Tillbakablickar och minnen som gör ont

Försöker vara lite flitig här i kaoset, men det tar på
krafterna.

Har nio flyttkartonger som jag ställde ut i vardagsrummet
igår, som jag måste gå igenom och försöka få upp här på
mitt lilla minikontor, så jag kan bli av med lådorna, så jag
kommer åt det andra i vardagsrummet, som måste tas
om hand.

Men jag får hela tiden tag på "fel" lådor. Bl a med alla foton
som inte är insatta i album utan ligger löst i kuvert eller helt
enkelt "löst". Och det är måååååånga foton ... Och jag kan
ju inte låta bli att bläddra igenom dem ... en liten stund, tills
det känns för mycket.

Och oj, vad många jag foton jag helt enkelt river sönder!
Inget att spara helt enkelt. Betyder inget idag och kommer
inte att göra så i framtiden heller.

Alla bilder med exet eller händelser eller situationer där han
på något vis är involverad, lägger jag undan till honom.

Sen dyker det upp bilder på mitt lilla hjärta Felix i alla
möjliga och omöjliga situationer.

Och då forsar tårarna. Oh, vad jag saknar honom!

Detta lilla liv kommer aldrig mer att möta mej i dörren när
jag kommer hem.
Ingen som hoppar upp i knäet så fort jag har satt mej och
spinnande lägger sig tillrätta. Ingen som pockar på
uppmärksamhet och visar med sitt kroppsspråk, att ett litet
smakprov på det jag sitter och äter av hade varit gott, eller
en promenad hade inte varit fel. Ingen som stryker sig mot
mej i tid och otid.
Jag behöver inte se mej omkring på golvet så fort jag har
stått still en stund för att se så jag inte trampar på honom
när jag vänder mej om. Där är ingen som hoppar upp i
sängen och lägger sig tillrätta när jag har lagt mej.

Jag behöver inte längre lämna gluggar på fönsterbrädorna
mellan krukorna, så han har platser att sitta och titta ut på.
Jag behöver inte längre vara på min vakt när jag öppnar
fönster och dörrar, så han inte får för sig att smita ut.
Jag behöver inte längre se till att alltid ha lite räkor i kylen
eller mjölk hemma till honom.

Nu kan jag börja ha snittblommor i vas när jag känner för
det, utan att vara rädd för att han ska hoppa upp och välta
vasen för att komma åt vattnet, fast han alltid hade färskt
vatten i sin skål.

14 års vanor och rutiner som bara har försvunnit.

Nu, när det allra värsta med flytten är över, börjar det hinna
ifatt mej. Jag blir påmind med jämna mellanrum och då
hugger det till i mej.

Emellanåt tycker jag att jag hör hans tassande mot
parkettgolvet, vilket är en omöjlighet.
Dels har han aldrig varit här och här är knappt någon fläck
parkettgolv som syns. Överallt ligger stora bruna kartonger
som skydd på parketten och ska ligga så tills allt
hantverkarjobb är klart och alla kartonger är uppackade.
Och det tar tid.

Så det är bara till att inse att jag har inget annat att göra än
att gråta mej igenom detta. Det har under lång tid varit så
himla mycket röra och strul med flytt och renovering, så
tankarna har varit sysselsatta med det, men nu är det mycket
ensamma stunder och då kommer det ifatt mej.

Jag som aldrig har gillat TV, sätter nu igång TV:n för att
ha sällskap. Jag avböjer alla hjälpande händer, för här är för
tillfället knappt plats för mej själv att gå runt med grejor och
lådor på och så är det rätt skönt att slippa alla frågor som:
"Var vill du ha detta? Var ska jag sätta detta? Ska jag
packa upp detta?" osv osv osv.

Ett tag skulle mamma tvunget hjälpa mej, men det slutade
med att vi sprang på varandra hela tiden så hon fick sitta på
en stol och hålla mej sällskap medan jag packade upp och
fixade, hon insåg att det var precis så som jag sa: Här är för
tillfället inte plats för fler.

Men det är rätt behändigt med små ytor också.

I köket har jag plötsligt bara två steg till allt, t ex. En
annorlunda känsla. Och det kan bli mysigt, när det nu blir
klart.

Mitt lilla kryp in :-). Med betoning på "lilla".

Det kommer att bli hur bra som helst, så småningom.