Min älskade Felix är borta

Efter nästan 14 år tillsammans,
det slår på 2 månader,
ska jag försöka förstå,
att mitt lilla hjärta, mitt lilla troll, min lilla "gubbe",
min älskade katt

FELIX

är borta för alltid.

Beslutet man ska fatta,
när man har fått vetrinärens utlåtande,
är som att slita ut sitt eget hjärta ur kroppen.

Att säga högt,
så man själv hör orden,
att man håller med om
att det bästa är,
att låta något av det käraste man har,
få somna in för alltid.

Att sitta och hålla om,
tills det lilla hjärtat har slutat att slå,
sliter hela ens inre i miljarder bitar.

Sen kommer hemfärden,
då man vet, att när man kommer hem,
kommer man att mötas
av ett tomt hem,
men fullt med synliga spår
efter det allra käraste
man har fått ha i sitt liv under så många år.

Detta lilla liv,
denna lilla guldklimp,
som jag hade äran
att få 14 år tillsammans med,
är nu borta för alltid.

Att stiga ur bilen här hemma på parkeringen
sent igår kväll
och så småningom
ta mig upp i den tomma lägenheten,
var något av det tyngsta jag har varit med om.

Söndersliten invärtes,
förgråten, illamående
och med en huvudvärk som inte är av denna dag,
inser man när man går omkring
i lägenheten,
att saknaden kommer att bli enorm.

Överallt spår.

Den hastiga färden till djursjukhuset,
hans låda i badrummet,
hans mat- och vattenskålar,
leksakerna,
spåren efter hans lilla kropp på hans favoritplatser,
som han har legat på under dagen,
mat och godis i skåp och kyl ...

Hur många sömnlösa nätter klarar man av?
Hur mycket tårar kan man producera?
Blir man någonsin hel igen invärtes?

Det fattas en gigantiskt stor bit av mitt hjärta.