecka 38 så får jag två veckors semester - men plötsligt
gör det inte så mycket - den tredje veckan kan jag ta senare - när
höststämningen kommer över en och man känner att lite ledigt
hade gjort gott.

Men men, inget är bestämt än så vi får se.

Nu ser jag solen börja titta upp över horisonten. Klockan har hunnit
bli 06.10.
Vaknade 05.30 - kroppen tar absolut ingen hänsyn till om det är helg
eller att man har semester - är den van vid att vakna mellan 05.00
och 05.30 - då gör den det oavsett veckodag!

Nu ska jag njuta av den vackra soluppgången - en av fördelarna med
att vakna tidigt. Och så har jag bestämt mej för att köpa mej en
"riktig" kamera - min lilla, gamla digitalkamera har åkt i golvet och
fungerar inte riktigt som den ska.

Det finns så mycket vackert man kan fånga på bild - med de rätta
verktygen!
Systemkameran jag hade långt bak i tiden gjorde mej många
tjänster men nu är det modernare saker som står på önskelistan.

Datorutbildning istället för semester .....

Jag hade bestämt mej för att endast "titta in" ett par gånger i veckan - max.
Och nu sitter jag här igen - dagen efter. Vet dock inte om jag orkar "ventilera",
är så trött i huvudet.

Dels går jag på övertid vad det gäller "att jobba tills det är dags att gå på semester". Min lott i år var att gå på semester sist av alla och egentligen
skulle jag varit på semester nu, men fick flyttat på semestern två veckor med anledning av datorutbildningen vi skulle få på jobb. Den vill man ju inte missa.

Och idag var näst sista dagen ....... oj oj oj säger jag bara. Och jisses!! Vilket jättesystem och inte något är ens i närheten av det vi har arbetat med nu under några år. Det är som att lära sig ett nytt språk. Jag måste ju kunna kommunicera med den där maskinen!! Vi ska ju dock samarbeta så det vill verkligen till att vi talar samma språk!! (läs: att jag lär mej språket!)

När man tänker på att det är ett jätteföretag vi arbetar på (typ 25 000 anställda i 90 länder ........) så kan man förstå att det behövs rejäla "doningar", men det blir så mycket input på en gång! Och paniken började växa när de sa att det skulle börja användas hos oss i början av oktober. I år?? var jag tvungen att fråga och det var ju det det var, så klart.

Jag kan lugnt konstatera att blickarna jag och min kollega A har växlat under de här dagarna säger samma:
"Hur mycket av detta förstår DU?"

Paniken jag känner kommer sej av att när vi har fått sista lektionen - imorgon, fredag - då går den här på semester i tre veckor! Och hur mycket sitter då kvar i minnet när man kommer tillbaka?? Oj oj oj.

Fördel finns också i och för sig. De andra har ju tre veckor på sig att träna medan jag är borta - perfekt :-) Så när jag kommer tillbaka efter semestern och inte kommer ihåg något - då går jag bara och frågar om någon vill visa mej - så slipper jag själv lista ut det!! Ta daaaa!

Det känns väldigt tungt, det här och det beror inte bara på att allt i datorn (vi har fått nya) är på engelska och att det nya programmet är väääääldigt stort och "rörigt" - och på engelska - utan det är att vi får lektionerna på - just det - engelska!! Oj oj oj vad många ord man aldrig ens har hört talas om. Suck! Tala om att ha något att bita i!!

Och jag som tyckte att jag hade haft att bita i när det gäller första terminen med linedance. Rätt steg i rätt ögonblick och se för tusan till att snurra samtidigt som de andra och åt rätt håll :-).

Deeeeet kommer att gå som en dans nu när nästa termin börjar *tar ett skutt och slår ihop klackarna i luften* Tjohoooo!

Men först väntar sista dagen på datorutbildningen och sedan en välförtjänt försenad SEMESTER!!

CU (see you)