Utsikt från min balkong
Var helt enkelt tvungen att sätta mej
på min inglasade balkong en stund
och njuta av den vackra solnedgången ikväll.
Så otroligt vackert!
Nu går solen ner över Danmark
och det tar ett antal månader,
innan den är tillbaka över bron.
Felix följde efter med sin märkliga gång.
Han vill vara nära mej precis hela tiden.
Från att ha vinglat från sida till sida,
som en berusad,
till att ha blivit jämförd med ett barn
som håller på att lära sig gå,
dvs ramlar och reser sig och går på ostadiga ben,
har han nu en helt annan stil.
Går han rakt fram,
så är det precis som om bakre halvan
av kroppen har eget liv.
Den vrids i en båge åt vänster
och det ser ut precis som om
bakbenen vill gå om frambenen.
Sätter han sig ner,
så stretar han brett med bakbenen,
som för att hålla balansen.
Men man ser hur han långsamt
tippar åt vänster
och rätt vad det är ramlar han omkull,
fast han sitter.
Stannar han när han håller på att gå
och vänder sig om,
då är det precis som om någon
sätter snurr på honom.
Fast han bara vänder huvudet
och tittar bakåt,
så fortsätter resten av kroppen,
typ som när man får sladd med bilen,
att snurra och efter ett varv så dråsar han omkull.
Han försöker hoppa upp på olika platser,
fast han inte kan.
Det blir platt fall i golvet.
Han vill ligga i mitt knä så fort jag sätter mej,
så jag lyfter upp honom.
Ibland hinner han själv försöka hoppa upp
innan jag ser det,
men det räcker att han lyfter framtassarna
en pytteliten bit från golvet,
så tippar han bakåt,
som om bakkroppen vägde jättemycket.
Och så ramlar han omkull.
Det gör ont i mej, så jäkla ont,
att se honom så.
Men han "verkar" inte ha ont.
Han spinner när jag pratar med honom
och klappar honom.
Han äter och dricker
och går i sin låda,
även om han har problem med att sitta.
Han spjärnar emot sidorna i lådan,
så han inte ska snurra runt och dråsa omkull.
Det är jobbigt att se honom så,
fruktansvärt jobbigt.
Och jag har ingen aning om
hur jobbigt H A N har det eller upplever det.
Jag kan bara hoppas och önska
av hela mitt hjärta,
att det ska bli bättre,
så att han till slut blir bra igen.
Det måste ju vara jobbigt för honom
att ha det så, tycker man.
När vi har våra mysstunder
och han ligger i mitt knä
och spinner medan jag klappar honom,
så glömmer jag för ett litet ögonblick,
hur ont det gör i mej,
när jag ser hur han kämpar med balansen.
Första morgonens medicinering
vann jag.
Imorse var det dags för andra omgången.
Han vann första ronden.
Jag följde efter och hörde när han
spottade ut pillan på parkettgolvet.
Men efter andra försöket
blev den nere.
Och så här ska vi hålla på varje morgon
i resten av hans liv!
Och att sitta och titta ut på den vackra solnedgången
väckte så många andra tankar och funderingar
till liv,
så istället för att njuta av allt det fina,
som utspelas framför ögonen,
så sitter jag och gråter!
För tillfället känns allt så himla tungt.
Jag är så jättetrött.
Det har blivit för mycket på några månader.
Framförallt för mycket känslogrejer.
För mycket pendlande mellan
hopp och förtvivlan.
Glädje och sorg.
Förhoppningar som sedan har grusats ...
Fick en "ärlig" kommentar av exet igår,
när jag var på företaget och hämtade papper.
"Hur ser du ut?
Så kan du ju inte gå ut! Du ser helt färdig ut!"
Jag erkände att jag var jättetrött
och att det hade varit lite för mycket av allt möjligt
de senaste månaderna.
När jag kom hem och tittade mej i spegeln,
så såg jag de svarta påsarna under ögonen
och även att kinderna var lite insjunkna.
Och så såg jag verkligen helt färdig ut.
Han hade rätt med sin
"raka ärlighet".
Det har inte varit någon jättebra start
på det här året direkt.
Men jag har haft en hel del mycket ljusa stunder
med nära och kära,
och det är dessa stunder
jag måste plocka fram,
när det känns för jobbigt.
Men det ska bli fler sådana stunder.
Något att se fram emot.
Jag längtar verkligen efter ljus och värme
och att jag ska hinna ifatt mej själv.
Bli utvilad och bli några bekymmer fattigare,
hade gjort hur mycket som helst.
Men vem önskar inte det??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar