Nervös, nervös, nervös

Nu börjar jag bli ordentligt nervös för morgondagen.

Klockan 07.30 ska jag lämna min lille kise
på djursjukhuset.

Det är dags för borttagningen
av den elakartade tumören.

Själva operationen är inget komplicerat,
det är narkosen som kan vara problemet.

Senare delen av eftermiddagen och under kvällen,
har tankarna återkommit till vad som väntar.

Jag hade svårt att fokusera på dansen ikväll,
var ofta långt borta i tankarna.

Det känns i mej,
när jag tänker på vad som väntar honom.
Nu ska det göra ont i honom igen.
Jag tycker inte alls om det.

Hur rädd är han inombords?
Hur ont gör det när de tar proverna
och sätter kanylen?
Hur känner han det egentligen
när han vaknar ur narkosen?
Har han ont?
Mår han illa?
Hur känner han det när bedövningen släpper?

Sen ska stygnen tas bort,
när det blir dags för det.

Känner han igen vart jag tar honom,
när vi kommer fram till sjukhuset?
Blir han rädd?

Usch, alla dessa frågor
som jag inte får svar på.

Jag önskar att jag kunde byta plats med honom,
så han slapp uppleva det
och jag fick ta det istället ...

Jag förstår i alla fall vad som ska hända
och varför.
Det kan ju knappast han göra.
Där är bara en massa främlingar
som gör att han får ont ju ...

När jag kom hem från dansen ikväll,
så tog jag med honom ut på en promenad.
Vädret var ljuvligt
och det var alldeles ljummet i vinden.
Underbart.

Jag älskar att gå ut på kvällen
när allt blir stilla.
Solen sänker sig sakta över horisonten
och långsamt, långsamt
går den så småningom ner på andra sidan Öresund.

Det är en alldeles speciell känsla just den här stunden.
Det är så rogivande.

Men så fort solen har gått ner
och mörkret kommer krypande,
så bryts förtrollningen för min del.
Då är jag nöjd och vill inomhus.

De här stunderna önskar jag,
att jag hade någon att dela det med.
Någon som, liksom jag, finner ro och njutning
av att vara ute i naturen
och uppleva t ex dessa underbara kvällar.
Jag skulle haft en "promenadkompis"
här i närheten,
som hade delat detta intresse med mej.

Men tidpunkten är inte så bra
för hundägarna.
Det är liksom mittemellan kvälls-
och nattrastningen.
Och det är säkert under bästa sändningstid
när det gäller TV:n,
så jag får väl snällt finna mej i att
ta mina spontana promenader ensam.

Nu ska jag försöka finna lite nattaro,
så jag orkar med den oroliga morgondagen.

Ska ut och luncha med min väninna S efter jobb,
slutar redan kl 13.00,
så där går några timmar,
som jag kan tänka på annat,
innan det blir dags att hämta hem kisen.

Vi ska till ett litet mysigt italienskt ställe
och jag ser verkligen fram emot det.

God mat och trevligt sällskap,
istället för att oroligt vanka fram och tillbaka
i väntan på att timmarna ska gå,
så jag kan åka iväg och hämta kisen.

Det verkar i alla fall bli en dag
med alla möjliga intryck och känslor.

God natt när det blir dags!