Kylig promenad

Pälsade på mej rejält
för en promenad i - 11 grader.

Tack och lov var vinden
så gott som obefintlig.

Frös gjorde jag inte,
men ansiktet domnade liksom bort,
likaså fingrarna, fast jag hade vantar!

Men det var skönt med frisk luft!
Härligt!

Stod en stund nere vid vattnet
och hörde vågorna skvalpa mot stenarna.

Tvärs över vattnet gick en ljusgata,
månens spegling i det svarta vattnet.

Det glittrade så vackert
men framför allt:
det var så rogivande.

Med en blick mot himlen
kunde jag konstatera att det var
alldeles stjärnklart.

Den bitande kylan
gjorde att jag inte stod kvar så länge.

Tankarna virvlade runt
och speciellt en tanke lämnade mej inte ifred:

Kan man sakna något man aldrig har haft??