Ja, se folk ...

Usch, vad matt man kan bli på vissa människor!

Träffade på en person,
som jag bara stöter på någon gång då och då
och bara pratar lite "väder och vind" med,
men som jag bara mycket kort,
för ett bra tag sedan,
har nämnt mitt lägenhetsköp för.

Och nu utspelades följande dialog:

"Hej."
"Hej."
"Allt väl?"
"Jadå. Hur går det med lägenheten?"
"Jodå, det går framåt. Jag får nycklarna på onsdag i nästa vecka."
"Vart var det du skulle flytta?"
Jag talade om vad området heter.
"Jaha, det är där, där det är radhuslägenheter, va?"
"Ja."
"Hur stor är den?"
"66 kvadratmeter."
"Ja, det blir skillnad för dej.
Du flyttar ner dej ordentligt
från en fin våning till en liten radhuslägenhet.
Jag hade aldrig klarat av att bo så nära folk."
"Inte? Men du bor väl själv i lägenhet?
Och jag bor inte nära mina grannar heller.
Jag har ingen under mej, ingen över mej,
och bara granne på ena sidan om mej.
Det kan man väl knappast kalla att bo nära folk."
"Ja, jag bor hellre i en vanlig lägenhet ändå.
Då har du en liten täppa också?
Det blir väl inte bra, du gillar ju inte trädgårdsjobb."
"På baksidan får jag en liten täppa
och så är där en liten uteplats
till bord och stolar på framsidan.
Och angående trädgårdsjobbet,
så har jag en kompis som tycker sånt är kul
och som har erbjudit sig att ta hand om det.
Så det ordnar sig nog."
"Har du en ny man som ska hjälpa dej?"
"Jag har aldrig haft en man som har "hjälpt" mej,
har man något tillsammans, så är det bådas ansvar.
Och så sa jag att jag har en kompis,
jag sa inte om det var en tjej eller kille.
Varför ska det tvunget vara en man?
Jag har både killkompisar och tjejkompisar."

Samtalet kom sedan in på några meningar om renovering
och sen backade jag
och visade att samtalet för min del var avslutat.

Ja, vad säger man??
S u u u u u u u u u u u u u c k !!!!!!!