Han har nog inte ont ...

Idag har jag kommit på honom vid flera tillfällen,
att han ligger med sårsidan ner.
Han ligger alltså på ytan han har blivit sydd på.

Då kan han ju inte ha ont!
Eller?
Har man ont vill man ju inte röra vid just den fläcken.

Jag kan bara hoppas och önska
av hela mitt hjärta,
att det för hans del är så.

Är orolig för kisen

Jag känner mej så orolig för min lille kise.
Han äter inte mer än en mus.

Jag sitter och trugar, men han bara vänder sig bort.
Vill inte ha.
Inte ens nykokt lax.

Idag har jag fått i honom några räkor
och tillsammans med gårdagen och idag
har han ätit högst 20 st "piller"
av sitt torrfoder.

Han dricker i alla fall.
Men han måste ju ha i sig mat också.

Var ledig från jobb igår
för att vara hemma med honom.
Han följde mej som en skugga
vart jag än gick i lägenheten.
Och hans spinnande hördes
precis hela tiden.

Jag hade en orolig natt bakom mej,
då jag vaknade flera gånger av hans rumlande.
Han slog emot med tratten vart han än gick.
Stackare.

Var uppe ett par gånger för att kolla vad han gjorde
och var han var.
Men han kom inte in till mej i sovrummet.

La mej på soffan på den inglasade balkongen
i två omgångar under dagen igår
och fick sovit lite.
Då kom han.

Jag byggde ihop en liten trappa till honom,
så att han med två mellanstationer
kunde ta sig upp i soffan.
Han verkade inte vilja hoppa.
Sen låg vi där och sov båda två.

Flera gånger tog jag av honom tratten
han har runt halsen
och hade honom under uppsikt,
så han inte började slicka på såret.

Under gårdagen stod eller låg
han mest och "buffade"
på mina händer
under högljutt spinnande,
så det blev klapp och kel
och han visste inte till sig
vart han skulle bli av.

Skönt att han inte nonchalerar mej
efter operationen.
Det är ju jag som tar honom
till det där stället där det gör ont på honom.

Han verkar inte ha ont i alla fall.
Jag har stålsatt mej
och tvingar mej
till att kolla in där han har blivit sydd.
Ett jättelångt ärr.
Och det ser
(peppar, peppar *knackar i bordet*)
"fint" ut.

En vecka till med tratten runt halsen,
sen slipper man kanske hans bedjande blick
som liksom säger:
"Jag vill inte ha det här runt halsen!"

När han kommer och sätter sig kloss intill mej
och vänder upp huvudet,
ja, då känns det i hela mej.

Igår på förmiddagen
hade jag honom under uppsikt
för att kolla om tratten var ett stort hinder
när han skulle äta och dricka.

Kom fram till att jag skulle kapa den en bit
och det blev bra.
Nu kommer han lätt ner till både
vatten- och matskål
utan att den tar emot.
Och redan idag så går han mycket bättre
med den på.

Men han ser så ynklig ut med den på,
den lille stackaren.

Min älskade kise är hemma igen

I dag har det varit en tuff dag
med många tankar
och mycket oro.

Anlände till djursjukhuset kl. 07.30
och blev inskrivna och visade in i ett rum,
där vi skulle vänta på kirurgen.

Det var inga problem med att få in honom
i transportburen, han gick självmant in i den
och skulle kolla läget,
nyfiken som han är.

I bilen jamade han mycket svagt och ynkligt
ett par gånger, sen var han tyst.

Jag pratade med honom hela tiden nästan
och sträckte fram fingrarna mellan gallerna,
men han brydde sig inte.

Medan vi väntade på kirurgen,
så öppnade jag dörren till buren,
så att han kunde komma ut på britsen
och titta sig omkring.

Jag pratade med honom och klappade honom
men inte ett ljud hördes från honom.

Han tittade sig omkring en stund
och sen ville han ner i mitt knä.

När han hade lagt sig tillrätta
så började det.

Vilka läten han gav ifrån sig!
Det var inte direkt något ylande,
det lät nästan som om han grät!

Oh, vad jag led med honom!
Han tryckte sig mot mej i knäet
och gav ifrån sig de här lätena
och fast jag klappade honom
och pratade med honom
så tystnade han inte.

Kirurgen kom in och undersökte honom
och vi hade ett långt samtal,
om hur Felix så skonsamt som möjligt
skulle komma igenom det här med operationen.

Han är ju gammal och mår ju inte till 100 % bra
och med anledning av att proverna var bra
och att cancern inte hade spridit sig än,
(hade dom hittat fler tumörer, hade det inte blivit
någon operation, sa hon, kirurgen),
så skulle de gardera sig och ta lite mer runt om
än själva tumören.

Han skulle få starkt lugnande och lokalbedövning
och räckte inte det,
så skulle han få en lätt narkos,
de vågade inte söva honom fullt ut.

Han skulle även bli sydd med stygn
som löses upp av sig själv,
så vi slipper åka in och få dom tagna.

Skönt!

När vi hade pratat färdigt,
så fick jag lyfta över honom
i en av deras små burar
och hon sa att de behöllt hans egen bur,
så skulle han få piggna till i den,
efter operationen, när han var redo,
så kanske det skulle kännas lite bättre för honom.

Det var med mycket tunga steg jag gick där ifrån.

Hon undrade om de skulle ringa när
operationen var klar och berätta hur det hade gått.

Jag funderade ett litet ögonblick och sa sen
att nej, jag hämtar honom den tiden
vi kommer överens
och de behöver bara ringa
om det skulle bli något fel.

Jag slutade kl 13.00
och åkte in till stan,
där jag skulle möta S över en lunch.

Vi hade bestämt oss för
en lilten mysig italiensk restaurang
och fick ett bord ute i den varma solen.

Det var så ljuvligt!

Men, vi hade inte mer än satt oss,
när min mobil ringde.
Det var från djursjukhuset.

Mitt hjärta flög upp i halsgropen,
men så fick hon sagt vad det gällde.
Det var något med försäkringen,
så det hela slutade med
att jag kunde hämta honom först kl. 17.00,
då de hoppades att alla papperna
skulle vara klara.

Sen kunde vi äta i lugn och ro
och njuta av det underbara vädret.
Jag var tvungen att lyxa till det
och avsluta med den goda cheesecaken
med vit choklad.
Mums!

Sen fick jag en rejäl överraskning.

S sa att hon bjöd på detta,
som en försenad födelsedagspresent!
Jag försökte protestera,
men hon hade sagt detta vid något tillfälle,
att hon ville bjuda mej på lunch,
och sådant glömmer hon inte.

Vad gulligt av henne!

Så jag fick så snällt tacka och ta emot.

Sen blev det då dags att köra iväg och hämta kisen.

Blev inkallad på ett rum,
där han låg i en av deras burar
och hans egen stod under.

Jag gick fram till honom och började prata,
men ryggade tillbaka.
Han blängde på sköterskan
och fräste värre än svanarna,
när man kommer för nära dem när de har ungar
och det lät nästan som om han morrade!

Gång på gång på gång.

Jag var chockad.

"Han är lite sur på oss", sa sköterskan.

"Ja, det märker jag
och det kan jag förstå", svarade jag.
"Då har han ont nu då?"

"Han har fått smärtstillande,
så det ska han inte ha", svarade hon.

Då såg jag tratten som låg på vagnen
och insåg att han inte skulle komma ifrån den.

"Vi får kanske lyfta över honom i hans egen bur",
sa hon.

Jag tittade ner på detta fräsande, morrande
"monster" (!!)
som var så långt ifrån min lille goe kise
man kunde komma och svarade:

"Ja, lyft du."

Hon fick lyft bort taket på buren
och tvekade lite innan hon stack ner händerna
för att lyfta upp honom
- och det hade nog jag också gjort,
som han betedde sig.

Hon fick i alla fall upp honom
och då blottades sidan där dom hade gjort ingreppet.

Jag drog djupt efter andan
och tyckte bara att jag såg ett gigantiskt sår
på hela sidan!

"Titta så fint det är", sa hon
och vände sig med honom mot mej.

"Nej, tack", sa jag.
"Jag kan inte se det, jag kräks."
och så vände jag mej bort
och kände hur allt i mej slog flera volter
samtidigt som det kändes som om knivar
skar fram och tillbaka i mitt inre.

Hon fick in honom i hans bur
och frågade om hon skulle sätta på tratten.

Men jag sa att jag kunde göra det när jag kom hem.
Inte det också, ovanpå allt.

Men just då ser vi båda
hur han vänder huvudet och börjar slicka
precis där han inte ska slicka,
så vi fick gjort en gemensam insats
och fick av ovandelen på buren,
så hon kom åt att trä på honom tratten.

"Han får absolut inte lov att slicka
på såret på grund av infektionsrisken", sa hon.

Sen fick jag veta,
att han skulle ha tratten på i 10 - 12 dagar,
dygnet runt.
Man kan ju inte ha honom under uppsikt
varenda minut.
Jag kände hur mina axlar dalade ända ner till golvet,
nästan.

Kom så småningom hem med honom
och lyfte av ovandelen på buren
så han kunde gå ur buren när han ville,
men han låg kvar jättelänge,
innan han tog sig upp på benen
och vinglade runt och fastnade överallt
med tratten.
Oh, vad jag tyckte synd om honom!

Var på väg att ta bort den,
men bestämte mej för att det var lika bra,
att han fick vänja sig med en gång.

Följde efter honom och hjälpte honom loss
när han fastnade
och till sist tog han sikte på ena stolen
ute på den inglasade balkongen,
som han brukar ligga i
och lyckades hoppa upp.

Och där har han legat, så gott det går
med tratten.
Men han sover inte, har inte ens ögonen stängda.
Inte helt uppspärrade heller,
men han har en sån "tom" blick
och tittar liksom rakt ut i intet.

Jag har varit framme hos honom flera gånger
och pratat lite med honom
och klappat honom på huvudet
och glädjen jag kände
när jag en av gångerna
hörde ett litet kort spinnande,
var rena lyckoruset!

Då finns det ett hopp,
om att han inte kommer att
hata mej för resten av livet!

Bara han snabbt blir bra igen
och kan glömma allt detta hemska,
så får han hata mej om han vill.
Så länge han mår bra.

Det finns ett litet dilemma.
Jag måste tyvärr titta på såret
och hålla det under uppsikt.
Blir det "konstigt" så måste vi in.
Det får bara vätska sig lite

OCH DÅ SKA JAG BADDA DET
MED NÅGON LÖSNING!!!

Jag kräks bara jag tänker på det!

Sen han blev dålig och jag fick åka in med honom akut
har detta varit en pärs
utan dess like.
Ett himla pendlande mellan hopp och förtvivlan.

Jag tycker så synd om honom.
Vad han har fått utstå de här veckorna!

Min lille älskade kise!
Vad jag önskar,
att han hade sluppit få uppleva detta!
Hade jag kunnat byta med honom,
så han hade sluppit,
så hade jag gjort det.

Men nu är det som det är.
Vi är många som håller tummarna för honom
och tänker på honom,
så man kan hoppas att all denna
positiva energi gör nytta.

Nervös, nervös, nervös

Nu börjar jag bli ordentligt nervös för morgondagen.

Klockan 07.30 ska jag lämna min lille kise
på djursjukhuset.

Det är dags för borttagningen
av den elakartade tumören.

Själva operationen är inget komplicerat,
det är narkosen som kan vara problemet.

Senare delen av eftermiddagen och under kvällen,
har tankarna återkommit till vad som väntar.

Jag hade svårt att fokusera på dansen ikväll,
var ofta långt borta i tankarna.

Det känns i mej,
när jag tänker på vad som väntar honom.
Nu ska det göra ont i honom igen.
Jag tycker inte alls om det.

Hur rädd är han inombords?
Hur ont gör det när de tar proverna
och sätter kanylen?
Hur känner han det egentligen
när han vaknar ur narkosen?
Har han ont?
Mår han illa?
Hur känner han det när bedövningen släpper?

Sen ska stygnen tas bort,
när det blir dags för det.

Känner han igen vart jag tar honom,
när vi kommer fram till sjukhuset?
Blir han rädd?

Usch, alla dessa frågor
som jag inte får svar på.

Jag önskar att jag kunde byta plats med honom,
så han slapp uppleva det
och jag fick ta det istället ...

Jag förstår i alla fall vad som ska hända
och varför.
Det kan ju knappast han göra.
Där är bara en massa främlingar
som gör att han får ont ju ...

När jag kom hem från dansen ikväll,
så tog jag med honom ut på en promenad.
Vädret var ljuvligt
och det var alldeles ljummet i vinden.
Underbart.

Jag älskar att gå ut på kvällen
när allt blir stilla.
Solen sänker sig sakta över horisonten
och långsamt, långsamt
går den så småningom ner på andra sidan Öresund.

Det är en alldeles speciell känsla just den här stunden.
Det är så rogivande.

Men så fort solen har gått ner
och mörkret kommer krypande,
så bryts förtrollningen för min del.
Då är jag nöjd och vill inomhus.

De här stunderna önskar jag,
att jag hade någon att dela det med.
Någon som, liksom jag, finner ro och njutning
av att vara ute i naturen
och uppleva t ex dessa underbara kvällar.
Jag skulle haft en "promenadkompis"
här i närheten,
som hade delat detta intresse med mej.

Men tidpunkten är inte så bra
för hundägarna.
Det är liksom mittemellan kvälls-
och nattrastningen.
Och det är säkert under bästa sändningstid
när det gäller TV:n,
så jag får väl snällt finna mej i att
ta mina spontana promenader ensam.

Nu ska jag försöka finna lite nattaro,
så jag orkar med den oroliga morgondagen.

Ska ut och luncha med min väninna S efter jobb,
slutar redan kl 13.00,
så där går några timmar,
som jag kan tänka på annat,
innan det blir dags att hämta hem kisen.

Vi ska till ett litet mysigt italienskt ställe
och jag ser verkligen fram emot det.

God mat och trevligt sällskap,
istället för att oroligt vanka fram och tillbaka
i väntan på att timmarna ska gå,
så jag kan åka iväg och hämta kisen.

Det verkar i alla fall bli en dag
med alla möjliga intryck och känslor.

God natt när det blir dags!

En promenad på 14 228 steg

Då var man tillbaka igen efter en promenad på
14 228 steg.

Det är ljuvligt väder idag.
Så härligt!

Och så har man för första gången i år
blottat vinterbenen ute bland folk
(från fötterna upp till knäna).

Oj, oj.
Först ett djupt andetag
och sedan upp med byxbenen till knäna
och så gå iväg.

De första gångerna känns aldrig kul.

Det är faktiskt bara den 26 april
och man går i bara ben och T-shirt
längs stranden och det är riktigt varmt!

Promenaden idag gick förbi brofästet
och så tillbaka.
Några fotostopp och så glassinköp
var de enda avbrotten.
Nästan tre timmar tog det.
Så det var en rejäl runda.

Det blev inte så många steg igår
på dansbandsgalan.
Vårt sällskap på sex personer
bestod av två herrar och fyra damer ...
så herrarna fick dansat något mer
än vi damer :-)
Jag kan väl säga som så,
att det gjorde inte så mycket.
Är inte så glad för den typen av dans.
Säkerligen på grund av att jag känner
att jag inte är så bra på det.
har problem med att slappna av och följa.

Kvällen började med middag
och sen var jag en av de alla,
som gjorde Percy Nilsson sällskap på dansgolvet,
till de två första låtarna.
Dansen började ca 21.20
och golvet fylldes snabbt,
efter att han hade tagit de första svängarna
med sitt sällskap.

Sen hade man fullt upp med att kolla in folk
och lyssna på musiken.

Det var Drifters, Black Jack och Lasse Stefans
som turades om att spela vid dansgolvet.

Favoriten Danne Stråhed
spelade inne i en av restaurangerna
mellan 22.15 - 23.15
och mellan 00.00 - 01.00.
Och där inne gick det inte att dansa.
Det var till att stå och sjunga med,
klappa och gunga i takt till musiken
som gällde.

Han är bara bäst!
Vilket ös där var inne.

Efter Dannes sista framträdande
kände vi oss nöjda med kvällen
och jag, som körde,
lämnade av mina två medåkare
och de andra tre åkte i den andra bilen.

Vi har i alla fall bestämt oss för
att ta oss till Dannero,
Danne Stråheds eget ställe "någonstans".
Några av de andra har varit där
och sa att det var jättetrevligt.
Så vi får se vad vi kan pricka in för tillfälle.

Vårens framsteg

Fick en ljuvlig förmiddagspromenad idag,
med sommarkänning!

Våren har gjort stora framsteg i naturen.
Det är en fröjd för ögat med allt som nu
börjar slå ut.
Alla nakna och bruna grenar
börjar plötsligt skifta
i alla möjliga gröna nyanser.

Nervös väntan ...

Nu har jag några nervösa dagar framför mej.

Vetrinären ringde idag om provsvaren.
Levervärdena var bra,
det verkade som om njurarna fungerar som de ska
och dosen på medicineringen verkar vara rätt,
för det var också i balans,
så nu tyckte vetrinären
att han skulle opereras så fort som möjligt.

Så på måndag morgon ska han in,
min lille kise,
och sen eftermiddag kunde jag tydligen
hämta honom igen.

Jag ifrågasatte att han skulle ha
av specialmaten de hade ordinerat.
Han vill inte äta av det.
Bara lite grand när jag matar honom,
genom att ta upp på fingrarna och ge honom.
Så jag fick ok av vetrinären
att återgå till hans vanliga kost.

Så här var en som skyndade sig hem
och fick fyllt hans skål med den vanliga maten
och så kokte jag lax,
som han också fick.

Och det smakade tydligen bra,
för han åt med god apetit
och det var en härlig känsla att höra honom spinna!

Sen högg det till i mej
när vetrinären avslutade med orden:
"Sen finns det alltid en risk med narkos".

En helt onödig upplysning!
Oh, vad det körde runt i magen på mej!

Jag kommer inte att få en lugn stund
förrän jag har hämtat hem honom igen,
på måndag eftermiddag.

Det är svårt att koppla bort tankarna helt
på operationen.
På dansen ikväll lyckades jag inte helt och hållet.

Imorgon kväll är det dans igen
mellan 19 - 22.
Så får jag se om jag klarar av
att tänka på något annat några timmar.

På lördag kväll är det Dansbandsgalan
med middag innan
på Malmö Arena.
Ser fram emot att få se och höra
Danne Stråhed.
Honom gillar jag verkligen.

Även Lasse Stefans gillar jag.

Men jag gillar inte att dansa foxtrot.
Har lite svårt för det här att slappna av och följa med.
Blir stel som en pinne och fasar för att försöka
"läsa av" den som för.
Ska vi åt vänster eller höger
eller kanske fram eller bak?
Ska vi rent av svänga?
Åt vilket håll blir det tro?
Jag kan inte koppla av!

Tacka vet jag linedance!
Där finns det ingen risk
att man trampar någon på tårna!

På kvällspromenad

Tog med min lille Felix på en kvällspromenad.
Vi kom inte så långt,
för kompisarna var också ute
och dem måste man ju hålla kolla på,
efter att man har hälsat.

Felix sitter och spanar på ...

... Smilla, som är lika nyfiken.

En veckas väntan till ...

Jaha, då blir det en veckas väntan till då.

Var inne på djursjukhuset med min lille kise idag
för att få värdena kollade.
När han låg inne
så upptäckte dom att han hade förhöjda levervärden,
som måste kollas,
sköldkörtelproblemet måste hållas under uppsikt,
så att det är rätt dosering på hans medicinering,
och i samband med medicineringen,
som han ska ha livet ut,
så är det viktigt att hålla koll på njurarna, tydligen.
Mångas njurar klarar inte av medicineringen,
enligt vetrinären.

Så de svaren får jag reda på senare i veckan.

Tyvärr hade han inte gått upp i vikt
under de här tre veckorna han har varit hemma.
Jag tycker själv att han ser lite rundare ut,
med vågen visade tydligen ingen förändring.

Han vägde 2,8 kilo efter raset,
när jag åkte in med honom
och det vägde han idag med.
Så nu ska han ha specialkost i en veckas tid,
som ska hjälpa till att bygga upp honom lite snabbare,
för han måste opereras.
Men det blir inte nu.
Dom gjorde bedömningen,
att han fortfarande är för svag för att klara av narkosen.
Så vi får se om en vecka.

Den här specialkosten
kan dom både tycka om och inte.
Vill han inte äta självmant,
skulle jag röra ut det i lite ljummet vatten
och mata honom.
Jag skulle sätta honom ner,
suga upp den nästan vattniga maten med en "spruta",
ta tag i nackaskinnet
och trycka ut små mängder i munnen på honom!
Och vi som har en liten pillerfajt
varje morgon, nästan.

Hur i hela fridens namn ska detta gå?

Detta sätt kommer jag verkligen att ta till
i yttersta nödfall.

När det var dags för provtagningen,
så fick matte gå ut från undersökningsrummet,
men tyvärr hörde jag
både kisens och sköterskornas protester
vid två tillfällen,
genom den stängda dörren,
så de var nog inte riktigt överens
om vad som var ok att göra.
Och det var ingen trevlig upplevelse att höra det.
Blev så ledsen.
Det gjorde så ont i mej.
Och det värsta av allt är,
att jag vet ju,
att detta måste upprepas
med jämna mellanrum.

Han var sur när vi kom hem.
Hur jag än lockade med allt möjligt,
så gick han och la sig.
Och inget spinnande när jag klappade honom
eller pratade med honom.

Jag lät honom vara
och körde och handlade.

Men han var fortfarande tjurig
när jag kom hem.

Normalt kommer han och möter mej,
men nu låg han kvar och bara tittade
och fast jag pratade med honom
och lockade,
så brydde han sig inte.
Vände sig bara om och lade sig med ryggen
mot mig istället.

Det kändes.

Jag gick fram och pratade med honom
och klappade honom,
men inte ett enda spinnande ljud
kom ifrån honom.
Han tittade inte ens på mej.

Sen har jag under dagen försökt locka i honom mat.
Men han har bara luktat på det och gått iväg.

Nu när jag kom från dansen,
så började han faktiskt spinna när jag
pratade med honom och klappade honom.

Härligt att höra.

Maten försökte jag lägga upp
i hans matskål, på andra fat och i andra skålar,
men han bara luktar på det och går iväg.
Så det slutade med att jag
lade mej på magen på golvet,
tog lite på fingret och lockade på honom.

Nyfiken som han är,
så kom han fram och luktade,
men vände och gick igen.
Då gick jag ifatt
och tryckte in lite i munnen på honom,
så att han skulle få smaka åtminstone.
Det var nog inte äckligt,
eller så var han hungrig,
för han kom när jag lockade.
Men icke att han åt från skål eller fat.
Nä, jag låg på golvet
och matade honom med fingrarna.
Tog upp lite på fingrarna
som han slickade i sig
och hölt på så, tills maten på fatet
nästan var slut.

Så nu fick han lite i sig.

Jag gör ju hellre detta,
än tvingar i honom det på annat vis.
Det tar en himla tid,
men då får det göra det.
Det fungerade ju.

Få se imorgon bitti hur det går då.

I och med att han har specialkost
mot urinsten, och det är torrfoder,
så har han alltid tillgång till mat,
dygnet runt.
Det finns alltid i hans skål,
så han kan äta precis när han vill.
Och det gör han.
Äter när som.

Men detta kladdiga han ska äta nu
kan ju inte stå framme på det viset,
det torkar ju, och då äter han inte,
så han ska egentligen få det två gånger om dagen.
En halv burk åt gången.
Det innebär att han inte kan äta när han vill
utan när han får.

Och det känns så fel.

Och idag har jag bara lyckats få i honom
en halv burk.
Men han är kanske hungrigare imorgon.
Kan bara hoppas det.
Han måste ha det i sig för sin egen skull.
Och han ska inte ha något annat,
så han äter väl så småningom.
Eller så får jag mata honom.

En vecka och sen får vi se vad de säger.

Skrattar bäst som skrattar sist ...

Så orättvist det kan vara här i livet!

Fick en länk till videon här ovan
och nu vet jag inte om jag är extra känslig,
men medan jag tittade
och framför allt lyssnade (!)
så var det mer än ett par tårar,
som jag inte kunde hålla tillbaka.

Denna fantastiska röst,
som tydligen inte har haft chansen att bli upptäckt!

Och detta lite ... hånfulla (?) ... mottagande,
när hon presenterade sig ...
Ja, det gjorde ont
att se så många "döma" i förväg.
Men misstaget dom gjorde,
erkändes i alla fall.
Och tji fick dom!

Helt fantastisk upplevelse!

Lyssna och njut!

Dans, dans, dans

I torsdags kväll efter kursen blev jag tillfrågad
om jag ville åka med till Ystad,
där det skulle vara en stor linedancefest
som igår, lördag.
Det har dom tydligen två gånger om året.

Jag sa att det jag hade haft inbokat
hade blivit inställt, så tid och möjlighet hade jag,
men sista anmälningsdagen var den 12 april,
så nu var det väl för sent att boka sig till maten?

Men jag ringde på fredagen och frågade
och fick till svar att de visst kunde få in en till
i deras bordsplacering.

Så jag åkte med
och mat fick jag också - gott!
och klockan 20.00 började dansen.

Så mycket folk!
En jättestor lokal med ett gigantiskt dansgolv
som faktiskt blev fullt
och folk var där från när och fjärran.
Jättekul!

Och många danser kunde jag var med på.
Kunde jag inte huvuddansen,
så var det bara till att kolla in de andra grupperna,
som bildades för att dansa alternativ
och så hoppade jag in i ett led.

En fantastiskt rolig kväll!

Det hela slutade klockan 01.00
och strax före begav vi oss av hemåt,
mycket nöjda med kvällen.

Var hemma strax efter 02.00 - rejält trött.

Först denna långpromenad på förmiddagen
och sedan alla dessa timmarna med dans.

Lördagen slutade i alla fall med
22 754 hopsamlade steg.

Ljuvlig promenad

Efter 14 000 steg,
på en 3 timmars promenad
med många intryck ...

... ska jag nu försöka få gjort lite nytta
och även vila lite sen,
så jag orkar med kvällens aktiviteter.

Ha en riktigt trevlig lördag!

Avstressande promenad

Så underbart avstressande
att ge sig ut på en promenad längs vattnet
och njuta av det fina vädret.

Extra glad blir man när man har kameran med sig
och kan föreviga vissa ögonblick.

Jag måste verkligen ta till vara
på alla sådana här ögonblick som ges.
Jag börjar nämligen blir lite stressad.
Bara tre hela dagar kvar tills tisdag morgon ...
Tisdag morgon, då vi ska in till djursjukhuset,
jag och min lille kise.

På promenad i småbåtshamnen

Bakslag!

Usch! Jag fick ett tråkigt telefonsamtal
sent i eftermiddags.

De ringde från djursjukhuset
för att meddela provsvaren.

Tyvärr visade det sig att det var cancer
dom hade hittat på min lille kise.
Och han behöver egentligen opereras direkt,
för att det inte ska sprida sig.
Men de vågar inte nu.
Dom är rädda att han inte ska klara narkosen,
för han är inte stark nog.

Jag ska in på tisdag morgon med honom,
för dom ska kolla värdena,
så att det är rätt dos på hans medicinering
mot sköldkörtelproblemet.
Då ska även vetrinären ta ställning till,
om han är stark nog för en operation
eller om de måste vänta ytterligare.
Men måste dom vänta, då är risken mycket stor,
att det kan sprida sig.

Hur är det man säger?
Det är som att välja mellan pest eller kolera ...

Jag tror jag blir tokig!

På tisdag morgon vet jag mer ...
tisdag morgon ... så avlägset det känns!
Så många dagar kvar!

Men samtidigt så är det dagar,
då han har chansen att bygga upp sig ytterligare,
min älskade lille kise.
Få mer ork och kraft.
Ork och kraft att klara av att bli nedsövd.
För själva operationen är tydligen inget svårt,
det är narkosen dom tror att han inte ska klara.

Mitt hjärta det blöder igen ...

Påsken är över

Då har det blivit dags att säga
tack och hej då till påsken för den här gången.

Vilken underbar långhelg det har varit!
För min del har det känts som en minisemester.
Fyra dagar som jag har sluppit köra iväg till jobb på!

Fyra dagar som jag har ägnat åt återhämtning.
Mycket frisk luft, promenader
och en tupplur då och då
varvat med andra aktiviteter.
Och så har jag tillbringat mycket tid
med min lille kise,
det är många timmar han har tillbringat i mitt knä,
de här dagarna!

Och så detta fantastiska väder!

Avslutade denna annandag påsk
med en härlig kvällspromenad här runt "ön".
Det är så underbart med
havet och solnedgången.

Oh, vad jag kommer att sakna
dessa kvällspromenader i den miljö,
som får mej till att må såååååå bra.

Jag ska föreviga så mycket jag kan med min kamera,
så att jag kan plocka fram lite bilder och titta på,
när det känns allt för jobbigt,
sen, när jag har flyttat här ifrån.

Misstänker att det, tyvärr, kommer att bli så.
Jag kommer att ha ett jättestort hål
av saknad inom mej
och det kommer att kännas jättetungt
när jag har lämnat detta boende.

Men jag kommer att ha många bilder
att kunna titta på.
Ska fundera ut något att hitta på
med mina favoritbilder,
så att jag kan ha dem framme på något vis.

Bilen och cykeln kommer att kunna hitta vägen
till stranden alldeles av sig själv sen.
Det tar för lång tid att gå,
så jag får använda mej av mina fortskaffningsmedel.

Lite omständigare kommer det att bli,
att få njuta av solnedgång och hav,
men det viktigaste är
att jag inte blir helt utan.
Soluppgångar kan jag räkna med
att få vara utan,
om jag inte vill ge mej ut
och leta upp någon plats,
där det är fri sikt.
Men det kommer inte att bli som här,
från sjunde våningen.

Men, den tiden, den sorgen.

Annandag påsk

Morgonstund har guld i mund ...

Startade denna dag
med en morgonpromenad på 11 000 steg
och lyckades fånga dessa två på bild,
där de ligger,
sida vid sida,
i morgonsolens dis.

Fler bilder från Bokskogsutflykten

Torups Slott

Lekstugan

Påskdags kväll

Oh, vilken underbar film!
Mycket skratt i åtminstone halva filmen
och sen är man glad,
om man har laddat med näsdukar .....

Vad mysigt att komma hem strax före kl 21.00
och inse att det är så passt ljust ute,
att jag fortfarande ser stenarna längs vattnet
och när jag tittar över sundet
mot Köpenhamn,
så ser jag ljusen börjar tändas där borta.

Mörkret lägger sig så sakteliga
och på den inglasade balkongen
är det en ljuvlig temperatur!

Satte igång radion
där det sänds ett program,
med underbar gammal musik.
Musik som hördes på radion när man växte upp.

Har precis bestämt mej för att göra något,
som jag aldrig har gjort förr.

Jag ska denna påskdags kväll
öppna en liten flaska, 37,5 cl, rött vin,
hälla upp ett glas åt mej,
tända upp lite värmeljus
på den inglasade balkongen,
sätta mej där och smutta på vinet,
slölyssna på radion
och njuta av utsikten
mot den upplysta Öresundsbron
och lamporna borta i Danmark,
som liksom blinkar åt mej,
varvat med tankar om det som varit
och vad som väntar
- det får bli min påskdags kväll.

Påskdagen

10 000 steg, flera timmar
och många bilder senare,
har jag nu kommit hem igen efter denna
påskdagsförmiddags promenad.

Hämtade mamma i morse
och körde åt andra hållet idag.

Parkerade bilen på Sibbarps-strandens parkering
och sen styrde vi kosan mot Öresundsbrons fäste
och njöt för fullt.

Vädret var helt fantastiskt
med solen som strålade från den blåa himlen
och jag fick många bilder med mej hem.

Våren har verkligen kommit!

Nu ska jag ner i källaren
och se om nycklarna
som jag "hittade" igår,
på en plats jag inte trodde att jag förvarade nycklar,
kanske är de saknade cykelnycklarna.

Då ska jag passa på att ta med cykeln upp
så att jag äntligen kan dekorera min cykelkorg,
med blommorna jag köpte förra året,
för det ändamålet.

Ikväll är det ett biobesök som står på programmet.
Det är en film som heter
"Marley och jag"
som vi är lite nyfikna på.
Verkade vara lite "smågullig",
det lilla man har sett på trailern.

Ha en fortsatt trevlig påskhelg!

Denna förb ..... cancer!

När mamma och jag var på väg tillbaka till bilen
efter vår promenad på ca 9 000 steg,
som gick bort om Västra Hamnen
och längs Ribersborgsstranden,
så fick jag ett tråkigt besked.

En bekant hade gått bort i morse, i cancer.

Denna förb ....... cancer!

Helt utan förvarning
hade hon vaknat en natt i september
med rejäla magsmärtor.
Åker in akut till sjukhuset,
där de konstaterar,
att hon hade fått cancer i bukspottskörteln.

Sen accelererade sjukdomen och spred sig till allt
det går att sprida sig till,
så hela hon var full av cancertumörer invärtes.

Och i morse tog hennes lidande slut.

Hon efterlämnar bl a
en sambo och hennes 12-årige son,
vars biologiska pappa gick bort i cancer
för 10 år sedan ...

Denna förb ...... cancer!

Ännu en solig dag

Påskafton 2009.

Ännu en dag som börjar med strålande solsken
från en blå himmel.
Det verkar blåsa lite grand.
Men det ska bli härligt,
med några timmars promenad längs stranden.

Måste ju tänka på mina steg :-)

I torsdags fick jag ihop 21 418 tack vare dansen
och igår blev det 15 345.

Det jag annars ser fram emot är kvällen.
Då blir det ett besök med kompisarna
på vårt stamställe,
som har öppnat en ny avdelning:
Schlagerbaren.

Har bara hört positivt om det,
så det ska bli kul att få uppleva själv.

Men det är många timmar dit
och mycket annat som ska hinnas och göras,
innan det är dags för kvällens nöje.

Påskafton

GLAD PÅSK!

Utflykt till Bokskogen

Vitsippor ute i backarna står ...

Mamma och jag har bestämt,
att vi ska ut varenda en av påskdagarna,
jag har ju mycket att ta igen.

Dagens utflykt gick till Bokskogen,
som jag inte har varit i på över ett år.

A och jag pratade på dansen i går,
om att mamma och jag skulle ut och gå
och då kom vi överens
om att hon skulle hänga med.
Det är inte lika lätt att ta sig runt utan bil.

Hon gillar också att gå i skogen,
så vi såg fram emot dagens lilla utflykt.

Strax före kl. 10.00 gick vi ur bilen på parkeringen
och sen hade vi en underbar promenad
på två timmar,
innan vi var tillbaka vid bilen igen.

Och då var parkeringsplatserna överfulla av bilar.

Så ljuvligt att gå backe upp och backe ner
och vara omringad av all denna natur.

Alla möjliga sorters fågelsång
hördes från träd och buskar
och även hackspett hörde vi.

Vädret var så ljuvligt,
med den blåa himlen och solen som strålade.

Och överallt alla dessa vitsippor som blommade.
Ett hav av vitsippor.

Nästa målsättning
är att komma till skogen
när bokarna börjar slå ut.

Det måste vara en speciell upplevelse
med all denna skira grönska.

Solen har strålat från en blå himmel precis hela dagen
och nu tänkte jag ta med mej kisen på en promenad.

Sen tänkte jag avsluta dagen,
som den började.

I sällskap av solen.

Solnedgången vill jag uppleva nere vid vattnet,
även om utiskten från fönsterna i lägenheten
är lika tjusig.

Soluppgång på långfredagsmorgonen

Vaknade tidigt
- kroppen bryr sig ju inte om vad det är för dag :-) -
och när jag såg,
att det fortfarande var mörkt
och att det var några timmar kvar,
till jag var tvungen att gå upp,
ja, då var det ljuvligt,
att kunna rulla över på andra sidan
och fortsätta att slumra.

Somna om ville jag inte,
för jag ville så gärna vaka in den nya dagen.

Soluppgångar och solnedgångar
kan vara så fantastiskt fina!

Och så är det inte så många månader till,
som jag har denna möjligheten.

Så småningom märkte jag,
att himlen började färgas av den uppgående solen,
så då parkerade jag mej framför sovrumsfönstret
- med kameran så klart -
och fick tagit en hel del bilder.

Soluppgång över Malmö

Vattnet låg alldeles stilla,
träden på andra sidan "kanalen"
speglade sig så fint i vattnet
och bakom det höga huset Kronprinsen
började man ana var solen skulle gå upp.

Oh, vad jag njöt av den här stunden!

Så otroligt vackert
och en underbar känsla,
att vara med när en ny dag gryr.

När solen hade kommit upp en liten bit,
så gjorde jag något jag i princip aldrig gör:
Jag kröp ner under täcket igen vid 06.45-tiden
och låg och slumrade en 45 minuter till,
innan det var dags att gå upp.

Idag stod en liten utflykt på programmet
och jag skulle ge mej av hemifrån vid 09.00-tiden,
så jag hade gott om tid.

Skärtorsdag

Inställd resa ...

Det blev ingen Blåkullatur.

Vet inte vad som hände.
Kan det bero på kakbaket
innan det var dags att ge sig av?

Det är kanske något fel på receptet?


PÅSK-FRUKTKAKA

1 dl socker
1 dl smör
4 ägg
2 dl torkad frukt
1 tsk salt
1 dl farinsocker
4 msk citronsaft
nötter
2 liter whisky


Ta fram en mellanstor skål.
Kolla whiskyn genom att smaka.
Häll whisky i ett decilitermått och drick.
Upprepa.

Sätt på elvispen.
Smaka återigen på whiskyn,
så att den fortfarande håller kvalitén.

Blanda 1 dl smör i en stor skål,
lägg till 1 msk socker och vispa.

Kolla om whiskyn fortfarande är god,
drick ännu en kopp.

Schtäng av elvischpen.
Knäck två nötter och schläng i schk ... ålen,
och blanda med den torkad fjukt ... ten.

Schätt på elvischpen igen...
Om den fjuktade torken fast ... nar i schkålen,
vrid loss den med en muvschkrejsel.

Schmaka sen om whischkyn forfarande e go ... d.

Schen schka du schila 2 dl schalt, eller nåt schånt.
De é inte schå noga.

Kolla whischkyn.

Schila schitronschaften,
lägg till en ma...sched... och ...
... schåcker, eller nåt ...

Schmörj ugnen.
Vrid kakformen 220 grader,
o glöm inte att schtänga av elvischpen.

Schläng ut schkålen genom fönschtret
o kolla schen whischkyn.

Äh, de här va omschtänd ... igt ...
jag ger uuuu ... pp ...
Vem schänner för å äta en fjuktkaka ...?

7 798 steg

Då fick jag tummarna loss till slut.
Jag har införskaffat mej en stegräknare.
På väg hem från jobb idag.

Huvudkontoret i Landskrona
har startat en stegräknartävling
och vem som i Landskrona,
hos oss i Malmö eller i Falkenberg,
vårt företag finns på dessa tre platser i Sverige,
kan vara med.

Den pågår under två månader nu denna omgången
med start förra veckan.
Sen är det dags till hösten igen, under två månader.

Jag fick i alla fall ställt in den och hängde den på mej.
Hade en del att fixa och dona
innan jag körde till dansen.
Första tisdagen den här terminen,
så det kändes lite konstigt.
Men jag märkte att jag hade saknat det.

När jag kom fram så tittade jag på räknaren.
Den visade 2 106 steg.

Kursen varade 1,5 timmar
och jag körde direkt hem efteråt.
Och nu, när jag alldeles strax ska gå och lägga mej
så visar den 7 798 steg.
Det innebär att jag bara på dansen
fick ihop ca 5 500 steg!

Så på torsdagar, då det först är
1,5 timmar kurs och sedan 2 timmar fridans,
bör jag få ihop åtminstone 11 000 steg
och på söndagarna,
när det är 2 kurser á 1,5 timmar
bör jag komma upp i 10 000 steg,
bara på dansen.
Sen går man ju lite under dagen också.

Förra veckan, som var den första,
så var det minsta antalet steg 35 000.
Någon i Landskrona hade mest med 106 000-något.
Tvåan var A på vårt jobb,
som jobbar i utlastningshallen,
med 105 000-något
och trean hade något på 96 000 steg ...

Jag har missat mina två värsta månader på jobb.
D Å avverkade jag mååååånga steg!
Men det har lugnat sig igen.

Det ska i alla fall bli intressant att se
vad jag får ihop den här veckan.
Jag har missat en och en halv dag
och så är det ingen dans på söndag,
men i gengäld så blir det lite promenader i helgen.

Imorgon, onsdag, är det dags att träffa
gänget från Helsingborg igen.
Ska bli kul att se vem som kommer till Malmö.
Har inte träffat dem sen i januari.

A körde till Helsingborg själv förra veckan
och träffade dem där.
Jag valde att vara hemma hos min kise,
som ju inte mådde så bra då.

Är C med imorgon,
så ska vi fortsätta prata
fotografering och kameror,
om jag har tur.
Det är inte bara jag som är jätteintresserad.
Det är himla kul att ha någon,
som delar ens intresse, att prata med.

Jag har i alla fall bestämt mej för
att jag ska uppfylla
min dröm.
Jag ska köpa mej den där kameran,
jag har önskat mej.

C har erbjudit sig att hjälpa mej
vid ett kameraköp
och även att ta med mej ut på "fotosafari"
och visa finesser och hur kameran fungerar.
Jättesnällt.

Så det ska bli spännande i morgon
och se om C är med och för det på tal.
Själv ligger jag nog lågt,
det är ju tre månader sen
jag träffade dem senast.

Sen har även syrrans tös
lovat att tillbringa lite tid med mej och min kamera,
jag drömmer om att köpa.
Hon är jätteduktig.

Så jag har ju en hel del hjälp
med att lära känna kameran,
när det är dags.

Längtar efter när jag har den tiden,
att kunna lägga ner, på ett av mina stora intressen.

Men nu kallar sängen.

Det blir en lång dag imorgon.

En underbar kvällspromenad

Vid sådana här tillfällen är jag så glad,
att jag finns till
och kan se och uppleva,
lite av allt det vackra
som finns runt om oss.

Tänk att en stilla kvällspromenad
här nere längs stenarna,
kan bli ett sådant fint minne!

Min lilla digitalkamera och jag
har varit med om många oförglömliga ögonblick,
men min längtan efter en mer "riktig" kamera
blir större och större.

Och den allra högsta önskan är,
att kunna lära sig alla finesser,
som finns på sådana kameror!

Energin återvänder

Oh, detta ljuvliga väder!

Så underbart med allt ljus och solen som flödar!
Som jag har längtat efter detta.
Kan nästan känna hur hela kroppen
liksom vaknar till liv.
Det spritter liksom till i en emellanåt.

Börjar känna att jag får lite energi.
Inte så våldsamt mycket vid varje "kick",
men dock, det märks.
Många bäckar små, som det heter.

När jag kom hem från jobb,
så lyxade jag till det
och skippade alla plikter som jag måste ta tag i
och tog mej en stund för mej själv,
på den inglasade balkongen.
Dvs jag sköt undan fönsterpartierna
så luft och fågelkvitter nådde in.
Sen satte jag mej i en stol,
lutade mej tillbaka ... och somnade så klart!

Så genomtrött som jag är,
så räcker det att jag lutar mej bakåt,
så somnar jag.
Det tar väl ett tag innan jag har hunnit ifatt.

"Experter" har ju uttalat sig om att

det tar dubbelt så lång tid att återhämta sig,
som det tar att "gå ner sig".
Då är jag ifatt mitt i sommaren då :-)

En halvtimme senare vaknade jag
och fick för mej att jag skulle locka ut
min lille kise på en promenad.

Sagt och gjort.
Vi kom ut och han gick en
- lite vinglig -
runda och kollade läget och verkade gilla det.
Det var ju ett tag sedan vi var ute nu.
Det gick faktiskt ganska så bra, får jag säga.

Väl uppe här igen så fick jag för mej att jag skulle
ta mej i kragen och vara lite flitig.
Men när jag nu tittar ut och ser det fantastiska vädret,
så ska jag faktiskt unna mej ännu mer lyx
och gå ner till stenarna vid vattnet
och njuta.
Nu kan jag inte låta bli längre,
som jag har saknat det.

Det är ljuvligt att promenera längs stenarna
som ligger längs vattnet,
när solen sakta dalar.
Vinden lägger sig alltid mot kvällningen
och det är riktigt mysigt,
att sätta sig på en sten och titta ut
över vattnet,
som blänker av solens strålar,
och bara njuta.

Mmmmmm, härligt!
Vilken balsam för en trött själ!

Fire on Ice - hu jeda mej!

Den var precis så rörig som jag mindes den.
Fick helt enkelt inte rätt på den.
Jisses.
Stod mitt i och hade problem att komma in i den,
när jag hade missat ett par steg.
Jag var i och för sig inte ensam om att ha problem,
men när man står där och försöker undvika
att kollidera med de runt om,
för att man inte får rätt på snurrarna,
då ser man inte att det är fler
som har samma problem.

Jag blev så less på mina "black-outer"
att jag, fegt, smög ur ledet,
när instruktören hade ryggen åt,
och ställde mej bakom en pelare
och tittade på de andra
och svor tyst inombords.

Men där stod jag inte så länge,
för rätt vad det är hör jag
instruktörens röst i högtalarna,
över musiken:
"Jag ser dej nog D! In i ledet igen!"
Varpå en hel del skrattar åt mitt tappra försök,
att göra mej osynlig bakom en pelare.

Så det var bara till att hoppa in i ledet igen,
bita ihop och försöka fokusera
på de partier i dansen som har fastnat
och försöka göra det bästa möjliga
åt de partier som jag inte får rätt på.
T ex att undvika att kollidera med de andra,
vilket i sin tur innebär,
att jag ska snurra - och åt rätt håll!

Jag sa till de andra,
att jag sätter dansen på torsdag,
då det är dags för andra utlärningstillfället.
Så nu får jag se till att göra det också :-)

Helt omöjligt tror jag inte att det är.
Men den är rörig - och svår.
Det sa till och med J - instruktören.

Efter dansen stod A, Y och jag
och pratade lite medan Y låste upp sin cykel.
T kom ut i sin "mundering",
han hade kört motorcykel
och vi stod och beundrade "vrålåket".
O , som har en Harley,
snackade lite motorcykel med T
och det blev dags för Y att cykla iväg
och A och jag och O hade följe till parkeringen.

Vi stod och pratade om naturen och fina platser
att åka till nu när allt börjar slå ut,
platser som både O och A kände till
och som jag aldrig hade hört talas om,
när T kom på sin motorcykel och stannade till.
Det gick inte att undgå att höra honom.
Vilket liv den för!

Men fräck är den.
Det hängde t om läderfransar från handtagen.
Tanten fick en åktur runt på parkeringen,
strålade säkert ifatt med solen,
om den hade varit framme,
och kom på att O för några månader sedan
hade lovat en åktur på sin Harley,
när det har blivit fint väder.
Och det kom han ihåg :-)

A skrattade åt mej
och de började snacka om att motorcykel,
det ska man åka i "glida-fram-fart".
Vissa kör ju som dårar, rent ut sagt.

Så det ser jag fram emot.
En "glida-fram-tur" på motorcykel
på backiga vägar med natur runt omkring.

Och dansen,
den sätter jag på torsdag, den sätter jag på torsdag,
den sätter jag på torsdag :-)

God natt!

Så underbart det K A N vara
här på vår planet ...

Som vädret för tillfället.

Helt otroligt vad härligt med denna oväntade värme!

Igår hade vi + 17 grader
och mamma lockade ut mej
på en timmes promenad
mitt i alla mina måsten,
som släpar efter sen två månader.

Ljuvligt, ljuvligt!
Oh, vad jag har saknat det!

Jag skulle så gärna vilja ta med Felix
på en liten runda,
men jag väntar lite till
och ser om hans gång blir bättre först.

Det har bättrats lite,
han drar inte så våldsamt åt vänster,
som i början av veckan.
Men det är fortfarande vingligt.

Få se om vädret i påsk
är promenadvänligt,
då ska jag prova att ta med honom ut.
Han älskar ju att kolla läget där ute,
så det ska bli intressant att se hur han reagerar.

Vår pillerfajt fortsätter på mornarna.
Någon gång lyckas jag få i honom den
på första försöket
och någon mogon trilskas han så,
så först efter fjärde eller femte försöket,
spottar han inte ut någon pilla igen.

Det är en pärs,
men han M Å S T E ju ha sin medicin,
så vad är där att göra?

Märkte igår efter promenaden,
hur dålig min kondition har blivit
de här två månaderna,
då jobbet har tagit över mitt liv

Så här är mycket som ska byggas upp igen.

Börjar längta efter en cykeltur,
men jag är inte människa
till att hitta nycklarna!

Får systematiskt leta igenom alla jackfickor,
alla väskor och lådor
och se om jag kan hitta dem.
Annars får jag såga upp låsen.

Igår fick jag tränat lite mer på min kondition.
Det var linedance på bygdegården i Tågarp.
Hämtade upp tre linedansare i Malmö
innan vi styrde kosan norrut.

A och jag fick dansat rätt mycket.
Alla önskelåtar vi hade skrivit upp
spelades
och sen tog vi alternativdanser
till de huvuddanser,
som vi inte kunde.
Men det är vi vana vid.

M och K kan så mycket mer än vi,
K i alla fall - hon är en flitig dansare.
Hennes bekant P, som har dansat i fyra år,
berättade han igår,
kan också många danser.

Så där vi ligger vi i lä, A och jag.

Men det kommer väl :-)

Det började 19.00
och vid 23.30 gav vi upp.
Vi skippade den sista halvtimmen.
Det känns lite mer lagom med fyra timmar,
fem är i mesta laget.

Idag är det snudd på att jag skippar dansen.

Den nya dansen på fortsättning 1
är verkligen något att bita i.
Den omtalade
"Fire and Ice".
Hu!

Dom hade den i slutet på förra terminen
men jag gav upp.
Fick helt enkelt inte rätt
på alla snurrar.
Så jag brydde mej inte om den.
Och man måste ju inte lära sig alla heller.

Men, det har gått några månader sen förra gången,
så jag ger den en chans till.
De behåller en eller två av danserna
från terminen innan
och lär ut på nytt,
därför kan det ibland bli en dans
som man redan kan
eller har en ny chans att lära sig.

A kan den inte heller,
men både B och L satte den
förra terminen
och tycker om den,
så man får väl göra ett försök.

Jag var där i och för sig bara en
av de två gångerna
man har på sig att sätta en dans,
så det hade kanske lyckats
om jag hade haft möjlighet att vara med
båda gångerna det var utlärning.
Men kan man inte vara med, så kan man inte.

Så det ska bli spännande ikväll.
Har även lite problem med den senaste dansen,
"Doctor´s order"
så jag vill först sätta den ordentligt.

Få se när vi värmer upp till de senaste danserna,
om jag lyckas få rätt på den.

Nu kallar plikterna.
Timmarna går fort tills jag ska iväg på dansen.

Ha en trevlig söndag!

Morgonens alla ljud

När jag börjar vakna till,
så hör jag en ensam koltrast
sitta och sjunga sin sång.

Jag inser,
att ljuset ännu inte
har trängt bort nattens mörker.

Jag ligger kvar och blundar
och väntar på nästa tecken,
som är bevis,
på att nattens mörker har trängts undan.

Det är när koltrasten slutar med sin sång
och fiskmåsarna har vaknat till liv.

Efter ytterligare en liten stund,
så hörs fasanernas läten
upp till mej genom det öppna fönstret.

Det går omkring några fasaner
på gångar, gräsmattor,
trottoarer och gatan
och speglar sig i allt som blänker
och ger ifrån sig sina typiska ljud.

Då, om inte förr,
så vet man att en ny dag har vaknat till liv.

Det avgörande i mitt uppvaknande idag,
är när jag känner rörelser ovanpå täcket
på min högra sida.

Det är min lille kise
som har tagit sig upp till mej,
via kartongen jag har ställt bredvid sängen,
som ett extra trappsteg,
för att göra höjdskillnaden mellan golv och säng
lite mindre.
Han har ju stora problem med att hoppa upp.

Han lägger sig ner
nästan ända uppe vid höger axel
och börjar spinna.

Jag öppnar ögonen och tittar på honom,
klappar honom och småpratar med honom.

Min älskade lille kise.
För lite drygt en vecka sedan
mådde vi inte så bra,
någon av oss.

Jag bestämmer mej för att det är dags att gå upp.
En underbar känsla,
att själv kunna bestämma
och inte bli väckt av klockans ilskna signal.

Jag går ut i köket med Felix tassandes efter.
Ställer mej på den inglasade balkongen
och bara njuter av stillheten där ute.

Vattnet ligger i princip blank som en spegel
och bron,
färgad av den uppgående solen,
speglar sig så fint i vattnet.

Så otroligt vackert!

Känner mej så lyckligt lottad,
att under en kort period i mitt liv,
ha förmånen att kunna starta en ny dag,
med sådana underbara intryck.

Nu ska J A G komma i första hand!

Tänkte gå igenom några av
alla mina oöppnade mail
innan jag går och lägger mej,
men kom bara till ett,
som fick mej till att tänka efter en extra stund.

Många kloka ord att ta till sig.

Jag tänker inte öppna fler mail ikväll,
utan går till sängs med orden i detta mail
i färskt minne,
att upprepa för mej själv.

En sak är säker.
Jag har väldigt lätt för att
sätta mej själv i andra hand,
men är det värt priset jag får betala för det?

Nej!

Det får vara slut med det.

Nu ska jag börja tänka på mej själv.
Vad J A G vill
och vad J A G mår bra av.

J A G, J A G, J A G!

Nu åker armbågarna ut!

Obehagskänslor

Vilken obehagskänsla
man får,
när än en gång,
sådant man har "känt på sig"
och "misstänkt",
blir bekräftat.

Usch och fy!

Tankar, tankar, tankar

Utsikt från min balkong

Var helt enkelt tvungen att sätta mej
på min inglasade balkong en stund
och njuta av den vackra solnedgången ikväll.

Så otroligt vackert!

Nu går solen ner över Danmark
och det tar ett antal månader,
innan den är tillbaka över bron.

Felix följde efter med sin märkliga gång.
Han vill vara nära mej precis hela tiden.

Från att ha vinglat från sida till sida,
som en berusad,
till att ha blivit jämförd med ett barn
som håller på att lära sig gå,
dvs ramlar och reser sig och går på ostadiga ben,
har han nu en helt annan stil.

Går han rakt fram,
så är det precis som om bakre halvan
av kroppen har eget liv.
Den vrids i en båge åt vänster
och det ser ut precis som om
bakbenen vill gå om frambenen.

Sätter han sig ner,
så stretar han brett med bakbenen,
som för att hålla balansen.
Men man ser hur han långsamt
tippar åt vänster
och rätt vad det är ramlar han omkull,
fast han sitter.

Stannar han när han håller på att gå
och vänder sig om,
då är det precis som om någon
sätter snurr på honom.
Fast han bara vänder huvudet
och tittar bakåt,
så fortsätter resten av kroppen,
typ som när man får sladd med bilen,
att snurra och efter ett varv så dråsar han omkull.

Han försöker hoppa upp på olika platser,
fast han inte kan.
Det blir platt fall i golvet.

Han vill ligga i mitt knä så fort jag sätter mej,
så jag lyfter upp honom.
Ibland hinner han själv försöka hoppa upp
innan jag ser det,
men det räcker att han lyfter framtassarna
en pytteliten bit från golvet,
så tippar han bakåt,
som om bakkroppen vägde jättemycket.
Och så ramlar han omkull.

Det gör ont i mej, så jäkla ont,
att se honom så.

Men han "verkar" inte ha ont.
Han spinner när jag pratar med honom
och klappar honom.
Han äter och dricker
och går i sin låda,
även om han har problem med att sitta.
Han spjärnar emot sidorna i lådan,
så han inte ska snurra runt och dråsa omkull.

Det är jobbigt att se honom så,
fruktansvärt jobbigt.
Och jag har ingen aning om
hur jobbigt H A N har det eller upplever det.

Jag kan bara hoppas och önska
av hela mitt hjärta,
att det ska bli bättre,
så att han till slut blir bra igen.

Det måste ju vara jobbigt för honom
att ha det så, tycker man.

När vi har våra mysstunder
och han ligger i mitt knä
och spinner medan jag klappar honom,
så glömmer jag för ett litet ögonblick,
hur ont det gör i mej,
när jag ser hur han kämpar med balansen.

Första morgonens medicinering
vann jag.

Imorse var det dags för andra omgången.
Han vann första ronden.
Jag följde efter och hörde när han
spottade ut pillan på parkettgolvet.
Men efter andra försöket
blev den nere.

Och så här ska vi hålla på varje morgon
i resten av hans liv!

Och att sitta och titta ut på den vackra solnedgången
väckte så många andra tankar och funderingar
till liv,
så istället för att njuta av allt det fina,
som utspelas framför ögonen,
så sitter jag och gråter!

För tillfället känns allt så himla tungt.
Jag är så jättetrött.
Det har blivit för mycket på några månader.
Framförallt för mycket känslogrejer.
För mycket pendlande mellan
hopp och förtvivlan.
Glädje och sorg.
Förhoppningar som sedan har grusats ...

Fick en "ärlig" kommentar av exet igår,
när jag var på företaget och hämtade papper.

"Hur ser du ut?
Så kan du ju inte gå ut! Du ser helt färdig ut!"

Jag erkände att jag var jättetrött
och att det hade varit lite för mycket av allt möjligt
de senaste månaderna.

När jag kom hem och tittade mej i spegeln,
så såg jag de svarta påsarna under ögonen
och även att kinderna var lite insjunkna.
Och så såg jag verkligen helt färdig ut.

Han hade rätt med sin
"raka ärlighet".

Det har inte varit någon jättebra start
på det här året direkt.
Men jag har haft en hel del mycket ljusa stunder
med nära och kära,
och det är dessa stunder
jag måste plocka fram,
när det känns för jobbigt.
Men det ska bli fler sådana stunder.

Något att se fram emot.

Jag längtar verkligen efter ljus och värme
och att jag ska hinna ifatt mej själv.
Bli utvilad och bli några bekymmer fattigare,
hade gjort hur mycket som helst.

Men vem önskar inte det??