Förvillande

Det är inte alltid
saker och ting är,
vad de ser ut att vara.

Vår fantastiska hjärna!

Har nu vaknat till igen efter en tupplur.

Frukosten hade tyvärr inte riktigt vett
att stanna kvar där den skulle.

Frustrerande!

Man blir ju så matt!

Ville fördriva lite tid innan jag däckar igen
och "hittade" då en fantastisk sak.

När jag bara tittade på texten,
utan att egentligen läsa den,
var det ett virrvarr av bokstäver.

Sen, när jag började att läsa,
jag då läste jag som ett rinnande vatten!

Tala om att vår hjärna
är en fantastisk skapelse!

Här en kopia på den engelska texten
jag blev så fascinerad av att jag kunde läsa
som rinnande vatten:

Can you raed tihs?

I cdnuolt blveiee taht I cluod aulaclty uesdnatnrd
waht I was rdanieg.
The phaonmneal pweor of the hmuan mnid,
aoccdrnig to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy,
it deosn't mttaer in waht oredr the ltteers in a wrod
are, the olny iprmoatnt tihng is taht the frist and lsat
ltteer be in the rghit pclae. The rset can be a taotl
mses and you can sitll raed it wouthit a porbelm …
Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey
lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. Amizang.

Imponerande!
Verkligen!

Diverse

Usch, vad tråkigt att vara dålig!

Kom till jobb igår och mådde så fruktansvärt illa.
Kände att detta kommer inte att gå.
Men samtidigt så var jag tvungen
att göra vissa saker klara,
innan jag kunde åka hem och lägga mej.

Jag såg suddigt, var darrig
och så detta illamående!

Jag hann kräkas ett par gånger,
innan jag kunde tacka för mej och köra hem,
strax efter 12.30-tiden.

När jag kom hem så blev det soffan.
Först laddade jag CD-spelaren med
lite irländsk musik.
O hade bränt två skivor till mej
som jag fick på dansen i söndags.
Jättesnällt!
Jag älskar irländsk musik.

Hittade lagom hög volym
och kröp ner i soffan
och slocknade efter en stund.

Vaknade till och försökte få i mej lite mat.
Det gick "så där".

Sen blev det mer sova.
Vilket slöseri med tid!
Men, men, kroppen skriker efter det
så det är bara till att ge vika.

Ett par timmar på kvällen,
innan jag gick och la mej för natten,
lyckades jag hålla mej uppe.

Och vad intressant det är,
att höra folks reaktioner på hur man mår.

Jag själv, och faktiskt de allra flesta med mej,
är inne på samma linje.

Att det är viktigt
att försöka fylla upp med trevligheter,
när man har det så här körigt.

Att bara jobba och åka hem och vila,
det piggar inte upp.
Därav anledningen
till att jag pressar in dansen
och en och annan aktivitet med vännerna,
aktiviteter som inte är så många för tillfället,
fast jag är så trött.
Jag piggnar ju till den stunden
det trevliga varar.
Och så blir det ett välbehövligt avbrott
i den annars så tråkiga
"jobba - sova" -tillvaron.

Men där är någon enstaka
som har fällt kommentaren att
det är självförvållat att jag är trött!

Att jag borde hålla mej hemma och vila,
istället för att åka ut på grejor, när jag är så trött.

J A G förstår inte det resonemanget.
Hur tråkigt hade det inte blivit då?
Man behöver något som bryter det enformiga
och tråkiga.

Men, man ser på saker och ting
med olika ögon.

Det viktigast är ju ändå att J A G
mår bra av det.

Det är ett lyft i min vardag
att få göra något mer än bara jobba och sova.
Men jag måste erkänna,

att jag längtar efter "normala" förhållanden igen.
"Normala" arbetstider med "normal" belastning,
så man orkar ta tag i umgänge
och sig själv fullt ut igen.

Jag saknar mer umgänge med nära och kära,
att gå på bio,
att gå ut och äta och andra nöjen,
träffas hemma hos varandra,
att vistas timmar ute i naturen,
gärna med kameran,
cykelturer,
ja, allt det jag inte har fått vara med om nu
på några månader.

För att inte tala om att åka in till stan
och gå och titta i affärer.
Sätta sig på ett caffé
och lyxa till det med en bakelse
och titta på folk som går förbi.

Det finns mycket att längta efter
nu när tiden och orken saknas.

Sen har jag ju en stor omställning som väntar.
Idag, den 24:e, är det exakt två månader sedan
jag skrev på kontraktet på lägenheten,
men mäklaren har fortfarande inte
fått besked från säljarna,
om när de flyttar.
De har tydligen inte hittat
något nytt boende än till den gamle mannen,
som bor där nu.

Det enda jag vet med säkerhet är
att SENAST den 30 september
har jag flyttat härifrån.

Nu har jag maximalt fem månader på mej,
att njuta av allt det jag har utanför fönsterna.

Sen har jag ingen utsikt.
Ingen natur att vila ögonen på.
Inget rogivande "hav"
att varva ner till.
Inga soluppgångar,
inga solnedgångar.

I och för sig är det inte fel att lämna detta,
det finns minnen som sitter "i väggarna"
och som man blir påmind om hela tiden,
när man går här.

Så på så vis ska det bli skönt,
att få "börja om " på riktigt.
Ett helt nytt boende.
En riktig nystart.
M I T T nya liv.

Oh, vad jag längtar tills jag har "landat".
Kanske dröjer det så lång tid,
så resten av detta året går åt till det.
Men då får det göra det.

Om jag flyttar här ifrån till den 1 oktober
så är det faktiskt bara tre månader
kvar på detta året.
Och det går säkert åt
innan jag har fått allt på plats.

121 kvm ska ner på 66 kvm
så där är en hel del att ta tag i.
Och sådant tar tid.

Men det blir säkert bra
och det känns skönt att veta,
att det trots allt finns inom räckhåll nu.

Inte min dröm.

Men

Min Nystart.

Nu ska jag försöka få i mej lite frukost
och hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå bra.

Kroppen måste komma i balans,
så att man kan gå vidare efter det här avbrottet.

Nästa vecka är en stor vecka på jobb,
så jag skulle behöva börja med förberedelserna
redan i morgon.

Så jag hoppas och önskar,
att jag ska kunna ta mej till jobb imorgon.

Kan nu bara magen komma i balans igen,
så är det ett kliv i rätt riktning.

Uppmärksamhet

Min stackars lille kise!
Känner sej väl bortglömd.

Han pockar på uppmärksamhet precis hela tiden.
När jag väl kommer hem,
så är han kloss intill mej hela tiden.
Han släpper mej inte ur sikte.

Sätter jag mej ner,
så är han där direkt och ska ligga i knäet.

Ligger jag och vilar,
vilket jag gör för det mesta nu för tiden,
ja, då är han där och ska ligga kloss intill,
eller helst ovanpå magen.

När jag har legat - i hans tycke -
för länge,
då börjar terrorn.

Jag ska i alla fall akta mej
för att införskaffa ett basebollträ!!
D E T verkar ju livsfarligt :-)

Följande lilla filmsnutt
är en perfekt kopia av hans beteende.
Om man tar bort
den våldsamma avslutningen.

Pianisten

Glad som jag är för djur
och vad de kan hitta på,
gjorde att en inspelning jag fick från A per mail,
bara måste visas här!

Oh, vad jag skulle vilja veta
vad som snurrade runt
i den här lille kisens hjärna,
när detta spelades in!

En lugn och fin melodi i alla fall :-)

Lite av varje

Igår, lördag,
var jag på jobb 07.15 och hade rätt bra flyt,
så jag fick gjort det absolut nödvändigaste,
så jag slapp köra dit idag, söndag.
Härligt!

Var hemma ca 14.30
och åt något snabbt, för jag var rätt hungrig.
Sen la jag mej på soffan och somnade.
Vaknade 16.15 och fick bytt om
och så körde jag till mamma,
som hade bjudit in till middag,
men jag kunde ju inte stanna,
för "gänget" skulle på irländsk afton.
Men jag skulle få med mej mat hem,
så söndagens middag är räddad :-)

Syrran och hennes sambo
och tre av deras fyra ungdomar kom
och det var jättekul att träffa dem igen.
Känns som om det var jättelänge sen!

Både syrran och hennes tös Anna
hade köpt sig vars en ny kamera.
Syrran hade köpt en med en fantastisk zoom
och Anna hade införskaffat sig
en Nikon D 40.

Själv har jag fått för mig,
att jag skulle vilja ha en Nikon D 80.
Jag får se när jag får tid och ork
att gå på kamerajakt.

Lånade bådas kameror och testade.
Det är ju en helt ny värld som öppnar sig
med en "riktig" kamera.
Men då skulle man lärt sig ordentligt.

Frågade i alla fall Anna om hon,
sen när jag har köpt en kamera,
skulle vilja hänga med ut någon dag
och fotografera allt möjligt,
för hon är duktig på det
och hennes gamla moster
behöver lite undervisning.
Och det sa hon att hon ville.

Efter en timme hos mamma & co
så körde jag till Blå Båten,
där jag träffade de andra.

Där åt vi landgångar och de drack vin,
medan jag som körde drack mitt vatten.

Sen blev det kaffe och kaka
(även där var jag en outsider,
jag dricker inte kaffe)
och vi och hela båten
klappade i takt och sjöng med
i alla låtar vi kunde.

Vilken kanonstämning!

Det var två olika band
som framförde
hur många irländska låtar som helst,
och inte förrän ca 23.15 var det slut
och det var dags att bege sig av hemåt.

B och I cyklade
och jag körde hem B och sen G
och sen var det ljuvligt att komma hem
och lägga sig. Då hade klockan hunnit bli tolv.

Vaknade i morse
totalt mörbultad i hela kroppen
och så fruktansvärt trött,
så det kommer att bli vila och sova under dagen.

Är så glad över att jag slapp köra till jobb idag.
Det blir stressigt värre imorgon istället,
men det tar jag då.
Måste ha lite andrum innan jag rasar ihop.
Kroppen skickar
sina varningssignaler hela tiden,
om att det är dags att bromsa,
så jag måste försöka
att stoppa upp emellanåt,
innan det går för långt.

Börjar känna mej lite piggare nu,
när jag har varit uppe några timmar.

Spelar "Sha la la" med Venga Boys
om och om igen.
O överraskade mej med att ha bränt den till mej,
fick den på dansen i söndags.
Jättesnällt.

Den är verkligen en vitamininjektion.
Glad och pigg och medryckande.
Tyvärr kommer jag bara ihåg
några steg på dansen vi dansade till låten,
men det gör inget.
Har inte tid att dansa ändå.

Får spara mej till i eftermiddag och kväll.
Då blir det tre timmar,
så jag ska väl känna mej nöjd sen.

Känner mej även lite stolt.
Jag skulle bränna skivan till A,
tänkte ge henne den idag på dansen.
Och dröm om min förvåning när jag lyckades!
Har inte en aning om hur jag gjorde,
men det lyckades.
Premiär!

Nu ska jag äta frukost
innan jag börjar ta tag i plikterna,
som pockar på uppmärksamhet här hemma.
Och det är M Å N G A!

Får verkligen göra en prioritering,
för jag kommer bara
att hinna skrapa lite på ytan.
Om några timmar
kommer kroppen att skrika efter mer vila
och då tänker jag lyda,
så där försvinner lite tid.

Sen måste jag iväg senast 15.30
och är inte hemma förrän ca 19.45
så det blir inte så många timmar kvar.

Men jag tänker inte ge upp dansen.
Det får räcka att jag inte har varit där
en enda tisdag på hela terminen.
Söndagarna och torsdagarna ger jag inte upp.

Ha en trevlig söndag!

Jag ville ...

Jag - en hissreparatörs fasa.

Nu börjar tanten bli farlig för sin omgivning.

När jag kom hem, nästan 20.30,
efter att ha jobbat till kl 19.00,
kört in om och handlat,
varit inne på företaget och hämtat
papper och fakturor, tankat bilen
och kom in i trappan här hemma och såg lappen
på knappen till hissen,
så for adrenalinet iväg!

Nääääääää!
Detta får inte vara sant!
Det är tredje dagen som hissen ar avstängd
p g a reparation!
Detta är ju inte klokt!

Där stod jag fullastad
och fullkomligt färdig
och kände hur jag började koka.

Jag larmade till hissknappen under lappen
och dröm om min förvåning när lampan tändes
och det började låta innanför hissdörren.

Det var några dagar sen det hände sist.

Jag stod kvar och väntade
och till slut kom hissen ner
och dörrarna öppnades.
Inne i hissen stod en reparatör
med sin väska och alla verktyg.
Han tittade förvånat upp och sa nåt om att
hissen var avstängd.

"Fortfarande avstängd?" kontrade jag.
"Är du medveten om att det är T R E D J E
dagen som hissen inte fungerar?

Ja, jo, det var han. Men han gjorde
vad han kunde och hoppades bli klar ikväll.
Men tills dess var hissen avstängd.

"Ah, nä!", sa jag.
"Den fungerade ju alldeles nyss
och glöm att jag då ska G Å
sju våningar upp med allt detta.
Jag är helt färdig och klockan är mycket
så det kommer inte ens på fråga att jag
ska GÅ upp. Glöm det!"

Han stelnade till där han stod,
tittade på mej några sekunder
och sa sedan hastigt:

"Ett ögonblick, jag ska bara
samla ihop verktygen så du kan komma in
så kan vi se om hissen kan ta oss upp till
våning sju."

In kom jag och upp åkte vi
och när jag gick ur hissen
så vände jag mej med världens leende
och sa:

"Tack så jättemycket! Nu slapp du vara med
om en kollaps. Jag önskar dej en trevlig helg!"

Han önskade mej det samma, S A han,
men vad han tänkte, det bryr jag mej inte om :-)

G Å sju våningar upp - idag I G E N - i detta
tillståndet - totalt färdig alltså -
det hade ingen fått mej till!

Egentligen är jag så sugen på en promenad
och frisk luft,
men jag orkar inte gå sju våningar upp sen.

Istället tror jag att jag går och lägger mej.
Kommer att slockna inom 5 min efter att jag
har lagt huvudet på kudden.

Det var den fredagkvällen!

Men jag behöver vilan.
Ska ju jobba imorgon igen
och imorgon kväll ska "gänget" på en
irländsk afton.

Jag älskar irländsk musik,
så det ser jag verkligen fram emot!

Tyvärr så sa jag i ett svagt ögonblick
i lördags, när vi var på den italienska festen,
att jag kunde baka nån kaka och ta med
till kaffet.

Jag var väldigt trött i lördags
och nu är det ännu värre,
så någon hemmabakad kaka lär det inte bli.
Får väl handla något
på väg hem från jobb imorgon.
Det är "picknic", så man tar själv med
mat och dryck.
Himla trevligt, faktiskt.

Nöden har ingen lag.
Har inte någon aning om hur länge
jag jobbar heller,
så jag får nog ställa mej in på att "fuska"
och köpa något.
I matväg lutar det annars åt landgångar.
Det var evigheter sen jag åt det,
så det ska faktiskt bli gott.

Men nu kallar sängen på tanten,
som nära nog
slog ner en hissreparatör ikväll :-)

En tråkig dag

Det var en tråkig dag på jobbet idag.

En dags vila efter allt man har utsatt sej för,
är bara lite skrap på ytan. Jag skulle behövt minst
en vecka för att hinna ikapp mej själv.

De första timmarna gick väl an, men sen kände jag
hur tungt allting blev igen. Det är till och med jobbigt
att gå.

Och inte blir det roligare när jag vet att min kollega
slutar om tre månader. Han har sagt upp sig.

Och det gjorde han rätt i. Det är inget liv att jobba
sju dagar i veckan och 15 timmar om dagen. Han är
ju bara anställd, han äger inte stället. Jag är glad för
hans och hans familjs skull att han har tagit det här

steget. Det är inget liv att ha det så.
Men det känns fruktansvärt jobbigt när jag tänker
på det.

Vår VD var på jobb idag och fortsatte sina samtal.
Det som skulle gjorts i september, sen oktober,
sen november och sen i januari och nu har han
börjat prata med "oss" en och en. Jag har sagt
ifrån att jag har inte tid att offra 1,5 timmar nu
när det är säsong, så han sa att vi kunde ta det
senare.

Men han satt i fikarummet på förmiddagen och
fällde några kommentarer om något jag sa om
arbetssituationen, som fick mej till att ramla av
stolen nästan. Man tror inte sina öron! Jag kan
bara säga: Var så god och lös det, ni som inte
har någon aning om någonting! Jag tänker inte
gå på knä längre! Alla dessa veckor man har offrat
sitt eget privatliv på för att lösa situationen på
jobb, som man har blivit inkastad i, och så ska man
få höra sådana kommentarer. Av någon som inte
har någon aning!

Fy för!

Direkt efter jobb körde jag till dansen och det var
en befrielse. Bara musik och steg att fokusera på
och dröm om min förvåning när jag upptäckte att
jag faktiskt kan de tre senaste danserna på
fortsättningskursen! Tyckte de gick lätt att lära
och njuter som bara den av speciellt "Amame".
Underbar musik! Ljuvlig!

Men nu är det fredag imorgon och jag vet att min
arbetsvecka tyvärr inte slutar där :-( Jag måste
göra något åt det. Så här kan jag inte ha det vecka
efter vecka, månad efter månad. Och beklagar man
sej så får man höra: "Nu är det så här det är. Det är
bara till att gilla läget eller hoppa av!"

Eller vad var det för kloka ord VD:n hasplade ur sig
bl a? Jo, han tyckte att det var bra att att min kollega
hade sagt upp sig, för han tyckte inte han var rätt
person på den platsen ... och de ska nu efter min
kollegas uppsägning gå igenom hur arbetsfördelningen
är upplagd och se om rätt personer är på rätt platser .....

Undrar när den chocken ska lägga sig??

Har man åsikter och beklagar sig, då är man inte på
rätt plats. Men dom sparkar ingen, situationen blir
ohållbar och ohanterbar så folk orkar inte vara kvar.

Och jag kan inte glädja mej över att en ledig helg
står för dörren ...

De två krukorna

De Två Krukorna

En äldre kinesisk kvinna hade två stora krukor,
som hon hämtade vatten i varje dag.
Krukorna hängde på var sin sida av en stång,
som hon bar över axlarna, bakom nacken.

En av krukorna hade en spricka, medan den andra
krukan var perfekt och alltid levererade en full
portion vatten.

Efter en lång tur från bäcken till huset, var den
läckande krukan bara halvfull och den stackars
läckande krukan skämdes över sin prestation och
var olycklig över att den bara kunde göra hälften
av vad den var gjord för att göra.

Naturligtvis var den perfekta krukan stolt över
sitt resultat.

En dag stod den läckande krukan inte ut med den
bitterhet den kände, över att inte vara perfekt och
talade med den gamla kvinnan när de kom fram
till bäcken.

"Jag skäms över mej själv för att sprickan på
sidan gör att vattnet läcker ut hela vägen tillbaka
till ditt hus, så jag bara är halvfull när du är
framme", sa den.

Den gamla kvinnan log och sa: "Har du inte lagt
märke till en sak på vägen jag går varje dag? På
hemvägen, på din sida av stången, så växer de
vackraste blommor man kan se, medan det på andra
sidan av vägen är tomt.

Och det beror på att jag har vetat om att din spricka
gör att det läcker ut vatten hela tiden, så jag har
planterat frön på din sida av vägen och varje dag när
vi går tillbaka, så har du vattnat dem.

Det har gjort att jag alltid har kunnat plocka med
mej vackra blommor att njuta av och smycka mitt
hus med.

Om du inte hade varit precis som du är, så hade
dessa blommor inte funnits och jag hade inte kunnat
njuta av dem i mitt hus."

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Alla har vi våra egna sprickor.

Men det viktigaste är,

att vi inte glömmer,

att njuta av blommorna längs vägen!

Dagen gryr

Vaknar till och öppnar ögonen försiktigt.
Vänder blicken mot fönstret
och förstår att det håller på att ljusna.

En ny dag gryr.

Går upp och ställer mej vid fönstret och tittar ut.

Morgonrodnaden börjar färga himlen
och just nu ser det ut att kunna bli en fin dag.

Känner mej helt mörbultad i hela kroppen.
Går ut i köket och dricker lite.
När jag går förbi spegeln
på väg tillbaka till sovrummet,
kastar jag en blick i den.

Ingen vacker syn.

Jag ser verkligen ut som jag känner mej.
Det hade blivit första pris
om det hade varit en Halloweentävling!

Stora svarta påsar under ögonen
och totalt mörbultad i hela kroppen.

Jag går tillbaka in i sovrummet
och kryper ner under täcket.

Det är min
Time Out-dag
som ska ägnas åt återhämtning.

Time out!

Nu har det hänt som inte fick hända!

Kroppen har sagt ifrån med besked
och det, i kombination med
kommentarer från andra,
fick mej att ställa mej på bromsen idag.

Egentligen var det min arbetskollega,
som fick mej till att tänka på det,
på allvar igår.

Jag misstänker,
att han har märkt hur jag har börjat må,
han har det själv ännu tuffare
i den sitsen han sitter i,
så i det fallet har vi båda erfarenhet av stress.

Både igår morse och i morse,
var det samma start på dagen.

Klockan ringde och efter att ha
stängt av den
och till slut satt mej upp i sängen,
så gungade hela rummet
och det susade för fullt i öronen.
Och vad illamåeende jag var!

La mej igen en stund
innan jag gjorde ett nytt försök
och lyckades ta mej ur sängen.

På väg till jobb
sätter den inre karusellen igång igen,
dvs det känns som om allt inne i kroppen
åker runt hur som helst.
Hjärtklappningen är otrolig
och jag känner mej så uppstressad,
så det går inte att beskriva.

Men, jag tar mej fram, trots alla obehagskänslor.

Igår, framåt eftermiddagen, nämner jag
för två av mina arbetskolleger,
att jag är så fruktansvärt trött.

Då säger den ene,
han jag hjälper med att fixa fram alla listor till,
att jag kan väl ta ledigt på onsdag.

Jag kontrar med att det beror ju på
hur långt jag har kommit.
Vi är ju mitt i högsäsongen.
Och egentligen hade jag planerat in
att börja förbereda nästa veckas leveranser då ...
Det gäller att ta tillvara på alla minuter,
så man inte behöver sitta över så länge
på kvällarna.

Men när jag hade kommit till jobb i morse
och kämpade mej igenom timmarna,
så började jag titta längre "fram".

Har jag lite flyt idag,
så skulle jag kunna få fram allt som behövs
till resten av veckan
och förbereda för produktionen,
så de har alla underlag de behöver,
när det har blivit eftermiddag.

Det innebär att jag kanske skulle kunna
åka hem vid 14.30-tiden.

Kanske.

Efter en hel del klydd och mycket röra,
så blev jag så pass klar,
så jag kom iväg klockan 15.15.
Då var jag så slut och trött,
att jag knappt orkade gå.

Innan jag fattade mitt beslut
om att åka hem och vila,
så var det en arbetskamrat,
som sa till mej:

"Vad blek du är!
Mår du inte bra?"

Då stannade jag upp och kände plötsligt
hur dåligt jag mådde
och hur fruktansvärt trött jag var
och det blev mitt svar på frågan jag hade fått.

I det ögonblicket bestämde jag mej för att
jag verkligen skulle åka hem och vila,
så fort jag fick möjlighet.
Och att jag skulle stanna hemma imorgon.

Igår var det en annan arbetskamrat
som sa att jag måste ha gått ner i vikt.
Och det har jag i och för sig,
men bara 4 kilo,
såg jag på vågen,
när jag kom hem och vägde mej.
Och ändå äter jag som en häst.
Är konstant hungrig nu för tiden.

Men det är stressen.

Har ju varit med om det förr.

Hade ett samtal med en annan arbetskamrat
på förmiddagen idag, om det här

att min kollega hade föreslagit,
att jag skulle vara hemma på onsdagen
och att jag hade fattat beslutet
att det skulle bli så,
men att det kändes så menigslöst att var "ledig",
när jag vet, att det kommer att vara en dag,
då jag bara kommer att sova i princip.

Det är så mycket annat som jag borde
och vill göra på en "ledig" dag.

Men jag fick till svar att jag borde tänka på det,
som jag är i mest behov av nu.
Och som är viktigast.
Och det är min hälsa.
Och det borde vara
att passa på att vila och sova.
Har det andra väntat tills nu,
så kan det vänta lite till.
Passar jag inte på att samla lite krafter nu
när jag har tillfälle,
så orkar jag inget alls.

Och det är ju faktiskt sant.
Där fick jag ge mej.

I söndags på dansen var där ett par stycken
som undrade hur jag orkade hålla på,
så som jag gör med jobbandet.

Jag var på jobb innan 08.00 i söndags
och kom hem 15.20, bytte om
och tog det jag behöver ha med till dansen
och kom till dansen 16.10.

När jag har kommit innanför dörrarna
och är på väg ner för trapporna,
så hör jag musiken som är igång
(det börjar kl. 16.00).

Ju fler trappsteg jag tar mej ner för,
desto mer av stressen rinner av mej.

När jag har hängt av mej, anmält mej,
tagit mej in i lokalen, som var full av
dansande medlemmar, ställt min väska
och tar upp vattenflaskan och ställer på kanten
och spanar efter en lucka jag kan ställa mej i,
ser gluggen T pekar på i ledet framför honom
och slinker in där,
så känner jag efter ett varv på denna enkla dans,
att stressen är långt borta
och musiken och stegen fyller hela mej.

Rena rama medicinen!

Senare på kvällen var det en annan danskompis
som frågade mej,
om jag inte hade gått ner lite i vikt.

Väldigt vad folk är observanta :-)

Åter andra har sagt till mej om och om igen,
att jag ska vara försiktig
och vara rädd om mej och ta hand om mej.

Och igår, när jag stannade till hos mamma
på väg hem vid 19.45-tiden,
så sa hon till mej att jag såg helt färdig ut.
Och precis så kände jag mej.

Var på jobb vid 06-tiden
och slutade 19.20
och hade verkligen ingen ork att stanna till
och handla på väg hem,
så mamma hade bestämt
att hon skulle handla till mej,
så skulle jag ringa när jag körde från jobb,
så skulle hon komma ner på gatan
så jag fick min shoppingkasse.

Vad jättesnällt av henne!

Så det har varit väldigt mycket påtryckningar
från olika håll,
om att jag borde vara försiktig
och vara rädd om min hälsa,
som har fått mej till att stanna upp och lyssna.

Jag vill inte hamna i den sitsen igen,
att jag blir sjuk på grund av stress.

När jag kom hem idag
så gick jag direkt och la mej på soffan
ute på den inglasade balkongen.
Slocknade till min lille kises spinnande,
han var så klart snabb med att parkera sig
på min mage :-)

Sov gott i en timme
och när jag vaknade så låg han i stolen bredvid.

Gick in och drack lite och kollade igenom posten
och kände efter 30 minuter
hur ögonlocken var påväg att dala igen
och gick tillbaka och kröp ner i soffan
och slocknade.

Vaknade efter 1,5 timmar
och bestämde mej för att kolla igenom mailen,
har varit mycket slarvig med det
ett bra tag nu,
och nu sitter jag här.

Men alldeles strax ska jag gå och lägga mej.

Ser verkligen fram emot det.

Är glad och stolt över mej själv,
att jag till slut har lyssnat och tagit åt mej
av folks oro över min hälsa
och att jag har lyssnat på kroppens
varningssignaler
och bestämt mej för en dags

Time Out!

Tack alla för er omtanke om min hälsa
och för att ni har peppat mej
under denna hektiska period,
som tyvärr inte är slut än.

När man går i sånt här hela tiden,
så är det inte så lätt att se på det "utifrån".

Jag är väl lite trög
- och envis -
det "ska" gå,

men när den ena efter den andra

kommenterar det dom "ser",
så måste till och med jag till slut reagera
och stanna upp och verkligen känna efter
och då inser jag hur rätt alla har.

Nu ser jag fram emot en natts sömn,
förhoppningsvis god sådan,
och för första gången efter
- 23 dagar i sträck -
är det ingen väckarklocka
som ska väcka mej
tidigt på morgonen!

Bara den vetskapen får pulsen att går ner!

Att ha någon att luta sig mot

Den sötaste cowboysaren jag någonsin sett!

Den här lille krabaten träffade jag
igår kväll på dansen i Svedala.
Är han inte för söt!?!?

Bilden är inte så bra,
tagen med mobilen.

Tack för hjälpen än en gång syrran!
Jag klarar inte av att få bilderna från mobilen
till min dator,
så hon är min "mellanhand".
Jag skickar dem till hennes mobil
och hon dem till min mail.
Smidigt!

Det var i alla fall jättetrevligt på dansen.
Men att tre timmar kan flyga förbi på det viset!

B ringde mej två timmar innan
och frågade om jag och L skulle dit.
Och det skulle vi
och med lite övertalning så gick hon med på att
hellre dansa än sitta hemma och grubbla.
Så hon dök också upp.
Det var mycket folk där
och vi dansade mycket.
Kul!

Och så är det så skönt att det inte blir så sent.
Det slutade strax efter kl. 22.00,
så jag var hemma lite efter 22.30.

Sen upp tidigt idag så jag var på jobb till 06.00
och hemma igen var jag 15.20.
Fick vilat en halvtimme
och sen in i duschen och tvättade håret
och leta upp kläder till kvällen.

Blev tillfrågad för ett tag sedan
om jag hade lust att följa med på en
italiensk fest
och det tackade jag ja till.

Men då hade jag ingen aning om att
jag skulle ha det så hektiskt omkring mej
på dagtid p g a jobbet.

Men två Alvedon håller huvudvärken i schack
och gäspningarna får jag försöka kväva,
när de börjar göra sig påminda,
det lyckade ju igår :-)

Nu väntar jag på min skjuts.
Vi ska träffa de andra där bussen hämtar upp oss
och tar oss till festlokalen utanför Malmö.

När det hela är slut,
så bussas vi tillbaka till stan igen.
Så liiiiiite vin ska jag smutta på.
Men bara liiiiiite,
så jag inte däckar.

Ska bli jättekul att träffa dem igen.
Har inte setts sen vi var på revyn,
med efterfesten hos några av de,
som var involverade
i revykvällens underhållning.

Fredagen den 13:e ... igen

Då var det fredagen den 13:e
för andra gången i år!

Det har redan gått en hel månad
sen det var såååååå nära
att jag tog mitt pick och pack på jobb
och tackade för mej.

Och idag gick luften ur mej totalt.

Jag funderade på att köra in om ICA MAXI
och höra om de behöver en kassörska
eller någon som packar upp varor
ja, jag hade till och med kunnat
skura deras golv med en tandborste!!!

Och det har inget med datumet att göra.

Jag har ju inget liv!
Inget privatliv förrutom timmarna på dansen!

Jag vill ha tillbaka mitt liv!

De få stunderna jag är hemma
så sover jag bara.

Är helt slut.

Lägger jag mej vid 22.00
så kan jag vakna mellan 01.00 och 02.00
och vara pigg som en lärka
och känna att det är dags att gå upp.

Efter tre till fyra timmars sömn!

Jag, menar, hur normalt är det?

Sen när klockan ringer 04.30 - 05.00,
beroende på vilken veckodag det är,
så är man så slut,
så man vet inte vilket ben man ska flytta först
när man går.
Tack och lov behöver jag inte bry mej om kroppen,
den följer automatiskt med.

När jag står i hallen och tar på mej ytterkläderna
på morgonen,
så riktigt susar det i öronen
och gäspningarna är så stora ,
så man hade kunnat trycka in en familjepizza
i gapet ... ok, om man viker den ...
... några gånger i alla fall ...

(hur stor är en sådan där pizza egentligen?)

Mat ja.

Minns mina härliga frukostar
innan säsongen började.
Yoghurt, musli (hmmm, hur får man dit
prickarna över u:et?)
mackor och tidningen.
Vilken härlig start på dagen!

Och nu?

Trycker i mej en halv bulle
samtidigt som jag plockar fram mat
till lunchen på jobb och klär mej.

Jag vet, det är vansinne!

Men ju fortare jag kommer till jobb,
desto fortare kan jag ta itu med allt.

Och sen är jag inte hungrig heller,
för den delen.
Härom morgonen
fick jag ta med mej frukosten till jobb,
klarade inte av att äta.
Var så illamående.

Utan överdrift så kan jag säga att
min vandring just nu är
brant nedför
på en smal stig
som är full med småsten som rullar
varje gång jag sätter ner fötterna,
så det är så gott som omöjligt
att hålla balansen
och ännu mindre möjligt att få fotfäste.

Och efter en hel del strul och klydd
och alla dessa "kom ihåg-lappar"
som regnar över mej,
så blev droppen
när jag fick filerna från Holland
med alla korrekta siffror
först 15.41.

Siffror jag behöver för att kunna göra
korrekta transportbokningar,
siffror jag behöver
så att vi får ut rätt info på packsedlar
och till min kollega,
så han kan planera för packningen.

Speditörerna har satt sin deadline till kl. 14.00
och ringer och jagar mej
och idag fick jag improvisera
så att de hade något att gå efter.

Sen har jag en härlig helg till framför mej.

Gissa var jag ska vara lördag och söndag?

Såg mina timmar från förra veckan.

Normalt jobbar jag 32 timmar i veckan,
när det inte är säsong.
Förra veckan kom jag upp i 62 timmar och 4 minuter!

Det är härligt!

Trettio timmar av mitt privatliv,
MITT
privatliv,
som jag har förlorat.
Tid som aldrig kommer igen.

Jag är så uppspeedad hela tiden.
Det går i ett.
Hinner inte ta reda på en grej
förrän telefonen ringer igen
och nästa kund har frågor.

Börjar hata den där telefonsignalen.

Undrar om det finns ringsignaler
som låter som fågelkvitter?

Nu ska jag byta om.
L övertalade mej
att komma till dansen i Svedala ikväll.
Så det ska jag faktiskt.

Har för övrigt aldrig varit där,
så det ska bli kul att se.
En hel del av folket från den klubben
brukar komma till oss,
så man känner igen många
och har pratat med några stycken.

Nu ska jag koppla bort "dårhuset", jobbet,
några timmar
och det ska bli sååååå skönt.

Sen blir det direkt hem och i säng.

Ljuset återvänder!

Oh, vad mysigt det var imorse,
när jag gick ner till bilen.

Klockan var bara 06.20,
men det var så gott som ljust!

Härligt!

Så fort jag kom ut från porten,
så hörde jag en koltrast på håll,
som satt och sjöng.

När jag hade gått en liten bit,
så att jag närmade mej gången,
som leder till parkeringsplatserna,
så dök det snurrade Turning Torso upp
i synfältet framför mej.

Om det blåser ute från Öresund mot land,
så kan man höra vågorna.
Men så var inte fallet i morse.

Istället var det ett annat välbekant ljud
som fångade min uppmärksamhet.

Vid "kanalen" en bit bort till höger
flög några måsar över vattnet och skrek.

Oh, vad jag kommer att sakna allt detta
när jag har flyttat!

Vattnet, måsarna, utsikten,
alla soluppgångar och solnedgångar,
bron vid alla tänkbara tider på dygnet,
glödande av soluppgången
eller belyst av
alla lamporna på kvällar och nätter.

All aktivitet ute på vattnet.
Tysklandsfärjorna, segelbåtar,
motorbåtar med vattenskidåkare efter sig,
små jollar, svanarna som brukar simma
längs stenarna,
alla som promenerar, rastar hundar, joggar,
har picknick på sommarhalvåret.

Att från första parkett kunna se
ett oväder närma sig, dimma välla in.
Se vågornas spel,
som små krusningar
eller stora brusande som slår mot land.

Solens lek på vattenytan
eller månens glittrande sken
som en gata över vattnet.

Jag har verkligen ingen anledning
till att ge mej ut,
allt detta har jag framför ögonen,
dygnet runt, sju dagar i veckan.

Så det är väldigt lätt att det blir,
som det har varit de snart två åren,
som jag har bott här.

Att jag stannar hemma helt enkelt.
Känner inte något behov av att ta mej ut.
Är vädret fint kan jag sitta på
utebalkongen och njuta av allt detta
och är det sämre väder,
så har jag den inglasade balkongen bredvid.

Men det har inte stört mej att jag har blivit
en sådan "hemmasittare".
Varför egentligen slösa en massa tid
på att förflytta sig till platser,
för att få se och uppleva allt detta,
när man har det utanför fönsterna?

Men denna lyxtillvaro är över om ett halvår.

Så jag kommer att suga ut mesta möjliga
av allt detta och verkligen ta tillvara
på varje timme, minut och sekund
jag har kvar här i mitt drömboende.
För "snart" är det ett minne blott.

Det kommer att gräva
ett stort hål i hjärtat på mej.
Saknaden kommer att vara enorm.
Det är som balsam för själen
att bara stå eller sitta
och titta och titta.

Undrar om man någon gång
hade kunnat se sig mätt?
Det är ju skiftningar hela tiden.

Den frågan lär jag inte få svar på,
så istället för att undra,
så ska jag verkligen njuta allt jag kan
medan nedräkningen är igång.

Känner mej så sorgsen bara,
vid tanken på att ännu en dröm gick i kras.

Jag fick skrapat lite på ytan på något
jag har drömt om
och fick i alla fall upplevt det ett kort ögonblick
i mitt liv.

Ytterligare ett minne att lägga till samlingen
och plocka fram sen,
när det inte gör så ont.

Jag har i alla fall fått uppleva och vara i
yterligare en dröm
ett litet tag,
så jag fick chansen,
att smaka på den goda karamellen,
så jag behöver aldrig mer undra,
hur det hade varit om ...

Nu kommer jag istället att sakna det enormt ...

Vilket är bäst?
Att inte veta och gå och undra och fantisera
eller ha fått uppleva ett litet tag
och sedan sakna?

Vilken utsikt!

Något som också är som balsam
för en stressad själ,
är att komma hem i kvällningen,
titta ut
och mötas av en sådan här syn.

Det här hade jag förmånen
att få uppleva när jag kom hem ikväll.

Det slår undan benen på mej totalt!

Det är så vackert, så vackert, så vackert
så det gör ont i mej.

Vid sådana här ögonblick
önskade jag,
att jag kunde stoppa tiden ett tag,
så att jag kunde stå och njuta länge,
av det jag har mitt framför ögonen!

Det är så fantastiskt vackert!

Jag känner hur det bubblar till i mitt inre
när jag står, gapandes, och tittar och tittar.

Sen får jag gåshud.

Det finns inte ord att beskriva en sådan här syn
och inga bilder i världen
kan återge det ögat ser.

Men det är rätt nära.

Och vad svårt det är att hålla tårarna tillbaka!

Amame

Med rätt sorts musik kan man verkligen varva ner.


Fast det spritter lite i bena
när jag ser tjejerna dansa :-)


Jag måste helt enkelt lära mej den till 100 %!

Den nya fortsättningsdansen

"AMAME".

http://www.youtube.com/watch?v=NaSr0a-HHyc&feature=related

Underbar musik!

Vilken start på veckan och lite annat

I dag var det som om själve f-n
var på besök på jobb.

OCH DET ÄR BARA MÅNDAG!!

Anlände 05.50 till jobb
och det var fullt ös direkt.

Vid 10.30-tiden sa jag till min kollega A
att nu tar jag 10 min och isolerar mej
från telefonen.
Måste varva ner lite.

Så jag tog min macka,
(äter som en häst hela tiden,
är alltid vrålhungrig när jag är stressad)

och gick över till andra lunchrummet,
där det inte finns några telefoner
i närheten.

Och det var ljuvligt.

Det var bara suset i öronen jag hörde,
väldigt irriterande för övrigt,
och när jag blundade hade jag
nästan känslan av att åka karusell.

Läskigt!

Sen brakade det loss ordentligt!
Ja, inte med mej, men med våra "hjälpmedel".

Vid 11.30-tiden hände det som inte får hända:

Skrivaren/kopieringsmaskinen
la av!

Ett papper hade fastnat längst ner
och vi kom inte åt.

Jag ringde servicen
och fick en sur en på tråden.
Jag sa att vi var helt strandade
och att det var akut
men fick tillbaka ett surt:

"Jag kan inte trolla.
Jag kan bara skriva in att det är brådskande.
Troligtvis hinner ingen ut till er idag
utan det blir först i morgon."

Jag kunde riktigt känna hur all min ork
rann genom hela kroppen
och ut genom fötterna.

Detta får inte vara sant!

Men visst tusan var det sant!

Vi har en annan skrivare/kopieringsmaskin
på ett annat kontor,
en gammal jättelångsam en,
men dock bättre än ingen,
så där fick jag parkera mej resten av dagen.

Med hjälp av mail från min dator
till datorn på det andra kontoret,
så lyckades jag komma åt en del
av det jag skulle jobba med.

Och stressen satte igång
sin karusell invärtes.
Hur skulle jag kunna få ihop det,
som måste vara klart tills imorgon
inom rimlig tid?

Men vad var där att göra?
Det var bara
till att finna sig i situationen.

Och jag hann,
även om det var omständigt
och tog en himla massa tid,
med det allra mesta,
innan ögonen började dala på mej.

Lite över 18.00 gav jag upp.
Tröttheten slog ner i mej som en bomb.
Hade jag lagt huvudet på skrivbordet,
så hade jag somnat på studs!

Och drömt en massa härliga drömmar.
Jisses, vad man kan röra ihop det
när man är så slutkörd :-)

Nåja, nu är jag hemma
och ska bara äta nån macka
och gå igenom mina mail lite snabbt.
Har inte hunnit med det ordentligt på ett tag.

Och sen blir det faktiskt sängen.

Skulle kunna gå in och lägga mej direkt,
fullt påklädd.

Det är samma visa varje kväll.

Jag börjar frysa vid 19 - 19.30-tiden,
som om kroppen signalerar
att den nu går in i viloläge
och riktigt hemsk är det att krypa ner i sängen.
DÅÅÅÅÅ fryser jag!

Men fönstret öppnar jag ändå.
Sover alltid med öppet fönster,
året runt.

Får jag inte sova i frisk luft
så vaknar jag så tung i huvudet.

På vinterhalvåret har jag både tjockt täcke
och ovanpå det överkastet,
så det är bara kinder och näsa som blir kalla.

Men det allra bästa är värmedynan!

Den älskar jag!

Fick den i "överraskningsjulklapp"
för två jular sedan.
En present som bokstavligt talat värmer :-)

Hade lånat en när jag hade ont i ryggen
och det kändes bra,
så när jag lämnade tillbaka den,
så tackade jag för lånet
och sa att en sådan måste jag köpa.

Men julen kom
och inte hade jag fått tummarna loss
till att fixa en.

Men på julaftonen fick jag ett paket
(ett väldigt originellt sätt
att överlämna ett paket på,
men det är en annan historia)
och i paketet låg den här värmedynan.

Och den har jag använt flitigt
under vinterhalvåret.

Lägger den under svanken
så den når upp på ryggen
och det går jättesnabbt att den blir varm.

Sen det bästa med den är
att där är en timer.
Tror jag ställde in den på 45 min
så det är ingen risk att jag
har den på hela natten.

Men jag somnar alltid ifrån den,
så det hade egentligen räckt med 10 min.

Men den är guld värd när jag är så frusen.

Helgen som bara passerade ...

Jaha, då var det söndagkväll
och timmarna jag har varit hemma

den här helgen är lätträknade.

Tror det blev ca 1,5 timmar igår
och två timmar idag,
mitt på dagen.

Suck!

Var på jobb 07.40 i morse
och var hemma igen 13.30.
Var ju tvungen att käka middag
innan dansen bl a.

Körde till dansen 15.30

och efter dansen direkt till jobb igen
och fortsatte 1,5 timmar,
så jag var inte hemma förrän 21.40.

Och imorgon måste jag vara på jobb 06.00 ...

En sak är säker,
det här kommer inte att hålla
så himla länge till.

Börjar få en del "besvär" som jag känner igen.
Varningssignaler.
Och då är det hög tid att lägga i backen.
Förstår bara inte hur det ska gå till.

Jobbet måste göras
och om inte jag gör det - vem ska då göra det??

Timmarna på dansen var så läkande
för mitt stressade inre.

Det är underbart med musik och dans.

Den nya dansen på fortsättningskursen
var hur mysig som!
Lite rörig, men till slut så satt den.

Man blev peppad hela tiden
av de som stod runt om.
När jag kom av mej hörde jag:

"Kom igen nu D, in igen."

Så det var bara till att snabbt som ögat
hitta ett parti man kände igen
och hoppa in i dansen igen.

Och när jag inte fick riktigt rätt på snurrarna,
så var det en av dem
som pekade ut hållen till mej.

Och som hölt koll på mina fötter
när vi skulle göra en "full turn"
och mina fötter slutade korsade
istället för bredvid varandra.

Vi har bara snurrat 3/4-dels varv
med den tekniken innan
och nu skulle det vara ett helt varv.

Han visade mej att jag skulle sätta
det benet jag korsar,
lite längre bak
och vrida kroppen lite innan.

Gissa om jag blev glad när det lyckades??

Dom är så jättesnälla och hjälpsamma
allihopa. Himla kul.
Och roligt har vi.
Det är mycket skratt.

Musiken till den nya dansen är bara så underbar.
Lite åt det latinamerikanska hållet.
Supermysig.

Nu måste man bara försöka
bli mer "mjuk" i sina rörelser,
så det ser lika "svepande" ut
som när de som kan den, dansar den!

Man är stel som en pinne.
All fokusen går åt
till att få rätt på stegen
i takt till musiken.

Men det kommer väl.
Kanske.

Sen avslutade vi med
"Sha-la-la"-dansen,
extradansen som vi lärde oss igår.
Jättekul.
Den måste vi komma ihåg.
Också en härlig låt till den dansen.

Musik som gör en riktigt glad.

En dag kvar på helgen

Då var det redan lördag kväll
och en dag kvar på den här helgen.

Men jag har hunnit med mycket redan :-)

I går, fredag, kom jag hem tio i fem.
Vid fem ringde B och sa:
"Panik! Har du en stor gryta?"

Jag kollade i skåpet och sa
att jag hade en femliters.
B undrade om jag kunde ta med den,
för han hade bara 3 liters
och den var för liten.

Ca 17.45 - 15 minuter försenad,
klev jag in hos B med gryta
och annat som jag skulle fixa
till middagen vi skulle bjuda E och P på.

Vi hade ju äntligen fått till det
och skulle slå våra (o)kloka
matlagningshuvuden ihop.

Sagt och gjort.

Jag satte igång med potatisskalning
och B hade redan skurit ner alla grönsakerna
och skulle fixa till fisken mm mm.

E och P kom som avtalat kl 19.00
och det var jättekul att träffas igen.
Det är ända sen slutet av december.

Tala om att tiden springer iväg!

Det blev mycket att prata igenom
och mat fick vi i oss.

Först blev det
små crepes med olika fyllning och lite sallad.

Sedan blev det en fiskgryta med grönsaker
och till det pressad potatis.

Det hela avslutades med
vaniljglass och fruktspett
toppat med hyvlad choklad.

Vi kände oss mycket nöjda
och kommer helt klart att göra om detta.

E och P, som är jätteduktiga
på matlagning,
överlevde vår premiär,
så vi fick "blodad tand".

När det efter att ha suttit och pratats ett tag
konstaterades att jag såg helt färdig ut,
dvs jag såg tydligen ut som jag kände mej,
så bestämde vi oss
för att skjuta på vår "utekväll".

Och det blev jag sååååå glad över!
Jag var så trött så jag nästan såg dubbelt.
Och suddigt.

Så jag var en riktig trafikfara
när jag körde hem.
Tur det var lite bilar ute.

Kom hem så jag låg i min säng
ganska så exakt kl. 01.00
och det var en ljuuuuuuvlig känsla
att få sluta ögonen
och känna sömnen ta över.

När jag vaknade i morse
blev det en snabbfrukost
och så iväg till jobb.

Var där ca 08.15
och fick jobbat undan en hel del
men det fattas massor,
så jag måste jobba imorgon också :-(.

Kom hem 15.10 från jobb idag och fick 1,5 timmar
innan jag skulle köra igen.

A skulle bjuda mej på middag kl. 17.00.
Sådan lyx!

Vilken fin lägenhet hon har!
Och vilken stor inglasad balkong!
Jättefint.

Och jättegod mat bjöd hon på!
Någon kyckling i apelsinsås,
ska tigga receptet :-)

Sen satt vi och snackade
tills det var dags att bege sig till dansen.

Det var årsmöte kl. 16
och från 18.30 - 21.00
skulle det vara fridans.

Så vi anlände ca 18.45
och fick dansat av oss.
Två nya danser lärde vi oss också.

Instruktören J drog upp mej på golvet,
när jag stod bredvid och tittade på en dans
och till slut fick jag rätt på stegen :-)

Men den som fortfarande sitter i huvudet
är "Sha-la-la".

Jättekul dans!

Innan vi gick, så fick vi bestämt med M,
att hon åker med A och mej till Tågarp
den 4 april på ett evenemang där.
O frågade om det fanns mer plats i bilen
och vi sa att vi var tre så en till fick plats.
Han undrade om han kunde åka med,
och det var ju klart att han fick.

Mitt baksäte tar bara två personer,
så vi kan vara max 4 i min bil,
så nu blev jag "full".

Det evenemanget ser jag fram emot.
Ska bli trevligt!

Men först är det jobb, jobb, jobb ...

Ska dit imorgon så fort jag vaknar,
för jag måste vara hemma till 13.30.

Sen är det till dansen,
som jag kör till 15.30,
som gäller.

Det går verkligen i ett!

Hur trött man än är,
så är det ett himla lyft att träffa vänner
och att gå på dansen.

Rena medicinen i min tillvaro för tillfället.

En lång dag

Idag har det verkligen varit en lång dag.

Jobbade hela dagen + en timme övertid
innan jag bröt upp
för att köra till dansen.
En och en halv timme med annat
att tänka på är rena rama medicinen.

Jag körde från jobb 17.00
för att hinna i tid till 17.30,
då dansen börjar.

Kul att träffa alla igen.
B sa:
"Du är med på YouTube när ni dansar
This Is The Life".
Hon kunde själv inte stanna den kvällen
de spelade in det.

Men det skulle dröja några timmar
tills jag kom hem och kunde titta på det.

Jag fick nämligen köra tillbaka till jobb
efter dansen och fortsätta
lite till,
så det blev ingen fridans för min del.
Jag har ingen möjlighet att jobba över imorgon
utan måste gå kl. 16.00.

Klockan 19.20 var jag tillbaka på jobb igen
och fortsatte.
Klockan 20.50 orkade jag inte längre,
då ramlade ögonen igen av trötthet,
så jag gav upp och körde hem.
Körde in om och hämtade företagets post
innan jag kom hem.

Hemma 21.30
och skulle kunnat gå och lägga mej direkt,
men nyfikenheten tog över,
så jag startade datorn.

Dels var där en länk från klubbens hemsida,
men jag kunde hitta klippet direkt på YouTube.
Jag sökte på Countrobic club
och fick upp ett klipp där.
Dansen heter "This Is The Life"
och den som har gjort koreografin heter
Ulla Engström.
Vår ordförande i klubbens styrelse.

Kul att se klubblokalen
och en del av dansarna på film.
Och vad glad jag är att jag bytte bort
min plats i första raden!

Nu blir det hopp i säng.
Det blir en ännu längre dag imorgon.
Är överens med några vänner om att vi bara
MÅSTE träffas nu! Har inte setts sen i december!

Alternativet var i slutet av april,
när säsongen på jobb är över,
men vi tyckte alla att det var för länge att vänta.
Då är det lika bra att slå till nu,
innan jag blir ännu tröttare.
Så är tyvärr fallet
efter hand som veckorna går.
Har ju varit med några år nu.

Så vi bestämde imorgon, fredag.
Ska bli riktigt kul att ses igen.

Men det blir stressigt.
Hemma vid 16.30,
duscha och byta om och iväg.
Ska vara där ca 17.30.

Först ska vi käka middag
och efteråt blir det en runda på vårt "stamställe"
några timmar.
Få se hur länge jag orkar.

Trots att jag är så trött,
så ser jag verkligen fram emot fredagkvällen!
Med folk och liv och rörelse och musik
runt omkring,
så har man kanske ingen chans att "dega ihop".

Jag tänkte t o m köra en alkoholfri kväll,
så jag tar bilen, så jag kommer hem snabbt sen.
Måste jobba på lördag :-(

Ingen bra kombination för min del
med trötthet och alkohol.

Så det blir inget vin till maten för min del.
Och inga drinkar sen heller.
Men eftersom jag brukar köra,
så är jag "van" vid det.

Jag har lika trevligt ändå.

Men nu måste jag hoppa isäng
så jag får vilat lite.

Natti när det blir dags.

Längtan

"Nu kom den där känslan över honom igen.
Den där känslan av längtan. Längtan efter att ha
någon vid sin sida. Någon att dela sitt liv med.
Någon som vill dela sitt liv med honom.

Som han längtar efter detta. Han har många tankar
och funderingar på hur det skulle vara att ha någon
vid sin sida. Varje dag. Alltid.

Att slippa gå och lägga sig ensam. Att slippa
vakna upp till en ny dag ensam. Att slippa äta
frukost ensam, de få gångerna han äter hemma.
Han brukar äta på jobbet. Att slippa att alltid vara
ensam hemma. Förutom när vännerna hälsar på.

Fast han har sina vänner att umgås med, så
känner han sig ändå så ensam emellanåt.
Han har inga syskon och föräldrarna bor i en annan
stad, flera timmars bilfärd bort, så han har bara
sina vänner.

Och dom träffas. Men han är den ende som inte
har en partner. Han tycker alltid det är kul att
träffa dem, men när han sen är på väg hemåt, eller
om de har hälsat på honom och sedan tackar för sig
och ger sig av hemåt, så känner han hur ensam han
egentligen är.

Han har inte varit ensam i hela sitt liv. En handfull
förhållanden har han varit med om, men inga har
varat så särskilt länge. Det har helt enkelt bara
runnit ut i sanden. Vännerna kan inte förstå det.
Han som är så go och snäll och har ett jättestort
hjärta, varför kan inte han träffa någon som det
bara känns så "rätt" med? Någon han kan ha vid
sin sida för resten av livet. Förmodligen har han
inte träffat "den rätta" än, resonerar dom.

Riktigt förälskad har han bara varit någon enstaka
gång. När det sedan har tagit slut, så har han blivit
så knäckt. Så han vill inte utsätta sig för det igen.
Kanske det är en av anledningarna till att han inte
"hittar" någon? Av rädsla för hur dåligt han mår om
det tar slut. Det blir en ond cirkel av det.

Fast "hittar" någon gör han. Men han behåller
det för sig själv. Och längtar och hoppas. Allra
längst där inne så finns det ett hopp om att kanske ...

Som nu sen ett år tillbaka, t ex.

Han ser henne i princip varje dag. Ibland flera
gånger om dagen och ibland får han bara en liten
skymt av henne. Men även om det bara är en liten
skymt han får, så gör det honom så glad invärtes.
Det riktigt bubblar i honom och det kan lysa upp
hela hans dag.

Han är förälskad. På avstånd. Han vet inget om
henne, mer än att han tycker att hon är det
vackraste som finns.

Ibland står hon och pratar med någon och på
avstånd ser han att hon ler och ibland kan han
höra hennes skratt. Är han tillräckligt nära så kan
han se hur hennes ögon glittrar.

Som han har drömt om att hennes leende och
glittrande ögon ska riktas mot honom. Att det är
han som får henne till att le. Att det är han som
får hennes ögon att glittra.

Någon gång har han varit så nära, så hade han
sträckt ut sin arm, så hade han kunnat röra vid
henne. De gångerna det har inträffat, så har han
nästan haft svårt för att andas. Att få vara så
nära och inte betyda något för henne. Det gör
så ont.

Någon enstaka gång har de mötts i en korridor.
Då har hon som hastigast tittat rakt på honom
och nickat med ett litet leende på läpparna. Vid
de tillfällena har han känt det som om hjärtat har
slagit en volt i bröstet på honom.

Han tycker om att studera henne. Han har noga
koll på hennes sätt att gå. Om hon är jäktad och
går med snabba steg eller om hennes gång är mer
långsam. Då brukar hon se lite bekymrad eller
fundersam ut.

Han har ungefär koll på hennes tider. Vet ungefär
när hon kommer på morgonen och ungefär när hon
åker hem. Han vet på ett ungefär när hon brukar gå
och äta i personalrestaurangen. Han har koll på när
hon går sin postvagnsrunda. In och ut ur alla
rummen, korridor efter korridor.

Han tycker om att studera henne på håll. Hon är
inte medveten om att han finns till. Att han
iakttar henne.

Och så drömmer han och längtar. Längtar efter
henne. Eller efter någon. Det bara råkar bli hon
som är föremålet för hans drömmar. Just nu.

För något år sedan var det en annan han drömde
om. Men hon slutade på företaget och ersattes av
den här tjejen, som han lade märke till direkt och
från den dagen har han inte släppt tanken på henne.

Det är något visst med henne. Han kan inte ta på
vad det är hos henne som han är så fascinerad av.
Det är hela hon på något vis. Hela hennes
uppenbarelse.

Och han drömmer och längtar.

Längtar efter att ha någon vid sin sida."

Jag hade inte passat som politiker :-)

Nu har jag det svart på vitt:

Min intelligens är över normal :-)

Fick ett intelligenstest på mailen av en kompis,
som jag blev så frestad att göra.
Jag måste få veta.
Emellanåt undrar jag nämligen,
hur det egentligen står till i hjärnkontoret.
Hur jag kan vara så dum
och utsätta mej för detta vansinniga på jobbet?
Finns det verkligen inget annat man kan göra?

Men att leta jobb nu är ingen hit,

så det är bara till att knipa ihop
och vara glad över att man har ett jobb.

Testet jag gjorde bestod av 11 frågor.

Till saken hör förresten,
att jag pratade med mamma i telefon,
samtidigt som jag svarade på frågorna ...

Efteråt kom jag på,
att jag kunde läst upp frågorna för henne
och låtit henne också svara.
Men det är alltid lättare att själv läsa frågorna.

Nåja, när jag var klar med mina svar
så fick jag följande utlåtande:

"Intelligenstest, bättre än ett IQ-test.

Du hade 9 rätt av 11 möjliga.

Det är bra svarat, över normal intelligens.

Du har orsak att vara nöjd. Få klarar detta bättre.
Du är reflekterande, grundlig
och tänker noga igenom saker innan du gör något.

Svenska politiker som har gjort liknande tester
får vanligtvis sämre resultat."

Nu vet jag varför jag har det jobbet jag har:
Jag hade tydligen inte passat som politiker :-),
alltså har jag hamnat rätt.

Med vetskapen,
om varför jag passar för det jobbet jag har,
kommer jag nu att sova utomordentligt gott i natt.
Kanske till och med
med ett leende på läpparna :-)

Och nu kallar sängen redan
på den här utslitna tanten.

Natti när det blir dags!

Helt slut en måndagkväll!

Helt slut redan ... och det är bara måndag ...

Var på jobb ca 06.10 och sen gick det i ett.
Full rulle!
Inte förrän 14.45 fick jag tillfälle att sätta mej ner
och äta något.
Då var det lunch som stod på programmet.
Bättre sent än aldrig.

Frukost hemma ca 05.30
och nästa måltid kl. 14.45,
- nja, kanske inte att rekommendera.
Jag hade i och för sig inte tid att känna efter
om jag var hungrig,
men det smakade himla bra när jag väl

började äta.

Körde från jobb ca 18.50.
Kände att jag inte orkade mer.
Hela kroppen skriker efter vila
- i horisontalt läge.

Och mina stackars fötter.
Har nog avverkat
ett halvt maratonlopp idag.

Dags för vila nu,
så man inte slänger ut väckarklockan
genom fönstret,
när den ringer imorgon bitti ca 04.30.

Helgen är över

Då var den här helgen slut.
Det gick undan.

Och som vanligt var det trevligt på dansen.
Alltid lika kul att träffa alla.

Men det var segt.
Jag var så trött, så trött.
Det kändes att jag hade varit uppe sen 05.00.

Den första kursen (1,5 timmar) gick ok.
Men en bit in i den andra,
så blev jag riktigt knockad av trötthet.
Benen ville inte åt det hållet jag ville.

Mot slutet blev det lite manfall på första raden
och instruktören J försökte locka fram folk
från raderna bakom.

Rätt vad det var sa hon:

"D, du kan väl komma fram och ställa dej?"

Ja, vad gör man?

Som man blir "tillsagd" så klart.
Muttrande orden:
"Varför ska JAG gå längst fram?"

så gjorde jag precis det,
gick från rad fem där jag stod
bland dem i "vårt gäng",
fram till rad ett.

Jag gillar inte att stå där framme.
Man liksom känner allas blickar i ryggen
och så är det så starkt ljus över scenen
där instruktören står.

Vi dansade en dans
och när vi hölt på med den andra,
så kommer den andre instruktören fram
och sätter sig på scenkanten,
med en videokamera i handen!

Då började den här ana ugglor i mossen.
Så när dansen var slut
och innan nästa hann börja,
så var här en som var snabb tillbaka
till rad fem, där jag hade stått.

Men det hände inget.
Inte förrän de sista 1,5 timmarna var slut.

Då sa J, att de hade tänkt lägga ut
en snutt på dansen,
som vår ordförande har gjort koreografin till,

på YouTube.
Så de ville gärna att många hjälpte till
att fylla dansgolvet.

Det var tomt på folk och A sa till mej:
"Ska vi inte ställa upp
och hjälpa dem med det?"
"OK", sa jag, så vi gick i sakta mak fram
och ställde oss i rad två.

Då sa J att vi kunde väl ställa oss längst fram.
Så pekade hon på mej igen och sa:
"D, du kan väl ställa dej där?"
Jag tittade på A och gick fram,
och när J frågade A
om inte hon också kunde gå fram,
så skakade A på huvudet.

Jag vände mej om
för att se vem som stod i raden bakom
och fick en idé.

Jag gick bak till B och sa:
"Kan inte vi byta plats så det finns en karl
också i första raden?"
Och lycklig blev jag när det var OK för honom.

Så jag hamnade i andra raden istället,
kändes MYCKET bättre.

Men när musiken började spela
och vi började med de första stegen i dansen,
så kände jag igen hur trött jag var.
Fruktansvärt trött.

Benen var sega och jag orkade knappt röra mej.
Emellanåt sjöng jag med i några ord i låten
men jag var helt slut.

När B slutade filma och de tackade för hjälpen,
råkade jag kasta en blick i spegeln.

Hu jeda mej!
Vilken syn!

Jag såg precis lika trött ut som jag kände mej!
Till och med håret "hängde"!

Men det är klart,
efter tre timmars dans kan man inte vara pigg.
Speciellt inte om man har varit uppe sen 05.00
och haft det rejält stressigt.

Så det ska bli intressant
att få se den där lilla filmsnutten.
Ser man ut och rör sig som man kände sig,
helt färdig,
om man nu syns,
ja, då är det svårt att prata FÖR dansen.
Att det piggar upp
och man känner sig kanonbra efteråt.

Egentligen skulle de filmat
innan vi hann bli trötta.

Nu ska jag faktiskt ta och hoppa i säng.
Tänkte försöka vara på jobb vid 06-tiden imorgon,
för att hinna med så mycket som möjligt
på förmiddagen.

Tisdagen är en maffig dag
och det kommer att ta tid att förbereda den.

Sju veckor kvar på säsongen .....

Natti när det blir dags!

Rivstart!

Tala om att rivstarta en dag!

Klockan ringde 05.00
och jag kan väl säga som så,
att det osade hett i sovrummet,
när jag skulle asa mej ur sängen.

Det var många svordomar som kom ur min mun.

Inte för att det ändrar situationen,
men det lättade lite.

Klockan 05.30 satt jag i bilen på väg till jobb.

Såg en och annan fotgängare
som hade problem med balansen.
På väg hem från en festlördag,
kan jag tänka mej :-)

När jag kom ut på motorvägen
som tar mej runt Malmö
till andra sidan av stan,
där min arbetsplats ligger,
så hörde jag en underbar låt på radion.

Låten heter

"Hjärtat vet mer än vi"

och den framförs av
Patrik Isaksson och Helen Sjöholm.

Tyckte den var så mysig.

Så fort jag har tid,
ska jag ut på nätet och leta efter den.
Både låten och texten.

Men nu är det lite körigt.

Var på jobb strax före 06.00
och där gick det undan,
för jag hade ju en tvättid att passa.

Min arbetskollega,
som hölt på att förbereda sin bit,
och jag,
var rörande överens om att
så som vi har det på jobb,
det är inte riktigt klokt.

Måtte vi hålla oss upprätta säsongen ut.

Efter två intensiva timmar på jobb,
då jag fick fram allt produktionen behöver
för att kunna utföra sitt jobb idag,
så stressade jag vidare hemåt.
Körde in om företaget för att hämta
det jag behöver,
så jag kan avsluta den här veckan
och sen fort som bara den
upp och hämta tvätten
och ner till tvättstugan
och fick igång de två första maskinerna.

Tala om att starta dagen i 190!!!

När de två första maskinerna är klara,
så ska jag hänga upp tvätten
och ladda två nya maskiner
och sen blir det frukost!
Känner nu att jag är hungrig.
Men det är ju inte så konstigt
med den rivstarten på den här dagen.

Pust, pust, pust.

Har för mej att det någon stans står skrivet
att söndagen är en vilodag .....

Det borde vara straffbart att tvingas bryta mot det :-)