Dr Jekyll & Mr Hyde

Vaknade tidigt idag,
kan ju bero på att jag la mej redan kl 21.30 igår,
rätt så färdig.
Förkylningen tar mer än man tror.

Fick tag på en gammal tidning
i "att gå igenom"-högen
och började läsa.
Fastnade då bl a för en artikel,
som berörde mej djupt,
speciellt när jag insåg,
att väldigt många har det så,
precis så som artikeln tar upp det,
i sin vardag.

Det handlar om "helvetet" många kvinnor har.

Hur känns det att inse,
att den personen du trodde älskade dej,
även visar upp helt andra sidor
än som en varm, kärleksfull
och omtänksam partner.

Den du älskar
och som du trodde älsakde dej,
blir en person som är kapabel till att
hota dej, trycka ner dej, kontrollera allt du gör
och misshandla dej både psykiskt och fysiskt.

Det börjar så underbart
med en kärleksfull, generös och omtänksam man
på alla möjliga plan,
som får dig att sväva högre och högre
och lyckan vet inga gränser.

Sen börjar han så smått förändras.

Han ifrågasätter ditt umgänge med dina vänner
och börjar ha åsikter om,
om och när ni träffas.
Och detta bara av omtanke, så klart.

Sen börjar han smutskasta dina vänner,
naturligtvis av omsorg,
och menar på att de inte är bra för dej,
eller att de är falska osv.

Eller så börjar han ifrågasätta
när ni ska träffa era gemensamma vänner.
Han vill mycket hellre vara hemma med dej.
Då finns det ju ingen risk att du hamnar
utanför hans synvinkel,
där han inte kan ha kontroll över vad du gör
eller vem du pratar med.

Det är mycket "vi"
och ert umgänge med andra tunnas ut mer och mer.

Han börjar tala om en del "sanningar" för dig,
om hur du pratar, klär dej,
ifrågasätter vem du gör dej fin för,
om du tar på lite läppstift,
hur du är i ditt sätt mot andra,
varför kramade du den och den två sekunder för länge
och det var väldigt vad du skrattar
och verkar ha roligt
med den och den.

Han vill köra dej överallt,
lämnar och hämtar när du ska någonstans,
kanske till och med fram och tillbaka till jobbet,
av omtanke enligt honom själv,
för han älskar dej ju,
men det är hans sätt att ha kontroll över dej.

Skulle du någon gång ge dej av
för att t ex handla, och han inte vet om det,
blir han vansinnig när du kommer tillbaka
och det slutar med att du inte vågar göra någonting,
inte ens handla,
utan att fråga om lov först,
så att han inte blir arg.

Du börjar tassa på tå
och vågar inte yttra dej
eller göra saker utan att veta att det är ok
för honom först,
för du vet inte vad som ska utlösa hans ilska.

Är det något du säger
eller sättet du säger det på?
Är det något du gör som får honom till att explodera?
Du har ingen aning
och kryper längre och längre in i dej själv.

Och sen finns ju de där sällsynta mysiga stunderna.
Då han är den där
kärleksfulla, varma och omtänksamma partnern.

Och i nästa ögonblick kan ha explodera för något
som han kan ha retat upp sig på.

Då kommer alla anklagelserna
om hur du är och vad du gör,
som retar upp honom så.
Det kan vara något du sa för flera veckor
eller månader sen,

som retar upp honom.

Du vågar till sist inte svara eller säga något,
för hur du än uttrycker dej,
så vänds och vrids orden du uttalar
och än en gång är det ditt fel
att han blir arg.
För det är du som gör honom så.
Alltihop är ditt fel.

När du försöker dra dej ur,
ja, då kommer hoten om allt han ska göra dej.
Dej och era eventuella barn.
Han bevakar, spionerar och förföljer dej.
Han till och med brukar våld.
Och hotar och hotar och hotar.

Inte vill du "beklaga" dej heller.
Alla andra ser honom sen den
omtänksamme och kärleksfulle partnern,
ofta mycket trevlig mot alla andra,
men när ni är ensamma,
då är det en annan person som kommer fram.

Många står ut med att ha det så här,
av rädsla för att bli själva.
Men, att vara själv är väl så mycket bättre
än att ha en sådan vardag!?!

Och, det viktigaste:
Det finns något bättre!
Det FINNS något MYCKET bättre!

I N G E N
ska behöva ha det så
i sin vardag.
I N G E N!

När ordet "Hora" till dej
kommer lika lätt över hans mun
som ett "Hej",
vänd och gå där ifrån.
Eller ännu hellre
S P R I N G!

Så fort de första varningssignalerna kommer,
SPRING!
Spring så långt där ifrån du kan
innan du hamnar i beroendet.
Då de få trevliga stunderna
har förmågan att sudda ut allt obehagligt,
som er tillvaro annars består av.

Dessa få trevliga stunder
som du greppar om
och som du lever för.

För "egentligen" är det ju sådan han är,
inte den där andre hemske personen,
intalar du dej själv.

Till sist är du så nedbruten,
att du tar på dej all skuld,
fast du i grund och botten inte gör något,
som han kan skylla sitt beteende på.

Du tassar runt
och försöker läsa av sinnesstämningar.
Börjar lära dej se och märka när något är på gång.
Börjar lära dej hur du ska avleda,
det som håller på att blåsa upp.

Du är på din vakt precis hela tiden,
rädd för att väcka den ilskna björn,
som sover i honom.

Mitt hjärta gråter med de,
som inte har orken och modet
att tänka på sig själv
och ta sig ur ett sådant förhållande.

Ingen ska behöva ha en sådan vardag.
I N G E N!

Ingen människa är värd en sådan behandling.

Vänd om innan det är för sent!
Vänd om innan det går för långt!

Tänk på dej själv
och lämna det!

Tänk på dej själv och era eventuella barn!

Alla är värda något M Y C K E T bättre
än en sådan vardag.

Något mycket, mycket bättre!

"Och det F I N N S något mycket bättre där ute.
För A L L A."

Artikelförfattarens sista ord
och jag kan bara helt och hållet instämma!