KAOS!

Kaos, kaos, kaos, kaos, kaos, kaos, kaos, kaos,
kaos, kaos, kaos, kaos, kaos, kaos, kaos,
kaos, kaos, kaos, kaos, kaos, kaos,
kaos, kaos, kaos, kaos, kaos,
kaos, kaos, kaos, kaos,
kaos, kaos, kaos,
kaos, kaos,
kaos.

Min tillvaro är ett

FULLSTÄNDIGT KAOS!


Den nya lägenheten är inte klar,
men jag har börjat ta dit grejor,
som inte kan komma på plats
förrän tidigast på fredag,
p g a att det inte blir klart förrän då.
Eller, nästan klart i alla fall.

Så där är ett kaos nu.

Men jag måste tömma här i den gamla.
Det är besiktning på torsdag,
har aldrig någonsin förr hört talas om
att det är besiktning innan man har lämnat och städat ...

Och städat blir det på fredag,
och då måste det vara tömt ju.

Får försöka fylla källaren
och hämta det under helgen.

Och här i den gamla lägenheten,
är det ett fullständigt kaos,
med allt som jag inte vet
var jag ska göra av det
för att det inte är färdigt
i den nya.

Nu är det nattatimmar som offras.

Vaknade 02.30
och var alldeles klarvaken,
så då kan jag lika bra gå upp
och göra lite nytta.

Kommer att däcka om några timmar,
då sover jag gott en stund.

Renoveringen

Då är det lördag - och omkullkastade planer - IGEN!

Förra veckan hette det att hantverkarna skulle komma
torsdag och lördag den här veckan, så att köket skulle vara
klart på lördagen, idag, vad det gäller skåp och lister.

Men så fick jag ett sms att dom kommer först imorgon,
söndag!

Och jag som hade planerat att äntligen börja flytta dit allt
som ska vara i köksskåpen och få ägna hela söndagen åt att
organisera det och se hur mycket jag får plats med och vad
jag måste ha i förråden.

Då sprack den planeringen - IGEN!

Istället får man då koncentrera sig på sånt som verkligen
kommer i sista hand, att fixa skåp till förråden och sätta ihop
och börja tömma källaren, ta upp trallarna jag har på den
inglasade balkongen och annat "oviktigt" just nu, även om
det också ska göras. Tiden måste ju utnyttjas, för timmarna
springer iväg. Men jag hade velat få upp allt inne först, för
att veta vad jag måste försöka få plats med i förråden. Suck!

Alltså, detta känns inte alls bra! Om två veckor ska jag
BO där!

Hade allt flutit på som jag hade hoppats på och det inte
hade legat nere tre veckor i september, då jag var ledig,
och en vecka nu, de var där i söndags och fortsatte med
köket och kommer en vecka senare, imorgon, söndag, och
ska avsluta det dom kan göra, så hade köket varit på plats
vad det gäller det jag ska ha i skåp och lådor. Jag har ju
ingen stans att stapla kartonger, där är grejor överallt.
Jag har ju handlat hem det som behövs för nästa moment,
när jag har vetat att de ska komma, p g a platsbristen.

Så drömmen jag hade om denna flytt, att kunna ta dit
grejor pö om pö och packa upp och ta med tomkartonger
tillbaka, den sprack för många veckor sedan!

Och då har jag ändå haft dubbelt boende i hela fyra
månader! Ja, besvikelsen är enorm ...

Det är 121 kvm boende som ska ner till 66 kvm, det är
inte organiserat så snabbt. Jag vet ju inte hur mycket jag
får plats med, måste ju ta dit allt för att se vad som går in

var.

Och rörmockaren skulle komma i veckan och titta - idag
är det lördag! Jag har inga element någon stans, det är
jättekallt där!

Där är inte så stora ytor att sätta grejor på heller och så
fort vi är några stycken, så blir det trångt. Trängdes med
hantverkaren som satte dit dörrfoder och lister i måndags
och min rygg pallar inta att flytta omkring allt flera gånger
heller för att det är i vägen.

Ja, tradigt är vad det är. Ska idag fortsätta med mer
förråds- och källarjobb. Så imorgon, söndag, blir det till
att ta dit kökskartongerna sen eftermiddag och kväll
istället, så får jag försöka ta kvällarna i veckan till att
försöka på det mesta på plats.

Och jag som skulle få hjälp med att börja flytta dit lite
möbler i veckan ... Jag får väl hoppa över nattasömnen
så tiden räcker.

Jag har haft dubbelt boende i fyra månader och så ska allt
hända de sista två veckorna!

Trist! Mycket trist!

Renoveringen

Sitter här i ljusskenet från datorskärmen
och skrivbordslampan
och tittar ut.

Nattens mörker är kvar
men horisonten börjar färgas orange/rosa av solen,
som ska gå upp så småningom.

Denna vackra vy har jag njutit av många gånger.
Har så svårt att ta in och förstå,
att om 18 dagar ser jag inte detta mer.

Har fått ledigt från jobb idag och imorgon,
så att jag kan ägna mej åt mitt nya boende.
Det är fortfarande en del som behöver köpas hem,
skåp t ex och de ska även sättas ihop
och sen ska allt börja flyttas över.

Har börjat så smått med kontoret.
Alla hyllor är ditflyttade och nästan alla kartonger
med böcker av olika slag och fotoalbum är där.
Men det är bara lite skrap på ytan.

Började packa upp lite av böckerna förra lördagen,
innan hjälpredorna kom.

Det var sanering av badrumskaklet
som stod på programmet.

Syrran med sambo, mamma och en kompis kom
och vi satte igång
med att göra vårt bästa
med att rengöra kakel och fogar
med ett speciellt medel jag hade köpt.

Vi fick ut badkaret så den väggen blev fri,
men vask och toa fick tyvärr vara kvar.
Ingen avstängning för vattnet, tydligen.

Medlet sprayades på, fick verka
och sedan var det skrubba, skrubba som gällde.
Och så rentvättas med vatten.

Det blev sådan skillnad!
Och vad rent det luktade!

Det kändes riktigt skönt när vi var klara.

Sen ska golvet få sig en omgång.

Men det blir när det mesta "skitjobbet" är gjort.
Det är ju enda stället att tvätta av sig på som finns.

Sen blev det hem och vila en stund, äta lite,
duscha av sig "jobbesmutsen"
och så iväg till en kompis
för att titta på fotbollsmatchen mellan

Sverige - Danmark

För Sveriges del var det vinna eller försvinna
som gällde.

Tyvärr slutade matchen 0 - 1,
men vad gör det om 100 år?

Sen hade jag stora planer för söndagen.
Skulle bl a handla hem lister och annat
och packa upp resten av kartongerna
med böcker och fotoalbum,
så jag kunde få med mej kartongerna hem.

Meeeeeen, se det gick inte!
Hade så ont i min rygg, på höger sida, vid svanken,
så det var omöjligt
att lyfta något tungt och böja sig ner.

Himla osis!

Så jag får se till att vara försiktig
de närmaste dagarna så det inte blir värre.
Det hade ju inte varit så lyckat just nu!

Ligger åtminstone två veckor efter
i min tidsplan redan nu.

I och med att inomhusrenoveringen låg nere
i princip tre veckor i september,
så att jag inte fick gjort och flyttat över
det jag hade planerat
under de 2,5 veckorna jag hade fått ledigt från jobb,
så får jag absolut inte bli mer försenad nu.

Jag får hela tiden ha en dialog med J
om när han kommer nästa gång
och då ha handlat hem det han behöver.
Ytorna är verkligen begränsade,
så det finns inte så mycket utrymme
att lagra för mycket grejor på.

Sen fick han sin pappas badrum emellan
och sa när han var där på tisdagen eller onsdagen,
att nästa gång han kom var tisdagen eller onsdagen
veckan efter och att de då skulle vara två stycken.

Då skulle ytterligare en vecka gå till spillo!

Men på söndagen hörde han av sig
och sa att något i hans pappas badrum inte hade torkat,
så han kunde inte göra något där,
så de planerade att åka till mej istället.

Ingen blev ju gladare än jag!

Men köket blev inte klart
och sågen de hade med var tyvärr kass,
så de kunde inte såga till och sätta dit golvlisterna
och foderna invändigt på de ställen
jag inte ska ha dörrar.

Men den andre killen skulle komma dagen efter,
på måndagen, och fortsätta.

Och det gjorde han,
så nu kan man ställa grejor längs väggarna
utan att man blockerar för någon.
Skönt!

På måndagen kom även A & M,
direkt från sina jobb,
och jag fick hjälp med att få på alla handtagen
på köksluckorna, två hål per handtag,
och så sattes spotlightarna upp i kökstaket,
så nu har jag ordentligt med ljus där.

Och nu vill jag bara sätta igång med att ta dit
alla köksgrejor och sätta in så jag kan få reda på
vad jag inte får plats med.
Det kommer att bli ett litet pussel.
Och det kommer att ta tid,
så jag känner att jag vill sätta igång.

Men J har lovat att köket ska vara helt klart
på lördag,
förrutom bänkskivor, kakel och fönsterbänk,
så på söndag måste det hända en hel del i skåpen!

Måste ha dit köksbordet också,
så jag har någon stans att ställa grejorna.

Innerdörrarna till badrum och klädkammare
är också inhandlade likaså alla dörrfoder.
Och kökskran.

Jag börjar hitta på byggvaruhuset nu :-).

Men det fattas mycket ändå.

Alla elementen ska inhandlas och sättas upp,
alla rören i badrummet ska bytas,
badkar, vask och toa ska handlas hem ...
mm mm.

Så det är såååååå mycket kvar.

Sen har jag ju min tegelvägg på 14 kvm.

J tipsade om en murare,
som tar på sig detta gigantiska jobb.
Att sätta upp teglet är det lätta jobbet,
men sen kommer alla timmarnas fogning!
Och det är inte lite fogar!

Men han tar rejält betalt,
så då får han jobba lite också.

Han själv beräknade 10 - 12 timmar per dag
i 4 - 5 - 6 dagar ...

Det har bara dykt upp ett stort problem,
igen.

Teglet jag har valt ut tog slut!
Det fanns gott om det på lagret,
men när jag skulle beställa mina 14 kvm,
så var det någon som hade kommit
och köpt alla 150 kvm de hade hemma!

Och det finns tydligen bara en återförsäljare
i hela Sverige på detta som jag har fastnat för
och fabriken finns i Belgien,
så tidigast inom 3 veckor är teglet här.
Och sen ska det sättas upp ...
Så det verkar inte bli gjort innan jag ska flytta in,
tyvärr!

Jag hade beslutsångest, valde mellan två olika,
men drog åt det mörkare,
men bestämde mej för att få smakråd,
så i lördags lånade jag hem prover på båda
och bad de fyra hjälpredorna säga vad dom tyckte.

Och det gjorde dom!
Två tyckte den ena och de andra två tyckte den andra,
så det blev i alla fall jag själv som fick avgöra :-).

Samtidigt som det är fruktansvärt jobbigt,
så är det skönt att det är så mycket
med flytt och renovering,
som gör att mina tankar är sysselsatta med det.

Det innebär att jag långa stunder
inte har möjlighet att tänka på
den stora förlusten i mitt liv
i och med att Felix inte finns mer.

Det gör så fruktansvärt ont,
när tankarna på honom hinner ifatt mej.
När jag ser spåren efter honom här i lägenheten.

Och det kommer att göra ont länge.
Det är jag medveten om.

En sorgsen dag

I dag var första dagen
utan mitt lilla hjärta Felix.

Smärtan är enorm! Vad ont det gör!
Vad jag saknar det lilla trollet!
Att en sådan liten varelse
kan lämna ett sådant stort hål efter sig!

Och överallt i lägenheten blir jag påmind om honom.

När jag väl fick ork att stiga ur sängen i morse,
med en rejäl huvudvärk och ögonlock så tjocka,
efter en så gott som sömnlös natt
med många tårar,
så bestämde jag mej
för att ta bort hans mat- och vattenskålar i köket,
medicinen han skulle ha varje dag,
hans mat och godis i kyl och skafferi
och kattsanden och kasta det.

Sen hade jag hans låda i badrummet
och hans båda "klös- och klätterpelare",
som jag fick hjälp med
att få kört till tippen och kastat där.
Jag klarade inte det själv.

Det gjorde så fruktansvärt ont
att ta bort alla dessa synliga spår av honom,
men det hjälper inte att gå och titta på det heller.

Han är borta för all tid
och kommer inte tillbaka,
hur mycket jag än önskar mej det.

Fast två av hans leksaker
ligger fortfarande kvar på vardagsrumsgolvet
och hans sele och koppel
hänger kvar i hallen ...

Det sliter i mej
av en otrolig saknad varje gång
min blick fastnar på sakerna,
men jag förmår mej inte
att göra mej av med dem än.

Vad jag saknar det lilla livet!
Han var så otroligt go!
Mitt lilla hjärta!

Var på kyrkogården i eftermiddags,
på minneslunden.
Det är så vackert och rogivande
med alla blommor och ljus.

Från mitt nya boende sett,
så ligger kyrkogården på andra sidan gatan.
Jag hör tydligt och klart när de
ringer i klockorna.
Ett nytt ljud jag ska vänja mej vid.

Jag hade med mej två ljus,
som jag tände.

Ett för pappa,
som ligger på minneslunden där
och ett för Felix.

Det var jättejobbigt men kändes skönt efteråt.

Att stå på denna rogivande plats
och bara låta tårarna rinna.

Har en känsla av,
att det kommer att bli många besök där för min del.
Det är något jag har haft svårt
att tackla känslomässigt innan.
Det har känts FÖR mycket, helt enkelt.

Men idag gav det mej en sådan inre frid.
Ett behagligt lugn,
trots all ledsamhet platsen framkallar.

Min älskade Felix är borta

Efter nästan 14 år tillsammans,
det slår på 2 månader,
ska jag försöka förstå,
att mitt lilla hjärta, mitt lilla troll, min lilla "gubbe",
min älskade katt

FELIX

är borta för alltid.

Beslutet man ska fatta,
när man har fått vetrinärens utlåtande,
är som att slita ut sitt eget hjärta ur kroppen.

Att säga högt,
så man själv hör orden,
att man håller med om
att det bästa är,
att låta något av det käraste man har,
få somna in för alltid.

Att sitta och hålla om,
tills det lilla hjärtat har slutat att slå,
sliter hela ens inre i miljarder bitar.

Sen kommer hemfärden,
då man vet, att när man kommer hem,
kommer man att mötas
av ett tomt hem,
men fullt med synliga spår
efter det allra käraste
man har fått ha i sitt liv under så många år.

Detta lilla liv,
denna lilla guldklimp,
som jag hade äran
att få 14 år tillsammans med,
är nu borta för alltid.

Att stiga ur bilen här hemma på parkeringen
sent igår kväll
och så småningom
ta mig upp i den tomma lägenheten,
var något av det tyngsta jag har varit med om.

Söndersliten invärtes,
förgråten, illamående
och med en huvudvärk som inte är av denna dag,
inser man när man går omkring
i lägenheten,
att saknaden kommer att bli enorm.

Överallt spår.

Den hastiga färden till djursjukhuset,
hans låda i badrummet,
hans mat- och vattenskålar,
leksakerna,
spåren efter hans lilla kropp på hans favoritplatser,
som han har legat på under dagen,
mat och godis i skåp och kyl ...

Hur många sömnlösa nätter klarar man av?
Hur mycket tårar kan man producera?
Blir man någonsin hel igen invärtes?

Det fattas en gigantiskt stor bit av mitt hjärta.

My Fair Music

Oh, vilken trevlig kväll!

Det började med ett restaurangbesök med jättegod mat
och därefter begav vi sju oss till den lilla scenen "Verkstan"
på Malmö Opera, där vi mötte upp den åttonde personen
och där nästa aktivitet denna kväll väntade.

Det var Sing A Long som stod på programmet.
Första gången jag är på något sådant. Himla kul!

Alla fick vars ett sånghäfte och alla sångerna hade svensk
text. Det var två personer som ledde allsången varvat med
information om vad som utspelar sig i "Sound of Music"
och "My Fair Lady", som sångerna var hämtade från. ´

Ett mycket trevligt koncept! Det kommer jag att hålla
ögonen öppna efter hädanefter!

Till vänster om mej hade jag B.S med sin kraftiga sångröst
och till höger om mej satt B och tog i så det hördes rejält
och det var en fröjd för örat att höra sådan skönsång.

Musik och sång är bara så ..... välgörande för själen!

När det hela var slut, så hoppade B in i min bil och fick
skjuts bort till sin - nya! Var så nyfiken och ville gärna se
den.

Och den var jättefin!

Färgen var svår att se i gatubelysningen, men det kommer
kanske tillfälle att få se den i dagsljus.

Kul att det till slut blev av, bilköpet. Under ett års tid har
divers bilmodeller provkörts och tittats på och valet har inte
varit lätt, har jag förstått, men nu så blev det äntligen av!
Jättekul!

Tyrolerafton på Dannero

Lördagen började med några timmars jobb
i min nya lägenhet.

J kom och la golvet i sovrummet
och fortsatte med köksinredningen
efter det.

Hörnskåpet och vaskskåpet
skulle pusslas ihop och så skulle det sågas ut
till rören.

L och jag fortsatte skruva ihop de sista skåpen
och satte på gångjärn på skåp och dörrar.

Det börjar kännas i knäna nu
efter allt krypande på golvet.

Mamma kom förbi med fika
och vi satte oss alla på golvet
och hade skafferiskåpet,
som precis hade blivit hopsatt
och låg på golvet,
som bord.

Sedan blev det dags att bege sig av hemåt.
Jag hade tänkt försöka vila en stund
innan det var dags att göra sig i ordning
för kvällens nöje.

Vi var sju personer som skulle
tillbringa kvällen på "Dannero",
Danne Stråheds eget ställe.

Han är bara bäst!
Så är det!

Det var "Tyrolerafton" som stod på programmet
denna kväll.

Vi fick platser precis vid dansgolvet
och kvällen började med
underhållning av ett tyrolerband
medan vi åt.
Det låg sånghäften på borden,
så det var bara till att klämma i
mellan tuggorna.

Sedan började dansen till Danne
och hans orkester.

Och då börjar den här skruva på sig lite.
Inte min favorit, precis,
det här att dansa foxtrot.
Man ska ju försöka slappna av och följa med.
Hu jeda mej!
Tacka vet jag line dans!
Där sköter man sig själv.

Vår sällskap bestod av sju personer,
varav två herrar.
Den ena herren gillar inte heller det här
med dans, men han var uppe med sin fru i alla fall.

Den andra herren gillar att dansa,
men med fem damer i sällskapet,
blev det inte så mycket dansande med var och en.
Han var ju tvungen att vila emellanåt.

Själv blev jag uppbjuden en gång
och bjöd tillbaka en gång.

Sedan kom det andra dansanta herrar
och bjöd upp.
Egentligen ville jag säga nej tack,
men tänkte att,
två danser kan jag väl ge
de modiga herrarna som bjuder upp.

Den förste som bjöd upp var inte helt lätt
att följa.
Lite småhoppig stil,
men jag trampade honom inte på tårna i alla fall.

Sen dök min kusins man upp
och vi dansade två danser.

Därefter kom det ytterligare en herre
och det gick också över förväntan,
fast det var väldigt trångt på golvet.

Vi tjejer "shakade" till några låtar,
som discjokeyn spelade,
medan Danne och hans band hade en liten paus.

Sen började Danne igen
och då hände det grejor!

Blev uppbjuden
och följde, som vanligt nervöst, med upp,
men sen vette katten vad det var som hände!

Denna dansanta herre tog med mej på en tur
jag aldrig hade varit med om!

Jisses vad det gick undan.
Det var snurrar till höger och till vänster
och det kändes som om vi alltid hade dansat ihop!

Vilken upplevelse!

När de två danserna var slut
och orkestern tog en minipaus
så folk hann lämna dansgolvet
innan de började på nästa två,
så sa mitt danssällskap:
"Vad kul detta var! Vad bra du dansar!"
"Va??????", fick jag hojtat fram.
"Får jag dansa med dej igen?", fortsatte han.
"J -j -j -ja visst", stammade jag fram
utan att begripa vad jag hade varit med om.
Jag hade klarat av att slappna av
och bara följde med och det var inga problem!

Han följde mej till bordet
och jag satte mej, tog en klunk vatten
samtidigt som A sa:
"Vad då du kan inte dansa!?"
"Det såg hur proffsigt ut som helst!"
"Jag fattar ingenting", svarade jag
samtidigt som Danne och orkestern sätter igång igen
och det tar inte mer än tio sekunder,
så står min danskavaljer framför mej igen
med utsträckt hand och ett leende
och jag följde mer än gärna med upp.
Det var det roligaste jag hade varit med om.

"Hoppas du ursäktar att jag bjuder upp dej
så direkt igen", sa han när vi började dansa,
"men det var så kul att dansa med dej,
du följer så bra, så jag bara måste få dansa
mer med dej! Är det OK?"

Jag bara skrattade och sa att jag också tyckte
att det gick himla bra.

Så vi dansade på.
Högersvängar, vänstersvängar
och tempot var rejält,
för det var en bugglåt.
Men han kunde inte bugga sa han
och det kan inte jag heller,
så det var en snabb foxtrot.

Så kul!

Det blev fyra danser istället för två,
men sen fick vi vilat.
Jag satte mej vid vårt bord igen
och drack massor med vatten
och försökte varva ner.

Efter ett par dansers paus,
så kom han igen med ett stort leende
och bjöd upp.

Och än en gång blev det fyra danser,
två snabba och två i "normalt" tempo
och sen var det dags för paus.

Så varm och törstig man blir!

Efter några minuters sittande,
frågade vår chaufför och även G,
om det var OK att vi åkte hem.

Varken A eller jag hade lust att bryta upp,
men åker man så får man ju följa med.

J & M åkte i deras bil
och G, B, A och jag hoppade in i B:s bil
och vi styrde kosan tillbaka till Malmö.

Femtio minuter senare var jag hemma igen
och det hade varit en supertrevlig kväll!

Ett härligt avbrott i allt jobb med lägenheten.

Fredag

Tillbaka till jobb efter en dags ledigt där ifrån, blev det strul
direkt. Fick veta att från och med nu skulle vi (läs jag) skriva
ut de tyska packsedlarna från det nya systemet. Ok, jättebra!
Men HUR?????

Ingen visste det hos oss, så jag skickar ett "HELP!" -mail till
Holland och väntar på svar. Efter en stund ringer en annan
person från Holland, B.T, som brukar skicka filerna med de
svenska leveranserna till mej och säger att vi numera ska
skriva ut även det som ska gå till Tyskland. Jag sa att jag
precis hade fått reda på de nya rutinerna och frågar hur jag
ska komma åt den informationen, men inte heller han vet
något, men han lovar att försöka få tag på någon som kan
svara på det. Han ber mej även skicka honom en kopia av
help-mailet jag hade skickat.

Sen får jag tag på telefonnumret till transportföretaget i
Holland och ringer upp och frågar om någon där kan hjälpa
mej.
Han som är ansvarig, S, har själv precis fått reda på de nya
rutinerna och efter en stund kommer han fram till att han
först sent på eftermiddagen kan skicka mej filerna jag behöver
ha in i vårt system, så att jag kan komma åt att skriva ut
packsedlarna. Han har annat som måste göras först.
Då är jag inte kvar på jobbet, säger jag och vi båda inser
att vi har fått ett problem.

Medan vi pratar så kommer A och ger mej en lapp, där
det står att jag ska ringa upp B.T i Holland.

Jag får åter kontakt med B.T och vi kommer överrens om
att vi ska skriva ut packsedlarna från det gamla systemet
även denna veckan, så får jag på måndag, när jag har fått
filerna, testa att göra det i det nya systemet.

När vi har pratat klart kommer P.L och säger att Tyskland
har sökt mej ang det nya sättet att skriva ut packsedlarna
på. Hur många är egentligen inblandade i detta??

Tyskarna ringer och säger att de har två frågor till mej.
Hur mitt för- och efternamn är, de kan inte hitta mej i
mail-listan, som är gigantisk. Alla ländernas anställda,
vi är ca 25 000 anställda i 90 länder, är nog med i den. Den
andra frågan är om jag inte är på jobbet sent på
eftermiddagen och då måste jag ju svara att jag inte är det.

Det var allt de ville veta ..... ???

Sen kommer ett svar på mitt "HELP!"-mail från i morse.
Hela korrespondensen från mitt "Help" och sedan allas
svar från höger och vänster. Vi var 9 personer inblandade
i detta nu. Jag i Sverige, några i Tyskland och resterande
personer sitter i Holland.

Ja, jisses! Jag fick i alla fall veta hur jag skulle gå till väga
och det tänker jag testa på måndag.

På eftermiddagen åkte jag iväg och hämtade min bil innan
jag körde hem. Det var kortslutning (!!!) i batteriet som
orsakade stillaståendet i går, ett vanligt fel bland nyare
bilar, sa de.

What ever, mer pengar åt skogen :-(.

Väl hemma var det dags att göra sig iordning för festen i
Lund. En på line dansen hade bjudit in för att fira sin
födelsedag. Jag och Y fick skjuts dit och det innebar att
undertecknad faktiskt kunde dricka både drink och sedan
vin till maten. Det är minsann inte ofta det händer, för jag
brukar alltid vara chaufför.

Mycket god mat bjöds det på och glada och trevliga
personer var där och mycket dans blev det. När det var
dags för hemfärden blev vi en extra, som också skulle till
Malmö, men det var ingen omväg, utan det var på väg till
Y, som bilen stannade en extra gång för att släppa av
extrapassageraren. Så jag kom i säng rätt snabbt.

Trött och nöjd med dagen, trots en del strul på jobb, var
det skönt att få krypa ner och ladda för lördagen.

Först blir det lägenheten på förmiddagen och sedan
trevligheter på kvällen.

Vilken jäkla dag!

Nu är jag riktigt lack! Vilken dag! Det här är bara inte sant!

Hade tagit en ledig dag från jobb för att fixa och dona både
till och i lägenheten.

Bl a stod en tur till IKEA på programmet. Men först efter min
tvättid.

Jag hade äntligen fått en tvättid, det var flera veckor sedan.
Mellan klockan 08.00 och 12.00 var tvättstugan min och det
kändes härligt att äntligen få undan en del i alla fall. Jag
hinner tvätta fyra maskiner och få allt torrt på ett tvättpass.

Även om jag har mer tvätt som ligger, så är det härligt att få
undan det jag hann med.

När jag var klar i tvättstugan skulle jag köra till IKEA och
få en plocklista på det sista jag hade planerat att handla
idag, så skulle L möta upp klockan 13.00 med sin kombi,
hade vi bestämt.

På väg dit ringer L och säger att han blir lite försenad för
när han skulle hämta ut pengar så klyddade automaten
och han fick inte ut några sedlar, men väl en lapp, där det
stod att han skulle kontakta sin bank.

Sen behövde några grannar hjälp till en mack, det var något
med deras bil.

"Gör vad du måste", sa jag, "och stressa inte, för det tar en
stund att plocka ihop det jag ska handla."

Medan jag höllt på att plocka ihop på "tag själv lagret",
så kom L, rejält blöt. Himlen hade öppnat sig och de
svarta molnen, som hade hängt så hotfullt på himlen när
jag körde iväg, släppte nu ifrån sig en rejäl mängd vatten.

Vi hjälptes åt att plocka ihop det som fanns, något får jag
vänta med tills de öppnar det nya stället på Svågertorp
och sedan gick vi ut och fyllde L:s bil.

Vi hoppar in i vars en bil och ska köra iväg - trodde vi!

Min bil var fullkomligt död! Inte ens en gnista ström var
där.

Ringde bilfirman jag har terrat en gång i veckan de senaste
tre veckorna och de rekommenderade att försöka med
startkablar.

Problemet var bara att L:s bil var fullkomligt fullproppad
med många och tunga grejor och för att komma åt start-
kablarna, var vi tvugna att tömma bilen, så vi kom överens
om att köra hem och få in grejorna i lägenheten, så slipper
vi asa allt ut och in två gånger och sen köra tillbaka och
försöka få igång min bil.
Jag hittade alltså inga kablar i min bil! Måste kolla igen!

Vi gjorde som vi hade bestämt och det funkade perfekt
- tills jag lade in ettan och skulle köra efter L. Då dog bilen
igen! Det fick inte vara sant!

Så det var bara till att parera med bilarna igen, ta fram
startkablarna igen och sedan, medan L packade ner allt igen,
så skulle jag ta upp fönsterrutorna, men då dog bilen igen.
Strömmen räckte inte ens till, till att ta upp rutorna med.

Mycket märkligt!

Ringde bilfirman igen och de sa att de skulle skicka en
bärgare, men jag sa att jag skulle ringa assistansen jag
går och betalar för, så skulle jag höra av mej igen.

Och så blev det. En ny erfarenhet.

De lovade att max en timme senare så skulle bärgningsbilen
vara framme och så fick de mitt telenummer, så jag gick att
nå.

L var tvungen att ge sig av hemåt och fixa det här med
banken bl a, så jag gick in på IKEA, som de håller på att
tömma inför flytten, och fördrev tiden där tills de ringde.

Killen med bärgningsbilen anlände, fick igång bilen och körde
en lång runda på parkeringen utan problem, men när han
gick av och såg jättenöjd ut, så sa jag att han kunde väl
försöka få upp fönsterrutorna, för regnmolnen tornade upp
sig igen och då dog bilen. Då såg JAG plötsligt nöjd ut. Bilen
betedde sig precis så som jag hade sagt. Så då fanns det
bara ett alternativ kvar, bärgning till verkstad.

Suck, pust och stön!

Jag ringde bilfirman och sa att vi var på väg.

De kom ut och mötte upp medan bilen hissades ner i gatunivå
igen, tittade på mej och sa att de tyckte synd om mej. Det är
fjärde gången på fyra veckor som bilen lämnas in till dem.

Jag är så trött på det nu så jag mår illa!

De skulle titta på den och höra av sig i morgon. Jag fick
samma lånebil som sist och nu frågade jag om man fick sätta
igång ljuset manuellt och det fick man. För förra veckan,
när jag var på väg för att hämta min egen bil, så mötte jag
en polisbil som blinkade, jag var ensam mötande bil, och
när vi körde förbi varandra så såg jag att de pekade mot
bilen och inte förrän då slog det mej, att ljuset kanske inte
var tänt.

Jag körde rakt till lägenheten och anlände klockan 16.40
istället för som beräknat kl 14.00 , för jag hade lovat J att
tömma sovrummet på allt som låg där nu, rummet hade
använts som verkstad nu när han la golvet, och det skulle
vara röjt till imorgon, så han kunde komma till.

Men det kändes hemskt olustigt, för jag visste att någonstans
fanns det här monstret - spindeln från i går. Men var?

Jag började samla ihop all plast och papper som golvet
hade varit förpackat i plus resterna av underlagsplast
och foam och plötsligt visste jag var spindeln befann sig.

Jag vände mej om och tittade på högen med de planade
kartongerna, som skåpstommar och dörrar hade varit
förpackat i och sa till mej själv: "Spindeln är där!"

Jag släpper det jag håller i, går bort till kartongerna och tar
tag i den översta och rör lite och jodå, ut kommer monstret!

Jag far ut i vardagsrummet med ett illvrål och en puls på
373 slag i sekunden!, men väl där, så tvärvänder jag och
med tårarna rinnandes över kinderna och ett hjärta som
bultar, så att det håller på att hoppa ur bröstkorgen, tittar
jag in i rummet lagom för att se monstret styra kosan rakt
mot den öppna lådan J har sin såg och sågklingor i och
krypa ner i den.

Jag mår illa och har ont i bröstkorgen som hjärtat bultar och
ovanpå det känner jag mej helt svimfärdig, men jag bara
MÅSTE veta om den är i lådan!

Så jag tassar så sakteliga in i rummet och tittar försiktigt
ner i lådan och jodå, där ligger monstret!

Snabbt backar jag och bestämmer mej för att nu är det
röjning i 190 som gäller, för nu har jag den under uppsikt.

Jag fortsätter fylla svarta sopsäckar och börjar sopa upp
sågspånet, men då ser jag den gå ur lådan och ner på
golvet!

Pulsen ökar i takt med att hjärtat börjar bulta för fullt och
jag riktigt flås-andas och blir kallsvettig och yr!

Sablar också!

Plötsligt ser jag den pinna på mot säcken jag höllt på att
fylla.

Jag känner mej rent svimfärdig, men är överens med mitt
inre, att det är bättre att jag ser och vet var den är, än att
den ska försvinna. Så med ett jätteskutt är jag framme vid
säcken och rycker bort den och då tvärstannar monstret
plötsligt.

"Nu går den till anfall!" tänker jag samtidigt som jag hör
orden "Fånga den! Fånga den! Fånga den!" i huvudet.

Jag far runt med blicken och få syn på en röd spann, tar ett
skutt dit, häller ut det som finns i den, ingen vätska i alla fall
och går på mycket darriga ben sakta fram mot monstret,
hör inga andra ljud än mina pulsslag som låter: "dunk-dunk-
dunk- dunk- dunk" i ett rasande tempo, märker att jag
glömmer andas, drar ett ljupt andetag, ber till alla högre
makter jag kan komma på medan jag sakta sänker spannen
ner mot monstret, känner hur allt blod lämnar huvudet
på mej och tror nästan jag ska trilla omkull samtidigt som
jag får ner den upp- och nedvända spannen över monstret.
Fångad! DEN ÄR FÅNGAD!

Jag tar ett skutt bakåt och sen står jag som förstenad och
tittar ner på spannen, som om jag väntar på att den ska
börja röra på sig. Men inget händer och jag känner
försteningen släppa och börjar kämpa med att få tillbaka en
normal andning.

Jag är så uppstressad invärtes av hela den här grejen så
jag nästan skakar. Medan jag i rasande tempo röjer undan
på golvet, så känner jag en kraftig huvudvärk växa sig
starkare och starkare. Till sist mår jag så illa, så jag
bestämmer mej för att åka hem och skriver en lapp till J
och förklarar vad som finns under spannen, sen flyr jag där
ifrån.

Klockan 17.20, 40 minuter efter att jag har anlänt, beger jag
mej hemåt igen.

Är vrålhungrig, har inte ätit sen frukosten vid 09-tiden. Och det
var gudagott med mat!

Känner mej helt färdig, så det blir tidig sänggång i kväll. Dags
att jobba imorgon igen. Det har blivit varannan dag den här
veckan. Känns precis lagom :-)

Som ett välbehövligt avbrott i all röran, så väntar trevligheter
i helgen och fast jag känner att jag egentligen hade haft mer
nytta av att vara hemma och fixa inför flytten, så ser jag fram
emot några timmar, då jag har möjligheten att fokusera på
annat än flytt och renovering och SPINDLAR! :-(