Jaha, då är man en erfarenhet rikare då. Åkte in på akuten för
första gången i mitt liv.
I onsdags, när jag hade semester, så började jag få ont i nacken,
på höger sida. Det blev värre och värre ju längre dagen gick.
På natten kunde jag i princip inte sova och hela torsdagen på
jobb kämpade jag med att stå ut. Natten till idag, fredag, fick
jag i princip inte heller nån sömn. Blev däremot riktigt orolig,
när jag började känna att högra ansiktshalvan liksom domnade
bort. Kom senare till jobb och fick verkligen kämpa med att hålla
mej uppe. Dels var jag helt slut efter två nätter utan sömn nästan
och så gjorde det ju rejält ont. Men det enda som oroade mej var
domningarna i höger ansiktshalva, från ögonlocket ner till läpparna.
En nerv måste sitta i kläm eller något.
Jag kan inte röra huvudet i sidled eller bakåt. Att hosta, är
fortfarande inte helt bra efter förkylningen, eller svälja, är rena
tortyren. Inte i halsen men bakom örat, vid hårfästet.
Folk runt omkring började tjata på mej om att jag skulle kontakta
läkare, men det sitter långt inne. Inte förrän jag absolut inte står ut
längre tar jag det steget. Har alltid varit sådan.
Läkare = nålar = Usch och fy!
Vid 12-tiden kände jag att nu står jag inte ut längre, så jag körde ner
till vårdcentralen, men där kom jag inte långt. När jag berättade om
symptomen fick jag beskedet att åka in till akuten. Helst med en gång.
Akuten? Jag? Genast började tankarna snurra rundor.
Åkte först hem och åt. Det gäller att bottna med mat om man
ska åka in och sätt sig på akuten. Har ju hört sådana
skräckhistorier om folk som har fått sitta där både 10 och 12
timmar. Det hela kändes väldigt olustigt. Dels för att jag inte
är så förtjust i sjukhusmiljöer och så kändes det så onödigt
med tanke på att jag ansåg att jag bara behövde något mot
inflammationen, som det säkert var.
Nåja. Jag packade ner något att läsa och gick ner till bussen.
Jag var ju en trafikfara i bilen eftersom jag inte kunde vända
på mej och titta åt sidorna. Mamma hade inget för sig, så hon
erbjöd sig att följa med och hålla mej sällskap, så vi träffades
vid busshållplatsen.
Anländer till akuten och blir förvånad över hur lite folk där sitter.
Kanon, då tar det kanske inte så lång tid. Fram till luckan och svarar
på alla frågorna från mina symptom till närmast anhörig?!?! Får
ett armband om höger handled med mina uppgifter på och får sätta
mej och vänta tills en sköterska kallar in mej.
Det tog en stund och man hann se sig om bland folket som satt där
och man kunde i en del fall konstatera att man verkligen är lyckligt
lottad här i livet. Livet och ödet kan verkligen vara grymt på många
sätt och vis.
Hörde till slut mitt namn ropas upp och följde med sköterskan in i
ett rum där jag fick dra min story igen och svara på hennes frågor,
medan hon antecknade och tryckte och kände på hals, nacke och i
ansiktet.
När hon hade antecknat färdigt sa hon: "Jag kan inte ta något beslut
om detta utan jag måste ta det med en läkare, som får avgöra hur
vi ska gå vidare" och så försvann hon. Efter ett tag kom hon tillbaka
och sa:
"Läkaren ville att vi skulle ta lite prover på dej så du får sitta ner och
vänta tills du blir uppropad".
Tillbaka ut i väntrummet där mamma skiner upp i en min som sa
ungefär: Hur gick det? Vad sa dom? "Dom ville ta lite prover",
svarade jag innan hon hann säga något. Så det var bara till att
sätta sig ner igen och försöka fördriva tiden, som man inte hade
någon aning om hur lång den skulle bli.
Sedan hör jag mitt namn ropas upp och följer med kille som visar
mej in i ett rum, där det redan finns fyra andra patienter, hinner
jag se och det enda som skiljer oss åt i detta stora rum är gardiner
till väggar, vilket innebär att man hör allt vad som sägs. Jag hinner
se att killen på sängen till höger om dörren verkar sova. Bredvid
honom halvligger en äldre dam och en läkare sitter och talar med
henne, men jag hör inte exakt vad som sägs för min säng, där jag
ska halvlägga mej, är i motsatta diagonalen i rummet och står bara
snett framför en annan säng, där en ung tjej ligger och det är
läkarens samtal med henne som fångar min uppmärksamhet.
Hon har tydligen hjärtbesvär. De sitter och tittar på monitorn
hon är uppkopplad mot och kommenterar när hennes hjärta
skenar iväg och vad hon tänker på just när det händer. Till
vänster om mej kommer det in en äldre man som också ska
kopplas upp mot maskiner men mer än så hinner jag inte
uppfatta förrän killen, som visade mej in i rummet, kommer
fram till mej och ställer frågor om mina symptom och sen säger
att de ska lite prover på mej.
Av med koftan så de kommer åt höger armveck där de ska tappa blod.
Jag hinner pipa fram: "Jag gillar inte sånt här" och inser vad som
alldeles strax ska hända. Han ska med en nål sticka hål i mej. Genom
min hud och in i en ådra! Oj, oj, oj, oj. Jag blev lika liten som
Tummelisa plötsligt. Insåg att han försökte finta mej när han började
kallprata och skulle få mej till att svara på hans frågor - men den gick
jag inte på! Jag var helfokuserad på vad som pågick i armvecket fast
jag inte såg något. Och plötsligt kände jag det! Han stack igenom och
jag fick ur mej ett ynkligt: "Oooooooj ......". "Strax färdigt", sa han
med ett leende. Det lät som om han log i alla fall, för jag kunde inte
se hans ansikte.
Sedan blev det aktivitet på vänster sida. Medan jag ska sitta och
klämma en papperstuss i höger armveck, med böjd arm, för att
stoppa blodflödet, så ska blodtrycket mätas på vänster arm där
gummigrejen spänns och armen stryps när de pumpar upp den
här grejen och samtidigt så sätts en "bomullstuss" in i min vänstra
näsborre och från den gick det en sladd som försvann bakom mej
och så kommer det en som ska ta tempen på mej och sticker in en
grej i vänster öra och ..... där sitter jag mitt i och känner mej som
en - liten apparat - med sladdar och mojänger på. Kan nästan se
det framför mej:
Där sitter jag , alldeles vit i ansiktet för att det gör ont, (låter
bättre än att skriva på grund av läkarskräck) med svarta ringar
under ögonen på grund av sömnbrist och med ögon stora som
tefat som har fullt upp med att ha koll på vad som händer till
höger och vänster. Och eftersom jag inte kan röra huvudet så
är det ögonen som far fram och tillbaka i sina hålor så att jag
inte ska missa något.
Tittar upp och ser att de rullar ut tjejen med hjärtbesvären
och hon är verkligen uppkopplad till grejor!
Då ville jag säga: "Men hallå, jag har bara ont i nacken och är
stel och har domningar i högra ansiktshalvan, kan jag få några
piller och få gå hem?"
Men jag hinner inte framföra mina tankar, för killen ställer
sig framför mej och antecknar det han läser av på en skärm
bakom mej och sen blir jag befriad från mojängerna de har
satt på mej. "Jag ska gå iväg och prata med läkaren om detta
så kommer han om en stund, så tar han beslut om du ska träffa
en specialist", säger han och försvinner. What? Jag har ju bara
ont i nacken och är stel och har domningar i höger ansiktshalva
ju. Vad då specialist?
Nåja, det går "en stund" och killen kommer tillbaka med en
läkare och än en gång får jag dra min story och sen ska han
kolla en del grejor på mej. Han letar svullnader i ansikte och
nacke eller andra förändringar som hängande ögonlock, pupillernas
storlek, mina reaktioner i ögonen, styrkan i händerna, kan jag
rynka pannan och en del andra grimaser. Trycker och känner på
hals och i nacke och ansiktet.
"Är det inte bara nån inflammation, tror ni?" får jag fram. "Med
dina symptom måste vi ta en del tester för att utesluta vissa saker",
svarar läkaren leende. Sedan diskuterar han med killen och säger
att: "Vi kan utesluta .... " sen säger han några mycket märkliga ord
som jag inte ens kan upprepa och vänder sig mot mej med ett leende.
"Kan du ta det på skånska kanske?", säger jag med ett leende tillbaka.
Då säger han orden igen och för mej låter det ungerfär som:
"lsodujglisudk öoaorjgklgki kjkdui" ... typ.
Sen förklarar han lite snabbt om hängande ögonlock, svullnader,
dålig reaktion och det andra de har testat, att det kan vara tecken
på andra grejor och då säger jag: "Vad skönt att det inte verkar vara
några andra "grejor", men varför domnar min högra ansiktshalva?"
Då vill han jag ska beskriva och förklara hur det känns och var och
sedan säger han: "Jag tror nog du ska få träffa en av våra specialister
inom området så vi kan vara helt säkra". Ridå alltså! Varför måste
jag vara så nyfiken??
Ut till väntrummet och mamma kan nog se på min min att jag inte
är nöjd med situationen och jag säger: "En fjärde person ska titta
på mej och det är ett annat väntrum vi ska sitta i."
Vi förflyttar oss och börjar en ny väntan. Men ganska så snabbt
blir jag inkallad och visad in i ett rum med tre sängplatser och där
finns redan ett annat par längst bort. Tiden går och jag plockar upp
en tidning jag har haft med i väskan och börjar läsa. Och långt om
länge kommer det in en läkare, "specialisten", som säger till paret
längst bort: "Vi har inte glömt bort er men det kommer in traumafall
hela tiden där borta och de måste gå före."
Sen kommer hon bort till mej och frågar ut mej en massa och än
en gång får jag berätta om mina symptom och hon undersöker
hals, nacke och ansikte, ställer frågor och kommenterar förre
läkarens utlåtande om att de har uteslutit "lsodujglisudk öoaorjgklgki
kjkdui" ... och tillsammans kommer vi så överens om att jag ska ta
inflammationshämmande tillsammans med Panodil 3 gånger dagligen
och om 7 - 10 dagar bör jag vara återhämtad men att jag måste vila
nacken och hålla den varm. Och skulle jag märka den allra minsta
förändring i något, yrsel, synen blir konstig eller "förlamningskänslor"
så måste jag lova att åka in med en gång.
Jag kände att befrielsens stund var nära så jag lovade dyrt och
heligt att göra allt hon sa och sedan kunde jag inte låta bli att säga
något i stil med att "Det känns inte så bra att ha upptagit så många
personers tid här inne när det inte är något allvarligare men det
var vårdcentralen som skickade in mej och ni har varit så himla
goa allihopa fast man har märkt att ni har det stressigt". "Så får
du inte resonera", sa hon, specialisten, "man ska vara rädd om sig
och reagera om det är något som inte är normalt och du har inte
tagit upp någons tid - det är vårt jobb. Lova nu att du är observant
på om det blir några förändringar!" Jag lovade och gick ut i friheten!
När mamma och jag var på väg till apoteket, kunde jag bara
lovorda vilken fantastisk sjukvård vi har egentligen. Vilket
omhändertagande lilla jag hade fått. Och snabbt gick det. Från
det att jag skrevs in, kl 15:19 tills jag var klar hade det gått ca
2 tim och 20 min.
För en stund glömde jag bort alla skräckhistorier man läser om
så ofta.
Det var himla kallt ute och ont hade jag så jag var inte direkt
på humör för att åka buss hem. Vi bestämde oss för att lyxa
till det och dela taxi hem och väl hemma blev man på lite
sämre humör. Medan bussen för oss båda hade kostat under
25 kronor så kostade taxin 180 kr!
Jag blev tjurig så han fick ingen dricks! 180 kr!! Bensinkostnaden
den sträckan är på max 25 kr!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar