Diverse vattenfarkoster

Man kan inte säga annat än,
att här är mycket att titta på!

Var ute på balkongen en stund,
så jag kunde få lite frisk luft.

Det är femte dagen idag,
som jag inte har varit ute på,
så nu kände jag ett jättesug,
av att vistas utomhus en stund.

Och rätt vad det är,
när jag tittar ut över Öresund,
så tittar jag lite extra noga.

Är det inte ...? Eller nej!
Eller jo ...?

Jo, då.

Visst var det en u-båt som syntes där ute.
Här kör Tysklandsfärjan ifatt den.

Många typer av vattenfarkoster
har jag sett här ute,
under de två åren jag har bott här.

Kanoter, små jollar,
segelbåtar, små motorbåtar med eller utan
vattenskidåkare efter sig,
gigantiska motorbåtar,
vattenskotrar, jättesegelbåtar,
färjor, fraktskepp, kryssningsfartyg,
militärkonvojer, patrullbåtar,
kustbevakningsbåtar, fiskebåtar,
roddbåtar ...

... men det är första gången jag se en u-båt här ute.

En nyfiken liten motorbåt
tar sig en sväng ut för att kolla läget.

De verkar vara rätt stora,
de där u-båtarna.

Någon annans vilja? Någon annan som bestämmer?

"Så Vill Stjärnorna"

http://www.youtube.com/watch?v=CRHtYlzfO7A&feature=related

* * *

Om jag hade en båt ...

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Om jag hade en båt,
hade jag låtit vinden fylla dess segel
och föra mej över vattnet bort,
till stillhet och ro.

Hitta en hamn,
en idyll,
och där få bygga mitt bo.

Tänk att kunna vakna
var morgon,
i harmoni och lycka.

Inga plikter och måsten,
och en massa runt omkring,
som har så mycket
de ska lägga sig i och tycka.

Att bara kunna njuta,
av vad dagen har att bjuda på.

Avsluta den samma,
med att i solnedgången gå.

En önskan, en dröm,
något att hoppas på.

Om jag hade en båt,
hade drömmen gått i uppfyllelse då?

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

DK maj 2009

Hmmmmm ...

Glädjen i helgen över att kisen har ätit
med god apetit,
har idag förbytts till ???

Vad jag kan se,
så har han inte ätit något i natt,
hans skål med torrfoder ser orörd ut.

Men trots inget matintag,
så är det enda han har gjort här
på morgonen,
efter pillerintaget,
är att kräkas.

Flera gånger
och det finns inget att kräkas upp.
Jo, pillan, såg jag när jag torkade upp,
så idag får han vara utan.

Vad beror nu detta på?
Varför gör han så?
Är det medvetet för att få ut pillan?
För denna minililla pilla
kan väl knappast orsaka kräkningar.
Smakar den kanske äckligt?
Har jag svårt att tro.

Lyckades idag ta mej ur sängen
lite lättare.
Nu sitter det liksom på båda sidorna
och uppe över nacken.

Det går längre och längre bort från svanken.

Jag är nästan helt rak i ryggen idag,
kanon!

Och så har jag hittat en bra sittställning,
som inte känns så mycket.

Långt bak med ändan,
upp med benen på en stol mitt emot
och lite lätt framåtböjd.

Så nu ska jag kunna sitta och äta frukost
och läsa sittandes,
istället för halvliggandes.

Jippie!

Har inte läst så mycket på evigheter :-)
Måste ju sysselsätta mig med något,
bara sova blir man bara trött av.

Jag har tur, för vädret är på min sida.
Hade det varit strålande sol
från en blå himmel,
hade det varit ännu tråkigare
att "sitta fast" här hemma.

Men det känns,
att det idag blir fjärde dagen,
som jag inte kan gå ut och gå på.

Tänk, fyra dagar utan promenad utomhus!

Suck, suck, suck!

Men det finns mycket värre saker,
så jag får ställa mej på balkongen
om jag får för mycket sug efter frisk luft.

En ulv i fårakläder

Det går rysningar i mej av obehag,
när jag efter mycket sammansatt fakta,
har fått fram en tydlig bild
som visar,
att jag har haft
en ulv i fårakläder
i min närhet,
under mycket lång tid.

En ulv i fårakläder,
som kallt beräknande spelar ut sina falska kort
till höger och vänster
och inte skyr några medel
och som är mycket väl medveten
om vilka reaktioner hos andra,
som den med sitt falskspel,
kommer att utlösa.

En ulv i fårakläder,
som är orsak till så mycket tråkigheter.

En ulv i fårakläder,
som sedan oskyldigt tittar på resultatet,
av sitt noga planerade falskspel.

Denna ulv i fårakläder
- en falsk, beräknande, manipulerande,
hänsynslös och obehaglig varelse.

Inte ens värd att benämnas människa!

Måtte ett stort hål öppna sig under dess fötter
och sluka den med hull och hår!

Fler pusselbitar faller på plats

Har i helgen haft gott om tid
till att fundera
och gott om tid
till att försöka få fler pusselbitar på plats.
Och de faller verkligen på plats
- en efter en.

Bilden,
som blir tydligare och tydligare,
liksom många sammanhang,
ger mej rysningar av obehag.

Blandat diverse ...

Ryggskottet jag drabbades av
fredagförmiddag på jobb,
börjar så sakteliga ge med sig.

Nu är lutningen framåt kanske 15 %,
så det går åt rätt håll.

Det är märkligt vad det ska hända saker hela tiden.
Det ena avlöser det andra.
Det här året kommer jag inte att glömma
med det första.

Man hinner resa sig
så P A N G!
kommer nästa grej.

Nåja.

Igår hade det värsta i ryggen dragit sig åt höger sida
och nu känns det som om det har svängt över
till vänstra sidan.

Fast jag böjde på knäna och inte bara ryggen,
när jag vid 10-tiden i fredags,
då vi skulle fika utomhus,
skulle ta upp något från marken,
så small det till.

Min arbetskollega sa:
"Vad var det? Var det din rygg?"

"Va?", svarade jag. "Vad då min rygg?"
Men när jag försökte resa mej,
insåg jag,
att ljudet som hade hörts,
tydligen hade kommit från min rygg.

Jag kunde inte räta ut ryggen!

Jisses, vad ont det gjorde i svanken!

Jag lyckades ta mej till mitt rum
och avsluta det jag hade påbörjat.
Bokningen av nästa veckas leveranser.

Tack och lov har jag höj- och sänkbart skrivbord,
så jag hittade en lagom höjd,
där jag kunde hänga framåtböjd
och komma åt tangentbordet.

Strax efter 13.00 var jag klar
och blev hämtad för skjuts hem.
Passagerarsätet skruvades ner
och jag ålade mej in
och fick halvlagt mej ner
och blev på detta vis transporterad hem.

Min egen bil har stått på jobb
sen i fredags, jag har ju inget behov av den,
jag kan ju inte förflytta mej ändå.

Lyckades komma ur bilen
och komma upp i lägenheten.
Och jag är såååååå glad,
att här är hiss
och att jag slapp gå i trappor.

Nästan dubbelvikt, hade jag problem,
med hur jag skulle kunna vila kroppen.

Sitta gick inte,
att stå och gå omkring nästan dubbelvikt
var så otroligt tröttande för kroppen,
som skrek efter vila.

Jag lyckades lägga mej ner
med benen högt upp
och somnade så från eländet.

Till natten var det omöjligt
att ligga på rygg
och jag har i två nätter
legat hopkrupen på sidan
med kroppen så kraftigt böjd,
att jag nästan har rört vid knäna med hakan.
Den ställningen kändes minst.

Men vilken procedur när jag skulle vända mej
för att ligga på andra sidan!

Nu känns det som om
hela överkroppen har blivit manglad.
Totalt mörbultad från svanken,
över hela ryggen och ut över axlarna.

Gå omkring nästan dubbelvikt,
äta stående i den ställningen,
har varit mina avbrott i allt liggande.

Jag önskar att jag hade
ett höj- och sänkbart skrivbord här hemma,
då kunde jag fördrivit lite tid vid datorn.
Men tar jag det i omgångar,
så går det :-).

Måste ju sysselsätta mej med något
emellanåt.

Och jag som har så mycket som hänger över mej!
Tänker då främst på deadlinen med bokslutet.

Men, men, det kunde varit värre.
Det kunde varit mitt i flytten!

Och det kunde varit mitt i dansterminen!

Såg förresten att lite bilder har lagts ut på nätet
från eventet med engelsmännen.
Extra kul var det att se,
att en del av bilderna jag tog
också har lagts ut.
De som fotograferar kommer bara själva med
om någon annan fotar,
så jag gjorde en insats!
Och vet då att jag själv kommer undan :-)

Avslutningsfesten på dansen
i torsdags var lite "ljummen".
Det var ingen van DJ som spelade,
så det var ett annat tempo
och knappt några önskelåtar spelades.

T , som hade kört motorcykel dit,
sa till mej,
att han hade tänkt ta med en extra hjälm,
men han insåg att det var för kallt ute
för en motorcykeltur.
Inte för hans del, med den munderingen.
Men jag hade ju "vanliga", tunnare kläder.

Vi fortsatte prata
och jag förstod på det han sa,
att han tycker att det inte är klokt,
vad folk kan hålla på.

Man kommer nog aldrig sluta att bli förvånad
över folks beteenden.

Nu är det dags för pillerfajt
med kisen.

Sen ska det bli spännande att se
hur mycket han äter
av extramaten jag tänker ge honom,
utöver torrfodret han alltid har i sin skål.

Sen får jag väl återgå till
att läsa, sova och tänka vidare.

Och prova att sätta mej på en stol!

Måste ju träna.
Jag ger det ett par dagar till,
sen är jag nog ok igen.

Oh, vad jag är glad!

Vilken underbar start på den här dagen!

Felix har precis ätit med god apetit.

När jag kom ut i köket,
så såg jag att han hade ätit mycket
av sitt torrfoder under natten.

Han fick sin pilla,
på tredje försöket stannade den nere,
och sen delade jag en stor räka i fyra delar
och la i hans skål.
Han åt med god apetit,
så jag delade upp lite kycklingkött också
och la i skålen
och han fortsatte att äta
och så avslutade jag med lite laxpaté
i bitar,
som även det slank ner.

Jag bara gapade!

Wauw!

Äntligen, äntligen, äntligen!
Nu kan jag bara hoppas,
att han fortsätter att äta.

En ledig dag

Satt en stund på den inglasade balkongen,
med min spinnande kise i knäet
och njöt av känslan,
att kunna starta en dag så här.

Denna stillhet och den ro,
som utspelar sig framför mina ögon,
går inte att beskriva med ord.

Jag har tagit en dags semester,
helt apropå.

Började morgonen,
som varje morgon,
med att få i kisen sin tablett.
Ibland går det på ett försök,
men de flesta gångerna trilskas han
och kan spotta ut den flera gånger.

När han har svalt tabletten,
är det dags att locka, fjäska, krusa
och försöka lura i honom lite mat.
Han har blivit så kinkig med maten
efter operationen.

Kokt fisk vill han inte ha längre.
Jag ha fått i honom räkor och laxpaté hittentills,
och i morse lyckades jag få i honom
lite av kycklingen,
som jag ska värma till mej till lunch idag.
Yes!
En grej till som han har börjat äta igen.

Han äter lite av sin ordinarie mat,
torrfoder,
då och då och det är ju bra.
För han är ordinerad specialkost,
sen han hade problem med urinsten.

Men det tar sådan tid att hålla på så här
morgon, middag och kväll.
Men vad ska jag göra?
Han måste ju få mat i sej!

Lägger jag upp det till honom
i skålen eller på andra fat,
för att göra det mer "spännande",
så går han fram och luktar på det
och går där ifrån.
Men delar jag det i bitar
och låter honom äta från handen,
då går det bra några bitar.
Och det gör mej så glad när han äter,
att jag ser till att ha tålamod att hålla på så här.

Att "trötta ut honom" och tänka
att han äter när han blir hungrig,
funkar inte heller.
Maten blir liggandes för länge
och då kan till och med jag förstå,
att det inte smakar.

Jag försöker att inte tänka på
hur omständigt det har blivit med min kise.

Jag ser till att få det gjort
och sen, som idag t ex,
när jag slipper köra till jobb,
fokuserar jag på trevligare saker.

T ex att sitta och njuta av det naturen har att erbjuda
utanför fönsterna.

Och ikväll blir det mer trevligheter.
Det är avslutningsfest med dans
på klubben.
Ska bli kul att träffa "gänget" igen.
Vi har alltid så kul.

Vilken trevlig kväll!

Oh, vad jag önskar att jag hade
utrustning och kunskap,
så att jag hade kunnat föreviga mycket av det ögat ser.

Som igår kväll när jag kom hem t ex.

Hela bron var upplyst.
Det skiftade i olika färger.

Lamporna bredde ut sig längs hela bron
som ett pärlhalsband
och det speglade sig så vackert i vattnet.

Men jag har som sagt var
varken utrustning eller kunskap,
att kunna fånga det på bild.

Det blev en hellyckad kväll igår i alla fall.
Vi blev 15 personer,
varav 11 kom från Helsingborg, Landskrona
och Höör.

Fyra av dem var nya från månadsträffen
i Helsingborg förra onsdagen,
så det kändes extra trevligt,
att de tog sig hit till Malmö.

Vi styrde kosan till Lilla Torg,
där vi satte oss under parasoller och gasolvärmare
och hade 4,5 fantastiskt trevliga timmar.

Vilken mysig stämning det är där
när lamporna tänds
och det känns mer som om man sitter
på en uteservering vid Medelhavet
än uppe i kalla Skandinavien.

Jackan åkte av i alla fall,
för i min direkta närhet hade jag två värmare.
Mmmmm, gött :-)

Det var mycket prat och skratt
mellan mat och dryck
och idéer om aktiviteter fanns det gott om.

De allra flesta ska träffas igen på söndag,
då de ska grilla i Helsingborg.
Jag är lite sugen på att åka upp,
men jag har sagt att jag endast kommer att
ta mej till det som finns inbokat i almanackan redan,
inget nytt,
för min deadline med bokslutet är den 1 juni.

Sen ville de att vi skulle grilla här nere
och vi föreslog en tur med Flotten,
där man har picknick och
skepparen underhåller med gitarrspel och sång.
Alla nappade på det, så det kommer vi att göra.

Sen ville en hel del komma upp i min lägenhet
innan jag flyttar,
för att se utsikten.
Och C, som är mer fototokig än jag (!),
ville så gärna fotografera en solnedgång
här uppe ifrån.

Många frågade hur det är med min kise,
gulligt av dem.
Jag kunde ju inte vara med på två träffar
när Felix var dålig
och det kom de ihåg.

En av de nya deltagarna från Helsingborg i förra veckan
och som kom igår,
visade sig vara deckarförfattare!
En bok är tryckt
och jag bad att få köpa ett ex som jag blev lovad
skulle signeras :-)
Den andra boken ska släppas i september
och han håller på med den tredje.
Vad spännande!

Så kul det är att lära känna nya människor!

A-M, som var ny på träffen i Helsingborg
i onsdags,
och jag kom till att prata om
Danne Stråheds eget ställe Dannero,
och när hon sa att hon alltid har velat komma dit
och jag berättade att jag skulle dit med vänner,
så slutade det hela med att hon också ansluter sig.
Hon blev jätteglad att hon fick "följa med".
Fast hon kör själv, hon bor i Höör.

Ja, det är många nya kontakter som knyts
och många nya vänner man får,
när man öppnar upp sina dörrar.

Jättekul.

C skulle bjuda hem oss till hösten
och visa alla bilder och filmer
det har blivit på oss under träffarna.
Han är väldigt flitig med sin kamera.
Jag lånar den ibland och ser till att han själv
också fastnar.
Hans favoritmotiv är B,
henne fotar han i alla möjliga vinklar.
Och det är ett tacksamt motiv,
hon blir så bra på bilderna!

Ja, det är verkligen ett härligt
roligt, trevligt gäng,
som blir större och större.

Några månader tillbaka var det A och jag från Malmö
och danske S och fotofantasten C
och damerna B och A
som var själva kärnan.
Och igår var vi uppe i 15 personer,
men där är åtminstone 5 - 6 personer till
som skulle varit med,
men som inte hade möjlighet i går.

Cirkeln blir större och större :-)

Timmarna flög iväg
och omkring 23-tiden blev det mycket aktiviteter
kring långbordet vi hade satt ihop på uteserveringen,
när alla skulle betala och buss- och tågtider
skulle passas.
Någon enstaka hade kört.

Det kändes lite lyxigt,
att ha några minuters promenad till bussen
och veta att 14 minuter senare skulle jag stiga av
och vara hemma ca 5 minuter efter det.

När vi kör till Helsingborg,
tar det lite mer än en timme att komma hem.

Så, fler träffar i Malmö, tycker jag :-)

Mitt i veckan

Oh, vad spännande det ska bli,
att se hur många som dyker upp ikväll.

A och jag var i Helsingborg förra veckan
och träffade "gänget"
och en hel del nya människor.
Det bestämdes helt spontant,
att vi skulle träffas i Malmö ikväll,
så nu får vi se vem som dyker upp.

A tog på sig uppgiften att maila runt
till dom som hade lämnat sina mailadresser
och hon hade fått en hel del svar.

Dom vi brukar träffa, dyker nog upp som vanligt.
Och en av de nya "tjejerna" ringde mej precis
och sa att hon kommer med tåget.
Så det ska bli spännande.
Vi brukar alltid ha så kul när vi träffas.
Mycket skratt.
Härligt!

Igår kändes det lite vemodigt på dansen.
Sista "kurstillfällena".
Eftersom vi har avslutningsfest på torsdag,
så hade dom flyttat fortsättnings kursen
till tisdagen, efter nybörjarkursen.

Vi dansade igenom terminens danser
på båda kurserna
och stegade igenom de tre sista,
innan vi dansade dem.
Mycket nyttigt!
Nu ska man inte glömma bort dem bara :-)

Det slog mej igår,
att den här terminen har jag inte haft någon
som helst möjlighet,
att vara lika flitig som jag var förra.
Då letade jag upp danserna på YouTube
och dansade hemma.
Men den tiden har jag inte haft den här terminen.

Och när jag kom på det,
var det nästan, så jag sträckte på mej lite extra.
Danserna har fastnat utan extra träning!
Wauw!
Några har varit på mej, om att jag ska gå
fortsättning två kurserna också,
men jag vet inte.

Samtidigt som det är lite tråkigt att kurserna är slut,
så ska det bli skönt med ett litet uppehåll därifrån.
Dels behöver man vila hjärnan,
känner att mycket mer inte går in,
och dels ska det bli skönt,
att välja det umgänge man vill ha, när man dansar.

Alla klubbmedlemmar åker inte ut på extradanserna,
som övriga klubbar anordnar
och det har vi i "gänget" absolut inget att invända mot.
Tvärtom.

Speciellt när man ser hur vuxna människor kan bete sig.
Hur kan man bara få för sig,
att det är ok,
att man sätter sig U P P E på ett bord
med benen i kors?
U P P E på ett bord??
Hela lokalen är full med stolar
man kan sätta sig på och dra en annan stol till sig
att lägga upp benen på.

Detta har upprepats vid flera tillfällen
och många har reagerat varje gång,
eftersom det finns andra,
som både äter och sitter och fikar vid borden.

Helt ofattbart hur man bara kan få för sig något sådant.
Att gå in i en klubblokal,
hoppa U P P och sätta sig på borden med benen i kors ...
ja, man tror inte sina ögon!

Flera stycken har varit på väg för att säga ifrån
varje gång det har inträffat,
men en "varning" har gått ut hur reaktionen blir
vid "tillsägelser", så ingen har tagit på sig att
ifrågasätta beteendet.

Man kan ju undra om vederbörande gör lika dant hemma,
hoppar upp på köksbordet
och sätter sig med benen i kors ...
Ofattbart för väldigt många i alla fall.

Men dans kommer det att bli ändå,
hela sommaren,
tills kurserna börjar igen, tror slutet av augusti.

För min del blir det dans minst en gång
i veckan i alla fall,
men när jag tittar i almanackan,
så är det många veckor,
som det kommer att bli flera tillfällen!
Speciellt när Folkets Park startar.

Så det kommer att finnas många möjligheter,
att hålla danserna vid liv.
Och det är välbehövligt,
minnet är vad det är :-)

Ny vecka - nya friska tag

När jag vaknade i morse
- 30 min innan klockan skulle ringa -
så kände jag mej riktigt utvilad.
Det var länge sedan jag kände det så.
En härlig känsla!

Jag kände ett inre lugn,
jag inte har känt på mycket, mycket länge.

En ny dag, en ny vecka
och en massa tankar
om dörrar, som jag äntligen ska börja öppna.

Dörrar som har varit stängda innan.
Dörrar som jag inte ens har gläntat på.

Men nu ska jag slå upp dem,
en efter en.
Låta det bli ett rejält korsdrag
så allt oönskat blir utluftat.

Bort, bort, bort!

Sen ska jag blunda,
dra djupt efter andan
och bara njuta av allt nytt, friskt
som jag ska öppna upp dörrarna för
och släppa in!

Nu är det äntligen så dags!

Det har dröjt alldeles för länge,
skulle gjorts för mycket länge sedan
- men NU så!

NU är tiden inne.

Här ska rensas, rensas och rensas
och in med nytt!

En sån underbar känsla!

Befrielsens dag har kommit!

Äntligen är den här!
Dagen då Felix ska befrias från den där tratten
han har haft om halsen i princip dygnet runt.

Jag har, så fort jag har kommit hem,
tagit av honom den,
men då har jag varit på helspänn hela tiden
och kollat honom.
Han får absolut inte slicka på såret ju.

Men han är för rolig.
Istället för att rygga tillbaka
och visa att han inte vill ha den på sig,
när jag har satt på honom den igen,
så har han istället tryckt in huvudet genom hålet

- och börjat spinna!

Och han har sen en vecka tillbaka,
börjat komma in i sitt gamla beteende.
Ett är att han vill ligga hos mej på natten.
Det enda som är annorlunda
är att han tillbringar nästan alla timmarna
på min vänstra sida istället.
Han har alltid parkerat sig på högra sidan innan.

Han börjar visserligen på höger sida,
men sen klättrar han över mej
och parkerar sig på vänster sida istället.

Men det mest omständiga är,
när han vill under täcket.

Han hoppar upp och lägger sig på höger sida.
Efter en stund vill han under täcket.
Då ska han ligga på min högra sida,
mellan höften och armhålan
och så vill han ha min högra överarm
som huvudkudde,
så jag får vinkla ut högerarmen.

Men, nu med tratten runt halsen,
är det inte ett lätt buffande med hans nos
mot min kind eller vid halsen,
där täcket slutar
eller ett försiktigt tryckande på samma ställen
med hans ena tass,
som markerar att det är dags att lyfta upp täcket,
så han kan krypa ner.

Nej, nu får man nästan lusingar i ansiktet
av tratten.
Han kommer ju inte åt med huvudet.
Kinden får sig en omgång och näsan
får sig några "smällar" av tratten
och vad bökigt för honom att krypa ner
med denna jättesak runt halsen.
Men, det lyckas till slut.

Men nu ska han äntligen befrias!
Oh, vad skönt det ska bli!

Han har den ändå på sig hela dagen
när jag jobbar och hela nätterna.
Och den slår emot när han går för nära
och han har inte kunnat "putsa sig"
när han har velat,
men nu ska han befrias!

Jag tror vi har längtat efter denna dag,
både han och jag.

En tupplur ute på den inglasade balkongen.

Vilken kanon dag igår!

Oh, vilken härlig dansdag/kväll det var igår!
Så trevligt!

Körde hemifrån kl 12.15,
för jag skulle hämta upp två dansvänner.
Jag brukar hämta och lämna A,
för hon har ingen bil.
Men på förmiddagen ringde telefonen
och det var en till som hade lite problem
med att ta sig dit på ett smidigt sätt.
Och det är också på vägen, så det är inga omvägar.

Det var mycket folk som redan hade kommit.
Vid 13.00 satte det igång.
Det varvades fridans med utlärning av fyra danser.
Så när klockan var 17.00
och det var dags för en paus
(borden skulle dukas om bl a)
så hade vi redan hunnit med många timmars dans.

Klockan 18 var det dags att äta.
Efter god mat satte så kvällens dans igång kl 19.00.

Det hade kommit mycket folk,
även folk från Danmark och Göteborg bl a.
Jättekul!

Och vilken stämning där var!!

Pat, koreografen, är en fröjd att titta på.
Det märks att hon har dansat i mååååånga år!
Vilken härlig människa!
Man blir glad bara man ser henne!

Och bandet! Vilka glädjespridare!
Dessa tre engelsmän har vekligen vanan inne
att fixa till feststämning!

Sångaren är helt otrolig!
Han inte bara sjunger suveränt,
denna lille man dansade runt på dansgolvet
bland oss.
Han inte bara ställde sig i ett led,
nej, han dansade spegelvänt, mitt emot,
gjorde extra utsvävningar och la till en massa
som snurrar och bockar och skojade till det
och hade ett fotarbete,
som gjorde att man bara gapade!
Och så sjöng han hela tiden!

Oh, vilken karl :-)

En annan har fullt upp med att hålla koll på stegen
och se till att man hamnar på rätt håll!

De sålde även lotter,
men alla hade inte tillfälle att köpa.
De som kom först till "kvällspasset"
hade missat lottförsäljningen,
så när det var dags för dragningen,
var där en del som inte hade lotter.

Gick bl a förbi ett par som jag träffar på
på alla tillställningar.
Lärde känna dem i Folkets Park förra året.
De kommer till oss också, med jämna mellanrum.

Frågade om de inte hade lotter, men det hade de inte.
Så jag gav dem en av mina fem
och önskade dem lycka till,
och gick sen, med deras protester efter mej,
med ett leende bort till "gänget",
så vi tillsammans kunde hålla tummarna
för våra lotter.

Såg då att även två tjejer,
som jag pratar och har mycket trevligt med,
stod lottlösa.

Så jag ilade fram till dem och gav dem vars en lott
och önskade även dem lycka till.

De protesterade, men jag kontrade bara med att
de inte kunde stå där sysslolösa under dragningen :-)

Det var många priser på bordet
och en av mina fem lotter gav utdelning.
En av tjejernas lottnummer ropades ut
och hon kom fram och ville ge mej lotten,
men jag sa nej, du har fått den,
gå nu fram och välj ut något!

Hon kom tillbaka med en bok
om hur man fixar till ett Spa i sitt eget hem.
Denna bok blev min senare under kvällen :-)

Hon hade fått en liknande nyligen av sin mamma,
så hon tyckte jag skulle ta denna.

Ja, vad gör man? :-)
Jag tackade och tog emot!


"Ditt privata spa.
Lyxiga skönhetskurer i ditt eget hem
med naturliga ingredienser"

Då har jag något att se fram emot
när höststormarna viner
och jag vill lyxa till det
i min lägenhet,
som jag ska flytta in i till hösten.

För tillfället har jag mer omkring mej
än jag hinner med.
Jag har en deadline till bokslutet,
den första juni,
vilket innebär att ingenting,
utöver det som finns inbokat,
kommer jag att ha tid till under maj månad.

Inga långa promenader förrän i juni
och det kommer att bli många långa och sena kvällar,
annars hinner jag inte med det.
De kvällar jag nu är hemma,
vill säga.
Misstänker att jag får ta några semesterdagar
för att hinna med.
Inget roligt att ha semester för att sitta och jobba,
men dygnet har ju bara 24 timmar.

Nåja, jag har några timmar idag,
innan det är dags för terminens sista danssöndag.

Vi fick förresten besked igår,
att det efter många om och men blir dans i Folkets Park
i sommar också.
Men upplägget blir inte som förra året,
varje söndag,
utan det blir tydligen när de inte har annat inbokat,
så dag och tid kunde tydligen variera.
Men det gör inget,
hellre så än inte alls.
Vi blev jätteglada i alla fall.

Idag är jag helt mörbultad i hela kroppen,
efter gårdagens maratondans.
Men det är det värt!
Så trevligt det var!

Och när gick vi??
Sist, så klart!
Av någon anledning blir det alltid så :-)
Det slutade strax efter kl 24.00
och det är skönt att det inte blir senare.
Precis lagom.
Vi hade ju ändå varit där sen strax före kl 13.00.
Flera stycken kom under kvällen fram och frågade,
om jag hade kommit hem ordentligt i torsdags,
vad omtänksamt av dem!

På hemfärden fick jag gjort tre stopp.
En tredje dansare undrade,
om det gick att lifta med mej hem
och eftersom vi kan vara max fyra i min lilla bil,
så gick det bra.
Även det var ingen omväg,
det stoppet var också i min färdriktning.

Så, nu är det en stärkande frukost,
som står på programmet
och sedan joba, jobba, jobba
tills det är dags att köra till dansen.

Slog mitt gamla rekord i stegräknartävlingen
i går förresten.

Kom upp i inte mindre än
30 316
steg under gårdagen.

Känner mej mer än nöjd :-)

En dag i dansens tecken

Då var den här - lördagen den 9 maj.
Dagen för Eventet på dansen.

Bandet The WestCoasters från England
kommer att spela live för oss
och en koreograf vid namn Pat Stott,
från samma land,
kommer att lära ut några danser.

Det hela börjar kl 13.00.
Då ska utlärning varvas med fridans
och det avslutas kl 17.00.
Sen har vi en timme på oss,
att fräscha till oss.
Och ombyte lär man behöva.

Det var något på 80 personer
som har anmält sig och betalat.
Och det är mycket folk som hjälps åt
att alstra värme!
Lokalen är ju inte jättestor.

Klockan 18.00 är det mat
och mellan kl 19.00 - 24.00
är det fridans.

Så det blir många timmars dans!

Ska bli kul att få tillbringa en dag
med så många glada människor,
som delar ens intresse för denna hobby.

Americas funniest home videos

Har ikväll gjort något jag inte har gjort på evigheters evigheter.

Jag har tittat på "Americas funniest home videos".
Djur- och småbarnsfilmerna är mina absoluta favoriter.
Ska faktiskt ta mej i kragen och börja titta på det igen.
Ett gott skratt är bara för härligt.
Och jag känner att jag har ett rejält behov av att få skratta.
Skratta riktigt hjärtligt.

Så nu har jag skrattat in helgen och hoppas på en god
natts sömn.

Imorgon blir det en lång dag.

http://www.youtube.com/watch?v=XhgVIbO83o4&feature=related


God Natt när det blir dags!

Nu ska dörren igen med ett brak!

Äntligen är väntan över!

Igår fick jag verkligen bekräftat,
det jag har "känt på mej" och misstänkt
under en myyyyycket lång period!

Redan den 11 december nämnde jag i ett mail,
att sådant jag har "känt på mej"
under en mycket lång tid,
så sakteliga bekräftas, sak för sak.

Jag skrev även,
att jag kan slå vad om andra grejor
som också kommer att bli bekräftade så småningom.
Det är bara att vänta ut tiden.

Och igår, nästan fem månader efter,
att jag satte det svart på vitt,
var det så dags att få det bekräftat.

Med buller och bång
kom det så upp i dagens ljus!

"I dessa vittnens närvaro ..."

Nu vet jag vad jag behöver veta.
Jag bockar och tackar.
Nu äntligen,
behöver jag inte ha den dörren
på glänt mer.

Igen ska den med ett brak!
Den ska låsas, reglas, barikaderas
och aldrig någonsin mer öppnas!


Nycklarna ska jag,
med ögonen stängda
och utan vetskap om vilket håll jag står på,
kasta så långt ut bland havets strömmar
jag någonsin kan,
så de inte går att finna igen.

Det var en dryg väntan,
men ack, det var värt varendaste sekund,
när allt mitt framför ögonen på mej,
blev bekräftat!

PUNKT SLUT!

Nu ska här siktas framåt!
Sikten har,
som genom ett trollslag,
blivit kristallklar!

En ny favorit!

Igår på dansen, så ramlade poletten ner angående
den nya dansen "Shamrock soup".
Om jag kunde begripa vad det var som var så svårt
med den i söndags :-).

När instruktören och hjälpinstruktören visade dansen,
så kom O fram och sa:
"Titta på deras fötter när de dansar mittpartiet. Försök
härma det, så får du nog rätt på stegen."

Jag tittade och kom på vad jag hade gjort för fel i söndags.
Varför vi - ja, vi var några stycken, faktiskt - inte fick rätt
på det partiet.

Så nu gick den som rinnande vatten!

Jag Ä Ä Ä Ä Ä L S K A R irländsk musik, så det kändes
så himla bra när poletten ramlade ner och jag satte dansen!

Yes, yes, yes!

"Shamrock Soup".

http://www.youtube.com/watch?v=CMUSZiraizU

Vårruset 2009

Vi var ca 10 000 flickor, tjejer, damer, kvinnor, tanter ...
anmälda till Vårruset igår,
kunde jag läsa i tidningen idag.

Och jisses vad mycket folk det är!

Det var rena feststämningen runt stadion
och vädret solade upp sig.

Det var uppdelat i tre grupper:

Springa - Jogga - Lunka

Vi ställde oss i grupp tre, eftersom vi sex
från vårt jobb hade bestämt,
att vi skulle gå runt.
Och det var det väääääldigt många andra
som också gjorde,
så tempot blev därefter.

Grupp ett, de som skulle springa, startade kl 18.30.
Sju minuter senare startade grupp två, joggarna,
och ytterligare sju minuter därefter
var det dags för den tredje och sista gruppen
att starta. Vi som skulle lunka.

Bilden är tagen
strax innan grupp tre får ge sig iväg.

Presentationen av grupp tre var något i stil med
att i denna gruppen var vi ALLA välkomna.
Om man sen hade med sig barnvagn eller rullator ...
det viktiga är att man vill röra på sig ...

Vi började vår promenad
längs Pildamsparkens alla gångar
och det fanns både vätskekontroll
och musikunderhållning längs vägen.
De första 3 kilometrarna gick det inte så fort.
Det var smockfullt på gångarna.
Inte förrän de sista 2 kilometrarna
kunde vi ha ett bra tempo på vår promenad.
Kanske var det picknickkassen
vi skulle bjudas på efteråt,
som lockade :-)

Exakt en timme och 58 sekunder
efter att gruppen fick startat,
passerade 4 av oss 6 mållinjen.
Där fick vi medaljer att hänga runt halsen
och det delades ut både dryck och ätbart
till oss alla
och därefter gick vi och hämtade ut
picknickkassen, som innehöll diverse
gott att äta och dricka.
Och det smakade bra!

Jag har varit med på Vårruset med jobb
en gång innan för läääänge sedan.

Tror det var 1995
och då var det ca 15 000 deltagare.

Men rekordet är tydligen 17 000.

Till nästa år är det fler som ville vara med från jobb.
De ville inte i år, för de trodde att vi skulle springa,
men när vi sa att vi hade gått hela vägen,
ja, då skulle de kunna tänka sig att vara med.

Det var i alla fall en trevlig kväll
med en härlig kvällspromenad
och en fantastisk feststämning!

Men ska man ha en chans
att ta sig runt springandes till nästa år,
då får man börja träna nu.

Tjejen som vann sprang på 17:05.

En enda ledig kväll??

Redan måndag igen. Vart tar tiden vägen? Den här
hastigheten skrämmer mej.

Igår, söndag, var det som vanligt en trevlig avslutning på
den gångna veckan. I alla fall på nybörjarkursen mellan
klockan 16 - 17.30. Då var det hemskt mycket skratt.

T är fenomenal på att spela pajas. A och jag hade emellanåt
väldigt svårt för att kväva våra skratt. Han är i kroppen lika
mjuk som kokt spaghetti. Som han kan "orma sej" och hålla
på .

Och skrämma slag på en när man vänder och upptäcker
att han står typ 20 cm ifrån! Och håller detta avstånd medan
dansstegen för oss åt sidorna. Då får jag problem att hålla
reda på mina fötter - är ju rädd för att trampa på hans!
Man kan ju inte trampa någon på tårna när man dansar
linedance - trodde jag - men det går nästan - faktiskt :-)

Det märkte vi några stycken på fortsättningskursen mellan
klockan 18.45 - 19.15, om inget annat. Den nya dansen är inte
till att leka med!

Oj, oj, oj! U N D E R B A R irländsk musik, men jisses vilket
fotarbete det är i den dansen! Början och slutet är inga
problem, men mitt i ..... Där hann jag inte med. Och inte bara
jag, upptäckte jag - tack och lov!

Och i den dansen var det ett par gånger nära att det blev
ordentlig kollision mellan några dansare som inte svängde
åt samma håll!

Men, trots det så blev det en del skratt. Om inget annat så
var det rätt komiskt när nästan hela salen skulle räkna in
till dansens början eller när vi i "gänget" stod och snurrade
rundor, tittade upp på varandra och upptäckte att vi var
lika förvirrade och då blev det skratt istället för förtvivlan,
av att inte klara av det. Men vi har en ny chans på torsdag.

När dansen var slut, tog O upp frågan om skogsutflykten han
nämnde för oss för ett tag sedan. Vi kom överrens om att
maj månad fick vi lägga på hyllan, ingen av oss hade tiden,
men vi ser fram emot det vid ett senare tillfälle. Snällt av
honom att föra det på tal. Han verkar uppriktigt glad över
att kunna visa oss promenadfantaster några trevliga platser,
så det ser vi fram emot.

Annars är den här veckan så gott som fullbokad.

Ikväll är det dags för Vårruset med efterföljande picknick.
Undrar hur många som ställer upp i år. Vi är i alla fall
ett lag på jobb och så kommer det två lag från Landskrona,
så picknickkorgen de bjuder lagen på är i alla fall säkrad :-)

Tyvärr tog det fina vädret tog slut som genom ett trollslag
igår kväll. Nu är det svalt, mulet och det har regnat. Det har
spruckit upp lite nu på eftermiddagen, så vi får hålla
tummarna att det är uppehåll i alla fall.

Jag har försökt komma ifrån det hela dagen, men i och med
att solen kom fram en stund och jag har fått ordnat skjuts dit
och skjuts hem - har jag inget mer att skylla på. Så det
får bli ett Vårrus ikväll i alla fall.

Imorgon kväll är det dans som står på schemat. På onsdag
är det en tur till Helsingborg som gäller. Ska bli trevligt
att träffa gänget där uppe igen. På torsdag är det sen dans
igen. Först kurs 17.30 - 19.00 och så fridansen mellan
klockan 19.00 - 21.00.

Sen är där en tom glugg på fredag. Inget ifyllt - det innebär
att jag har några timmar till bokföringen här hemma.

På lördag är det en heldag med dansen. Börjar redan klockan
13.00, då en engelsk koreograf kommer hit och har utlärning
av danser fram till kl. 17.00. Sen har vi en timme på oss att
fräscha till oss och klockan 18.00 till 19.00 är det mat och
sedan är det fridans fram till klockan 24.00.
Det är ett liveband från England som ska spela för oss.
Sist jag hörde något om Eventet på lördag, så var det
ca 80 anmälda. Så det ska bli kul.

Och veckans sista dag är det dans igen. Två kurser, som
vanligt på söndagarna, och sen är den veckan också över.

Emellanåt känns det som om man tillbringar livet på en
Autobahn - hej å hå va´de´går undan.

Och det är kul!

Tyvärr finns det gott om tråkigheter och tråkiga människor,
som inte är värda energin som går åt till att förundras över
deras beteenden och resonemang, så det gäller att ta tillvara
på alla tillfällen som bjuds till att hålla sådant på avstånd och
istället fokusera på att ha trevligt och få umgås med de som
förgyller tillvaron för en.

Överraskningen lyckades!

Vilken hellyckad kväll igår!

Flera månaders hysch hysch, hemlighetsmakeri, planering
och "vara-rädd-att-försäga-sig" är nu över.

Vi var ett gäng som var med om en överraskningsfest
för G, för att fira hennes födelsedag, som inträffar om
tio dagar.

De som hade fixat och planerat hade verkligen gjort ett
jättejobb! Det blev hellyckat!

G har alltid en massa på gång och för att vara säker på
att inget skulle kunna komma emellan, blev hon för flera
månader sedan tillfrågad om hon kunde sitta barnvakt
denna kväll, den 2 maj. Och det kunde hon.

Men, istället, när det var dags för barnbarnen att dyka upp,
så kom hennes två svärdöttrar. G tyckte det var trevligt
med besök och sa att hon väntade på den tredje sonens
barn, som hon skulle passa. Hon hade planerat in
att de skulle göra köttbullar, så hon hade varit iväg och
köpt färs och så hade hon blåst upp luftmadrassen som
hon hade som extrasäng.

Då fick svärdöttrarna avslöja, att hon inte alls skulle
vara barnvakt, utan de skulle ta med henne på en tjejkväll.
De skulle ut och äta och se vad de kunde hitta på för kul.

De hade med sig champagne och ost och annat gott och
hade trevligt medan G gjorde sig iordning.
När G kom ut från badrummet och sa något om att ringa
taxi, så sa M, att det hade hon redan gjort.

Men medan de står och väntar på "taxin", så kommer det
en jättelång vit limousine och kör upp och till sist fattar G
att det är deras "taxi". "Vad har ni gjort?", säger G när
hon ser denna pampiga bil.
Dom kliver i alla fall in och fortsätter champagnedrickandet
medan bilen kör en runda.

En timme senare, klockan 19.00, rullar bilen in på utsatt tid
på parkeringen på Törringelund. Där står vi andra under
träden (jag hade hämtat B och M på vägen dit) och njuter av
denna fantastiska kväll. Vädret var ju bästa tänkbara.

Fixarna har ställt ett bord där med bubbel, jordgubbar och
annat gott att tugga på och en stor skylt med bild på G.

Limousinen glider upp framför oss och de tonade rutorna
hindrar oss från att se hennes reaktion, men vi får sen höra att
när G ser oss alla stå där, så utbrister hon: "Var har ni hittat
alla människor? Oooooh, näääää, jag går inte ut!"

Men chauffören går runt och öppnar dörren och hon möts
av ett jubel när hon kliver ut och tårarna rinner på hennes
kinder, när hon går runt och kramar om oss alla och kan
inte fatta vad hon är med om.

Där stod barn med respektive, syskon, andra släkt-
medlemmar, arbetskamrater, linedancevänner och andra
vänner och hurrade för henne. Hon kunde inte förstå
hur fixarna hade lyckats få tag på alla dessa människor.
Men, någon har extranyckel och en annan visste var hon
förvarade sin telefonbok ...

Överraskningen var verkligen hellyckad!

Så småningom gick vi in och satte oss vid våra två långbord,
där det vankades trerättersmiddag och vin. Gott, gott, gott.
Fast jag hoppade över vinet, eftersom jag körde.

Vid 21-tiden spelade orkestern upp till dans och efter pausen
så blev det allmän sång och hurrande för G av orkestern
och alla övriga på det fulla dansgolvet.

När det var slut, hade jag tre passagerare i min bil, som skulle
få skjuts hem. B och M, som jag hade hämtat på vägen dit
och så åkte G också med.
Och hela vägen tillbaka till Malmö så hörde vi på G:s
prat, att det hade varit en hellyckad överraskning. Hon kunde
fortfarande inte förstå vad hon hade varit med om.

Jag kom hem och i säng 02.30 och kunde somna med ett
leende på läpparna. Det är inte varje dag man får vara med
om att överraska någon på detta vis!

Ser fram emot kvällen :-)

Nu är den äntligen här:
Lördagen den 2 maj.

Oh, vad jag ser fram emot den här kvällen!

Från en bro till en annan

Mera Bokskogen

Bokskogen är så mycket.

Där växer lövträd och barrträd.

Det är kuperat, det är plant.

Där finns fina vägar med elljus
och små slingrande stigar mellan buskar och snår.

Torrmark, kärr, bäckar och små vattenansamlingar
träffar man på mellan träden.

Där växer tät skog
och emellanåt öppnar stora ytor upp sig.

Gillar man att vistas i naturen,
ska man ta sig hit!

Även denna bild är tagen i Bokskogen.

Bokskogen första maj

Startade denna första maj
med några timmars promenad i Bokskogen.

Så vackert med alla dessa
ljusgröna utslagna blad på träd och buskar!

Solen sken från en klarblå himmel
och alla möjliga sorters fåglar
hade konsert i buskar och träd.

Total njutning
för både öga och öra!

Han har nog inte ont ...

Idag har jag kommit på honom vid flera tillfällen,
att han ligger med sårsidan ner.
Han ligger alltså på ytan han har blivit sydd på.

Då kan han ju inte ha ont!
Eller?
Har man ont vill man ju inte röra vid just den fläcken.

Jag kan bara hoppas och önska
av hela mitt hjärta,
att det för hans del är så.

Är orolig för kisen

Jag känner mej så orolig för min lille kise.
Han äter inte mer än en mus.

Jag sitter och trugar, men han bara vänder sig bort.
Vill inte ha.
Inte ens nykokt lax.

Idag har jag fått i honom några räkor
och tillsammans med gårdagen och idag
har han ätit högst 20 st "piller"
av sitt torrfoder.

Han dricker i alla fall.
Men han måste ju ha i sig mat också.

Var ledig från jobb igår
för att vara hemma med honom.
Han följde mej som en skugga
vart jag än gick i lägenheten.
Och hans spinnande hördes
precis hela tiden.

Jag hade en orolig natt bakom mej,
då jag vaknade flera gånger av hans rumlande.
Han slog emot med tratten vart han än gick.
Stackare.

Var uppe ett par gånger för att kolla vad han gjorde
och var han var.
Men han kom inte in till mej i sovrummet.

La mej på soffan på den inglasade balkongen
i två omgångar under dagen igår
och fick sovit lite.
Då kom han.

Jag byggde ihop en liten trappa till honom,
så att han med två mellanstationer
kunde ta sig upp i soffan.
Han verkade inte vilja hoppa.
Sen låg vi där och sov båda två.

Flera gånger tog jag av honom tratten
han har runt halsen
och hade honom under uppsikt,
så han inte började slicka på såret.

Under gårdagen stod eller låg
han mest och "buffade"
på mina händer
under högljutt spinnande,
så det blev klapp och kel
och han visste inte till sig
vart han skulle bli av.

Skönt att han inte nonchalerar mej
efter operationen.
Det är ju jag som tar honom
till det där stället där det gör ont på honom.

Han verkar inte ha ont i alla fall.
Jag har stålsatt mej
och tvingar mej
till att kolla in där han har blivit sydd.
Ett jättelångt ärr.
Och det ser
(peppar, peppar *knackar i bordet*)
"fint" ut.

En vecka till med tratten runt halsen,
sen slipper man kanske hans bedjande blick
som liksom säger:
"Jag vill inte ha det här runt halsen!"

När han kommer och sätter sig kloss intill mej
och vänder upp huvudet,
ja, då känns det i hela mej.

Igår på förmiddagen
hade jag honom under uppsikt
för att kolla om tratten var ett stort hinder
när han skulle äta och dricka.

Kom fram till att jag skulle kapa den en bit
och det blev bra.
Nu kommer han lätt ner till både
vatten- och matskål
utan att den tar emot.
Och redan idag så går han mycket bättre
med den på.

Men han ser så ynklig ut med den på,
den lille stackaren.

Min älskade kise är hemma igen

I dag har det varit en tuff dag
med många tankar
och mycket oro.

Anlände till djursjukhuset kl. 07.30
och blev inskrivna och visade in i ett rum,
där vi skulle vänta på kirurgen.

Det var inga problem med att få in honom
i transportburen, han gick självmant in i den
och skulle kolla läget,
nyfiken som han är.

I bilen jamade han mycket svagt och ynkligt
ett par gånger, sen var han tyst.

Jag pratade med honom hela tiden nästan
och sträckte fram fingrarna mellan gallerna,
men han brydde sig inte.

Medan vi väntade på kirurgen,
så öppnade jag dörren till buren,
så att han kunde komma ut på britsen
och titta sig omkring.

Jag pratade med honom och klappade honom
men inte ett ljud hördes från honom.

Han tittade sig omkring en stund
och sen ville han ner i mitt knä.

När han hade lagt sig tillrätta
så började det.

Vilka läten han gav ifrån sig!
Det var inte direkt något ylande,
det lät nästan som om han grät!

Oh, vad jag led med honom!
Han tryckte sig mot mej i knäet
och gav ifrån sig de här lätena
och fast jag klappade honom
och pratade med honom
så tystnade han inte.

Kirurgen kom in och undersökte honom
och vi hade ett långt samtal,
om hur Felix så skonsamt som möjligt
skulle komma igenom det här med operationen.

Han är ju gammal och mår ju inte till 100 % bra
och med anledning av att proverna var bra
och att cancern inte hade spridit sig än,
(hade dom hittat fler tumörer, hade det inte blivit
någon operation, sa hon, kirurgen),
så skulle de gardera sig och ta lite mer runt om
än själva tumören.

Han skulle få starkt lugnande och lokalbedövning
och räckte inte det,
så skulle han få en lätt narkos,
de vågade inte söva honom fullt ut.

Han skulle även bli sydd med stygn
som löses upp av sig själv,
så vi slipper åka in och få dom tagna.

Skönt!

När vi hade pratat färdigt,
så fick jag lyfta över honom
i en av deras små burar
och hon sa att de behöllt hans egen bur,
så skulle han få piggna till i den,
efter operationen, när han var redo,
så kanske det skulle kännas lite bättre för honom.

Det var med mycket tunga steg jag gick där ifrån.

Hon undrade om de skulle ringa när
operationen var klar och berätta hur det hade gått.

Jag funderade ett litet ögonblick och sa sen
att nej, jag hämtar honom den tiden
vi kommer överens
och de behöver bara ringa
om det skulle bli något fel.

Jag slutade kl 13.00
och åkte in till stan,
där jag skulle möta S över en lunch.

Vi hade bestämt oss för
en lilten mysig italiensk restaurang
och fick ett bord ute i den varma solen.

Det var så ljuvligt!

Men, vi hade inte mer än satt oss,
när min mobil ringde.
Det var från djursjukhuset.

Mitt hjärta flög upp i halsgropen,
men så fick hon sagt vad det gällde.
Det var något med försäkringen,
så det hela slutade med
att jag kunde hämta honom först kl. 17.00,
då de hoppades att alla papperna
skulle vara klara.

Sen kunde vi äta i lugn och ro
och njuta av det underbara vädret.
Jag var tvungen att lyxa till det
och avsluta med den goda cheesecaken
med vit choklad.
Mums!

Sen fick jag en rejäl överraskning.

S sa att hon bjöd på detta,
som en försenad födelsedagspresent!
Jag försökte protestera,
men hon hade sagt detta vid något tillfälle,
att hon ville bjuda mej på lunch,
och sådant glömmer hon inte.

Vad gulligt av henne!

Så jag fick så snällt tacka och ta emot.

Sen blev det då dags att köra iväg och hämta kisen.

Blev inkallad på ett rum,
där han låg i en av deras burar
och hans egen stod under.

Jag gick fram till honom och började prata,
men ryggade tillbaka.
Han blängde på sköterskan
och fräste värre än svanarna,
när man kommer för nära dem när de har ungar
och det lät nästan som om han morrade!

Gång på gång på gång.

Jag var chockad.

"Han är lite sur på oss", sa sköterskan.

"Ja, det märker jag
och det kan jag förstå", svarade jag.
"Då har han ont nu då?"

"Han har fått smärtstillande,
så det ska han inte ha", svarade hon.

Då såg jag tratten som låg på vagnen
och insåg att han inte skulle komma ifrån den.

"Vi får kanske lyfta över honom i hans egen bur",
sa hon.

Jag tittade ner på detta fräsande, morrande
"monster" (!!)
som var så långt ifrån min lille goe kise
man kunde komma och svarade:

"Ja, lyft du."

Hon fick lyft bort taket på buren
och tvekade lite innan hon stack ner händerna
för att lyfta upp honom
- och det hade nog jag också gjort,
som han betedde sig.

Hon fick i alla fall upp honom
och då blottades sidan där dom hade gjort ingreppet.

Jag drog djupt efter andan
och tyckte bara att jag såg ett gigantiskt sår
på hela sidan!

"Titta så fint det är", sa hon
och vände sig med honom mot mej.

"Nej, tack", sa jag.
"Jag kan inte se det, jag kräks."
och så vände jag mej bort
och kände hur allt i mej slog flera volter
samtidigt som det kändes som om knivar
skar fram och tillbaka i mitt inre.

Hon fick in honom i hans bur
och frågade om hon skulle sätta på tratten.

Men jag sa att jag kunde göra det när jag kom hem.
Inte det också, ovanpå allt.

Men just då ser vi båda
hur han vänder huvudet och börjar slicka
precis där han inte ska slicka,
så vi fick gjort en gemensam insats
och fick av ovandelen på buren,
så hon kom åt att trä på honom tratten.

"Han får absolut inte lov att slicka
på såret på grund av infektionsrisken", sa hon.

Sen fick jag veta,
att han skulle ha tratten på i 10 - 12 dagar,
dygnet runt.
Man kan ju inte ha honom under uppsikt
varenda minut.
Jag kände hur mina axlar dalade ända ner till golvet,
nästan.

Kom så småningom hem med honom
och lyfte av ovandelen på buren
så han kunde gå ur buren när han ville,
men han låg kvar jättelänge,
innan han tog sig upp på benen
och vinglade runt och fastnade överallt
med tratten.
Oh, vad jag tyckte synd om honom!

Var på väg att ta bort den,
men bestämte mej för att det var lika bra,
att han fick vänja sig med en gång.

Följde efter honom och hjälpte honom loss
när han fastnade
och till sist tog han sikte på ena stolen
ute på den inglasade balkongen,
som han brukar ligga i
och lyckades hoppa upp.

Och där har han legat, så gott det går
med tratten.
Men han sover inte, har inte ens ögonen stängda.
Inte helt uppspärrade heller,
men han har en sån "tom" blick
och tittar liksom rakt ut i intet.

Jag har varit framme hos honom flera gånger
och pratat lite med honom
och klappat honom på huvudet
och glädjen jag kände
när jag en av gångerna
hörde ett litet kort spinnande,
var rena lyckoruset!

Då finns det ett hopp,
om att han inte kommer att
hata mej för resten av livet!

Bara han snabbt blir bra igen
och kan glömma allt detta hemska,
så får han hata mej om han vill.
Så länge han mår bra.

Det finns ett litet dilemma.
Jag måste tyvärr titta på såret
och hålla det under uppsikt.
Blir det "konstigt" så måste vi in.
Det får bara vätska sig lite

OCH DÅ SKA JAG BADDA DET
MED NÅGON LÖSNING!!!

Jag kräks bara jag tänker på det!

Sen han blev dålig och jag fick åka in med honom akut
har detta varit en pärs
utan dess like.
Ett himla pendlande mellan hopp och förtvivlan.

Jag tycker så synd om honom.
Vad han har fått utstå de här veckorna!

Min lille älskade kise!
Vad jag önskar,
att han hade sluppit få uppleva detta!
Hade jag kunnat byta med honom,
så han hade sluppit,
så hade jag gjort det.

Men nu är det som det är.
Vi är många som håller tummarna för honom
och tänker på honom,
så man kan hoppas att all denna
positiva energi gör nytta.

Nervös, nervös, nervös

Nu börjar jag bli ordentligt nervös för morgondagen.

Klockan 07.30 ska jag lämna min lille kise
på djursjukhuset.

Det är dags för borttagningen
av den elakartade tumören.

Själva operationen är inget komplicerat,
det är narkosen som kan vara problemet.

Senare delen av eftermiddagen och under kvällen,
har tankarna återkommit till vad som väntar.

Jag hade svårt att fokusera på dansen ikväll,
var ofta långt borta i tankarna.

Det känns i mej,
när jag tänker på vad som väntar honom.
Nu ska det göra ont i honom igen.
Jag tycker inte alls om det.

Hur rädd är han inombords?
Hur ont gör det när de tar proverna
och sätter kanylen?
Hur känner han det egentligen
när han vaknar ur narkosen?
Har han ont?
Mår han illa?
Hur känner han det när bedövningen släpper?

Sen ska stygnen tas bort,
när det blir dags för det.

Känner han igen vart jag tar honom,
när vi kommer fram till sjukhuset?
Blir han rädd?

Usch, alla dessa frågor
som jag inte får svar på.

Jag önskar att jag kunde byta plats med honom,
så han slapp uppleva det
och jag fick ta det istället ...

Jag förstår i alla fall vad som ska hända
och varför.
Det kan ju knappast han göra.
Där är bara en massa främlingar
som gör att han får ont ju ...

När jag kom hem från dansen ikväll,
så tog jag med honom ut på en promenad.
Vädret var ljuvligt
och det var alldeles ljummet i vinden.
Underbart.

Jag älskar att gå ut på kvällen
när allt blir stilla.
Solen sänker sig sakta över horisonten
och långsamt, långsamt
går den så småningom ner på andra sidan Öresund.

Det är en alldeles speciell känsla just den här stunden.
Det är så rogivande.

Men så fort solen har gått ner
och mörkret kommer krypande,
så bryts förtrollningen för min del.
Då är jag nöjd och vill inomhus.

De här stunderna önskar jag,
att jag hade någon att dela det med.
Någon som, liksom jag, finner ro och njutning
av att vara ute i naturen
och uppleva t ex dessa underbara kvällar.
Jag skulle haft en "promenadkompis"
här i närheten,
som hade delat detta intresse med mej.

Men tidpunkten är inte så bra
för hundägarna.
Det är liksom mittemellan kvälls-
och nattrastningen.
Och det är säkert under bästa sändningstid
när det gäller TV:n,
så jag får väl snällt finna mej i att
ta mina spontana promenader ensam.

Nu ska jag försöka finna lite nattaro,
så jag orkar med den oroliga morgondagen.

Ska ut och luncha med min väninna S efter jobb,
slutar redan kl 13.00,
så där går några timmar,
som jag kan tänka på annat,
innan det blir dags att hämta hem kisen.

Vi ska till ett litet mysigt italienskt ställe
och jag ser verkligen fram emot det.

God mat och trevligt sällskap,
istället för att oroligt vanka fram och tillbaka
i väntan på att timmarna ska gå,
så jag kan åka iväg och hämta kisen.

Det verkar i alla fall bli en dag
med alla möjliga intryck och känslor.

God natt när det blir dags!

En promenad på 14 228 steg

Då var man tillbaka igen efter en promenad på
14 228 steg.

Det är ljuvligt väder idag.
Så härligt!

Och så har man för första gången i år
blottat vinterbenen ute bland folk
(från fötterna upp till knäna).

Oj, oj.
Först ett djupt andetag
och sedan upp med byxbenen till knäna
och så gå iväg.

De första gångerna känns aldrig kul.

Det är faktiskt bara den 26 april
och man går i bara ben och T-shirt
längs stranden och det är riktigt varmt!

Promenaden idag gick förbi brofästet
och så tillbaka.
Några fotostopp och så glassinköp
var de enda avbrotten.
Nästan tre timmar tog det.
Så det var en rejäl runda.

Det blev inte så många steg igår
på dansbandsgalan.
Vårt sällskap på sex personer
bestod av två herrar och fyra damer ...
så herrarna fick dansat något mer
än vi damer :-)
Jag kan väl säga som så,
att det gjorde inte så mycket.
Är inte så glad för den typen av dans.
Säkerligen på grund av att jag känner
att jag inte är så bra på det.
har problem med att slappna av och följa.

Kvällen började med middag
och sen var jag en av de alla,
som gjorde Percy Nilsson sällskap på dansgolvet,
till de två första låtarna.
Dansen började ca 21.20
och golvet fylldes snabbt,
efter att han hade tagit de första svängarna
med sitt sällskap.

Sen hade man fullt upp med att kolla in folk
och lyssna på musiken.

Det var Drifters, Black Jack och Lasse Stefans
som turades om att spela vid dansgolvet.

Favoriten Danne Stråhed
spelade inne i en av restaurangerna
mellan 22.15 - 23.15
och mellan 00.00 - 01.00.
Och där inne gick det inte att dansa.
Det var till att stå och sjunga med,
klappa och gunga i takt till musiken
som gällde.

Han är bara bäst!
Vilket ös där var inne.

Efter Dannes sista framträdande
kände vi oss nöjda med kvällen
och jag, som körde,
lämnade av mina två medåkare
och de andra tre åkte i den andra bilen.

Vi har i alla fall bestämt oss för
att ta oss till Dannero,
Danne Stråheds eget ställe "någonstans".
Några av de andra har varit där
och sa att det var jättetrevligt.
Så vi får se vad vi kan pricka in för tillfälle.