Den sjunkande båten

I morse önskade jag att jag hade haft kameran med mej
när jag gick till parkeringen.

Månen hängde jättestor och rosaskimrande
en liten bit över vattnet
och det var så vackert!
Stannade upp och stod och tittade en liten stund.

Väl på jobb glömde jag snabbt det vackra jag hade sett,
för kaoset började direkt
och det fortsatte hela dagen.

100 % stress precis hela tiden.
Tempot är högt för att jag ska hinna med
så mycket som möjligt och inte halka efter för mycket,
men trots det så hann jag inte med det jag hade hoppats på,
så att jag imorgon kan ta tag i det jag hade planerat.
Det tar nog halva dagen innan jag kommer dit :-(

Jag kan inte fatta att det kan vara på det här sättet!
Har absolut ingen aning om någonting.
Ingen information som går fram
och inte kan man lätt leta fram det man behöver veta
för att kunna göra sitt jobb.
Och det är inte så kul att ha en ilsken kund i luren
och inte kunna svara och förklara snabbt och lätt.

Ingen av oss förstår hur vi ska klara oss igenom detta.

Tio veckor har vi framför oss
och det värsta väntar.

Har jag sagt detta förr, tro??

Bilden av den sjunkande båten
som man försöker ösa ur,
utan att kunna förflytta sig,
blir bara tydligare och tydligare.

Så länge vi håller oss flytande
så får vi klappa oss själva på axeln,
för ingen annan gör det ju :-(

Tala om hopplös situation.

Vi går redan på knäna
och man kan bara be till högre makter,
att man ska klara av att ta sig till målet.

Det värsta av allt är att man blir så trött
av att ha det så här.
Helt utmattad.

När jag kom hem ikväll,
så kände jag att en promenad hade inte varit fel,
men vindarna var riktigt isiga.
Hade det kommit nederbörd
så hade varit snö,
så isiga var vindarna.
Brrrrrrr.

Så det var skönt att komma inomhus.
Och här stannar jag för ikväll.

Jag får ta igen promenerandet
när tid och ork finnes
och vädret är lite behagligare.

Men oooooh,
vad jag längtar efter en riktig snöpromenad.
Så man hör knarrandet under skorna ...

Än är det inte försent att sluta hoppas.

Det är ju trots allt bara den 9 februari.

... Den 9 februari ...
då har jag en "årsdag" idag ...
14 år sedan jag började på min arbetsplats.
Vart har alla dessa år tagit vägen??