Resan till Holland 3

Vi hittade en restaurang på andra våningen som såg
trevlig ut.

Vi bestämde oss för att gå i omgångar, så kunde vi turas
om att vakta bordet och vårt bagage.

Jag bestämde mej för en wokad rätt med kyckling och
plockar ihop i en skål det jag vill ha av grönsakerna och
räcker sen över skålen till tjejen som ska fixa till maten.

Hon lägger till kycklingbitar och nudlar och frågar om jag
vill ha maten mild eller spicy. "Mild", svarade jag och hon
tar av den mörka såsen och häller ner i wokgrytan och
rör om och sedan får jag över det på en tallrik. Jag tar
dricka och går och betalar och går bort till vårt bord
så A kan gå och köpa mat.

A går iväg och jag tar en rejäl portion på gaffeln och stoppar
in i munnen - och håller på att skrika rakt ut!
Tungan och läpparna domnar bort och det känns som om jag
håller på att brinna upp i munnen. Jisses!

Jag går fram till A och säger till henne att jag måste säga till
om maten - den är jättestark!

Då säger A att hon gillar stark mat, så hon kan ta min portion,
så kan hon beställe en ny utan sås, så kan jag ta den.

Ok, sagt och gjort. A kommer tillbaka och sätter sig och ska
börja äta när jag går upp och ska hämta den nya tallriken
utan sås.

När jag kommer tillbaka till vårt bord ser jag på A:s min att
något inte är OK.

"Det här går ju inte att äta", säger hon. "Det är ju jättestarkt!"
"Oh, vad skönt att höra att det inte är jag som är pipig",
svarar jag.

Jag ger henne tallriken utan sås och säger att jag ska gå upp
och fråga om jag verkligen fick av den milda såsen.

Jag kommer fram och frågar tjejen om hon verkligen har
gjort en mild, för det går inte att äta, så starkt som det är.
En kollega till henne kommer fram och hör det och de pratar
med varandra på holländska och hon pekar på skålarna och
säger "Mild" när hon pekar på skålen med såsen jag fick av
och "Spicy" när hon pekar på den andra skålen.

Då säger hennes kollega till mej att han kan blanda i lite söt
sås och lite kokosmjölk så blir det mildare.

Ok, säger jag. När han har blandat klart och lagt upp maten
på en ny tallrik så säger han att om jag fortfarande tycker
att det är starkt så kan A och jag ju ta hälften av portionen
utan sås och blanda med hälften av den här portionen så blir
det ännu mildare.

Jag går tillbaka till A och berättar vad som har sagts och ska
ta en tugga och testa. Jag stoppar in maten i munnen och
börjar tugga - och ve och fasa! Det är fortfarande starkt!
Då delar A upp sin mat utan sås i två halvor och vi skyfflar
över på tallrikarna, så det blir hälften av sås - icke sås och
blandar och sen tar vi vars en omgång mat på gafflarna och
stoppar in i munnen och tittar på varandras reaktion ...

Båda spärrar upp ögonen och det börjar nästan ryka ur näsorna
och öronen på oss. Fruktansvärt stark - FORTFARANDE!

Det kan inte ha varit en stark sås heller - den måste ha varit
E X T R A stark!!

Nu känner jag att hela jag fullkomligt kokar av ilska när jag tar
min tallrik och med M Y C K E T bestämda steg styr stegen
tillbaka till disken där wokrätterna tillreds.

Jag säger till killen att nu har vi blandat som han sa och inte
ens det hjälper och jag tror mina ögon var stora som tefat, när
jag med en min, som tydligt sa vad jag nästan var i stånd till att
göra, stirrade på honom.

Tror han fattade att han låg illa till, för han sträcker fram
handen och tar tallriken med orden: "You will get a new one".

Har man gått upp 04.40 och suttit fast i ett plan i 3 timmar
när själva turen ska ta max 1,5 timme och man är stressad
för att man inte kommer i tid och framför allt hungrig - ja, då
är det inte långt ifrån att man häller tallrikens innehåll över
huvudet på någon som inte fattar att de måste ha gjort fel!

Medan jag, för tredje gången, står och väntar på att maten
ska bli klar, så lägger jag märke till att skålarna med såserna
inte står på samma platser längre.

Mild och stark har bytt plats. Det räckte för mej som bevis
på att hon hade gjort fel, så när jag fick min nya tallrik med
mat och gick bort till A, så berättade jag det, så hon gick
fram och sa att inte heller hon kunde äta det, så killen sa att
hon kunde ta vad hon ville av det andra, för hon ville inte
ha någon wokad rätt.

Till sist fick vi så lunch i oss och när vi hade ätit så tog vi
oss ner till taxibilarna för att åka de sista tre milen till
kontoret, där våra kolleger väntade på oss.

A hade ringt och meddelat att vi var försenade, så de vissste
att vi var på väg.