Ännu en låga har slocknat ...

Varje gång jag har startat upp min dator,
har jag börjat med
att gå in på en blogg, som jag har följt ett bra tag,
och hoppats, för den här familjens skull,
på att få läsa något positivt,
efter alla behandlingar och medicinering,
som bloggaren var med om.

Det var en 34-årig tjej
med man och en 2-årig dotter,
som så många andra, hade drabbats av cancer.
Man fick följa med
i hennes berg- och dalbana
mellan alla behandlingar och medicinering
och hur livet för den lilla familjen slogs i spillror
efter beskedet om hennes sjukdom
och om hennes kamp.

Mot slutet hoppade hennes man in emellanåt
och skrev åt henne
och i tisdags var det så dags för honom
att samla familjen, på läkarens inrådan.
Sen har det varit helt stilla på bloggen,
tills imorse.
Då fick jag läsa att igår, lördag,
var hennes kamp över.
Hon hade somnat in och slipper nu alla smärtor.

Det griper tag i en när man läser sådant.
Det är inga människor man vet vem det är,
var i vårt avlånga land dom bor,
har aldrig träffat dom
och vet egentligen ingenting om dom,
mer än det man har läst på bloggen.

Följde först en annan tjejs blogg för något år sedan.
Hon var 36 år och kämpade också mot cancer,
men till slut förlorade också hon kampen
och lämnade efter sig man och två döttrar.

Vid sådana här tillfällen,
så kommer ens egna minnen ifatt en
om tråkigheter man själv har varit med om,
om nära och kära man har förlorat.
Och man blir så ledsen.
Men det är inget man kan göra något åt
eller ändra på.
Man kan bara försöka
plocka fram de fina minnena man har
där inom sej
och försöka glädja sig över det man fick tillsammans.