tisdag, mars 17, 2009

Time out!




Nu har det hänt som inte fick hända!

Kroppen har sagt ifrån med besked
och det, i kombination med
kommentarer från andra,
fick mej att ställa mej på bromsen idag.

Egentligen var det min arbetskollega,
som fick mej till att tänka på det,
på allvar igår.

Jag misstänker,
att han har märkt hur jag har börjat må,
han har det själv ännu tuffare
i den sitsen han sitter i,
så i det fallet har vi båda erfarenhet av stress.

Både igår morse och i morse,
var det samma start på dagen.

Klockan ringde och efter att ha
stängt av den
och till slut satt mej upp i sängen,
så gungade hela rummet
och det susade för fullt i öronen.
Och vad illamåeende jag var!

La mej igen en stund
innan jag gjorde ett nytt försök
och lyckades ta mej ur sängen.

På väg till jobb
sätter den inre karusellen igång igen,
dvs det känns som om allt inne i kroppen
åker runt hur som helst.
Hjärtklappningen är otrolig
och jag känner mej så uppstressad,
så det går inte att beskriva.

Men, jag tar mej fram, trots alla obehagskänslor.

Igår, framåt eftermiddagen, nämner jag
för två av mina arbetskolleger,
att jag är så fruktansvärt trött.

Då säger den ene,
han jag hjälper med att fixa fram alla listor till,
att jag kan väl ta ledigt på onsdag.

Jag kontrar med att det beror ju på
hur långt jag har kommit.
Vi är ju mitt i högsäsongen.
Och egentligen hade jag planerat in
att börja förbereda nästa veckas leveranser då ...
Det gäller att ta tillvara på alla minuter,
så man inte behöver sitta över så länge
på kvällarna.

Men när jag hade kommit till jobb i morse
och kämpade mej igenom timmarna,
så började jag titta längre "fram".

Har jag lite flyt idag,
så skulle jag kunna få fram allt som behövs
till resten av veckan
och förbereda för produktionen,
så de har alla underlag de behöver,
när det har blivit eftermiddag.

Det innebär att jag kanske skulle kunna
åka hem vid 14.30-tiden.

Kanske.

Efter en hel del klydd och mycket röra,
så blev jag så pass klar,
så jag kom iväg klockan 15.15.
Då var jag så slut och trött,
att jag knappt orkade gå.

Innan jag fattade mitt beslut
om att åka hem och vila,
så var det en arbetskamrat,
som sa till mej:

"Vad blek du är!
Mår du inte bra?"

Då stannade jag upp och kände plötsligt
hur dåligt jag mådde
och hur fruktansvärt trött jag var
och det blev mitt svar på frågan jag hade fått.

I det ögonblicket bestämde jag mej för att
jag verkligen skulle åka hem och vila,
så fort jag fick möjlighet.
Och att jag skulle stanna hemma imorgon.

Igår var det en annan arbetskamrat
som sa att jag måste ha gått ner i vikt.
Och det har jag i och för sig,
men bara 4 kilo,
såg jag på vågen,
när jag kom hem och vägde mej.
Och ändå äter jag som en häst.
Är konstant hungrig nu för tiden.

Men det är stressen.

Har ju varit med om det förr.

Hade ett samtal med en annan arbetskamrat
på förmiddagen idag, om det här
att min kollega hade föreslagit,
att jag skulle vara hemma på onsdagen
och att jag hade fattat beslutet
att det skulle bli så,
men att det kändes så menigslöst att var "ledig",
när jag vet, att det kommer att vara en dag,
då jag bara kommer att sova i princip.

Det är så mycket annat som jag borde
och vill göra på en "ledig" dag.

Men jag fick till svar att jag borde tänka på det,
som jag är i mest behov av nu.
Och som är viktigast.
Och det är min hälsa.
Och det borde vara
att passa på att vila och sova.
Har det andra väntat tills nu,
så kan det vänta lite till.
Passar jag inte på att samla lite krafter nu
när jag har tillfälle,
så orkar jag inget alls.

Och det är ju faktiskt sant.
Där fick jag ge mej.

I söndags på dansen var där ett par stycken
som undrade hur jag orkade hålla på,
så som jag gör med jobbandet.

Jag var på jobb innan 08.00 i söndags
och kom hem 15.20, bytte om
och tog det jag behöver ha med till dansen
och kom till dansen 16.10.

När jag har kommit innanför dörrarna
och är på väg ner för trapporna,
så hör jag musiken som är igång
(det börjar kl. 16.00).

Ju fler trappsteg jag tar mej ner för,
desto mer av stressen rinner av mej.

När jag har hängt av mej, anmält mej,
tagit mej in i lokalen, som var full av
dansande medlemmar, ställt min väska
och tar upp vattenflaskan och ställer på kanten
och spanar efter en lucka jag kan ställa mej i,
ser gluggen T pekar på i ledet framför honom
och slinker in där,
så känner jag efter ett varv på denna enkla dans,
att stressen är långt borta
och musiken och stegen fyller hela mej.

Rena rama medicinen!

Senare på kvällen var det en annan danskompis
som frågade mej,
om jag inte hade gått ner lite i vikt.

Väldigt vad folk är observanta :-)

Åter andra har sagt till mej om och om igen,
att jag ska vara försiktig
och vara rädd om mej och ta hand om mej.

Och igår, när jag stannade till hos mamma
på väg hem vid 19.45-tiden,
så sa hon till mej att jag såg helt färdig ut.
Och precis så kände jag mej.

Var på jobb vid 06-tiden
och slutade 19.20
och hade verkligen ingen ork att stanna till
och handla på väg hem,
så mamma hade bestämt
att hon skulle handla till mej,
så skulle jag ringa när jag körde från jobb,
så skulle hon komma ner på gatan
så jag fick min shoppingkasse.

Vad jättesnällt av henne!

Så det har varit väldigt mycket påtryckningar
från olika håll,
om att jag borde vara försiktig
och vara rädd om min hälsa,
som har fått mej till att stanna upp och lyssna.

Jag vill inte hamna i den sitsen igen,
att jag blir sjuk på grund av stress.

När jag kom hem idag
så gick jag direkt och la mej på soffan
ute på den inglasade balkongen.
Slocknade till min lille kises spinnande,
han var så klart snabb med att parkera sig
på min mage :-)

Sov gott i en timme
och när jag vaknade så låg han i stolen bredvid.

Gick in och drack lite och kollade igenom posten
och kände efter 30 minuter
hur ögonlocken var påväg att dala igen
och gick tillbaka och kröp ner i soffan
och slocknade.

Vaknade efter 1,5 timmar
och bestämde mej för att kolla igenom mailen,
har varit mycket slarvig med det
ett bra tag nu,
och nu sitter jag här.

Men alldeles strax ska jag gå och lägga mej.

Ser verkligen fram emot det.

Är glad och stolt över mej själv,
att jag till slut har lyssnat och tagit åt mej
av folks oro
över min hälsa
och att jag har lyssnat på kroppens
varningssignaler
och bestämt mej för en dags

Time Out!

Tack alla för er omtanke om min hälsa
och för att ni har peppat mej
under denna hektiska period,
som tyvärr inte är slut än.

När man går i sånt här hela tiden,
så är det inte så lätt att se på det "utifrån".

Jag är väl lite trög
- och envis -
det "ska" gå,
men när den ena efter den andra
kommenterar det dom "ser",
så måste till och med jag till slut reagera
och stanna upp och verkligen känna efter
och då inser jag hur rätt alla har.

Nu ser jag fram emot en natts sömn,
förhoppningsvis god sådan,
och för första gången efter
- 23 dagar i sträck -
är det ingen väckarklocka
som ska väcka mej
tidigt på morgonen!

Bara den vetskapen får pulsen att går ner!




Inga kommentarer: