Söndag

Idag är det första dagen sen i onsdags,
som jag kan andas ut riktigt.

Min lille kise ska skrivas ut imorgon,
så får vi se hur det går.

Idag var det glädjetårar som rann på kinderna,
när jag gick därifrån.

Jag känner en sån inre glädje och tacksamhet.
Vi fick lite tid till med varandra.
Det var inte dags att skiljas än.

Tack, tack, tack!

-------------------------------------------------

Var helt slut i morse när jag vaknade.
Hela kroppen skriker efter vila
och ledigt.
Time out från allt.

Men, det är några veckor kvar
på säsongen,
innan den kan anses vara över.
När det gäller detta.
Sen har vi ju nya säsonger som börjar
i princip direkt efter.

Men det ska inte vara lika jobbigt
som den som håller på och har varit.
Men vi får se med allt det nya.

Nu måste jag börja visa de andra detta nya
som jag håller på att lära mej,
så jag kan ta lite ledigt.

Annars kommer det att sluta
med förskräckelse.

Körde iväg till jobb och skulle försöka
reda ut lite problem som dök upp igår,
innan jag körde där ifrån.
Tiden räckte inte till
för börja titta på det igår,
så jag fick köra dit idag.
Men tyvärr blev jag inte klokare.

Filöverföringen från Holland
fungerade inte
och till och med faxprogrammet
i datorn la av.
Jag fick stå och trycka in nummerna
manuellt, som innan,
så jag fick sållat ut,
vilka som tvunget skulle ha besked idag.

Får fortsätta imorgon med strulet.

Sen åkte jag till djursjukhuset
för att hälsa på min lille Felix.

Det var en annan sköterska
som kom med honom idag.
Hon hade även med sig matskålen
och sa att han har ätit lite dåligt de här dagarna,
så det går kanske bättre med sällskap.

Jag blev lite fundersam.
Innan hade de sagt
att han hade ätit med god apetit ju ...

Nåja, hon lämnade oss själva i rummet
och jag satte ner skålarna på golvet
och la mattan de alltid har med, på golvet
och även Felix ställde jag ner.

Och nyfiken som han är,
så skulle han direkt börja undersöka rummet.

Han tog sikte på väggen bredvid dörren
och började förflytta sig.

Han vinglade fram och tillbaka,
hej å hå, han pinnade på.
Ramlade omkull,
men skyndade sig att samla ihop benen
och kämpade sig upp igen
och fortsatte att förflytta sig.

Vingel, vingel, hej å hå,
han pinnade på
-
ramlade
och kämpade på med att ta sig upp
och fortsatte dit,
han hade bestämt sig för att gå.

Han kom fram och fick luktat sej runt.
Sen vände han och tittade mot
väggen mitt emot
och jag såg hur han tog sats
och fick fart på sina små ben
och med blicken fokuserad på hörnet,
styrde han kosan dit.

Vingel, vingel,
hej och hå, han pinnade på
-
ramlade
och fick samlat ihop sina ben
och kämpade sig upp igen
och fortsatte målmedvetet mot hörnet.
Väl framme var där mycket att lukta på
tydligen,
för han undersökte hörnet väldigt noga.

Sen vände han igen,
fick syn på stolen, där jag hade lagt min jacka,
och styrde sin vingliga färd dit.

Han stannade nedanför, tittade upp på sitsen,
lutade sig bakåt för att ta sats och hoppa upp,
men när framtassarna hade lämnat golvet
med ca en centimeter,
så såg man riktigt hur han i slow motion
sakta men säkert tippade bakåt i stället.

Han dråsade omkull,
samlade ihop alla sina kroppsdelar
och tog sig upp igen och gjorde ett nytt försök
med att hoppa upp på stolen.

Men, när framtassarna än en gång
kom ca en centimeter över golvet
så började han låååååångsaaaaaamt
tippa baklänges istället.
Och medan han tippar bakåt,
så vänder han och tittar på mej
och mitt i allt eländet,
så kan jag faktiskt inte låta bli att le.

Han påminde inte om en berusad längre,
det var ett annat vinglande nu.
Det var mer som ett litet barn,
som kämpar på med att lära sig gå.
Dom ramlar omkull
och kämpar sig upp igen
och fortsätter.

Jag går i alla fall fram till honom
och lyfter upp honom på stolen,
där min jacka ligger
och han dyker ner och

borrar ner huvudet
och stryker sina kinder mot tyget
och har startat sitt brummande.
Han lägger sig ner och rullar nästan runt
på jackan.
En bra stund ligger han där och spinner
medan jag pratar med honom
och klappar honom.

Sen lyfter jag ner honom på golvet igen.

Medan han vinglar fram - ramlar - tar sig upp
och fortsätter,
så sätter jag mej på golvet med ett leende.
Han är så söt och envis där han kämpar på.

Han vänder sig om och ser,
att jag har satt mej på golvet
och tvärvänder för att ta sig fram till mej.

Men än en gång får han inte med sig bakdelen,
så han ramlar omkull,
men kämpar sig upp på alla fyra
och innan han tar sats och går mot mej,
så är det precis som om han suckar högt
och sen sätter han fart på sina små ben.

Vingel, vingel,
hej å hå, han pinnar på
och kommer fram till mej
och kravlar sej upp
på mina utsträckta ben
och lägger sig till ro på mina lår.
Jag känner hur hans lilla hjärta slår
av ansträngningen
och mitt eget hjärta håller på att svämma över.

Så sitter jag på golvet med honom i knäet
och klappar honom medan han spinner,
tills det är dags att gå.

Jag fick i alla fall veta att vetrinären tycker
att han är så pigg, även om han fortfarande
är vinglig, så han skulle skrivas ut imorgon.

Så det ska bli intressant.

Och skönt att få hem honom igen.

Jag får träffa vetrinären imorgon
när jag ska hämta honom
och det ska bli intressant att höra,
vad hon säger.

När jag körde från sjukhuset till dansen,
så var det glädjetårar som rann på mina kinder.

Samtidigt som jag kände en sådan lättnad
så blev jag plötsligt väldigt matt.
Och trött.
All oro släppte liksom.

Jag funderade på att skippa dansen
och åka hem och vila istället,
med jag var ju så nära,
så jag körde dit i alla fall.

Det var repetition
och de första 1,5 timmarna gick ok.
Sen var det lite paus
innan fortsättningskursens repetition.
B tog en dricka och Y och jag anslöt oss
och då kände jag hur trött jag var.
Skulle jag orka 1,5 timmar till?
"Klart du gör", sa B.

Vi drog ett djupt andetag
och gick in och ställde oss
och det gick rätt så bra,
tills vi närmade oss slutet.

Då var det precis som om luften gick ur mej
och jag blev helt nollad.
Kunde inte hålla reda på stegen
på den sista dansen.

Jag hade annat som susade rundor i huvudet.
Funderade på hur jag skulle lösa morgondagen.

Massor på jobb
och så ska jag hämta Felix.
Ska jag ta med honom de sista timmarna
på jobb
eller ska jag åka hem med honom
och sen tillbaka till jobb?
Nej, jag vill inte lämna honom ensam
så just nu lutar det åt att han får
följa med till jobb de sista timmarna,
så jag har honom under uppsikt.

Jag får ta med mat- och vattenskålar
och hans låda till jobb imorgon bitti,
och transportburen, kom jag på.
Så kan jag stänga till dörren till mitt rum,
så kan han vara där,
medan jag jobbar undan det sista.

Han kan ju alltid lägga sig i buren
om han inte vill gå och undersöka rummet.

Oh, vad glad jag är!

Dessa fyra dygnen har varit så tomma
utan hans närvaro här hemma.
Vilket stort tomrum den lille krabaten
kan lämna efter sig.
Men nu ska det fyllas igen
och glädjen och tacksamheten i mej
känner inga gränser!

Tack, tack, tack
-
vem det nu är jag ska tacka.