Då har det blivit lördag
och nu är det tre dygn,
jag har varit utan min älskade lilla kise.
Oh, vad jag saknar honom!
Jag har varit inne på djursjukhuset
varje dag och hälsat på.
Och det har verkligen gått framåt
från i onsdags,
när jag lämnade honom i deras vård,
till idag lördag.
Nu kan matte varva ner lite
och det ska bli skönt,
för det har varit tre otroligt jobbiga dygn!
TORSDAGEN
Förgråten och i princip utan sömn,
ringde jag djursjukhuset på morgonen
innan jag körde till jobb.
De hade inte mycket att säga,
utan bad att få återkomma under dagen,
när de hade tagit beslut
om behandling.
Han hade inte blivit sämre
under natten i alla fall.
Jag tog mej
en halvtimmes "behandling" själv,
som var rätt så effektiv,
innan jag körde till jobb.
Baddade mina svarta påsar
under ögonen
och de alldeles röda
och jättetjocka ögonlocken
med kallt vatten,
och det hjälpte faktiskt.
Svullnaden la sig rejält.
Var inte på jobb förrän vid 10-tiden
och det var med nöd och näppe
jag klarade av att hålla mej uppe.
Helt färdig av brist på sömn
utöver all den andra stressen och tröttheten
och helt uppkörd av oro.
Sen skulle jag till på köpet
försöka fokusera på jobbet.
Gissa var mina tankar var hela tiden?
Jag ringde djursjukhuset igen vid 13.30-tiden,
men då höllt de på att gå ronden,
men sköterskan som svarade
lovade att be vetrinären ringa
så fort som möjligt.
Vid 14.30 ringde hon
och sa att han fortfarande hade problem
med att gå och hålla sig uppe.
De hade tagit olika prover
och då upptäckt att hans sköldkörtel
inte fungerade som den skulle.
Den producerade för mycket av det här ämnet,
som den producerar,
så det måste justeras - via medicinering.
Medicinering som måste fortsätta
resten av hans liv.
I pillerform som ska intagas varje dag.
Och det kan bli en pärs .....
Det kan i alla fall
vara en orsak till hans balansproblem.
Det är även förklaringen till varför han aldrig
har lagt på sig,
utan alltid har varit liten och smal.
Sen var han lite uttorkad också,
sa vetrinären.
Det här problemet gör att när han dricker
så rinner det i princip rakt igenom
och han kissar ut det igen
och det hinner aldrig lagras i honom.
Så de hade satt in dropp för att justera det
och så fick han smärtstillande.
Jag fick även veta att det inte är allas njurar
som klarar av en sådan medicinering.
Och så fick man åka in med jämna mellanrum
så att de kunde kolla hans värden
så att det var rätt dos han fick.
Jag frågade
om jag fick komma in och hälsa på honom
och det tyckte hon var en bra idé.
Jag var välkommen mellan kl 16 - 18.
Jag körde dit efter jobb kl 16.00
och blev visad in i ett rum.
En jättekär sköterska kom efter en stund
med honom på armen
och lade ner honom på britsen i rummet.
Han kunde varken stå eller sitta
och såg så ynklig ut,
med det vita inskrivningsbandet runt halsen
och kanylen på ena framtassen.
Oh, vad det gjorde ont i mej!
Han verkade frånvarande
och hans stora ögon tittade sig omkring
och han reagerade på alla ljuden
ute i korridoren fast dörren var stängd.
Det var folk som pratade,
och hundar som skällde till, pep och gnydde.
Det tog en stund innan han liksom
visade att han var medveten om att jag var där.
Jag klappade honom
och pratade med honom hela tiden.
Han orkade knappt hålla huvudet uppe
och det tog nästan en timme innan jag
kunde uppfatta något spinnande ljud
från honom.
Normalt börjar han spinna
bara jag tittar på honom.
Nu var det bara ett svagt, svagt ljud.
Sköterskan kom in med en spruta i högsta hugg
och sa att det var dags för hans smärtstillande.
Jag trodde jag skulle tuppa av!
Jag klara knappt av att få stick i fingret
och så kommer hon med denna gigantiska nål,
som ska in i min lille kise!
Hon förstod då att jag hade svårt för nålar
och sa att hon kunde ge honom det senare.
Men jag sa att är det tid nu,
då ska han ha det nu också.
Jag ska bara vända mej bort.
Sagt och gjort.
Jag vände mej bort
och hon gav honom sprutan
i nackaskinnet tydligen.
Snabbt och han hann knappt märka det.
Enligt vad hon sa.
Jag sa till henne att jag tyckte
att han kändes så grusig i pälsen
och undrade vad det kunde bero på.
Sköterskan sa att det berodde på att han
låg i sanden.
Och när jag frågade vilken sand
så sa hon att han kan ju inte stå eller sitta
så när han tar sig i kisselådan i buren,
så ramlar han och gör sina behov liggandes.
Så det var därför han kändes grusig.
Min stackars lilla kise.
Varför ska denna lilla underbara varelse
utsättas för detta hemska?
Oh, vad jag kände mej maktlös
när jag såg honom ligga där på
"mattbiten" sköterskan hade haft med sig.
Min lilla älskade kise!
Jag pratade oavbrutet med honom
i nästan viskande ton
och klappade honom försiktigt
men det kom inget mer spinnande ljud
från honom.
De två timmarna gick snabbt
och när sköterskan tittade in lite över 18.00,
kändes det, som om det bara hade gått
en liten stund.
Det gjorde ont i mej när hon gick iväg
med honom till hans bur
och när jag kom ut till bilen
så forsade tårarna.
Varför, varför, varför??
Torsdagkvällen var ingen rolig kväll.
Mycket oro och så den här tröttheten
av sömnbrist.
All stress på jobb och allt jobbande
låg ju som grund för den otroliga trötthet,
jag nu kände.
Det blev liksom dubbelt upp.
Jag hade meddelat A att jag inte kom
på dansen.
Orkade inte, var helt slut.
Och mobilen var igång,
för det var det numret jag hade lämnat
till djursjukhuset,
om det skulle vara något med Felix
och de behövde få tag på mej.
Inte förrän efter kl 24.00 fick jag nattaro
och kunde sova lite,
men jag vaknade med jämna mellanrum,
så timmarna tills klockan ringde
gick väldigt snabbt.
och nu är det tre dygn,
jag har varit utan min älskade lilla kise.
Oh, vad jag saknar honom!
Jag har varit inne på djursjukhuset
varje dag och hälsat på.
Och det har verkligen gått framåt
från i onsdags,
när jag lämnade honom i deras vård,
till idag lördag.
Nu kan matte varva ner lite
och det ska bli skönt,
för det har varit tre otroligt jobbiga dygn!
TORSDAGEN
Förgråten och i princip utan sömn,
ringde jag djursjukhuset på morgonen
innan jag körde till jobb.
De hade inte mycket att säga,
utan bad att få återkomma under dagen,
när de hade tagit beslut
om behandling.
Han hade inte blivit sämre
under natten i alla fall.
Jag tog mej
en halvtimmes "behandling" själv,
som var rätt så effektiv,
innan jag körde till jobb.
Baddade mina svarta påsar
under ögonen
och de alldeles röda
och jättetjocka ögonlocken
med kallt vatten,
och det hjälpte faktiskt.
Svullnaden la sig rejält.
Var inte på jobb förrän vid 10-tiden
och det var med nöd och näppe
jag klarade av att hålla mej uppe.
Helt färdig av brist på sömn
utöver all den andra stressen och tröttheten
och helt uppkörd av oro.
Sen skulle jag till på köpet
försöka fokusera på jobbet.
Gissa var mina tankar var hela tiden?
Jag ringde djursjukhuset igen vid 13.30-tiden,
men då höllt de på att gå ronden,
men sköterskan som svarade
lovade att be vetrinären ringa
så fort som möjligt.
Vid 14.30 ringde hon
och sa att han fortfarande hade problem
med att gå och hålla sig uppe.
De hade tagit olika prover
och då upptäckt att hans sköldkörtel
inte fungerade som den skulle.
Den producerade för mycket av det här ämnet,
som den producerar,
så det måste justeras - via medicinering.
Medicinering som måste fortsätta
resten av hans liv.
I pillerform som ska intagas varje dag.
Och det kan bli en pärs .....
Det kan i alla fall
vara en orsak till hans balansproblem.
Det är även förklaringen till varför han aldrig
har lagt på sig,
utan alltid har varit liten och smal.
Sen var han lite uttorkad också,
sa vetrinären.
Det här problemet gör att när han dricker
så rinner det i princip rakt igenom
och han kissar ut det igen
och det hinner aldrig lagras i honom.
Så de hade satt in dropp för att justera det
och så fick han smärtstillande.
Jag fick även veta att det inte är allas njurar
som klarar av en sådan medicinering.
Och så fick man åka in med jämna mellanrum
så att de kunde kolla hans värden
så att det var rätt dos han fick.
Jag frågade
om jag fick komma in och hälsa på honom
och det tyckte hon var en bra idé.
Jag var välkommen mellan kl 16 - 18.
Jag körde dit efter jobb kl 16.00
och blev visad in i ett rum.
En jättekär sköterska kom efter en stund
med honom på armen
och lade ner honom på britsen i rummet.
Han kunde varken stå eller sitta
och såg så ynklig ut,
med det vita inskrivningsbandet runt halsen
och kanylen på ena framtassen.
Oh, vad det gjorde ont i mej!
Han verkade frånvarande
och hans stora ögon tittade sig omkring
och han reagerade på alla ljuden
ute i korridoren fast dörren var stängd.
Det var folk som pratade,
och hundar som skällde till, pep och gnydde.
Det tog en stund innan han liksom
visade att han var medveten om att jag var där.
Jag klappade honom
och pratade med honom hela tiden.
Han orkade knappt hålla huvudet uppe
och det tog nästan en timme innan jag
kunde uppfatta något spinnande ljud
från honom.
Normalt börjar han spinna
bara jag tittar på honom.
Nu var det bara ett svagt, svagt ljud.
Sköterskan kom in med en spruta i högsta hugg
och sa att det var dags för hans smärtstillande.
Jag trodde jag skulle tuppa av!
Jag klara knappt av att få stick i fingret
och så kommer hon med denna gigantiska nål,
som ska in i min lille kise!
Hon förstod då att jag hade svårt för nålar
och sa att hon kunde ge honom det senare.
Men jag sa att är det tid nu,
då ska han ha det nu också.
Jag ska bara vända mej bort.
Sagt och gjort.
Jag vände mej bort
och hon gav honom sprutan
i nackaskinnet tydligen.
Snabbt och han hann knappt märka det.
Enligt vad hon sa.
Jag sa till henne att jag tyckte
att han kändes så grusig i pälsen
och undrade vad det kunde bero på.
Sköterskan sa att det berodde på att han
låg i sanden.
Och när jag frågade vilken sand
så sa hon att han kan ju inte stå eller sitta
så när han tar sig i kisselådan i buren,
så ramlar han och gör sina behov liggandes.
Så det var därför han kändes grusig.
Min stackars lilla kise.
Varför ska denna lilla underbara varelse
utsättas för detta hemska?
Oh, vad jag kände mej maktlös
när jag såg honom ligga där på
"mattbiten" sköterskan hade haft med sig.
Min lilla älskade kise!
Jag pratade oavbrutet med honom
i nästan viskande ton
och klappade honom försiktigt
men det kom inget mer spinnande ljud
från honom.
De två timmarna gick snabbt
och när sköterskan tittade in lite över 18.00,
kändes det, som om det bara hade gått
en liten stund.
Det gjorde ont i mej när hon gick iväg
med honom till hans bur
och när jag kom ut till bilen
så forsade tårarna.
Varför, varför, varför??
Torsdagkvällen var ingen rolig kväll.
Mycket oro och så den här tröttheten
av sömnbrist.
All stress på jobb och allt jobbande
låg ju som grund för den otroliga trötthet,
jag nu kände.
Det blev liksom dubbelt upp.
Jag hade meddelat A att jag inte kom
på dansen.
Orkade inte, var helt slut.
Och mobilen var igång,
för det var det numret jag hade lämnat
till djursjukhuset,
om det skulle vara något med Felix
och de behövde få tag på mej.
Inte förrän efter kl 24.00 fick jag nattaro
och kunde sova lite,
men jag vaknade med jämna mellanrum,
så timmarna tills klockan ringde
gick väldigt snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar