FREDAGEN
När väckarklockan ringde fredag morgon,
var jag helt slut.
Jag hade hoppats på,
att få flera timmars sömn före klockan 24.00,
men nu blev det tyvärr inte så.
Och så var det fredag.
Den värsta dagen på jobb för min del.
Det är den dagen alla behöver sina underlag,
som jag ska göra klart.
Så varenda minut är värdefull.
Jag skyndade mej
och tog en frukostbulle på stående fot.
Gjorde mej klar och gick ner till bilen.
Framme vid bilen såg jag att ena bakdäcket
var utan luft.
Bilen var inte körduglig!
Den stod helt nere på fälgen på det hjulet.
Och jag som var stressad
för att jag hade mycket på jobb
och så skulle jag hinna till djursjukhuset
efter jobb för att hälsa på min lille kise
medan de hade besökstid
och så skulle jag iväg till dansen efter det!
Jaha, vad gör jag nu?
Att ta bussen till jobb var inte till att tänka på.
Det tar 1,5 timmar ett håll
och sen skulle jag hem också.
Var får jag tag på bil att låna
en fredag morgon kl 07.00?
Alla ska ju iväg till sina jobb.
Taxi??
Nä, tror inte det.
Har ju ingen aning om
hur många tusenlappar
sjukhusvistelsen för min lille kise
kommer att sluta på.
Så varenda onödig hundralapp
får jag hålla nere på.
Ringde i alla fall
och fick tag på en bil att låna.
Jättesnällt!
Blev hämtad och körde iväg,
så utlånaren kom till sitt jobb
och så kunde jag köra iväg till mitt jobb.
Under dagen så skulle min bil fixas,
för jag är i stort behov av den,
dels för att jag behöver ta mej fram och tillbaka
till djursjukhuset så smidigt som möjligt
och så har jag tagit på mej
att hämta och lämna vänner som inte har bil,
när vi ska till och från dansen.
Vid lunchtid fick jag reda på att
det inte var någon punktering.
Ventilen var losskruvad.
Detta kostade mej 400 kr
- helt i onödan.
Och detta kostade mej även så mycket besvär
med förlorad arbetstid,
att försöka hitta en bil att låna,
det röriga utlånaren blev indragen i,
och sen blev min lille kise
drabbad i slutänden.
Jag var ju tvungen att lämna tillbaka bilen
före ett visst klockslag,
så jag fick kortat ner besökstiden
på sjukhuset med lite drygt en halvtimme.
Tid, som min lille kise
hade sluppit ligga i sin bur
och fått vara ute med mej istället.
Men det är inget den "nattliga besökaren"
tog någon hänsyn till.
Allt besvär det orsakade,
för att jag inte kunde använda min egen bil.
Den stunden jag fick med min kise,
gjorde mej mycket gladare i alla fall.
När sköterskan kom in med honom,
så började han spralla i hennes famn
och ville ner.
Hon satte ner honom på britsen,
vi hamnade i rum nummer 9 i dag också,
och han tryckte in sitt huvud mot mina händer
och puttade på mej och tryckte sig intill mej
tills han ramlade ner på sidan.
Och han spann!
Oh, vad härligt!
Han kråmade sig och hade sig
och puttade på mina händer med sitt huvud.
Men - han kunde inte stå någon längre stund!
Ramlade ihop hela tiden.
Men han såg ut att vara glad ändå
och faktiskt pigg,
om man jämför med torsdagens
ljumma beteende.
Det tändes ett hopp i mej
och jag frågade om vetrinären hade tid.
Hon kom in och berättade
att de hade röntgat honom igen,
från andra vinklar
och att de ville ta nya prover
och skicka in för analys,
innan de tog ställning till om det skulle bli
någon operation eller inte.
Nu tänkte de inte operera,
för han är inte tillräckligt stark.
De ville behålla honom åtminstone över helgen,
så de kunde hålla koll på hans värden,
nu när de har startat medicineringen
och så ville de hålla koll på hans balans
och se om den blev bättre.
De tyckte att det hade blivit
en liten, liten förbättring,
men han måste få några dagar till,
innan de ger sitt utlåtande.
Jag testade att sätta ner honom på golvet,
men efter 3 - 4 steg så ramlade han omkull.
Det såg ut som om han hade tyngder
i bakre halvan av kroppen,
så han fick den inte med sig.
Men han ville ändå gå runt,
nyfiken som han är,
så jag fick stötta med händerna
under magen på honom,
så han fick undersökt lite av rummet.
Sen bultade hans lilla hjärta så våldsamt,
så jag lyfte upp honom på britsen,
där han la sig,
trött efter ansträngningen.
Det blev mycket klapp och kel
och jag snackade med honom hela tiden
och märkte att han verkligen var med
på ett helt annat sätt, än dagen innan.
Härligt att se och få uppleva!
Men vad det värkte i mej
att se att han inte hade förmågan
att förflytta sig några längre sträckor.
Sen var jag tvungen att tacka för mej
och lämna tillbaka honom i deras vård
och ge mej av och lämna tillbaka bilen
jag hade lånat.
Sen hade jag en 25 minuters väg
tills jag var hemma,
där jag bytte om och begav mej av till dansen.
Det var en extra grej de hade ordnat.
En danskväll med
de senaste terminernas nybörjardanser
och vi i vårt lilla gäng, sex personer,
hade bestämt oss för att vi skulle vara med.
Det var tre personer i klubben
som hade tagit på sig att anordna detta.
De hade satt in bord på sidorna i lokalen
och tänt värmeljus.
Belysningen var dämpad,
bara några spotlights i taket var tända,
precis som på fridanskvällarna,
och sedan började DJ:n spela.
Och det var riktigt trevligt
att kunna dansa originaldansen
till i princip all musik han hade valt ut.
Annars dansar vi, som kallar oss nybörjare,
alltid alternativdanser längst bak i lokalen.
Men de här danserna kunde vi.
Kul!
Det var mycket folk som hade kommit.
Vi hade besök från andra klubbar också.
Trevligt!
I hade fixat goda baguetter till oss,
så mellan låtarna så högg jag
tänderna i min räkfyllda baguett
och med munnen full av godsaker,
var jag tillbaka på dansgolvet igen.
Ville inte missa en takt!
Jag var vrålhungrig.
Hade inte ätit sen 12.30 på jobb.
På grund av strulet med bilen,
så offrade jag ingen tid till att äta,
så nu, klockan 19.00, var jag såååå hungrig.
Och det smakade mycket bra!
Och det var härligt att träffa "gänget".
De var lite bekymrade över min kise,
men jag berättade om framstegen,
så de sa alla att de höllt tummarna.
Det värmde att höra.
Så jag kunde verkligen koppla av
de tre timmarna det varade
och var inte fullt så orolig över min lille kise.
Och som någon av de andra sa:
Han är på rätt plats.
Han får vård.
Väl hemma igen,
kändes det skönt att,
något mindre stressad, få krypa ner i sängen.
Nu behövde jag verkligen en god natts sömn!
Ventilen var losskruvad.
Detta kostade mej 400 kr
- helt i onödan.
Och detta kostade mej även så mycket besvär
med förlorad arbetstid,
att försöka hitta en bil att låna,
det röriga utlånaren blev indragen i,
och sen blev min lille kise
drabbad i slutänden.
Jag var ju tvungen att lämna tillbaka bilen
före ett visst klockslag,
så jag fick kortat ner besökstiden
på sjukhuset med lite drygt en halvtimme.
Tid, som min lille kise
hade sluppit ligga i sin bur
och fått vara ute med mej istället.
Men det är inget den "nattliga besökaren"
tog någon hänsyn till.
Allt besvär det orsakade,
för att jag inte kunde använda min egen bil.
Den stunden jag fick med min kise,
gjorde mej mycket gladare i alla fall.
När sköterskan kom in med honom,
så började han spralla i hennes famn
och ville ner.
Hon satte ner honom på britsen,
vi hamnade i rum nummer 9 i dag också,
och han tryckte in sitt huvud mot mina händer
och puttade på mej och tryckte sig intill mej
tills han ramlade ner på sidan.
Och han spann!
Oh, vad härligt!
Han kråmade sig och hade sig
och puttade på mina händer med sitt huvud.
Men - han kunde inte stå någon längre stund!
Ramlade ihop hela tiden.
Men han såg ut att vara glad ändå
och faktiskt pigg,
om man jämför med torsdagens
ljumma beteende.
Det tändes ett hopp i mej
och jag frågade om vetrinären hade tid.
Hon kom in och berättade
att de hade röntgat honom igen,
från andra vinklar
och att de ville ta nya prover
och skicka in för analys,
innan de tog ställning till om det skulle bli
någon operation eller inte.
Nu tänkte de inte operera,
för han är inte tillräckligt stark.
De ville behålla honom åtminstone över helgen,
så de kunde hålla koll på hans värden,
nu när de har startat medicineringen
och så ville de hålla koll på hans balans
och se om den blev bättre.
De tyckte att det hade blivit
en liten, liten förbättring,
men han måste få några dagar till,
innan de ger sitt utlåtande.
Jag testade att sätta ner honom på golvet,
men efter 3 - 4 steg så ramlade han omkull.
Det såg ut som om han hade tyngder
i bakre halvan av kroppen,
så han fick den inte med sig.
Men han ville ändå gå runt,
nyfiken som han är,
så jag fick stötta med händerna
under magen på honom,
så han fick undersökt lite av rummet.
Sen bultade hans lilla hjärta så våldsamt,
så jag lyfte upp honom på britsen,
där han la sig,
trött efter ansträngningen.
Det blev mycket klapp och kel
och jag snackade med honom hela tiden
och märkte att han verkligen var med
på ett helt annat sätt, än dagen innan.
Härligt att se och få uppleva!
Men vad det värkte i mej
att se att han inte hade förmågan
att förflytta sig några längre sträckor.
Sen var jag tvungen att tacka för mej
och lämna tillbaka honom i deras vård
och ge mej av och lämna tillbaka bilen
jag hade lånat.
Sen hade jag en 25 minuters väg
tills jag var hemma,
där jag bytte om och begav mej av till dansen.
Det var en extra grej de hade ordnat.
En danskväll med
de senaste terminernas nybörjardanser
och vi i vårt lilla gäng, sex personer,
hade bestämt oss för att vi skulle vara med.
Det var tre personer i klubben
som hade tagit på sig att anordna detta.
De hade satt in bord på sidorna i lokalen
och tänt värmeljus.
Belysningen var dämpad,
bara några spotlights i taket var tända,
precis som på fridanskvällarna,
och sedan började DJ:n spela.
Och det var riktigt trevligt
att kunna dansa originaldansen
till i princip all musik han hade valt ut.
Annars dansar vi, som kallar oss nybörjare,
alltid alternativdanser längst bak i lokalen.
Men de här danserna kunde vi.
Kul!
Det var mycket folk som hade kommit.
Vi hade besök från andra klubbar också.
Trevligt!
I hade fixat goda baguetter till oss,
så mellan låtarna så högg jag
tänderna i min räkfyllda baguett
och med munnen full av godsaker,
var jag tillbaka på dansgolvet igen.
Ville inte missa en takt!
Jag var vrålhungrig.
Hade inte ätit sen 12.30 på jobb.
På grund av strulet med bilen,
så offrade jag ingen tid till att äta,
så nu, klockan 19.00, var jag såååå hungrig.
Och det smakade mycket bra!
Och det var härligt att träffa "gänget".
De var lite bekymrade över min kise,
men jag berättade om framstegen,
så de sa alla att de höllt tummarna.
Det värmde att höra.
Så jag kunde verkligen koppla av
de tre timmarna det varade
och var inte fullt så orolig över min lille kise.
Och som någon av de andra sa:
Han är på rätt plats.
Han får vård.
Väl hemma igen,
kändes det skönt att,
något mindre stressad, få krypa ner i sängen.
Nu behövde jag verkligen en god natts sömn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar