Min älskade kise är hemma igen

I dag har det varit en tuff dag
med många tankar
och mycket oro.

Anlände till djursjukhuset kl. 07.30
och blev inskrivna och visade in i ett rum,
där vi skulle vänta på kirurgen.

Det var inga problem med att få in honom
i transportburen, han gick självmant in i den
och skulle kolla läget,
nyfiken som han är.

I bilen jamade han mycket svagt och ynkligt
ett par gånger, sen var han tyst.

Jag pratade med honom hela tiden nästan
och sträckte fram fingrarna mellan gallerna,
men han brydde sig inte.

Medan vi väntade på kirurgen,
så öppnade jag dörren till buren,
så att han kunde komma ut på britsen
och titta sig omkring.

Jag pratade med honom och klappade honom
men inte ett ljud hördes från honom.

Han tittade sig omkring en stund
och sen ville han ner i mitt knä.

När han hade lagt sig tillrätta
så började det.

Vilka läten han gav ifrån sig!
Det var inte direkt något ylande,
det lät nästan som om han grät!

Oh, vad jag led med honom!
Han tryckte sig mot mej i knäet
och gav ifrån sig de här lätena
och fast jag klappade honom
och pratade med honom
så tystnade han inte.

Kirurgen kom in och undersökte honom
och vi hade ett långt samtal,
om hur Felix så skonsamt som möjligt
skulle komma igenom det här med operationen.

Han är ju gammal och mår ju inte till 100 % bra
och med anledning av att proverna var bra
och att cancern inte hade spridit sig än,
(hade dom hittat fler tumörer, hade det inte blivit
någon operation, sa hon, kirurgen),
så skulle de gardera sig och ta lite mer runt om
än själva tumören.

Han skulle få starkt lugnande och lokalbedövning
och räckte inte det,
så skulle han få en lätt narkos,
de vågade inte söva honom fullt ut.

Han skulle även bli sydd med stygn
som löses upp av sig själv,
så vi slipper åka in och få dom tagna.

Skönt!

När vi hade pratat färdigt,
så fick jag lyfta över honom
i en av deras små burar
och hon sa att de behöllt hans egen bur,
så skulle han få piggna till i den,
efter operationen, när han var redo,
så kanske det skulle kännas lite bättre för honom.

Det var med mycket tunga steg jag gick där ifrån.

Hon undrade om de skulle ringa när
operationen var klar och berätta hur det hade gått.

Jag funderade ett litet ögonblick och sa sen
att nej, jag hämtar honom den tiden
vi kommer överens
och de behöver bara ringa
om det skulle bli något fel.

Jag slutade kl 13.00
och åkte in till stan,
där jag skulle möta S över en lunch.

Vi hade bestämt oss för
en lilten mysig italiensk restaurang
och fick ett bord ute i den varma solen.

Det var så ljuvligt!

Men, vi hade inte mer än satt oss,
när min mobil ringde.
Det var från djursjukhuset.

Mitt hjärta flög upp i halsgropen,
men så fick hon sagt vad det gällde.
Det var något med försäkringen,
så det hela slutade med
att jag kunde hämta honom först kl. 17.00,
då de hoppades att alla papperna
skulle vara klara.

Sen kunde vi äta i lugn och ro
och njuta av det underbara vädret.
Jag var tvungen att lyxa till det
och avsluta med den goda cheesecaken
med vit choklad.
Mums!

Sen fick jag en rejäl överraskning.

S sa att hon bjöd på detta,
som en försenad födelsedagspresent!
Jag försökte protestera,
men hon hade sagt detta vid något tillfälle,
att hon ville bjuda mej på lunch,
och sådant glömmer hon inte.

Vad gulligt av henne!

Så jag fick så snällt tacka och ta emot.

Sen blev det då dags att köra iväg och hämta kisen.

Blev inkallad på ett rum,
där han låg i en av deras burar
och hans egen stod under.

Jag gick fram till honom och började prata,
men ryggade tillbaka.
Han blängde på sköterskan
och fräste värre än svanarna,
när man kommer för nära dem när de har ungar
och det lät nästan som om han morrade!

Gång på gång på gång.

Jag var chockad.

"Han är lite sur på oss", sa sköterskan.

"Ja, det märker jag
och det kan jag förstå", svarade jag.
"Då har han ont nu då?"

"Han har fått smärtstillande,
så det ska han inte ha", svarade hon.

Då såg jag tratten som låg på vagnen
och insåg att han inte skulle komma ifrån den.

"Vi får kanske lyfta över honom i hans egen bur",
sa hon.

Jag tittade ner på detta fräsande, morrande
"monster" (!!)
som var så långt ifrån min lille goe kise
man kunde komma och svarade:

"Ja, lyft du."

Hon fick lyft bort taket på buren
och tvekade lite innan hon stack ner händerna
för att lyfta upp honom
- och det hade nog jag också gjort,
som han betedde sig.

Hon fick i alla fall upp honom
och då blottades sidan där dom hade gjort ingreppet.

Jag drog djupt efter andan
och tyckte bara att jag såg ett gigantiskt sår
på hela sidan!

"Titta så fint det är", sa hon
och vände sig med honom mot mej.

"Nej, tack", sa jag.
"Jag kan inte se det, jag kräks."
och så vände jag mej bort
och kände hur allt i mej slog flera volter
samtidigt som det kändes som om knivar
skar fram och tillbaka i mitt inre.

Hon fick in honom i hans bur
och frågade om hon skulle sätta på tratten.

Men jag sa att jag kunde göra det när jag kom hem.
Inte det också, ovanpå allt.

Men just då ser vi båda
hur han vänder huvudet och börjar slicka
precis där han inte ska slicka,
så vi fick gjort en gemensam insats
och fick av ovandelen på buren,
så hon kom åt att trä på honom tratten.

"Han får absolut inte lov att slicka
på såret på grund av infektionsrisken", sa hon.

Sen fick jag veta,
att han skulle ha tratten på i 10 - 12 dagar,
dygnet runt.
Man kan ju inte ha honom under uppsikt
varenda minut.
Jag kände hur mina axlar dalade ända ner till golvet,
nästan.

Kom så småningom hem med honom
och lyfte av ovandelen på buren
så han kunde gå ur buren när han ville,
men han låg kvar jättelänge,
innan han tog sig upp på benen
och vinglade runt och fastnade överallt
med tratten.
Oh, vad jag tyckte synd om honom!

Var på väg att ta bort den,
men bestämte mej för att det var lika bra,
att han fick vänja sig med en gång.

Följde efter honom och hjälpte honom loss
när han fastnade
och till sist tog han sikte på ena stolen
ute på den inglasade balkongen,
som han brukar ligga i
och lyckades hoppa upp.

Och där har han legat, så gott det går
med tratten.
Men han sover inte, har inte ens ögonen stängda.
Inte helt uppspärrade heller,
men han har en sån "tom" blick
och tittar liksom rakt ut i intet.

Jag har varit framme hos honom flera gånger
och pratat lite med honom
och klappat honom på huvudet
och glädjen jag kände
när jag en av gångerna
hörde ett litet kort spinnande,
var rena lyckoruset!

Då finns det ett hopp,
om att han inte kommer att
hata mej för resten av livet!

Bara han snabbt blir bra igen
och kan glömma allt detta hemska,
så får han hata mej om han vill.
Så länge han mår bra.

Det finns ett litet dilemma.
Jag måste tyvärr titta på såret
och hålla det under uppsikt.
Blir det "konstigt" så måste vi in.
Det får bara vätska sig lite

OCH DÅ SKA JAG BADDA DET
MED NÅGON LÖSNING!!!

Jag kräks bara jag tänker på det!

Sen han blev dålig och jag fick åka in med honom akut
har detta varit en pärs
utan dess like.
Ett himla pendlande mellan hopp och förtvivlan.

Jag tycker så synd om honom.
Vad han har fått utstå de här veckorna!

Min lille älskade kise!
Vad jag önskar,
att han hade sluppit få uppleva detta!
Hade jag kunnat byta med honom,
så han hade sluppit,
så hade jag gjort det.

Men nu är det som det är.
Vi är många som håller tummarna för honom
och tänker på honom,
så man kan hoppas att all denna
positiva energi gör nytta.