med sig.
Oj, vad många matupplevelser man skulle kunna få i den här staden!
Vi fastnade båda två för beskrivningen av ett ställe och bestämde
oss för att ta oss dit och titta. Sista kvällen i Rom skulle vi minsann
lyxa till det.
Sagt och gjort – utan närmare tankar på vad vi egentligen hade
bestämt oss för, gjorde vi oss i ordning för att gå ut och äta.
Det var sista kvällen och vi var även inne på vårt sista ombyte
kläder.
För att förklara det enkelt: Med en temperatur på strax
under 30 grader i skuggan om dagarna och med tanke på att vi inte
låg på latsidan när det gällde att se och hinna med så mycket som
möjligt, så gick det åt en del klädombyten.
Nåja. Jag blev färdig först och knackade på B:s dörr i mina capribyxor
och ”T-shirt” när B öppnade sin dörr iklädd mörka byxor och skjorta.
Nere i receptionen frågar B portiern om vägen till vårt utvalda
matställe och får till svar:
”You need a taxi, Sir.”
“But on the map ….” Börjar B men blir avbruten av portierns ord:
”You need a taxi, Sir”.
Nytt försök av B: ”It doesn´t look so far away on the map”
“It´s a very nice place but you need a taxi, Sir” säger den
leende portiern då för tredje gången och då tackar vi för hjälpen
och går ut på gatan.
Taxi? Ah, nej. Man ser ju mer om man går. Så vi börjar promenera
i riktning mot där den här restaurangen skulle ligga.
Och vi fick visst sett massor. Trevliga affärer bl a. Jag fick tag
på en röd ”skjorta” och B köpte sig en tröja. Sen tyckte vi att
det var dags att ta reda på exakt var den där gatan med
restaurangen låg.
Vi frågade en trafikpolis och fick en noggrann beskrivning om var vi
kunde ta bussen och vilket nummer den hade. Vi hittade dit, fick köpt
bussbiljetter och så kom då bussen.
Vi frågade busschauffören om hotellet där restaurangen fanns och
han nickade och pekade på golvet i bussen vi nu befann oss i.
Så vi ställde oss på sidan och så började bussfärden.
Vi åkte och åkte och åkte och där passerade vi stadion …..
Hur långt ska vi åka? Sen började en stigning och vi nickade
belåtet: Skulle där vara utsikt över Peterskyrkan, som det stod
i guideboken, då måste vi upp på en höjd.
Vi åkte hur länge som och rätt vad det var sa B: ”Tänk om han
har glömt oss”. ”Äh” svarade jag. ”Vi står ju bara en liten bit ifrån
och varje gång han tittar i spegeln så ser han oss”. Rätt vad det är
så signalerar chauffören åt oss att vi ska stiga av och det gör vi.
Bussen kör iväg och vi står och snurrar rundor och vet inte vilket
håll vi ska gå på. Vi ser en äldre man en bit bort och går dit och
frågar honom på engelska och han svarar på italienska och viftar
och pekar som om det ligger långt bort. Vi ler och nickar och tackar
för hjälpen – fattade dock inte ett dugg.
Då ser vi två kvinnor en bit bort och frågar dem samma sak och får
till svar – på engelska - att hotellet inte ligger i det här området.
Vi behöver en taxi för att komma dit.
Där hade vi portierns taxi igen. De förklarar var vi kan få tag på taxi
och vi går dit.
Vi hoppar in i en bil och säger vart vi ska och taxin kör iväg.
Och kör och kör ….. och här kommer stadion igen! Sedan börjar en
stigning och nu känns det som om vi har kommit rätt.
Taxin kör fram till entrén och vi stiger av. Entrédörren öppnas av
en uniformklädd man och vi stiger in i Hotel Hiltons foajé.
JISSES!!!! Tala om överdådigt!! Vi såg nog ut som två fågelholkar
båda två där vi snurrade runt och försökte fatta att detta var
verklighet, detta vi just hade stigit in i.
Till sist hämtar vi oss och går fram till portiern och frågar efter
restaurangen. Han tittar, med ett vänligt leende, på oss
- uppifrån och ner och nerifrån och upp – och frågar om vi
har reserverat bord. Det hade vi ju inte.
”One moment please”, säger han och lyfter luren och börjar
prata. Sen tittar han på oss och frågar om vi bor på hotellet.
Inte heller denna fråga kan vi besvara med ett ja. Han pratar
vidare och vänder sig mot B och frågar om han har kavaj - vilket
han ju inte hade – med sig hit (men på hans hotellrum fanns
det två stycken!!) :-)
Portiern avslutar sitt samtal och säger att vi kan ta hissen upp
till restaurangen där Anna möter upp och lånar ut en kavaj
till B.
Wauw! Vi kom in!!
Sagt och gjort, vi in i hissen och åker upp och där möter Anna oss.
Hon tar hand om våra inköpspåsar och får fram en mörk kavaj
till B och vi blir visade in i restaurangen. Oj, oj, oj!!
Våra ögon var nog stora som tefat. Wauw! Tjusigt värre!
Vi blir visade till ett bord i ena hörnan och sen börjar en
upplevelse vi sent ska glömma.
När vi hade satt oss så blev jag visad en "pall" mellan våra stolar
och kyparen sa att den var till min väska!! Wauw igen!
Dukningen var otrolig med guldfärgade tallrikar och
bestick. Tre!! (3) vaser med fantastiskt vackra rosor i och
fyra (4) små ljusstakar med värmeljus. Så otroligt vackert!
Tyvärr fick man behärska sej och inte leka turist där inne
(läs: ta upp kameran och börja fotografera). Det kändes
liksom som om det inte var riktigt läge för det.
Det första som slog oss efter det att vi hade smält första
intrycket var vad som fanns utanför fönsterna – terrassen
och den FANTASTISKA utsikten över Rom! Då plockade den
här fram kameran och tog en bild i sittandes ställning mot
utsikten! Kunde bara inte låta bli! Så tjusigt!! Tyvärr blev inte
bilden lika bra som verkligheten men man får vara nöjd med det
lilla ibland.
Vi fick beställt vars en drink medan vi tittade på menyn.
Då kom min första reaktion. ”Du, detta kan bli hur dyrt
som helst”, sa jag till B. ”Ja”, fick jag till svar. ”Dom
som äter här behöver nog inte bry sig om pengar”, sa jag
sen. ”Man vet ju inte vad någonting kostar!” ”Va?”, sa B
och tittade i sin meny och tittade på mej och sen i sin
meny igen. ”Vad menar du?” ”Det står ju inga priser”,
viskade jag till svar. ”Jooooooo”, sa B. ”Det gör det visst.”
Ridå! Har någon gång hört talas om ställen där det i damens
meny inte står några priser men dom står utsatta i herrens
meny. Det räddade oss lite grann för vi kom på att INGEN
av oss hade tänkt på att ta med sitt kort – det vi hade
det hade vi i kontanter … Så nu fick vi lite diskret räkna
efter hur mycket vi hade :-)
Det var olika kypare till olika moment. Vi fick in menyerna,
vinlistorna (två tjocka böcker) och vattenmenyn!!
Ett häfte med all världens mineralvatten uppräknade!!!
Har aldrig hört talas om och ännu mindre sett något liknande!
Vi kom fram till tre rätter som vi beställde och sen började
festen!
Drickat serverades av en kypare.
Servetten lades i knäet på oss av en annan kypare och brödet
blev serverat.
Sedan blev det dags för maten.
Först kom det in ett avlångt fat per person med 4 olika
små rätter på samt ett glas med soppa i. Fantastiskt gott!
Efter det kom vår egen beställda förrätt in. Mmmmm.
Sedan var det dags för varmrätten. Smarrigt värre!
Sen blev vi fulla av skratt båda två. Bordet dukades av efter
varmrätten. En kypare kommer in och börjar sopa av bordet
med en miniborste. De fyra små ljusstakarna byttes ut mot en
annan form av ljusstake med flera smala ljus i. På bordet satte
kyparen fram vars en stor glastallrik med en servett hoparullad
på och sen plockar han bort servetterna vi har i knäna med hjälp
av en sked och gaffel och avlägsnar sig.
En annan kypare kommer in med något som ser ut som en
- minibyrå – med tre lådor per sida och ställer på vårt bord.
När vi tittar i lådorna är där små minikakor – två i varje låda –
som vi ju bara måste testa. Och jag struntade fullkomligt i
att jag var en renodlad turist när jag plockar fram kameran
och försöker få en bild på denna minibyrå med de små kakorna i.
Eftersom jag inte ville väcka för stor uppmärksamhet så skulle
jag försöka fotografera utan blixt och resultatet – tja, se själv!
Inte så bra men man kan ana.
När vi är nöjda med kakorna så blir det dags för vår egen
beställda dessert. Oj, oj, oj. Vad gott.
Efter det kommer nästa överraskning in.
En kyld ”låda” med skedar med glasstryfflar på. Oh, säger
jag bara.
Jag behöver väl knappast berätta att vi efter denna upplevelse-
rika måltid – man beställer in tre som man tror är fantastiskt
goda rätter och blir serverad sex utomordentligt fantastiskt goda
rätter - var alldeles begeistrade! Vilken upplevelse!
Och glädjen blev desto större när notan kom in och vi kunde
konstatera att vi hade pengar över till taxin tillbaka ner till
stan.
På vägen ut brydde vi oss inte ett dugg om att vi, B i lånad
kavaj och jag i capribyxor, t-shirt och sandaler, inte platsade
bland alla högklackade i långklänning och kostymklädda människor
som hade börjat strömma in efter att vi hade fått vårt bord.
Vi gick ut på terrassen och stod och njöt av den fantastiska
förtrollande utsikten över Rom som låg för våra fötter!
Det var alldeles, alldeles underbart ………
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar