Bakslag!

Usch! Jag fick ett tråkigt telefonsamtal
sent i eftermiddags.

De ringde från djursjukhuset
för att meddela provsvaren.

Tyvärr visade det sig att det var cancer
dom hade hittat på min lille kise.
Och han behöver egentligen opereras direkt,
för att det inte ska sprida sig.
Men de vågar inte nu.
Dom är rädda att han inte ska klara narkosen,
för han är inte stark nog.

Jag ska in på tisdag morgon med honom,
för dom ska kolla värdena,
så att det är rätt dos på hans medicinering
mot sköldkörtelproblemet.
Då ska även vetrinären ta ställning till,
om han är stark nog för en operation
eller om de måste vänta ytterligare.
Men måste dom vänta, då är risken mycket stor,
att det kan sprida sig.

Hur är det man säger?
Det är som att välja mellan pest eller kolera ...

Jag tror jag blir tokig!

På tisdag morgon vet jag mer ...
tisdag morgon ... så avlägset det känns!
Så många dagar kvar!

Men samtidigt så är det dagar,
då han har chansen att bygga upp sig ytterligare,
min älskade lille kise.
Få mer ork och kraft.
Ork och kraft att klara av att bli nedsövd.
För själva operationen är tydligen inget svårt,
det är narkosen dom tror att han inte ska klara.

Mitt hjärta det blöder igen ...

Påsken är över

Då har det blivit dags att säga
tack och hej då till påsken för den här gången.

Vilken underbar långhelg det har varit!
För min del har det känts som en minisemester.
Fyra dagar som jag har sluppit köra iväg till jobb på!

Fyra dagar som jag har ägnat åt återhämtning.
Mycket frisk luft, promenader
och en tupplur då och då
varvat med andra aktiviteter.
Och så har jag tillbringat mycket tid
med min lille kise,
det är många timmar han har tillbringat i mitt knä,
de här dagarna!

Och så detta fantastiska väder!

Avslutade denna annandag påsk
med en härlig kvällspromenad här runt "ön".
Det är så underbart med
havet och solnedgången.

Oh, vad jag kommer att sakna
dessa kvällspromenader i den miljö,
som får mej till att må såååååå bra.

Jag ska föreviga så mycket jag kan med min kamera,
så att jag kan plocka fram lite bilder och titta på,
när det känns allt för jobbigt,
sen, när jag har flyttat här ifrån.

Misstänker att det, tyvärr, kommer att bli så.
Jag kommer att ha ett jättestort hål
av saknad inom mej
och det kommer att kännas jättetungt
när jag har lämnat detta boende.

Men jag kommer att ha många bilder
att kunna titta på.
Ska fundera ut något att hitta på
med mina favoritbilder,
så att jag kan ha dem framme på något vis.

Bilen och cykeln kommer att kunna hitta vägen
till stranden alldeles av sig själv sen.
Det tar för lång tid att gå,
så jag får använda mej av mina fortskaffningsmedel.

Lite omständigare kommer det att bli,
att få njuta av solnedgång och hav,
men det viktigaste är
att jag inte blir helt utan.
Soluppgångar kan jag räkna med
att få vara utan,
om jag inte vill ge mej ut
och leta upp någon plats,
där det är fri sikt.
Men det kommer inte att bli som här,
från sjunde våningen.

Men, den tiden, den sorgen.

Annandag påsk

Morgonstund har guld i mund ...

Startade denna dag
med en morgonpromenad på 11 000 steg
och lyckades fånga dessa två på bild,
där de ligger,
sida vid sida,
i morgonsolens dis.

Fler bilder från Bokskogsutflykten

Torups Slott

Lekstugan

Påskdags kväll

Oh, vilken underbar film!
Mycket skratt i åtminstone halva filmen
och sen är man glad,
om man har laddat med näsdukar .....

Vad mysigt att komma hem strax före kl 21.00
och inse att det är så passt ljust ute,
att jag fortfarande ser stenarna längs vattnet
och när jag tittar över sundet
mot Köpenhamn,
så ser jag ljusen börjar tändas där borta.

Mörkret lägger sig så sakteliga
och på den inglasade balkongen
är det en ljuvlig temperatur!

Satte igång radion
där det sänds ett program,
med underbar gammal musik.
Musik som hördes på radion när man växte upp.

Har precis bestämt mej för att göra något,
som jag aldrig har gjort förr.

Jag ska denna påskdags kväll
öppna en liten flaska, 37,5 cl, rött vin,
hälla upp ett glas åt mej,
tända upp lite värmeljus
på den inglasade balkongen,
sätta mej där och smutta på vinet,
slölyssna på radion
och njuta av utsikten
mot den upplysta Öresundsbron
och lamporna borta i Danmark,
som liksom blinkar åt mej,
varvat med tankar om det som varit
och vad som väntar
- det får bli min påskdags kväll.

Påskdagen

10 000 steg, flera timmar
och många bilder senare,
har jag nu kommit hem igen efter denna
påskdagsförmiddags promenad.

Hämtade mamma i morse
och körde åt andra hållet idag.

Parkerade bilen på Sibbarps-strandens parkering
och sen styrde vi kosan mot Öresundsbrons fäste
och njöt för fullt.

Vädret var helt fantastiskt
med solen som strålade från den blåa himlen
och jag fick många bilder med mej hem.

Våren har verkligen kommit!

Nu ska jag ner i källaren
och se om nycklarna
som jag "hittade" igår,
på en plats jag inte trodde att jag förvarade nycklar,
kanske är de saknade cykelnycklarna.

Då ska jag passa på att ta med cykeln upp
så att jag äntligen kan dekorera min cykelkorg,
med blommorna jag köpte förra året,
för det ändamålet.

Ikväll är det ett biobesök som står på programmet.
Det är en film som heter
"Marley och jag"
som vi är lite nyfikna på.
Verkade vara lite "smågullig",
det lilla man har sett på trailern.

Ha en fortsatt trevlig påskhelg!

Denna förb ..... cancer!

När mamma och jag var på väg tillbaka till bilen
efter vår promenad på ca 9 000 steg,
som gick bort om Västra Hamnen
och längs Ribersborgsstranden,
så fick jag ett tråkigt besked.

En bekant hade gått bort i morse, i cancer.

Denna förb ....... cancer!

Helt utan förvarning
hade hon vaknat en natt i september
med rejäla magsmärtor.
Åker in akut till sjukhuset,
där de konstaterar,
att hon hade fått cancer i bukspottskörteln.

Sen accelererade sjukdomen och spred sig till allt
det går att sprida sig till,
så hela hon var full av cancertumörer invärtes.

Och i morse tog hennes lidande slut.

Hon efterlämnar bl a
en sambo och hennes 12-årige son,
vars biologiska pappa gick bort i cancer
för 10 år sedan ...

Denna förb ...... cancer!

Ännu en solig dag

Påskafton 2009.

Ännu en dag som börjar med strålande solsken
från en blå himmel.
Det verkar blåsa lite grand.
Men det ska bli härligt,
med några timmars promenad längs stranden.

Måste ju tänka på mina steg :-)

I torsdags fick jag ihop 21 418 tack vare dansen
och igår blev det 15 345.

Det jag annars ser fram emot är kvällen.
Då blir det ett besök med kompisarna
på vårt stamställe,
som har öppnat en ny avdelning:
Schlagerbaren.

Har bara hört positivt om det,
så det ska bli kul att få uppleva själv.

Men det är många timmar dit
och mycket annat som ska hinnas och göras,
innan det är dags för kvällens nöje.

Påskafton

GLAD PÅSK!

Utflykt till Bokskogen

Vitsippor ute i backarna står ...

Mamma och jag har bestämt,
att vi ska ut varenda en av påskdagarna,
jag har ju mycket att ta igen.

Dagens utflykt gick till Bokskogen,
som jag inte har varit i på över ett år.

A och jag pratade på dansen i går,
om att mamma och jag skulle ut och gå
och då kom vi överens
om att hon skulle hänga med.
Det är inte lika lätt att ta sig runt utan bil.

Hon gillar också att gå i skogen,
så vi såg fram emot dagens lilla utflykt.

Strax före kl. 10.00 gick vi ur bilen på parkeringen
och sen hade vi en underbar promenad
på två timmar,
innan vi var tillbaka vid bilen igen.

Och då var parkeringsplatserna överfulla av bilar.

Så ljuvligt att gå backe upp och backe ner
och vara omringad av all denna natur.

Alla möjliga sorters fågelsång
hördes från träd och buskar
och även hackspett hörde vi.

Vädret var så ljuvligt,
med den blåa himlen och solen som strålade.

Och överallt alla dessa vitsippor som blommade.
Ett hav av vitsippor.

Nästa målsättning
är att komma till skogen
när bokarna börjar slå ut.

Det måste vara en speciell upplevelse
med all denna skira grönska.

Solen har strålat från en blå himmel precis hela dagen
och nu tänkte jag ta med mej kisen på en promenad.

Sen tänkte jag avsluta dagen,
som den började.

I sällskap av solen.

Solnedgången vill jag uppleva nere vid vattnet,
även om utiskten från fönsterna i lägenheten
är lika tjusig.

Soluppgång på långfredagsmorgonen

Vaknade tidigt
- kroppen bryr sig ju inte om vad det är för dag :-) -
och när jag såg,
att det fortfarande var mörkt
och att det var några timmar kvar,
till jag var tvungen att gå upp,
ja, då var det ljuvligt,
att kunna rulla över på andra sidan
och fortsätta att slumra.

Somna om ville jag inte,
för jag ville så gärna vaka in den nya dagen.

Soluppgångar och solnedgångar
kan vara så fantastiskt fina!

Och så är det inte så många månader till,
som jag har denna möjligheten.

Så småningom märkte jag,
att himlen började färgas av den uppgående solen,
så då parkerade jag mej framför sovrumsfönstret
- med kameran så klart -
och fick tagit en hel del bilder.

Soluppgång över Malmö

Vattnet låg alldeles stilla,
träden på andra sidan "kanalen"
speglade sig så fint i vattnet
och bakom det höga huset Kronprinsen
började man ana var solen skulle gå upp.

Oh, vad jag njöt av den här stunden!

Så otroligt vackert
och en underbar känsla,
att vara med när en ny dag gryr.

När solen hade kommit upp en liten bit,
så gjorde jag något jag i princip aldrig gör:
Jag kröp ner under täcket igen vid 06.45-tiden
och låg och slumrade en 45 minuter till,
innan det var dags att gå upp.

Idag stod en liten utflykt på programmet
och jag skulle ge mej av hemifrån vid 09.00-tiden,
så jag hade gott om tid.

Skärtorsdag

Inställd resa ...

Det blev ingen Blåkullatur.

Vet inte vad som hände.
Kan det bero på kakbaket
innan det var dags att ge sig av?

Det är kanske något fel på receptet?


PÅSK-FRUKTKAKA

1 dl socker
1 dl smör
4 ägg
2 dl torkad frukt
1 tsk salt
1 dl farinsocker
4 msk citronsaft
nötter
2 liter whisky


Ta fram en mellanstor skål.
Kolla whiskyn genom att smaka.
Häll whisky i ett decilitermått och drick.
Upprepa.

Sätt på elvispen.
Smaka återigen på whiskyn,
så att den fortfarande håller kvalitén.

Blanda 1 dl smör i en stor skål,
lägg till 1 msk socker och vispa.

Kolla om whiskyn fortfarande är god,
drick ännu en kopp.

Schtäng av elvischpen.
Knäck två nötter och schläng i schk ... ålen,
och blanda med den torkad fjukt ... ten.

Schätt på elvischpen igen...
Om den fjuktade torken fast ... nar i schkålen,
vrid loss den med en muvschkrejsel.

Schmaka sen om whischkyn forfarande e go ... d.

Schen schka du schila 2 dl schalt, eller nåt schånt.
De é inte schå noga.

Kolla whischkyn.

Schila schitronschaften,
lägg till en ma...sched... och ...
... schåcker, eller nåt ...

Schmörj ugnen.
Vrid kakformen 220 grader,
o glöm inte att schtänga av elvischpen.

Schläng ut schkålen genom fönschtret
o kolla schen whischkyn.

Äh, de här va omschtänd ... igt ...
jag ger uuuu ... pp ...
Vem schänner för å äta en fjuktkaka ...?

7 798 steg

Då fick jag tummarna loss till slut.
Jag har införskaffat mej en stegräknare.
På väg hem från jobb idag.

Huvudkontoret i Landskrona
har startat en stegräknartävling
och vem som i Landskrona,
hos oss i Malmö eller i Falkenberg,
vårt företag finns på dessa tre platser i Sverige,
kan vara med.

Den pågår under två månader nu denna omgången
med start förra veckan.
Sen är det dags till hösten igen, under två månader.

Jag fick i alla fall ställt in den och hängde den på mej.
Hade en del att fixa och dona
innan jag körde till dansen.
Första tisdagen den här terminen,
så det kändes lite konstigt.
Men jag märkte att jag hade saknat det.

När jag kom fram så tittade jag på räknaren.
Den visade 2 106 steg.

Kursen varade 1,5 timmar
och jag körde direkt hem efteråt.
Och nu, när jag alldeles strax ska gå och lägga mej
så visar den 7 798 steg.
Det innebär att jag bara på dansen
fick ihop ca 5 500 steg!

Så på torsdagar, då det först är
1,5 timmar kurs och sedan 2 timmar fridans,
bör jag få ihop åtminstone 11 000 steg
och på söndagarna,
när det är 2 kurser á 1,5 timmar
bör jag komma upp i 10 000 steg,
bara på dansen.
Sen går man ju lite under dagen också.

Förra veckan, som var den första,
så var det minsta antalet steg 35 000.
Någon i Landskrona hade mest med 106 000-något.
Tvåan var A på vårt jobb,
som jobbar i utlastningshallen,
med 105 000-något
och trean hade något på 96 000 steg ...

Jag har missat mina två värsta månader på jobb.
D Å avverkade jag mååååånga steg!
Men det har lugnat sig igen.

Det ska i alla fall bli intressant att se
vad jag får ihop den här veckan.
Jag har missat en och en halv dag
och så är det ingen dans på söndag,
men i gengäld så blir det lite promenader i helgen.

Imorgon, onsdag, är det dags att träffa
gänget från Helsingborg igen.
Ska bli kul att se vem som kommer till Malmö.
Har inte träffat dem sen i januari.

A körde till Helsingborg själv förra veckan
och träffade dem där.
Jag valde att vara hemma hos min kise,
som ju inte mådde så bra då.

Är C med imorgon,
så ska vi fortsätta prata
fotografering och kameror,
om jag har tur.
Det är inte bara jag som är jätteintresserad.
Det är himla kul att ha någon,
som delar ens intresse, att prata med.

Jag har i alla fall bestämt mej för
att jag ska uppfylla
min dröm.
Jag ska köpa mej den där kameran,
jag har önskat mej.

C har erbjudit sig att hjälpa mej
vid ett kameraköp
och även att ta med mej ut på "fotosafari"
och visa finesser och hur kameran fungerar.
Jättesnällt.

Så det ska bli spännande i morgon
och se om C är med och för det på tal.
Själv ligger jag nog lågt,
det är ju tre månader sen
jag träffade dem senast.

Sen har även syrrans tös
lovat att tillbringa lite tid med mej och min kamera,
jag drömmer om att köpa.
Hon är jätteduktig.

Så jag har ju en hel del hjälp
med att lära känna kameran,
när det är dags.

Längtar efter när jag har den tiden,
att kunna lägga ner, på ett av mina stora intressen.

Men nu kallar sängen.

Det blir en lång dag imorgon.

En underbar kvällspromenad

Vid sådana här tillfällen är jag så glad,
att jag finns till
och kan se och uppleva,
lite av allt det vackra
som finns runt om oss.

Tänk att en stilla kvällspromenad
här nere längs stenarna,
kan bli ett sådant fint minne!

Min lilla digitalkamera och jag
har varit med om många oförglömliga ögonblick,
men min längtan efter en mer "riktig" kamera
blir större och större.

Och den allra högsta önskan är,
att kunna lära sig alla finesser,
som finns på sådana kameror!

Energin återvänder

Oh, detta ljuvliga väder!

Så underbart med allt ljus och solen som flödar!
Som jag har längtat efter detta.
Kan nästan känna hur hela kroppen
liksom vaknar till liv.
Det spritter liksom till i en emellanåt.

Börjar känna att jag får lite energi.
Inte så våldsamt mycket vid varje "kick",
men dock, det märks.
Många bäckar små, som det heter.

När jag kom hem från jobb,
så lyxade jag till det
och skippade alla plikter som jag måste ta tag i
och tog mej en stund för mej själv,
på den inglasade balkongen.
Dvs jag sköt undan fönsterpartierna
så luft och fågelkvitter nådde in.
Sen satte jag mej i en stol,
lutade mej tillbaka ... och somnade så klart!

Så genomtrött som jag är,
så räcker det att jag lutar mej bakåt,
så somnar jag.
Det tar väl ett tag innan jag har hunnit ifatt.

"Experter" har ju uttalat sig om att

det tar dubbelt så lång tid att återhämta sig,
som det tar att "gå ner sig".
Då är jag ifatt mitt i sommaren då :-)

En halvtimme senare vaknade jag
och fick för mej att jag skulle locka ut
min lille kise på en promenad.

Sagt och gjort.
Vi kom ut och han gick en
- lite vinglig -
runda och kollade läget och verkade gilla det.
Det var ju ett tag sedan vi var ute nu.
Det gick faktiskt ganska så bra, får jag säga.

Väl uppe här igen så fick jag för mej att jag skulle
ta mej i kragen och vara lite flitig.
Men när jag nu tittar ut och ser det fantastiska vädret,
så ska jag faktiskt unna mej ännu mer lyx
och gå ner till stenarna vid vattnet
och njuta.
Nu kan jag inte låta bli längre,
som jag har saknat det.

Det är ljuvligt att promenera längs stenarna
som ligger längs vattnet,
när solen sakta dalar.
Vinden lägger sig alltid mot kvällningen
och det är riktigt mysigt,
att sätta sig på en sten och titta ut
över vattnet,
som blänker av solens strålar,
och bara njuta.

Mmmmmm, härligt!
Vilken balsam för en trött själ!

Fire on Ice - hu jeda mej!

Den var precis så rörig som jag mindes den.
Fick helt enkelt inte rätt på den.
Jisses.
Stod mitt i och hade problem att komma in i den,
när jag hade missat ett par steg.
Jag var i och för sig inte ensam om att ha problem,
men när man står där och försöker undvika
att kollidera med de runt om,
för att man inte får rätt på snurrarna,
då ser man inte att det är fler
som har samma problem.

Jag blev så less på mina "black-outer"
att jag, fegt, smög ur ledet,
när instruktören hade ryggen åt,
och ställde mej bakom en pelare
och tittade på de andra
och svor tyst inombords.

Men där stod jag inte så länge,
för rätt vad det är hör jag
instruktörens röst i högtalarna,
över musiken:
"Jag ser dej nog D! In i ledet igen!"
Varpå en hel del skrattar åt mitt tappra försök,
att göra mej osynlig bakom en pelare.

Så det var bara till att hoppa in i ledet igen,
bita ihop och försöka fokusera
på de partier i dansen som har fastnat
och försöka göra det bästa möjliga
åt de partier som jag inte får rätt på.
T ex att undvika att kollidera med de andra,
vilket i sin tur innebär,
att jag ska snurra - och åt rätt håll!

Jag sa till de andra,
att jag sätter dansen på torsdag,
då det är dags för andra utlärningstillfället.
Så nu får jag se till att göra det också :-)

Helt omöjligt tror jag inte att det är.
Men den är rörig - och svår.
Det sa till och med J - instruktören.

Efter dansen stod A, Y och jag
och pratade lite medan Y låste upp sin cykel.
T kom ut i sin "mundering",
han hade kört motorcykel
och vi stod och beundrade "vrålåket".
O , som har en Harley,
snackade lite motorcykel med T
och det blev dags för Y att cykla iväg
och A och jag och O hade följe till parkeringen.

Vi stod och pratade om naturen och fina platser
att åka till nu när allt börjar slå ut,
platser som både O och A kände till
och som jag aldrig hade hört talas om,
när T kom på sin motorcykel och stannade till.
Det gick inte att undgå att höra honom.
Vilket liv den för!

Men fräck är den.
Det hängde t om läderfransar från handtagen.
Tanten fick en åktur runt på parkeringen,
strålade säkert ifatt med solen,
om den hade varit framme,
och kom på att O för några månader sedan
hade lovat en åktur på sin Harley,
när det har blivit fint väder.
Och det kom han ihåg :-)

A skrattade åt mej
och de började snacka om att motorcykel,
det ska man åka i "glida-fram-fart".
Vissa kör ju som dårar, rent ut sagt.

Så det ser jag fram emot.
En "glida-fram-tur" på motorcykel
på backiga vägar med natur runt omkring.

Och dansen,
den sätter jag på torsdag, den sätter jag på torsdag,
den sätter jag på torsdag :-)

God natt!

Så underbart det K A N vara
här på vår planet ...

Som vädret för tillfället.

Helt otroligt vad härligt med denna oväntade värme!

Igår hade vi + 17 grader
och mamma lockade ut mej
på en timmes promenad
mitt i alla mina måsten,
som släpar efter sen två månader.

Ljuvligt, ljuvligt!
Oh, vad jag har saknat det!

Jag skulle så gärna vilja ta med Felix
på en liten runda,
men jag väntar lite till
och ser om hans gång blir bättre först.

Det har bättrats lite,
han drar inte så våldsamt åt vänster,
som i början av veckan.
Men det är fortfarande vingligt.

Få se om vädret i påsk
är promenadvänligt,
då ska jag prova att ta med honom ut.
Han älskar ju att kolla läget där ute,
så det ska bli intressant att se hur han reagerar.

Vår pillerfajt fortsätter på mornarna.
Någon gång lyckas jag få i honom den
på första försöket
och någon mogon trilskas han så,
så först efter fjärde eller femte försöket,
spottar han inte ut någon pilla igen.

Det är en pärs,
men han M Å S T E ju ha sin medicin,
så vad är där att göra?

Märkte igår efter promenaden,
hur dålig min kondition har blivit
de här två månaderna,
då jobbet har tagit över mitt liv

Så här är mycket som ska byggas upp igen.

Börjar längta efter en cykeltur,
men jag är inte människa
till att hitta nycklarna!

Får systematiskt leta igenom alla jackfickor,
alla väskor och lådor
och se om jag kan hitta dem.
Annars får jag såga upp låsen.

Igår fick jag tränat lite mer på min kondition.
Det var linedance på bygdegården i Tågarp.
Hämtade upp tre linedansare i Malmö
innan vi styrde kosan norrut.

A och jag fick dansat rätt mycket.
Alla önskelåtar vi hade skrivit upp
spelades
och sen tog vi alternativdanser
till de huvuddanser,
som vi inte kunde.
Men det är vi vana vid.

M och K kan så mycket mer än vi,
K i alla fall - hon är en flitig dansare.
Hennes bekant P, som har dansat i fyra år,
berättade han igår,
kan också många danser.

Så där vi ligger vi i lä, A och jag.

Men det kommer väl :-)

Det började 19.00
och vid 23.30 gav vi upp.
Vi skippade den sista halvtimmen.
Det känns lite mer lagom med fyra timmar,
fem är i mesta laget.

Idag är det snudd på att jag skippar dansen.

Den nya dansen på fortsättning 1
är verkligen något att bita i.
Den omtalade
"Fire and Ice".
Hu!

Dom hade den i slutet på förra terminen
men jag gav upp.
Fick helt enkelt inte rätt
på alla snurrar.
Så jag brydde mej inte om den.
Och man måste ju inte lära sig alla heller.

Men, det har gått några månader sen förra gången,
så jag ger den en chans till.
De behåller en eller två av danserna
från terminen innan
och lär ut på nytt,
därför kan det ibland bli en dans
som man redan kan
eller har en ny chans att lära sig.

A kan den inte heller,
men både B och L satte den
förra terminen
och tycker om den,
så man får väl göra ett försök.

Jag var där i och för sig bara en
av de två gångerna
man har på sig att sätta en dans,
så det hade kanske lyckats
om jag hade haft möjlighet att vara med
båda gångerna det var utlärning.
Men kan man inte vara med, så kan man inte.

Så det ska bli spännande ikväll.
Har även lite problem med den senaste dansen,
"Doctor´s order"
så jag vill först sätta den ordentligt.

Få se när vi värmer upp till de senaste danserna,
om jag lyckas få rätt på den.

Nu kallar plikterna.
Timmarna går fort tills jag ska iväg på dansen.

Ha en trevlig söndag!

Morgonens alla ljud

När jag börjar vakna till,
så hör jag en ensam koltrast
sitta och sjunga sin sång.

Jag inser,
att ljuset ännu inte
har trängt bort nattens mörker.

Jag ligger kvar och blundar
och väntar på nästa tecken,
som är bevis,
på att nattens mörker har trängts undan.

Det är när koltrasten slutar med sin sång
och fiskmåsarna har vaknat till liv.

Efter ytterligare en liten stund,
så hörs fasanernas läten
upp till mej genom det öppna fönstret.

Det går omkring några fasaner
på gångar, gräsmattor,
trottoarer och gatan
och speglar sig i allt som blänker
och ger ifrån sig sina typiska ljud.

Då, om inte förr,
så vet man att en ny dag har vaknat till liv.

Det avgörande i mitt uppvaknande idag,
är när jag känner rörelser ovanpå täcket
på min högra sida.

Det är min lille kise
som har tagit sig upp till mej,
via kartongen jag har ställt bredvid sängen,
som ett extra trappsteg,
för att göra höjdskillnaden mellan golv och säng
lite mindre.
Han har ju stora problem med att hoppa upp.

Han lägger sig ner
nästan ända uppe vid höger axel
och börjar spinna.

Jag öppnar ögonen och tittar på honom,
klappar honom och småpratar med honom.

Min älskade lille kise.
För lite drygt en vecka sedan
mådde vi inte så bra,
någon av oss.

Jag bestämmer mej för att det är dags att gå upp.
En underbar känsla,
att själv kunna bestämma
och inte bli väckt av klockans ilskna signal.

Jag går ut i köket med Felix tassandes efter.
Ställer mej på den inglasade balkongen
och bara njuter av stillheten där ute.

Vattnet ligger i princip blank som en spegel
och bron,
färgad av den uppgående solen,
speglar sig så fint i vattnet.

Så otroligt vackert!

Känner mej så lyckligt lottad,
att under en kort period i mitt liv,
ha förmånen att kunna starta en ny dag,
med sådana underbara intryck.

Nu ska J A G komma i första hand!

Tänkte gå igenom några av
alla mina oöppnade mail
innan jag går och lägger mej,
men kom bara till ett,
som fick mej till att tänka efter en extra stund.

Många kloka ord att ta till sig.

Jag tänker inte öppna fler mail ikväll,
utan går till sängs med orden i detta mail
i färskt minne,
att upprepa för mej själv.

En sak är säker.
Jag har väldigt lätt för att
sätta mej själv i andra hand,
men är det värt priset jag får betala för det?

Nej!

Det får vara slut med det.

Nu ska jag börja tänka på mej själv.
Vad J A G vill
och vad J A G mår bra av.

J A G, J A G, J A G!

Nu åker armbågarna ut!

Obehagskänslor

Vilken obehagskänsla
man får,
när än en gång,
sådant man har "känt på sig"
och "misstänkt",
blir bekräftat.

Usch och fy!

Tankar, tankar, tankar

Utsikt från min balkong

Var helt enkelt tvungen att sätta mej
på min inglasade balkong en stund
och njuta av den vackra solnedgången ikväll.

Så otroligt vackert!

Nu går solen ner över Danmark
och det tar ett antal månader,
innan den är tillbaka över bron.

Felix följde efter med sin märkliga gång.
Han vill vara nära mej precis hela tiden.

Från att ha vinglat från sida till sida,
som en berusad,
till att ha blivit jämförd med ett barn
som håller på att lära sig gå,
dvs ramlar och reser sig och går på ostadiga ben,
har han nu en helt annan stil.

Går han rakt fram,
så är det precis som om bakre halvan
av kroppen har eget liv.
Den vrids i en båge åt vänster
och det ser ut precis som om
bakbenen vill gå om frambenen.

Sätter han sig ner,
så stretar han brett med bakbenen,
som för att hålla balansen.
Men man ser hur han långsamt
tippar åt vänster
och rätt vad det är ramlar han omkull,
fast han sitter.

Stannar han när han håller på att gå
och vänder sig om,
då är det precis som om någon
sätter snurr på honom.
Fast han bara vänder huvudet
och tittar bakåt,
så fortsätter resten av kroppen,
typ som när man får sladd med bilen,
att snurra och efter ett varv så dråsar han omkull.

Han försöker hoppa upp på olika platser,
fast han inte kan.
Det blir platt fall i golvet.

Han vill ligga i mitt knä så fort jag sätter mej,
så jag lyfter upp honom.
Ibland hinner han själv försöka hoppa upp
innan jag ser det,
men det räcker att han lyfter framtassarna
en pytteliten bit från golvet,
så tippar han bakåt,
som om bakkroppen vägde jättemycket.
Och så ramlar han omkull.

Det gör ont i mej, så jäkla ont,
att se honom så.

Men han "verkar" inte ha ont.
Han spinner när jag pratar med honom
och klappar honom.
Han äter och dricker
och går i sin låda,
även om han har problem med att sitta.
Han spjärnar emot sidorna i lådan,
så han inte ska snurra runt och dråsa omkull.

Det är jobbigt att se honom så,
fruktansvärt jobbigt.
Och jag har ingen aning om
hur jobbigt H A N har det eller upplever det.

Jag kan bara hoppas och önska
av hela mitt hjärta,
att det ska bli bättre,
så att han till slut blir bra igen.

Det måste ju vara jobbigt för honom
att ha det så, tycker man.

När vi har våra mysstunder
och han ligger i mitt knä
och spinner medan jag klappar honom,
så glömmer jag för ett litet ögonblick,
hur ont det gör i mej,
när jag ser hur han kämpar med balansen.

Första morgonens medicinering
vann jag.

Imorse var det dags för andra omgången.
Han vann första ronden.
Jag följde efter och hörde när han
spottade ut pillan på parkettgolvet.
Men efter andra försöket
blev den nere.

Och så här ska vi hålla på varje morgon
i resten av hans liv!

Och att sitta och titta ut på den vackra solnedgången
väckte så många andra tankar och funderingar
till liv,
så istället för att njuta av allt det fina,
som utspelas framför ögonen,
så sitter jag och gråter!

För tillfället känns allt så himla tungt.
Jag är så jättetrött.
Det har blivit för mycket på några månader.
Framförallt för mycket känslogrejer.
För mycket pendlande mellan
hopp och förtvivlan.
Glädje och sorg.
Förhoppningar som sedan har grusats ...

Fick en "ärlig" kommentar av exet igår,
när jag var på företaget och hämtade papper.

"Hur ser du ut?
Så kan du ju inte gå ut! Du ser helt färdig ut!"

Jag erkände att jag var jättetrött
och att det hade varit lite för mycket av allt möjligt
de senaste månaderna.

När jag kom hem och tittade mej i spegeln,
så såg jag de svarta påsarna under ögonen
och även att kinderna var lite insjunkna.
Och så såg jag verkligen helt färdig ut.

Han hade rätt med sin
"raka ärlighet".

Det har inte varit någon jättebra start
på det här året direkt.
Men jag har haft en hel del mycket ljusa stunder
med nära och kära,
och det är dessa stunder
jag måste plocka fram,
när det känns för jobbigt.
Men det ska bli fler sådana stunder.

Något att se fram emot.

Jag längtar verkligen efter ljus och värme
och att jag ska hinna ifatt mej själv.
Bli utvilad och bli några bekymmer fattigare,
hade gjort hur mycket som helst.

Men vem önskar inte det??

Ett licensfritt vapen

TUNGAN

-

ett vasst och farligt vapen

som det inte behövs någon licens för,

men som kan göra sådana stora skador

och lämna djupa, djupa sår.

Felix hemma igen!

Oh, vilken underbar känsla
att ha min lille kise hemma igen!

Han verkar helt slut, den lille stackaren.

Körde från jobb till djursjukhuset
och hämtade honom.
Därefter tillbaka till jobb vid 16.30-tiden
och fortsatte
med det jag höllt på med.
Felix fick vandra fritt i korridoren
och då och då kom han in till mej
på mitt rum och la sig och vilade.
Ett par gånger ville han upp i mitt knä
och låg där en stund,
men jag fick lyfta ner honom efter ett tag,
för jag hade svårt att jobba.


Det var en vinglig upptäcksfärd i korridoren,
men han verkade inte speciellt brydd,
nyfiken som han är.

Jag hade med både kisselådan
och mat och vattenskål.
Efter en timmes tid så satte han sig faktiskt
och åt lite.

Vid 18.15-tiden orkade jag inte mer,
utan packade in mej själv, kisen
och alla attiraljer
och körde in om apoteket,
för att lösa ut medicinen han nu ska ha.
En pilla varje dag i resten av sitt liv!

Oj!

Vi har haft pillerfajter förr,
den lille och jag.
Och han har alltid utgått som segrare
efter andra dagen.
Så vi får se hur det går.
Men detta är livsnödvändigt för honom,
så jag måste helt enkelt vinna kampen.

De kunde på djursjukhuset
inte med säkerhet säga
vad som har drabbat honom.

Bara att han är jättepigg nu,
trots att han vinglar när han går
och han både äter och dricker
och gör sina behov.

Så nu ska han få vila ut på hemmaplan.

Proverna de har skickat iväg
ska de ringa om när de har fått svaren.
Så får vi se om det är något
som behöver åtgärdas.

Om tre veckor ska vi in igen,
så de får kollat värdena,
för att se om det är rätt dos
på medicinen han ska ha.
Sköldkörteln producerar för mycket
av det den ska producera,
så det måste justeras.

När jag kom till kassan så sa tjejen:

"Kvar att betala blir 5 348 kr."

Oooooops!

Och när jag sen såg kvittot,
så såg jag att hela kalaset gick på 14 566 kr,
så försäkringen tog det andra.

När vi kom hem,
så gick han en runda ut i köket,
sen sovrummet, vardagsrummet
och så tillbka mot ytterdörren
och in på kontoret,
där han la sig på en av sina favoritplatser
och rullade ihop sig där
och så har han legat sen vi kom hem.

Med nosen nerborrad mellan framtassarna.

Jag tittar och tittar
och kan inte se mej mätt på honom.

Mitt lilla troll är äntligen hemma igen!

Söndag

Idag är det första dagen sen i onsdags,
som jag kan andas ut riktigt.

Min lille kise ska skrivas ut imorgon,
så får vi se hur det går.

Idag var det glädjetårar som rann på kinderna,
när jag gick därifrån.

Jag känner en sån inre glädje och tacksamhet.
Vi fick lite tid till med varandra.
Det var inte dags att skiljas än.

Tack, tack, tack!

-------------------------------------------------

Var helt slut i morse när jag vaknade.
Hela kroppen skriker efter vila
och ledigt.
Time out från allt.

Men, det är några veckor kvar
på säsongen,
innan den kan anses vara över.
När det gäller detta.
Sen har vi ju nya säsonger som börjar
i princip direkt efter.

Men det ska inte vara lika jobbigt
som den som håller på och har varit.
Men vi får se med allt det nya.

Nu måste jag börja visa de andra detta nya
som jag håller på att lära mej,
så jag kan ta lite ledigt.

Annars kommer det att sluta
med förskräckelse.

Körde iväg till jobb och skulle försöka
reda ut lite problem som dök upp igår,
innan jag körde där ifrån.
Tiden räckte inte till
för börja titta på det igår,
så jag fick köra dit idag.
Men tyvärr blev jag inte klokare.

Filöverföringen från Holland
fungerade inte
och till och med faxprogrammet
i datorn la av.
Jag fick stå och trycka in nummerna
manuellt, som innan,
så jag fick sållat ut,
vilka som tvunget skulle ha besked idag.

Får fortsätta imorgon med strulet.

Sen åkte jag till djursjukhuset
för att hälsa på min lille Felix.

Det var en annan sköterska
som kom med honom idag.
Hon hade även med sig matskålen
och sa att han har ätit lite dåligt de här dagarna,
så det går kanske bättre med sällskap.

Jag blev lite fundersam.
Innan hade de sagt
att han hade ätit med god apetit ju ...

Nåja, hon lämnade oss själva i rummet
och jag satte ner skålarna på golvet
och la mattan de alltid har med, på golvet
och även Felix ställde jag ner.

Och nyfiken som han är,
så skulle han direkt börja undersöka rummet.

Han tog sikte på väggen bredvid dörren
och började förflytta sig.

Han vinglade fram och tillbaka,
hej å hå, han pinnade på.
Ramlade omkull,
men skyndade sig att samla ihop benen
och kämpade sig upp igen
och fortsatte att förflytta sig.

Vingel, vingel, hej å hå,
han pinnade på
-
ramlade
och kämpade på med att ta sig upp
och fortsatte dit,
han hade bestämt sig för att gå.

Han kom fram och fick luktat sej runt.
Sen vände han och tittade mot
väggen mitt emot
och jag såg hur han tog sats
och fick fart på sina små ben
och med blicken fokuserad på hörnet,
styrde han kosan dit.

Vingel, vingel,
hej och hå, han pinnade på
-
ramlade
och fick samlat ihop sina ben
och kämpade sig upp igen
och fortsatte målmedvetet mot hörnet.
Väl framme var där mycket att lukta på
tydligen,
för han undersökte hörnet väldigt noga.

Sen vände han igen,
fick syn på stolen, där jag hade lagt min jacka,
och styrde sin vingliga färd dit.

Han stannade nedanför, tittade upp på sitsen,
lutade sig bakåt för att ta sats och hoppa upp,
men när framtassarna hade lämnat golvet
med ca en centimeter,
så såg man riktigt hur han i slow motion
sakta men säkert tippade bakåt i stället.

Han dråsade omkull,
samlade ihop alla sina kroppsdelar
och tog sig upp igen och gjorde ett nytt försök
med att hoppa upp på stolen.

Men, när framtassarna än en gång
kom ca en centimeter över golvet
så började han låååååångsaaaaaamt
tippa baklänges istället.
Och medan han tippar bakåt,
så vänder han och tittar på mej
och mitt i allt eländet,
så kan jag faktiskt inte låta bli att le.

Han påminde inte om en berusad längre,
det var ett annat vinglande nu.
Det var mer som ett litet barn,
som kämpar på med att lära sig gå.
Dom ramlar omkull
och kämpar sig upp igen
och fortsätter.

Jag går i alla fall fram till honom
och lyfter upp honom på stolen,
där min jacka ligger
och han dyker ner och

borrar ner huvudet
och stryker sina kinder mot tyget
och har startat sitt brummande.
Han lägger sig ner och rullar nästan runt
på jackan.
En bra stund ligger han där och spinner
medan jag pratar med honom
och klappar honom.

Sen lyfter jag ner honom på golvet igen.

Medan han vinglar fram - ramlar - tar sig upp
och fortsätter,
så sätter jag mej på golvet med ett leende.
Han är så söt och envis där han kämpar på.

Han vänder sig om och ser,
att jag har satt mej på golvet
och tvärvänder för att ta sig fram till mej.

Men än en gång får han inte med sig bakdelen,
så han ramlar omkull,
men kämpar sig upp på alla fyra
och innan han tar sats och går mot mej,
så är det precis som om han suckar högt
och sen sätter han fart på sina små ben.

Vingel, vingel,
hej å hå, han pinnar på
och kommer fram till mej
och kravlar sej upp
på mina utsträckta ben
och lägger sig till ro på mina lår.
Jag känner hur hans lilla hjärta slår
av ansträngningen
och mitt eget hjärta håller på att svämma över.

Så sitter jag på golvet med honom i knäet
och klappar honom medan han spinner,
tills det är dags att gå.

Jag fick i alla fall veta att vetrinären tycker
att han är så pigg, även om han fortfarande
är vinglig, så han skulle skrivas ut imorgon.

Så det ska bli intressant.

Och skönt att få hem honom igen.

Jag får träffa vetrinären imorgon
när jag ska hämta honom
och det ska bli intressant att höra,
vad hon säger.

När jag körde från sjukhuset till dansen,
så var det glädjetårar som rann på mina kinder.

Samtidigt som jag kände en sådan lättnad
så blev jag plötsligt väldigt matt.
Och trött.
All oro släppte liksom.

Jag funderade på att skippa dansen
och åka hem och vila istället,
med jag var ju så nära,
så jag körde dit i alla fall.

Det var repetition
och de första 1,5 timmarna gick ok.
Sen var det lite paus
innan fortsättningskursens repetition.
B tog en dricka och Y och jag anslöt oss
och då kände jag hur trött jag var.
Skulle jag orka 1,5 timmar till?
"Klart du gör", sa B.

Vi drog ett djupt andetag
och gick in och ställde oss
och det gick rätt så bra,
tills vi närmade oss slutet.

Då var det precis som om luften gick ur mej
och jag blev helt nollad.
Kunde inte hålla reda på stegen
på den sista dansen.

Jag hade annat som susade rundor i huvudet.
Funderade på hur jag skulle lösa morgondagen.

Massor på jobb
och så ska jag hämta Felix.
Ska jag ta med honom de sista timmarna
på jobb
eller ska jag åka hem med honom
och sen tillbaka till jobb?
Nej, jag vill inte lämna honom ensam
så just nu lutar det åt att han får
följa med till jobb de sista timmarna,
så jag har honom under uppsikt.

Jag får ta med mat- och vattenskålar
och hans låda till jobb imorgon bitti,
och transportburen, kom jag på.
Så kan jag stänga till dörren till mitt rum,
så kan han vara där,
medan jag jobbar undan det sista.

Han kan ju alltid lägga sig i buren
om han inte vill gå och undersöka rummet.

Oh, vad glad jag är!

Dessa fyra dygnen har varit så tomma
utan hans närvaro här hemma.
Vilket stort tomrum den lille krabaten
kan lämna efter sig.
Men nu ska det fyllas igen
och glädjen och tacksamheten i mej
känner inga gränser!

Tack, tack, tack
-
vem det nu är jag ska tacka.

Lördagen

LÖRDAGEN

Igår, lördag - ytterliggare en lördag,
som jag var tvungen att köra iväg och jobba.
Så tröstlöst!

Så mycket förlorad tid
på grund av jobbet,
som jag kunde ägnat mej åt mej själv och mitt.

Tid som aldrig kommer igen.
Jag förstår inte hur jag ska hinna ifatt.

Längtade i alla fall alla timmarna på jobb,
tills jag skulle till djursjukhuset
och hälsa på min kise.

Saknaden är enorm!

Fast jag vet att han inte är här,
så tycker jag att jag hör hans tassande
mot parketten emellanåt ...

Innan jag ska vända mej om och gå,
så kastar jag en blick på golvet bakom,
så han inte sitter eller ligger där,
så jag råkar trampa på honom ...

När jag kommer hem,
så lyssnar jag efter honom,
för att höra varifrån han ska komma
för att välkomna mej ...

Efter alla dessa år tillsammans med kisen,
vi har ju påbörjat vårt 15:e,
så är det grejor som jag gör helt automatiskt.

Det blev rum 9 igen på djursjukhuset
och denna gången var han ännu mer
gosig i sitt sätt än på fredagen.

Spinnandet satte igång direkt
och det var bra volym på det.

Han puttades och stångades
med sitt huvud mot mina händer
och tryckte sig och strök sig
mot mej,
när sköterskan
hade satt ner honom på britsen.

Jag såg att han bara hade bandage
på framtassen
och frågade om de hade tagit bort kanylen.
Och det hade dom.
Idag hade Felix ätit själv
med frisk apetit.
Han hade fått kokt torsk
och hon skulle komma in med lite till.

Han hade även
vandrat runt i undersökningsrummet,
mycket vingligt, men dock.

Så han gjorde framsteg.

Vi fortsatte kela, kisen och jag
och han verkade otroligt pigg.
Höllt nästan på att krypa ur sitt skinn,
som han snurrade runt på britsen
och försökte hålla balansen
medan han körde sin
"stånga-och-stryka-med-huvudet"-procedur.
Sen säckade han ihop och hamnade
liggandes på sidan.
Men spinnandet bara fortsatte.

Sköterskan kom in med mat och vattenskål
och ställde på britsen.
Jag såg hur hans nos började arbeta,
han lyfte på huvudet och luktade mot skålen
och efter en stund så visade han,
att han gärna ville ha en tugga eller två,
så jag drog fram skålen till honom
och han började, liggandes, äta lite av fisken.

Sen la han sig ner igen och jag fortsatte
att prata med honom och klappa honom
och hans "brummande" var rejält högt.

Såg en pedal vid golvet vid britsens ena sida
och tryckte på den.
Då sänktes hela britsen
och jag kunde ta den ena stolen
och ställa framför britsen och sätta mej ner,
så jag slapp stå hela tiden.

Och det upptäckte ju Felix.
Så han kämpade sig upp i stående ställning
och gick över kanten
och ställde sina framben i mitt knä,
mycket vingligt gick det,
så jag hjälpte till att stötta.

Han visade tydligt att nu var det mattes knä
som gällde,
så jag hjälpte till att stötta,
tills han hade hittat ställningen han ville ligga i.

Precis som hemma.

Det var en ljuvlig känsla!

Sen blev han nyfiken på golvet
och jag lyfte ner honom,
så han skulle kunna undersöka det lite närmare.

Han tog sikte på bänken borta vid dörren
och påbörjade sin promenad dit.

Och det gick vingligt.
Han svajade till höger och till vänster,
tillbaka till höger och så vänster,
ja, det såg ut som om han var berusad.
Och så ramlade han omkull.

Han vände på huvudet och tittade på mej
men kravlade sig, med hjälp från mej,
upp på alla fyra igen
och tog nu sikte på väggen,
som han sen följde.

Och vingligt var det.
Han svajade från vänster till höger,
där han blev stoppad av väggen,
tillbaka åt vänster och så mot väggen
och lite längre fram så ramlade han omkull igen.

Men han kom fram till hörnet
och snusade runt lite.

Sen fick han syn på den andra stolen,
där jag hade lagt min jacka.

Han vinglade fram till den
och lutar sig lite tillbaka
som för att ta sats och hoppa upp.
Men det slutade med
att han hamnade på ändan istället,
han hade inte någon ork eller balans
till att utföra ett sådant konststycke,
som att hoppa upp på en stol.

Han gjorde ett nytt försök,
men det räckte att han försökte
lyfta frambenen,
för att kan skulle tippa bakåt igen.

Han vände sig om och tittade på mej
och tittade sen på stolen
och så tillbaka på mej,
så jag gick fram och lyfte upp honom
och höllt honom,
medan han snusade på min jacka.

Sen lyfte jag ner honom igen
och han fortsatte sin
"vingla-ramla"-promenad bort mot britsen.
Där lyfte jag upp honom igen
och kände hur hans lilla hjärta bankade
av ansträngningen.

Han la sig på sidan
och småblundade och spann,
medan jag klappade honom
och pratade med honom.

Efter en stund så blev han lite piggare igen,
lyfte huvudet och luktade mot skålen
och med mattes hjälp,
lade fiskbitarna i handen och sträckte mot honom,
så åt han upp allt som hade legat i skålen.

Sen blev det mer vila och kel,
tills sköterskan kom in
och det var dags att säga hej då
för den här gången.

Kom hem ca 17.30
och stupade på soffan
på den inglasade balkongen.

Somnade och sov som en stock
ett tag.
Kände att jag kunde slappna av,
så det var välbehövlig vila.

Telefonen ringde några gånger,
så något annat fick jag inte gjort denna lördag.

Jobbat, hälsat på kisen, sovit och pratat i telefon.
Det var min lördag.

Och så blev jag påmind,
om att jag inte skulle glömma
att ställa fram klockan,
för sommartiden börjar.

Det låter underbart!

SOMMARTID

Framför allt ljuset
längtar jag efter.

Fredagen

FREDAGEN


När väckarklockan ringde fredag morgon,
var jag helt slut.

Jag hade hoppats på,
att få flera timmars sömn före klockan 24.00,
men nu blev det tyvärr inte så.

Och så var det fredag.
Den värsta dagen på jobb för min del.
Det är den dagen alla behöver sina underlag,
som jag ska göra klart.
Så varenda minut är värdefull.

Jag skyndade mej
och tog en frukostbulle på stående fot.
Gjorde mej klar och gick ner till bilen.

Framme vid bilen såg jag att ena bakdäcket
var utan luft.
Bilen var inte körduglig!
Den stod helt nere på fälgen på det hjulet.

Och jag som var stressad
för att jag hade mycket på jobb
och så skulle jag hinna till djursjukhuset
efter jobb för att hälsa på min lille kise
medan de hade besökstid
och så skulle jag iväg till dansen efter det!

Jaha, vad gör jag nu?

Att ta bussen till jobb var inte till att tänka på.
Det tar 1,5 timmar ett håll
och sen skulle jag hem också.

Var får jag tag på bil att låna
en fredag morgon kl 07.00?
Alla ska ju iväg till sina jobb.

Taxi??
Nä, tror inte det.
Har ju ingen aning om
hur många tusenlappar
sjukhusvistelsen för min lille kise
kommer att sluta på.
Så varenda onödig hundralapp
får jag hålla nere på.

Ringde i alla fall
och fick tag på en bil att låna.
Jättesnällt!
Blev hämtad och körde iväg,
så utlånaren kom till sitt jobb
och så kunde jag köra iväg till mitt jobb.

Under dagen så skulle min bil fixas,
för jag är i stort behov av den,
dels för att jag behöver ta mej fram och tillbaka
till djursjukhuset så smidigt som möjligt
och så har jag tagit på mej
att hämta och lämna vänner som inte har bil,
när vi ska till och från dansen.

Vid lunchtid fick jag reda på att

det inte var någon punktering.

Ventilen var losskruvad.
Detta kostade mej 400 kr
- helt i onödan.

Och detta kostade mej även så mycket besvär
med förlorad arbetstid,
att försöka hitta en bil att låna,
det röriga utlånaren blev indragen i,
och sen blev min lille kise
drabbad i slutänden.

Jag var ju tvungen att lämna tillbaka bilen
före ett visst klockslag,
så jag fick kortat ner besökstiden
på sjukhuset med lite drygt en halvtimme.

Tid, som min lille kise
hade sluppit ligga i sin bur
och fått vara ute med mej istället.

Men det är inget den "nattliga besökaren"
tog någon hänsyn till.
Allt besvär det orsakade,
för att jag inte kunde använda min egen bil.

Den stunden jag fick med min kise,
gjorde mej mycket gladare i alla fall.

När sköterskan kom in med honom,
så började han spralla i hennes famn
och ville ner.
Hon satte ner honom på britsen,
vi hamnade i rum nummer 9 i dag också,
och han tryckte in sitt huvud mot mina händer
och puttade på mej och tryckte sig intill mej
tills han ramlade ner på sidan.
Och han spann!

Oh, vad härligt!

Han kråmade sig och hade sig
och puttade på mina händer med sitt huvud.

Men - han kunde inte stå någon längre stund!
Ramlade ihop hela tiden.
Men han såg ut att vara glad ändå
och faktiskt pigg,
om man jämför med torsdagens
ljumma beteende.

Det tändes ett hopp i mej
och jag frågade om vetrinären hade tid.
Hon kom in och berättade
att de hade röntgat honom igen,
från andra vinklar
och att de ville ta nya prover
och skicka in för analys,
innan de tog ställning till om det skulle bli
någon operation eller inte.
Nu tänkte de inte operera,
för han är inte tillräckligt stark.

De ville behålla honom åtminstone över helgen,
så de kunde hålla koll på hans värden,
nu när de har startat medicineringen
och så ville de hålla koll på hans balans
och se om den blev bättre.

De tyckte att det hade blivit
en liten, liten förbättring,
men han måste få några dagar till,
innan de ger sitt utlåtande.

Jag testade att sätta ner honom på golvet,
men efter 3 - 4 steg så ramlade han omkull.
Det såg ut som om han hade tyngder
i bakre halvan av kroppen,
så han fick den inte med sig.

Men han ville ändå gå runt,
nyfiken som han är,
så jag fick stötta med händerna
under magen på honom,
så han fick undersökt lite av rummet.

Sen bultade hans lilla hjärta så våldsamt,
så jag lyfte upp honom på britsen,
där han la sig,
trött efter ansträngningen.

Det blev mycket klapp och kel
och jag snackade med honom hela tiden
och märkte att han verkligen var med
på ett helt annat sätt, än dagen innan.

Härligt att se och få uppleva!

Men vad det värkte i mej
att se att han inte hade förmågan
att förflytta sig några längre sträckor.

Sen var jag tvungen att tacka för mej
och lämna tillbaka honom i deras vård
och ge mej av och lämna tillbaka bilen
jag hade lånat.

Sen hade jag en 25 minuters väg
tills jag var hemma,
där jag bytte om och begav mej av till dansen.

Det var en extra grej de hade ordnat.

En danskväll med
de senaste terminernas nybörjardanser
och vi i vårt lilla gäng, sex personer,
hade bestämt oss för att vi skulle vara med.

Det var tre personer i klubben
som hade tagit på sig att anordna detta.

De hade satt in bord på sidorna i lokalen
och tänt värmeljus.

Belysningen var dämpad,
bara några spotlights i taket var tända,
precis som på fridanskvällarna,
och sedan började DJ:n spela.

Och det var riktigt trevligt
att kunna dansa originaldansen
till i princip all musik han hade valt ut.

Annars dansar vi, som kallar oss nybörjare,
alltid alternativdanser längst bak i lokalen.
Men de här danserna kunde vi.
Kul!

Det var mycket folk som hade kommit.
Vi hade besök från andra klubbar också.
Trevligt!

I hade fixat goda baguetter till oss,
så mellan låtarna så högg jag
tänderna i min räkfyllda baguett
och med munnen full av godsaker,
var jag tillbaka på dansgolvet igen.
Ville inte missa en takt!

Jag var vrålhungrig.
Hade inte ätit sen 12.30 på jobb.

På grund av strulet med bilen,
så offrade jag ingen tid till att äta,
så nu, klockan 19.00, var jag såååå hungrig.

Och det smakade mycket bra!
Och det var härligt att träffa "gänget".
De var lite bekymrade över min kise,
men jag berättade om framstegen,
så de sa alla att de höllt tummarna.

Det värmde att höra.

Så jag kunde verkligen koppla av
de tre timmarna det varade
och var inte fullt så orolig över min lille kise.
Och som någon av de andra sa:
Han är på rätt plats.
Han får vård.

Väl hemma igen,
kändes det skönt att,
något mindre stressad, få krypa ner i sängen.

Nu behövde jag verkligen en god natts sömn!

Första besöket på torsdagen

Då har det blivit lördag
och nu är det tre dygn,
jag har varit utan min älskade lilla kise.

Oh, vad jag saknar honom!

Jag har varit inne på djursjukhuset
varje dag och hälsat på.

Och det har verkligen gått framåt
från i onsdags,
när jag lämnade honom i deras vård,
till idag lördag.

Nu kan matte varva ner lite
och det ska bli skönt,
för det har varit tre otroligt jobbiga dygn!



TORSDAGEN

Förgråten och i princip utan sömn,
ringde jag djursjukhuset på morgonen
innan jag körde till jobb.

De hade inte mycket att säga,
utan bad att få återkomma under dagen,
när de hade tagit beslut
om behandling.
Han hade inte blivit sämre
under natten i alla fall.

Jag tog mej
en halvtimmes "behandling" själv,
som var rätt så effektiv,
innan jag körde till jobb.

Baddade mina svarta påsar
under ögonen
och de alldeles röda
och jättetjocka ögonlocken
med kallt vatten,
och det hjälpte faktiskt.
Svullnaden la sig rejält.

Var inte på jobb förrän vid 10-tiden
och det var med nöd och näppe
jag klarade av att hålla mej uppe.
Helt färdig av brist på sömn
utöver all den andra stressen och tröttheten
och helt uppkörd av oro.
Sen skulle jag till på köpet
försöka fokusera på jobbet.
Gissa var mina tankar var hela tiden?

Jag ringde djursjukhuset igen vid 13.30-tiden,
men då höllt de på att gå ronden,
men sköterskan som svarade
lovade att be vetrinären ringa
så fort som möjligt.

Vid 14.30 ringde hon
och sa att han fortfarande hade problem
med att gå och hålla sig uppe.

De hade tagit olika prover
och då upptäckt att hans sköldkörtel
inte fungerade som den skulle.
Den producerade för mycket av det här ämnet,
som den producerar,
så det måste justeras - via medicinering.
Medicinering som måste fortsätta
resten av hans liv.
I pillerform som ska intagas varje dag.
Och det kan bli en pärs .....

Det kan i alla fall
vara en orsak till hans balansproblem.
Det är även förklaringen till varför han aldrig
har lagt på sig,
utan alltid har varit liten och smal.

Sen var han lite uttorkad också,
sa vetrinären.
Det här problemet gör att när han dricker
så rinner det i princip rakt igenom
och han kissar ut det igen
och det hinner aldrig lagras i honom.

Så de hade satt in dropp för att justera det
och så fick han smärtstillande.

Jag fick även veta att det inte är allas njurar
som klarar av en sådan medicinering.
Och så fick man åka in med jämna mellanrum
så att de kunde kolla hans värden
så att det var rätt dos han fick.

Jag frågade
om jag fick komma in och hälsa på honom
och det tyckte hon var en bra idé.
Jag var välkommen mellan kl 16 - 18.

Jag körde dit efter jobb kl 16.00
och blev visad in i ett rum.
En jättekär sköterska kom efter en stund
med honom på armen
och lade ner honom på britsen i rummet.
Han kunde varken stå eller sitta
och såg så ynklig ut,
med det vita inskrivningsbandet runt halsen
och kanylen på ena framtassen.
Oh, vad det gjorde ont i mej!

Han verkade frånvarande
och hans stora ögon tittade sig omkring
och han reagerade på alla ljuden
ute i korridoren fast dörren var stängd.
Det var folk som pratade,
och hundar som skällde till, pep och gnydde.

Det tog en stund innan han liksom
visade att han var medveten om att jag var där.
Jag klappade honom
och pratade med honom hela tiden.

Han orkade knappt hålla huvudet uppe
och det tog nästan en timme innan jag
kunde uppfatta något spinnande ljud
från honom.
Normalt börjar han spinna
bara jag tittar på honom.
Nu var det bara ett svagt, svagt ljud.

Sköterskan kom in med en spruta i högsta hugg
och sa att det var dags för hans smärtstillande.
Jag trodde jag skulle tuppa av!
Jag klara knappt av att få stick i fingret
och så kommer hon med denna gigantiska nål,
som ska in i min lille kise!

Hon förstod då att jag hade svårt för nålar
och sa att hon kunde ge honom det senare.
Men jag sa att är det tid nu,
då ska han ha det nu också.
Jag ska bara vända mej bort.

Sagt och gjort.
Jag vände mej bort
och hon gav honom sprutan
i nackaskinnet tydligen.
Snabbt och han hann knappt märka det.
Enligt vad hon sa.

Jag sa till henne att jag tyckte
att han kändes så grusig i pälsen
och undrade vad det kunde bero på.
Sköterskan sa att det berodde på att han
låg i sanden.
Och när jag frågade vilken sand
så sa hon att han kan ju inte stå eller sitta
så när han tar sig i kisselådan i buren,
så ramlar han och gör sina behov liggandes.
Så det var därför han kändes grusig.

Min stackars lilla kise.
Varför ska denna lilla underbara varelse
utsättas för detta hemska?

Oh, vad jag kände mej maktlös
när jag såg honom ligga där på
"mattbiten" sköterskan hade haft med sig.
Min lilla älskade kise!

Jag pratade oavbrutet med honom
i nästan viskande ton
och klappade honom försiktigt
men det kom inget mer spinnande ljud
från honom.

De två timmarna gick snabbt
och när sköterskan tittade in lite över 18.00,
kändes det, som om det bara hade gått
en liten stund.

Det gjorde ont i mej när hon gick iväg
med honom till hans bur
och när jag kom ut till bilen
så forsade tårarna.

Varför, varför, varför??

Torsdagkvällen var ingen rolig kväll.
Mycket oro och så den här tröttheten
av sömnbrist.
All stress på jobb och allt jobbande
låg ju som grund för den otroliga trötthet,
jag nu kände.
Det blev liksom dubbelt upp.

Jag hade meddelat A att jag inte kom
på dansen.
Orkade inte, var helt slut.

Och mobilen var igång,
för det var det numret jag hade lämnat
till djursjukhuset,
om det skulle vara något med Felix
och de behövde få tag på mej.

Inte förrän efter kl 24.00 fick jag nattaro
och kunde sova lite,
men jag vaknade med jämna mellanrum,
så timmarna tills klockan ringde
gick väldigt snabbt.

Saknar min kise

Har precis pratat med djursjukhuset.

Sköterskan som svarade,
visste inte mycket mer än
att han tar sig upp på benen
och är nyfiken och går på vingliga ben
fram och möter dem.
Men buren är inte så stor,
som hon sa,
så det blir inte så många steg.
Och vingligt är det.

Under dagen ska de fatta vidare beslut,
så de tar kontakt med mej senare.

Denna fruktansvärda väntan!

Han har i alla fall inte blivit sämre
under natten.

Oh, vad jag saknar honom!

Mitt lilla hjärta!

Tänk,
vi har påbörjat vårt 15:e år tillsammans.

Ska nu försöka skrapa ihop mej själv
och se om jag kan behålla lite mat.
Sen skulle jag behöva mörka solglasögon
om jag inte ska skrämma slag på folk ...
Måste tyvärr till jobb.
Fortfarande är där ingen annan än jag,
som har lärt sig detta nya ...

Men det är kanske inte fel.
Att försöka sysselsätta sig med något
för att skingra tankarna.

Här blir jag bara påmind om honom hela tiden.

Ser hans leksaker, mat- och vattenskålar,
lådan i badrummet ...

Oh, vad saknaden är enorm!

Och denna oro,
om det går att få rätsida
på vad det nu är som gör,
att han nu inte kan gå
och hålla balansen.

Kan fortfarande inte fatta
att det kan gå så fort,
från ett ok-tillstånd
till detta ras.

Varför?

Totalt kaos i mitt inre.
Förtvivlan.
Hjälplöshet
och så mycket smärta!

En kalldusch utan dess like
mötte mej,
när jag kom hem från jobb idag.

Det kvittar när jag än kommer hem,
så blir jag mött
av min älskade lille kise.

Men idag kom han inte.
Jag gick och letade
och plötsligt mötte jag honom,
när han kom stapplandes från kontoret.
Men den vingliga promenaden slutade med
att han ramlade omkull.

Han tittade på mej och försökte resa sig,
men bakbenen lydde honom inte,
så han dråsade omkull igen.
Han försökte resa sig igen
och kom upp i stående ställning,
men rasade ner på sidan igen.

Paniken började välla fram i mej.
Vad är detta?
I morse var han precis som vanligt
och nu vid 18.20-tiden
möts jag av detta!

Jag försökte hjälpa honom upp
och stödde med händerna runt om,
men hans bakben
klarade inte av att hålla honom uppe.

Paniken bultade för fullt i mej
och jag hämtade telefonklatalogen
för att ringa.
Men vart?
Jag bläddrade bland sidorna
och kunde inte komma på
vart jag skulle ringa.

Fick ett nummer i huvudet som jag ringde.
En tjej svarade
och det var nummerupplysningen
jag hade kommit till.
Jag sa att jag behövde numret till
.... sen kom jag inte på vad jag skulle säga mer,
så jag så nåt i stil med:
"till stället man tar sjuka djur".
När hon då frågade om jag menade
djursjukhuset,
då kände jag igen ordet
jag inte hade kommit på.
Tala om att vara blockerad!

Det slutade med att hon kopplade mej
och jag fick pratat med en sköterska
och hon sa att jag borde åka in direkt.

Jag fick upp kattburen från källaren
och kunde knappt se som tårarna forsade.

Hjärtat bultade för fullt
och jag var alldeles yr.
Då kom jag på,
att jag kanske inte var kapabel
till att köra bil.

Då kom nästa blockad.
Hur kommer jag då till sjukhuset?
Jag måste till sjukhuset NUUUU!

Den kompisen som bor närmast
skulle inte vara hemma förrän vid 19-tiden
och den person jag känner som sen i sin tur
bor näst närmast
är exet, så i vild panik ringde jag honom
och frågade om han hade tid
att skjutsa mej till djursjukhuset.

Och han kom direkt.
Han var med de 12 första åren med kisen,
så han vet vem det handlar om.

När vi hade åkt en liten bit,
sa jag något i stil med:
Oh, jag kunde ju ringt taxi.
Min hjärna var inte alls i funktion,
verkade det som.

Väl framme följde han med in
och hjälpte till att skriva in oss.
Jag bara grät och fick inte fram ett ord,
och det kändes skönt att ha någon form av stöd.
Han erbjöd sig även att stanna kvar
medan de undersökte kisen,
men då tackade jag så mycket
för hjälpen och stödet
och sa att det behövde han inte.
Jag skulle klara mej nu.

Vi kom till med en gång
och de undersökte honom
på alla möjliga sätt och vis.

Jag fick hjälpa till att hålla honom
i rätt läge när han skulle bli röntgad
både i magen och bröstet
och hålla honom när de skulle ta tempen.

Jag pratade med honom oavbrutet
och klappade där jag kom åt
och tårarna forsade.

Han tittade på mej
med sina stora fina ögon
och det kändes som om hela mitt inre
gick i miljarders bitar.

De vände och vred på honom
och jag var hela tiden tätt intill.

Men inte en enda gång
sen jag kom hem,
hade jag hört honom spinna.
Han brukar starta sin motor
bara jag tittar på honom.

Han bara tittade och tittade
med sina stora ögon.

Emellanåt la han sitt huvud på min hand.

Vetrinären sa något
om att det kunde vara en propp
och då var det inte säkert
att det kunde bli bra.
Precis som med oss människor.
Det kunde vara något med levern
eller njurarna.

När röntgenplåtarna var klara
så fick jag beskedet,
att det såg ut
som om där var en stor tumör
vi ena njuren
och de kunde även se förändringar
på bröstbenet.

Men de kunde inte säga något närmare,
förrän de hade gjort
en ultraljudsundersökning.

Sen sa hon att det tyvärr inte såg bra ut.
De skulle lägga in honom med dropp,
lugnande skulle han få
och så sa hon något om kortison.

De skulle behålla honom över natten
och troligtvis några dagar,
och så fick jag ett telefonnummer
jag kunde ringa, för att höra hur det var.

Sen rullade en annan sköterska in
en bur på en vagn,
som hon ställde bakom ryggen
på den första sköterskan.

De hade sen kl 19 till ca 20.15
vänt och vridit på honom
och undersökt honom på alla möjliga sätt
och jag hade hela tiden varit nära,
men nu, när sköterskan skulle lyfta upp honom
för att lägga över honom i buren,
som stod bakom ryggen på henne,
ja då slängde han ut sin ena tass
och fick ett sådant tag om mitt hår,
ända inne vid hårbottnen,
så båda sköterskorna fick hjälpas åt
med att ta loss honom.

Hade det varit möjligt,
så hade jag i det ögonblicket
rasat till golvet i så små bitar,
att det aldrig hade gått att laga igen.

Jag gick sönder fullständigt invärtes.

Den ena sköterskan sa,
att om jag ville,
så kunde jag vara med honom en stund
innan jag gick.
Men jag sa att jag tror inte det.
Han är så uppstressad,
så han får gå före,
jag tror inte att det hjälper honom.
Det är bättre att ni ger honom
något lugnande nu.

Och dom trodde också att det var det bästa,
sa dom.

Synen av dessa stora fina ögon
som följde mej,
när jag gick fram och klappade honom
och sen gick,
är som fastetsat på näthinnan.

Utanför bröt jag ihop och bara grät.
Dom sa något om
att det kanske inte var bra,
att jag skulle köra bil, om jag hade gjort det.
Jag sa att jag hade fått skjuts dit.

Sen undrade dom om dom skulle ringa taxi,

fast bäst hade kanske varit,
om jag kunde ringa efter någon som stöd.

Och jag sa att jag skulle ringa min kompis B,
så det skulle nog ordna sej.

Jag ringde B, som hörde att något var på tok
och när jag sa att jag var på djursjukhuset,
så sa han bara: "Jag kommer direkt!"

Efter en stund kom han
och jag fick snörvlande försöka förklara
vad som hade hänt.

När jag hade lugnat mej lite,
så kände jag att jag blev illamående
och sa att jag ville åka hem.

Men det ville jag egentligen inte.
Jag ville inte hem till tomheten.
Saknade honom
innan jag ens hade kommit hem.

Jag blev i alla fall skjutsad hem,
fick den tomma kattburen
och lovade att ringa om jag behövde
hjälp med något.
Och att höra av mej
så fort jag fick veta något.

Oh, vad hemskt det var att gå vägen
fram till porten
med den tomma kattburen
och på näthinnan hade jag bara hans
stora fina ögon
och i huvudet
susade alla möjliga fraser runt
som de hade sagt till mej
inne på djursjukhuset.

Så maktlös man känner sig.
Man kan inte göra någonting!
Och jag ville inte lämna honom där heller!
Han som brukar ligga i min säng
nästan hela natten,
ska nu tillbringa en natt ensam i en bur.

Mitt hjärta det blöder.

Det gör så ont!

Hur ska jag klara av alla dessa timmar
tills jag har ringt och fått reda på
om de vet något mer
eller hur hans tillstånd är.

Hur i hela fridens namn
kan det bli så,
så när jag lämnar min lille kise
på morgonen är han som vanligt
och när jag kommer hem
så möts jag av detta?

Hur kan det bli så?
Varför?
Varför? Varför? Varför?

När jag kom upp,
så gick jag ut på balkongen.
Behövde luft.
Bestämde mej där för att ta en promenad.

Men den blev liten.
Den blev inte alls
vad jag hade önskat.

Frös så jag skakade
och när jag kom upp,
ringde jag min bästa väninna
och fick snörvlat av mej vad som hade hänt.

Jag vill inte berätta något
för mamma eller syrran
förrän jag vet närmare.
Onödigt att mina allra närmaste
kanske ska få sömnen förstörd
och behöva bekymra sej.

Så dom får besked i morgon, troligtvis.

Det kändes himla skönt,
att få pratat och gråtit av sig
till de utanför familjen,
som står mej allra närmast.
Underbart att känna det stödet.
Att veta,
att man har någon att luta sej mot,
när hela ens tillvaro har rasat.

Tänkte stoppa i mej några Alvedon nu
och försöka komma till ro några timmar.
Huvudvärken är gigantisk.
Jag fryser så jag skakar
och ögonlocken är så tjocka av all gråt
så det är bara små springor
som är öppna, känns det som.

Oh, vad jag saknar mitt lilla hjärta!

Han är mitt allt och värdefullaste!

Hur kunde det bli så här??

Ett farväl

"De står mitt emot varandra. Mitt emot varandra för att
säga farväl. De inser båda, att när de vänder och går åt
vars ett håll, då skiljs deras vägar.

Det är med stor sorg och mycket smärta i sina hjärtan,
de står här. Båda två känner hur deras hjärtan bultar för
fullt och hur ont det gör invärtes. I bröstet, i magen. Båda
kämpar med att försöka hålla andningen nere i normalt
tempo, så att den andre inte ska märka, vad som egentligen
försiggår i deras inre. Tårarna som tränger fram i bådas
ögon, försöker de så diskret som möjligt att blinka bort.

Det gör ont, så fruktansvärt ont, att stå så här, mitt emot
och veta att det är för att ta farväl.

Båda hoppas och önskar, att den andre ska säga eller
göra något, så att hela den här sorgsna och hjärtslitande
situationen ska försvinna.

Men ingen av dem vågar ta det steget. Båda väntar ut
den andre.

Det blir svårare och svårare att andas och att hålla
tårarna tillbaka. Och så denna intensiva smärta i bröstet!
Kommer den någonsin att försvinna igen?

Orden som måste komma, börjar uttalas.

"Du får ha det så bra."
"Detsamma."
"Hoppas du kommer att hitta det du letar efter. Det du
drömmer om och längtar efter. "
"Detsamma."

Det börjar bli svårt att prata. Det känns som om en stor,
tjock klump fastnar i halsen och gör det omöjligt att få fram
ett ord. Tårarna tränger på och deras hjärtan bultar på
dem båda, som om de försöker hoppa ur deras kroppar.

Båda känner det som om allt runt omkring börjar snurra.
Nu är det nära. Detta farväl. Detta svåra, tunga och
fruktansvärda farväl.

De hoppas båda, att de ska klara av att vara starka, den
stund det tar, att säga farväl.
Och båda hoppas, på att den andre ska göra eller säga
något, som ändrar hela situationen.

Bådas ögon utstrålar en sådan smärta och samtidigt en
önskan och ett hopp, om att detta som just nu utspelas,
inte är sant. Men ingen av dem säger eller gör något.

Slutligen måste de sista orden komma.

"Ha det så bra."
"Detsamma."
"Sköt om dej och lycka till med ditt liv."
"Detsamma."

Båda backar ett par steg och det går inte att ta miste på
smärtan i deras blickar.
Och båda hoppas på och letar efter, ett tecken från den
andre, att detta inte ska ske, det som håller på att ske.
Detta farväl.

Men hur de än tittar och letar, så hittar de inget tecken
hos den andre. Hoppet dör långsamt hos dem båda och
de vänder sig om för att börja gå - gå bort från det som
varit. Och det gör så ont, så ont.

Rygg mot rygg, medan de långsamt börjar gå åt vars ett
håll, känns det som om de båda invärtes slits i tusen bitar.
Det skär och sliter och gör så ont i bröstet och magen.
Tårarna rinner över, benen börjar skaka och båda kämpar
med att inte bryta ihop.

Inners inne vill de båda inget hellre än att vända sig om,
sträcka ut sina armar och säga: "Vänta! Detta får inte ske!
Jag vill inte att detta ska ske!".

Men rädslan tar över och istället för att göra det, som hela
deras inre skriker efter att få göra, så har de båda
öronen på helspänn, i hopp om att få höra orden från den
andre, att detta inte får ske. Detta farväl.

Men det kommer inga ord från den andre. Och själva vågar
de inte göra eller säga något.

Avståndet mellan dem blir större och större och båda får
de uppbåda all sin kraft, för att inte vända om och rusa
tillbaka mot den andre och stoppa detta som håller på att
ske.

Detta farväl."

"Ögonen glittrar,
läpparna ler.
Men smärtan i hjärtat,
är det ingen som ser."