Saknar min kise

Har precis pratat med djursjukhuset.

Sköterskan som svarade,
visste inte mycket mer än
att han tar sig upp på benen
och är nyfiken och går på vingliga ben
fram och möter dem.
Men buren är inte så stor,
som hon sa,
så det blir inte så många steg.
Och vingligt är det.

Under dagen ska de fatta vidare beslut,
så de tar kontakt med mej senare.

Denna fruktansvärda väntan!

Han har i alla fall inte blivit sämre
under natten.

Oh, vad jag saknar honom!

Mitt lilla hjärta!

Tänk,
vi har påbörjat vårt 15:e år tillsammans.

Ska nu försöka skrapa ihop mej själv
och se om jag kan behålla lite mat.
Sen skulle jag behöva mörka solglasögon
om jag inte ska skrämma slag på folk ...
Måste tyvärr till jobb.
Fortfarande är där ingen annan än jag,
som har lärt sig detta nya ...

Men det är kanske inte fel.
Att försöka sysselsätta sig med något
för att skingra tankarna.

Här blir jag bara påmind om honom hela tiden.

Ser hans leksaker, mat- och vattenskålar,
lådan i badrummet ...

Oh, vad saknaden är enorm!

Och denna oro,
om det går att få rätsida
på vad det nu är som gör,
att han nu inte kan gå
och hålla balansen.

Kan fortfarande inte fatta
att det kan gå så fort,
från ett ok-tillstånd
till detta ras.