Lördagen

LÖRDAGEN

Igår, lördag - ytterliggare en lördag,
som jag var tvungen att köra iväg och jobba.
Så tröstlöst!

Så mycket förlorad tid
på grund av jobbet,
som jag kunde ägnat mej åt mej själv och mitt.

Tid som aldrig kommer igen.
Jag förstår inte hur jag ska hinna ifatt.

Längtade i alla fall alla timmarna på jobb,
tills jag skulle till djursjukhuset
och hälsa på min kise.

Saknaden är enorm!

Fast jag vet att han inte är här,
så tycker jag att jag hör hans tassande
mot parketten emellanåt ...

Innan jag ska vända mej om och gå,
så kastar jag en blick på golvet bakom,
så han inte sitter eller ligger där,
så jag råkar trampa på honom ...

När jag kommer hem,
så lyssnar jag efter honom,
för att höra varifrån han ska komma
för att välkomna mej ...

Efter alla dessa år tillsammans med kisen,
vi har ju påbörjat vårt 15:e,
så är det grejor som jag gör helt automatiskt.

Det blev rum 9 igen på djursjukhuset
och denna gången var han ännu mer
gosig i sitt sätt än på fredagen.

Spinnandet satte igång direkt
och det var bra volym på det.

Han puttades och stångades
med sitt huvud mot mina händer
och tryckte sig och strök sig
mot mej,
när sköterskan
hade satt ner honom på britsen.

Jag såg att han bara hade bandage
på framtassen
och frågade om de hade tagit bort kanylen.
Och det hade dom.
Idag hade Felix ätit själv
med frisk apetit.
Han hade fått kokt torsk
och hon skulle komma in med lite till.

Han hade även
vandrat runt i undersökningsrummet,
mycket vingligt, men dock.

Så han gjorde framsteg.

Vi fortsatte kela, kisen och jag
och han verkade otroligt pigg.
Höllt nästan på att krypa ur sitt skinn,
som han snurrade runt på britsen
och försökte hålla balansen
medan han körde sin
"stånga-och-stryka-med-huvudet"-procedur.
Sen säckade han ihop och hamnade
liggandes på sidan.
Men spinnandet bara fortsatte.

Sköterskan kom in med mat och vattenskål
och ställde på britsen.
Jag såg hur hans nos började arbeta,
han lyfte på huvudet och luktade mot skålen
och efter en stund så visade han,
att han gärna ville ha en tugga eller två,
så jag drog fram skålen till honom
och han började, liggandes, äta lite av fisken.

Sen la han sig ner igen och jag fortsatte
att prata med honom och klappa honom
och hans "brummande" var rejält högt.

Såg en pedal vid golvet vid britsens ena sida
och tryckte på den.
Då sänktes hela britsen
och jag kunde ta den ena stolen
och ställa framför britsen och sätta mej ner,
så jag slapp stå hela tiden.

Och det upptäckte ju Felix.
Så han kämpade sig upp i stående ställning
och gick över kanten
och ställde sina framben i mitt knä,
mycket vingligt gick det,
så jag hjälpte till att stötta.

Han visade tydligt att nu var det mattes knä
som gällde,
så jag hjälpte till att stötta,
tills han hade hittat ställningen han ville ligga i.

Precis som hemma.

Det var en ljuvlig känsla!

Sen blev han nyfiken på golvet
och jag lyfte ner honom,
så han skulle kunna undersöka det lite närmare.

Han tog sikte på bänken borta vid dörren
och påbörjade sin promenad dit.

Och det gick vingligt.
Han svajade till höger och till vänster,
tillbaka till höger och så vänster,
ja, det såg ut som om han var berusad.
Och så ramlade han omkull.

Han vände på huvudet och tittade på mej
men kravlade sig, med hjälp från mej,
upp på alla fyra igen
och tog nu sikte på väggen,
som han sen följde.

Och vingligt var det.
Han svajade från vänster till höger,
där han blev stoppad av väggen,
tillbaka åt vänster och så mot väggen
och lite längre fram så ramlade han omkull igen.

Men han kom fram till hörnet
och snusade runt lite.

Sen fick han syn på den andra stolen,
där jag hade lagt min jacka.

Han vinglade fram till den
och lutar sig lite tillbaka
som för att ta sats och hoppa upp.
Men det slutade med
att han hamnade på ändan istället,
han hade inte någon ork eller balans
till att utföra ett sådant konststycke,
som att hoppa upp på en stol.

Han gjorde ett nytt försök,
men det räckte att han försökte
lyfta frambenen,
för att kan skulle tippa bakåt igen.

Han vände sig om och tittade på mej
och tittade sen på stolen
och så tillbaka på mej,
så jag gick fram och lyfte upp honom
och höllt honom,
medan han snusade på min jacka.

Sen lyfte jag ner honom igen
och han fortsatte sin
"vingla-ramla"-promenad bort mot britsen.
Där lyfte jag upp honom igen
och kände hur hans lilla hjärta bankade
av ansträngningen.

Han la sig på sidan
och småblundade och spann,
medan jag klappade honom
och pratade med honom.

Efter en stund så blev han lite piggare igen,
lyfte huvudet och luktade mot skålen
och med mattes hjälp,
lade fiskbitarna i handen och sträckte mot honom,
så åt han upp allt som hade legat i skålen.

Sen blev det mer vila och kel,
tills sköterskan kom in
och det var dags att säga hej då
för den här gången.

Kom hem ca 17.30
och stupade på soffan
på den inglasade balkongen.

Somnade och sov som en stock
ett tag.
Kände att jag kunde slappna av,
så det var välbehövlig vila.

Telefonen ringde några gånger,
så något annat fick jag inte gjort denna lördag.

Jobbat, hälsat på kisen, sovit och pratat i telefon.
Det var min lördag.

Och så blev jag påmind,
om att jag inte skulle glömma
att ställa fram klockan,
för sommartiden börjar.

Det låter underbart!

SOMMARTID

Framför allt ljuset
längtar jag efter.