Ett licensfritt vapen

TUNGAN

-

ett vasst och farligt vapen

som det inte behövs någon licens för,

men som kan göra sådana stora skador

och lämna djupa, djupa sår.

Felix hemma igen!

Oh, vilken underbar känsla
att ha min lille kise hemma igen!

Han verkar helt slut, den lille stackaren.

Körde från jobb till djursjukhuset
och hämtade honom.
Därefter tillbaka till jobb vid 16.30-tiden
och fortsatte
med det jag höllt på med.
Felix fick vandra fritt i korridoren
och då och då kom han in till mej
på mitt rum och la sig och vilade.
Ett par gånger ville han upp i mitt knä
och låg där en stund,
men jag fick lyfta ner honom efter ett tag,
för jag hade svårt att jobba.


Det var en vinglig upptäcksfärd i korridoren,
men han verkade inte speciellt brydd,
nyfiken som han är.

Jag hade med både kisselådan
och mat och vattenskål.
Efter en timmes tid så satte han sig faktiskt
och åt lite.

Vid 18.15-tiden orkade jag inte mer,
utan packade in mej själv, kisen
och alla attiraljer
och körde in om apoteket,
för att lösa ut medicinen han nu ska ha.
En pilla varje dag i resten av sitt liv!

Oj!

Vi har haft pillerfajter förr,
den lille och jag.
Och han har alltid utgått som segrare
efter andra dagen.
Så vi får se hur det går.
Men detta är livsnödvändigt för honom,
så jag måste helt enkelt vinna kampen.

De kunde på djursjukhuset
inte med säkerhet säga
vad som har drabbat honom.

Bara att han är jättepigg nu,
trots att han vinglar när han går
och han både äter och dricker
och gör sina behov.

Så nu ska han få vila ut på hemmaplan.

Proverna de har skickat iväg
ska de ringa om när de har fått svaren.
Så får vi se om det är något
som behöver åtgärdas.

Om tre veckor ska vi in igen,
så de får kollat värdena,
för att se om det är rätt dos
på medicinen han ska ha.
Sköldkörteln producerar för mycket
av det den ska producera,
så det måste justeras.

När jag kom till kassan så sa tjejen:

"Kvar att betala blir 5 348 kr."

Oooooops!

Och när jag sen såg kvittot,
så såg jag att hela kalaset gick på 14 566 kr,
så försäkringen tog det andra.

När vi kom hem,
så gick han en runda ut i köket,
sen sovrummet, vardagsrummet
och så tillbka mot ytterdörren
och in på kontoret,
där han la sig på en av sina favoritplatser
och rullade ihop sig där
och så har han legat sen vi kom hem.

Med nosen nerborrad mellan framtassarna.

Jag tittar och tittar
och kan inte se mej mätt på honom.

Mitt lilla troll är äntligen hemma igen!

Söndag

Idag är det första dagen sen i onsdags,
som jag kan andas ut riktigt.

Min lille kise ska skrivas ut imorgon,
så får vi se hur det går.

Idag var det glädjetårar som rann på kinderna,
när jag gick därifrån.

Jag känner en sån inre glädje och tacksamhet.
Vi fick lite tid till med varandra.
Det var inte dags att skiljas än.

Tack, tack, tack!

-------------------------------------------------

Var helt slut i morse när jag vaknade.
Hela kroppen skriker efter vila
och ledigt.
Time out från allt.

Men, det är några veckor kvar
på säsongen,
innan den kan anses vara över.
När det gäller detta.
Sen har vi ju nya säsonger som börjar
i princip direkt efter.

Men det ska inte vara lika jobbigt
som den som håller på och har varit.
Men vi får se med allt det nya.

Nu måste jag börja visa de andra detta nya
som jag håller på att lära mej,
så jag kan ta lite ledigt.

Annars kommer det att sluta
med förskräckelse.

Körde iväg till jobb och skulle försöka
reda ut lite problem som dök upp igår,
innan jag körde där ifrån.
Tiden räckte inte till
för börja titta på det igår,
så jag fick köra dit idag.
Men tyvärr blev jag inte klokare.

Filöverföringen från Holland
fungerade inte
och till och med faxprogrammet
i datorn la av.
Jag fick stå och trycka in nummerna
manuellt, som innan,
så jag fick sållat ut,
vilka som tvunget skulle ha besked idag.

Får fortsätta imorgon med strulet.

Sen åkte jag till djursjukhuset
för att hälsa på min lille Felix.

Det var en annan sköterska
som kom med honom idag.
Hon hade även med sig matskålen
och sa att han har ätit lite dåligt de här dagarna,
så det går kanske bättre med sällskap.

Jag blev lite fundersam.
Innan hade de sagt
att han hade ätit med god apetit ju ...

Nåja, hon lämnade oss själva i rummet
och jag satte ner skålarna på golvet
och la mattan de alltid har med, på golvet
och även Felix ställde jag ner.

Och nyfiken som han är,
så skulle han direkt börja undersöka rummet.

Han tog sikte på väggen bredvid dörren
och började förflytta sig.

Han vinglade fram och tillbaka,
hej å hå, han pinnade på.
Ramlade omkull,
men skyndade sig att samla ihop benen
och kämpade sig upp igen
och fortsatte att förflytta sig.

Vingel, vingel, hej å hå,
han pinnade på
-
ramlade
och kämpade på med att ta sig upp
och fortsatte dit,
han hade bestämt sig för att gå.

Han kom fram och fick luktat sej runt.
Sen vände han och tittade mot
väggen mitt emot
och jag såg hur han tog sats
och fick fart på sina små ben
och med blicken fokuserad på hörnet,
styrde han kosan dit.

Vingel, vingel,
hej och hå, han pinnade på
-
ramlade
och fick samlat ihop sina ben
och kämpade sig upp igen
och fortsatte målmedvetet mot hörnet.
Väl framme var där mycket att lukta på
tydligen,
för han undersökte hörnet väldigt noga.

Sen vände han igen,
fick syn på stolen, där jag hade lagt min jacka,
och styrde sin vingliga färd dit.

Han stannade nedanför, tittade upp på sitsen,
lutade sig bakåt för att ta sats och hoppa upp,
men när framtassarna hade lämnat golvet
med ca en centimeter,
så såg man riktigt hur han i slow motion
sakta men säkert tippade bakåt i stället.

Han dråsade omkull,
samlade ihop alla sina kroppsdelar
och tog sig upp igen och gjorde ett nytt försök
med att hoppa upp på stolen.

Men, när framtassarna än en gång
kom ca en centimeter över golvet
så började han låååååångsaaaaaamt
tippa baklänges istället.
Och medan han tippar bakåt,
så vänder han och tittar på mej
och mitt i allt eländet,
så kan jag faktiskt inte låta bli att le.

Han påminde inte om en berusad längre,
det var ett annat vinglande nu.
Det var mer som ett litet barn,
som kämpar på med att lära sig gå.
Dom ramlar omkull
och kämpar sig upp igen
och fortsätter.

Jag går i alla fall fram till honom
och lyfter upp honom på stolen,
där min jacka ligger
och han dyker ner och

borrar ner huvudet
och stryker sina kinder mot tyget
och har startat sitt brummande.
Han lägger sig ner och rullar nästan runt
på jackan.
En bra stund ligger han där och spinner
medan jag pratar med honom
och klappar honom.

Sen lyfter jag ner honom på golvet igen.

Medan han vinglar fram - ramlar - tar sig upp
och fortsätter,
så sätter jag mej på golvet med ett leende.
Han är så söt och envis där han kämpar på.

Han vänder sig om och ser,
att jag har satt mej på golvet
och tvärvänder för att ta sig fram till mej.

Men än en gång får han inte med sig bakdelen,
så han ramlar omkull,
men kämpar sig upp på alla fyra
och innan han tar sats och går mot mej,
så är det precis som om han suckar högt
och sen sätter han fart på sina små ben.

Vingel, vingel,
hej å hå, han pinnar på
och kommer fram till mej
och kravlar sej upp
på mina utsträckta ben
och lägger sig till ro på mina lår.
Jag känner hur hans lilla hjärta slår
av ansträngningen
och mitt eget hjärta håller på att svämma över.

Så sitter jag på golvet med honom i knäet
och klappar honom medan han spinner,
tills det är dags att gå.

Jag fick i alla fall veta att vetrinären tycker
att han är så pigg, även om han fortfarande
är vinglig, så han skulle skrivas ut imorgon.

Så det ska bli intressant.

Och skönt att få hem honom igen.

Jag får träffa vetrinären imorgon
när jag ska hämta honom
och det ska bli intressant att höra,
vad hon säger.

När jag körde från sjukhuset till dansen,
så var det glädjetårar som rann på mina kinder.

Samtidigt som jag kände en sådan lättnad
så blev jag plötsligt väldigt matt.
Och trött.
All oro släppte liksom.

Jag funderade på att skippa dansen
och åka hem och vila istället,
med jag var ju så nära,
så jag körde dit i alla fall.

Det var repetition
och de första 1,5 timmarna gick ok.
Sen var det lite paus
innan fortsättningskursens repetition.
B tog en dricka och Y och jag anslöt oss
och då kände jag hur trött jag var.
Skulle jag orka 1,5 timmar till?
"Klart du gör", sa B.

Vi drog ett djupt andetag
och gick in och ställde oss
och det gick rätt så bra,
tills vi närmade oss slutet.

Då var det precis som om luften gick ur mej
och jag blev helt nollad.
Kunde inte hålla reda på stegen
på den sista dansen.

Jag hade annat som susade rundor i huvudet.
Funderade på hur jag skulle lösa morgondagen.

Massor på jobb
och så ska jag hämta Felix.
Ska jag ta med honom de sista timmarna
på jobb
eller ska jag åka hem med honom
och sen tillbaka till jobb?
Nej, jag vill inte lämna honom ensam
så just nu lutar det åt att han får
följa med till jobb de sista timmarna,
så jag har honom under uppsikt.

Jag får ta med mat- och vattenskålar
och hans låda till jobb imorgon bitti,
och transportburen, kom jag på.
Så kan jag stänga till dörren till mitt rum,
så kan han vara där,
medan jag jobbar undan det sista.

Han kan ju alltid lägga sig i buren
om han inte vill gå och undersöka rummet.

Oh, vad glad jag är!

Dessa fyra dygnen har varit så tomma
utan hans närvaro här hemma.
Vilket stort tomrum den lille krabaten
kan lämna efter sig.
Men nu ska det fyllas igen
och glädjen och tacksamheten i mej
känner inga gränser!

Tack, tack, tack
-
vem det nu är jag ska tacka.

Lördagen

LÖRDAGEN

Igår, lördag - ytterliggare en lördag,
som jag var tvungen att köra iväg och jobba.
Så tröstlöst!

Så mycket förlorad tid
på grund av jobbet,
som jag kunde ägnat mej åt mej själv och mitt.

Tid som aldrig kommer igen.
Jag förstår inte hur jag ska hinna ifatt.

Längtade i alla fall alla timmarna på jobb,
tills jag skulle till djursjukhuset
och hälsa på min kise.

Saknaden är enorm!

Fast jag vet att han inte är här,
så tycker jag att jag hör hans tassande
mot parketten emellanåt ...

Innan jag ska vända mej om och gå,
så kastar jag en blick på golvet bakom,
så han inte sitter eller ligger där,
så jag råkar trampa på honom ...

När jag kommer hem,
så lyssnar jag efter honom,
för att höra varifrån han ska komma
för att välkomna mej ...

Efter alla dessa år tillsammans med kisen,
vi har ju påbörjat vårt 15:e,
så är det grejor som jag gör helt automatiskt.

Det blev rum 9 igen på djursjukhuset
och denna gången var han ännu mer
gosig i sitt sätt än på fredagen.

Spinnandet satte igång direkt
och det var bra volym på det.

Han puttades och stångades
med sitt huvud mot mina händer
och tryckte sig och strök sig
mot mej,
när sköterskan
hade satt ner honom på britsen.

Jag såg att han bara hade bandage
på framtassen
och frågade om de hade tagit bort kanylen.
Och det hade dom.
Idag hade Felix ätit själv
med frisk apetit.
Han hade fått kokt torsk
och hon skulle komma in med lite till.

Han hade även
vandrat runt i undersökningsrummet,
mycket vingligt, men dock.

Så han gjorde framsteg.

Vi fortsatte kela, kisen och jag
och han verkade otroligt pigg.
Höllt nästan på att krypa ur sitt skinn,
som han snurrade runt på britsen
och försökte hålla balansen
medan han körde sin
"stånga-och-stryka-med-huvudet"-procedur.
Sen säckade han ihop och hamnade
liggandes på sidan.
Men spinnandet bara fortsatte.

Sköterskan kom in med mat och vattenskål
och ställde på britsen.
Jag såg hur hans nos började arbeta,
han lyfte på huvudet och luktade mot skålen
och efter en stund så visade han,
att han gärna ville ha en tugga eller två,
så jag drog fram skålen till honom
och han började, liggandes, äta lite av fisken.

Sen la han sig ner igen och jag fortsatte
att prata med honom och klappa honom
och hans "brummande" var rejält högt.

Såg en pedal vid golvet vid britsens ena sida
och tryckte på den.
Då sänktes hela britsen
och jag kunde ta den ena stolen
och ställa framför britsen och sätta mej ner,
så jag slapp stå hela tiden.

Och det upptäckte ju Felix.
Så han kämpade sig upp i stående ställning
och gick över kanten
och ställde sina framben i mitt knä,
mycket vingligt gick det,
så jag hjälpte till att stötta.

Han visade tydligt att nu var det mattes knä
som gällde,
så jag hjälpte till att stötta,
tills han hade hittat ställningen han ville ligga i.

Precis som hemma.

Det var en ljuvlig känsla!

Sen blev han nyfiken på golvet
och jag lyfte ner honom,
så han skulle kunna undersöka det lite närmare.

Han tog sikte på bänken borta vid dörren
och påbörjade sin promenad dit.

Och det gick vingligt.
Han svajade till höger och till vänster,
tillbaka till höger och så vänster,
ja, det såg ut som om han var berusad.
Och så ramlade han omkull.

Han vände på huvudet och tittade på mej
men kravlade sig, med hjälp från mej,
upp på alla fyra igen
och tog nu sikte på väggen,
som han sen följde.

Och vingligt var det.
Han svajade från vänster till höger,
där han blev stoppad av väggen,
tillbaka åt vänster och så mot väggen
och lite längre fram så ramlade han omkull igen.

Men han kom fram till hörnet
och snusade runt lite.

Sen fick han syn på den andra stolen,
där jag hade lagt min jacka.

Han vinglade fram till den
och lutar sig lite tillbaka
som för att ta sats och hoppa upp.
Men det slutade med
att han hamnade på ändan istället,
han hade inte någon ork eller balans
till att utföra ett sådant konststycke,
som att hoppa upp på en stol.

Han gjorde ett nytt försök,
men det räckte att han försökte
lyfta frambenen,
för att kan skulle tippa bakåt igen.

Han vände sig om och tittade på mej
och tittade sen på stolen
och så tillbaka på mej,
så jag gick fram och lyfte upp honom
och höllt honom,
medan han snusade på min jacka.

Sen lyfte jag ner honom igen
och han fortsatte sin
"vingla-ramla"-promenad bort mot britsen.
Där lyfte jag upp honom igen
och kände hur hans lilla hjärta bankade
av ansträngningen.

Han la sig på sidan
och småblundade och spann,
medan jag klappade honom
och pratade med honom.

Efter en stund så blev han lite piggare igen,
lyfte huvudet och luktade mot skålen
och med mattes hjälp,
lade fiskbitarna i handen och sträckte mot honom,
så åt han upp allt som hade legat i skålen.

Sen blev det mer vila och kel,
tills sköterskan kom in
och det var dags att säga hej då
för den här gången.

Kom hem ca 17.30
och stupade på soffan
på den inglasade balkongen.

Somnade och sov som en stock
ett tag.
Kände att jag kunde slappna av,
så det var välbehövlig vila.

Telefonen ringde några gånger,
så något annat fick jag inte gjort denna lördag.

Jobbat, hälsat på kisen, sovit och pratat i telefon.
Det var min lördag.

Och så blev jag påmind,
om att jag inte skulle glömma
att ställa fram klockan,
för sommartiden börjar.

Det låter underbart!

SOMMARTID

Framför allt ljuset
längtar jag efter.

Fredagen

FREDAGEN


När väckarklockan ringde fredag morgon,
var jag helt slut.

Jag hade hoppats på,
att få flera timmars sömn före klockan 24.00,
men nu blev det tyvärr inte så.

Och så var det fredag.
Den värsta dagen på jobb för min del.
Det är den dagen alla behöver sina underlag,
som jag ska göra klart.
Så varenda minut är värdefull.

Jag skyndade mej
och tog en frukostbulle på stående fot.
Gjorde mej klar och gick ner till bilen.

Framme vid bilen såg jag att ena bakdäcket
var utan luft.
Bilen var inte körduglig!
Den stod helt nere på fälgen på det hjulet.

Och jag som var stressad
för att jag hade mycket på jobb
och så skulle jag hinna till djursjukhuset
efter jobb för att hälsa på min lille kise
medan de hade besökstid
och så skulle jag iväg till dansen efter det!

Jaha, vad gör jag nu?

Att ta bussen till jobb var inte till att tänka på.
Det tar 1,5 timmar ett håll
och sen skulle jag hem också.

Var får jag tag på bil att låna
en fredag morgon kl 07.00?
Alla ska ju iväg till sina jobb.

Taxi??
Nä, tror inte det.
Har ju ingen aning om
hur många tusenlappar
sjukhusvistelsen för min lille kise
kommer att sluta på.
Så varenda onödig hundralapp
får jag hålla nere på.

Ringde i alla fall
och fick tag på en bil att låna.
Jättesnällt!
Blev hämtad och körde iväg,
så utlånaren kom till sitt jobb
och så kunde jag köra iväg till mitt jobb.

Under dagen så skulle min bil fixas,
för jag är i stort behov av den,
dels för att jag behöver ta mej fram och tillbaka
till djursjukhuset så smidigt som möjligt
och så har jag tagit på mej
att hämta och lämna vänner som inte har bil,
när vi ska till och från dansen.

Vid lunchtid fick jag reda på att

det inte var någon punktering.

Ventilen var losskruvad.
Detta kostade mej 400 kr
- helt i onödan.

Och detta kostade mej även så mycket besvär
med förlorad arbetstid,
att försöka hitta en bil att låna,
det röriga utlånaren blev indragen i,
och sen blev min lille kise
drabbad i slutänden.

Jag var ju tvungen att lämna tillbaka bilen
före ett visst klockslag,
så jag fick kortat ner besökstiden
på sjukhuset med lite drygt en halvtimme.

Tid, som min lille kise
hade sluppit ligga i sin bur
och fått vara ute med mej istället.

Men det är inget den "nattliga besökaren"
tog någon hänsyn till.
Allt besvär det orsakade,
för att jag inte kunde använda min egen bil.

Den stunden jag fick med min kise,
gjorde mej mycket gladare i alla fall.

När sköterskan kom in med honom,
så började han spralla i hennes famn
och ville ner.
Hon satte ner honom på britsen,
vi hamnade i rum nummer 9 i dag också,
och han tryckte in sitt huvud mot mina händer
och puttade på mej och tryckte sig intill mej
tills han ramlade ner på sidan.
Och han spann!

Oh, vad härligt!

Han kråmade sig och hade sig
och puttade på mina händer med sitt huvud.

Men - han kunde inte stå någon längre stund!
Ramlade ihop hela tiden.
Men han såg ut att vara glad ändå
och faktiskt pigg,
om man jämför med torsdagens
ljumma beteende.

Det tändes ett hopp i mej
och jag frågade om vetrinären hade tid.
Hon kom in och berättade
att de hade röntgat honom igen,
från andra vinklar
och att de ville ta nya prover
och skicka in för analys,
innan de tog ställning till om det skulle bli
någon operation eller inte.
Nu tänkte de inte operera,
för han är inte tillräckligt stark.

De ville behålla honom åtminstone över helgen,
så de kunde hålla koll på hans värden,
nu när de har startat medicineringen
och så ville de hålla koll på hans balans
och se om den blev bättre.

De tyckte att det hade blivit
en liten, liten förbättring,
men han måste få några dagar till,
innan de ger sitt utlåtande.

Jag testade att sätta ner honom på golvet,
men efter 3 - 4 steg så ramlade han omkull.
Det såg ut som om han hade tyngder
i bakre halvan av kroppen,
så han fick den inte med sig.

Men han ville ändå gå runt,
nyfiken som han är,
så jag fick stötta med händerna
under magen på honom,
så han fick undersökt lite av rummet.

Sen bultade hans lilla hjärta så våldsamt,
så jag lyfte upp honom på britsen,
där han la sig,
trött efter ansträngningen.

Det blev mycket klapp och kel
och jag snackade med honom hela tiden
och märkte att han verkligen var med
på ett helt annat sätt, än dagen innan.

Härligt att se och få uppleva!

Men vad det värkte i mej
att se att han inte hade förmågan
att förflytta sig några längre sträckor.

Sen var jag tvungen att tacka för mej
och lämna tillbaka honom i deras vård
och ge mej av och lämna tillbaka bilen
jag hade lånat.

Sen hade jag en 25 minuters väg
tills jag var hemma,
där jag bytte om och begav mej av till dansen.

Det var en extra grej de hade ordnat.

En danskväll med
de senaste terminernas nybörjardanser
och vi i vårt lilla gäng, sex personer,
hade bestämt oss för att vi skulle vara med.

Det var tre personer i klubben
som hade tagit på sig att anordna detta.

De hade satt in bord på sidorna i lokalen
och tänt värmeljus.

Belysningen var dämpad,
bara några spotlights i taket var tända,
precis som på fridanskvällarna,
och sedan började DJ:n spela.

Och det var riktigt trevligt
att kunna dansa originaldansen
till i princip all musik han hade valt ut.

Annars dansar vi, som kallar oss nybörjare,
alltid alternativdanser längst bak i lokalen.
Men de här danserna kunde vi.
Kul!

Det var mycket folk som hade kommit.
Vi hade besök från andra klubbar också.
Trevligt!

I hade fixat goda baguetter till oss,
så mellan låtarna så högg jag
tänderna i min räkfyllda baguett
och med munnen full av godsaker,
var jag tillbaka på dansgolvet igen.
Ville inte missa en takt!

Jag var vrålhungrig.
Hade inte ätit sen 12.30 på jobb.

På grund av strulet med bilen,
så offrade jag ingen tid till att äta,
så nu, klockan 19.00, var jag såååå hungrig.

Och det smakade mycket bra!
Och det var härligt att träffa "gänget".
De var lite bekymrade över min kise,
men jag berättade om framstegen,
så de sa alla att de höllt tummarna.

Det värmde att höra.

Så jag kunde verkligen koppla av
de tre timmarna det varade
och var inte fullt så orolig över min lille kise.
Och som någon av de andra sa:
Han är på rätt plats.
Han får vård.

Väl hemma igen,
kändes det skönt att,
något mindre stressad, få krypa ner i sängen.

Nu behövde jag verkligen en god natts sömn!

Första besöket på torsdagen

Då har det blivit lördag
och nu är det tre dygn,
jag har varit utan min älskade lilla kise.

Oh, vad jag saknar honom!

Jag har varit inne på djursjukhuset
varje dag och hälsat på.

Och det har verkligen gått framåt
från i onsdags,
när jag lämnade honom i deras vård,
till idag lördag.

Nu kan matte varva ner lite
och det ska bli skönt,
för det har varit tre otroligt jobbiga dygn!



TORSDAGEN

Förgråten och i princip utan sömn,
ringde jag djursjukhuset på morgonen
innan jag körde till jobb.

De hade inte mycket att säga,
utan bad att få återkomma under dagen,
när de hade tagit beslut
om behandling.
Han hade inte blivit sämre
under natten i alla fall.

Jag tog mej
en halvtimmes "behandling" själv,
som var rätt så effektiv,
innan jag körde till jobb.

Baddade mina svarta påsar
under ögonen
och de alldeles röda
och jättetjocka ögonlocken
med kallt vatten,
och det hjälpte faktiskt.
Svullnaden la sig rejält.

Var inte på jobb förrän vid 10-tiden
och det var med nöd och näppe
jag klarade av att hålla mej uppe.
Helt färdig av brist på sömn
utöver all den andra stressen och tröttheten
och helt uppkörd av oro.
Sen skulle jag till på köpet
försöka fokusera på jobbet.
Gissa var mina tankar var hela tiden?

Jag ringde djursjukhuset igen vid 13.30-tiden,
men då höllt de på att gå ronden,
men sköterskan som svarade
lovade att be vetrinären ringa
så fort som möjligt.

Vid 14.30 ringde hon
och sa att han fortfarande hade problem
med att gå och hålla sig uppe.

De hade tagit olika prover
och då upptäckt att hans sköldkörtel
inte fungerade som den skulle.
Den producerade för mycket av det här ämnet,
som den producerar,
så det måste justeras - via medicinering.
Medicinering som måste fortsätta
resten av hans liv.
I pillerform som ska intagas varje dag.
Och det kan bli en pärs .....

Det kan i alla fall
vara en orsak till hans balansproblem.
Det är även förklaringen till varför han aldrig
har lagt på sig,
utan alltid har varit liten och smal.

Sen var han lite uttorkad också,
sa vetrinären.
Det här problemet gör att när han dricker
så rinner det i princip rakt igenom
och han kissar ut det igen
och det hinner aldrig lagras i honom.

Så de hade satt in dropp för att justera det
och så fick han smärtstillande.

Jag fick även veta att det inte är allas njurar
som klarar av en sådan medicinering.
Och så fick man åka in med jämna mellanrum
så att de kunde kolla hans värden
så att det var rätt dos han fick.

Jag frågade
om jag fick komma in och hälsa på honom
och det tyckte hon var en bra idé.
Jag var välkommen mellan kl 16 - 18.

Jag körde dit efter jobb kl 16.00
och blev visad in i ett rum.
En jättekär sköterska kom efter en stund
med honom på armen
och lade ner honom på britsen i rummet.
Han kunde varken stå eller sitta
och såg så ynklig ut,
med det vita inskrivningsbandet runt halsen
och kanylen på ena framtassen.
Oh, vad det gjorde ont i mej!

Han verkade frånvarande
och hans stora ögon tittade sig omkring
och han reagerade på alla ljuden
ute i korridoren fast dörren var stängd.
Det var folk som pratade,
och hundar som skällde till, pep och gnydde.

Det tog en stund innan han liksom
visade att han var medveten om att jag var där.
Jag klappade honom
och pratade med honom hela tiden.

Han orkade knappt hålla huvudet uppe
och det tog nästan en timme innan jag
kunde uppfatta något spinnande ljud
från honom.
Normalt börjar han spinna
bara jag tittar på honom.
Nu var det bara ett svagt, svagt ljud.

Sköterskan kom in med en spruta i högsta hugg
och sa att det var dags för hans smärtstillande.
Jag trodde jag skulle tuppa av!
Jag klara knappt av att få stick i fingret
och så kommer hon med denna gigantiska nål,
som ska in i min lille kise!

Hon förstod då att jag hade svårt för nålar
och sa att hon kunde ge honom det senare.
Men jag sa att är det tid nu,
då ska han ha det nu också.
Jag ska bara vända mej bort.

Sagt och gjort.
Jag vände mej bort
och hon gav honom sprutan
i nackaskinnet tydligen.
Snabbt och han hann knappt märka det.
Enligt vad hon sa.

Jag sa till henne att jag tyckte
att han kändes så grusig i pälsen
och undrade vad det kunde bero på.
Sköterskan sa att det berodde på att han
låg i sanden.
Och när jag frågade vilken sand
så sa hon att han kan ju inte stå eller sitta
så när han tar sig i kisselådan i buren,
så ramlar han och gör sina behov liggandes.
Så det var därför han kändes grusig.

Min stackars lilla kise.
Varför ska denna lilla underbara varelse
utsättas för detta hemska?

Oh, vad jag kände mej maktlös
när jag såg honom ligga där på
"mattbiten" sköterskan hade haft med sig.
Min lilla älskade kise!

Jag pratade oavbrutet med honom
i nästan viskande ton
och klappade honom försiktigt
men det kom inget mer spinnande ljud
från honom.

De två timmarna gick snabbt
och när sköterskan tittade in lite över 18.00,
kändes det, som om det bara hade gått
en liten stund.

Det gjorde ont i mej när hon gick iväg
med honom till hans bur
och när jag kom ut till bilen
så forsade tårarna.

Varför, varför, varför??

Torsdagkvällen var ingen rolig kväll.
Mycket oro och så den här tröttheten
av sömnbrist.
All stress på jobb och allt jobbande
låg ju som grund för den otroliga trötthet,
jag nu kände.
Det blev liksom dubbelt upp.

Jag hade meddelat A att jag inte kom
på dansen.
Orkade inte, var helt slut.

Och mobilen var igång,
för det var det numret jag hade lämnat
till djursjukhuset,
om det skulle vara något med Felix
och de behövde få tag på mej.

Inte förrän efter kl 24.00 fick jag nattaro
och kunde sova lite,
men jag vaknade med jämna mellanrum,
så timmarna tills klockan ringde
gick väldigt snabbt.

Saknar min kise

Har precis pratat med djursjukhuset.

Sköterskan som svarade,
visste inte mycket mer än
att han tar sig upp på benen
och är nyfiken och går på vingliga ben
fram och möter dem.
Men buren är inte så stor,
som hon sa,
så det blir inte så många steg.
Och vingligt är det.

Under dagen ska de fatta vidare beslut,
så de tar kontakt med mej senare.

Denna fruktansvärda väntan!

Han har i alla fall inte blivit sämre
under natten.

Oh, vad jag saknar honom!

Mitt lilla hjärta!

Tänk,
vi har påbörjat vårt 15:e år tillsammans.

Ska nu försöka skrapa ihop mej själv
och se om jag kan behålla lite mat.
Sen skulle jag behöva mörka solglasögon
om jag inte ska skrämma slag på folk ...
Måste tyvärr till jobb.
Fortfarande är där ingen annan än jag,
som har lärt sig detta nya ...

Men det är kanske inte fel.
Att försöka sysselsätta sig med något
för att skingra tankarna.

Här blir jag bara påmind om honom hela tiden.

Ser hans leksaker, mat- och vattenskålar,
lådan i badrummet ...

Oh, vad saknaden är enorm!

Och denna oro,
om det går att få rätsida
på vad det nu är som gör,
att han nu inte kan gå
och hålla balansen.

Kan fortfarande inte fatta
att det kan gå så fort,
från ett ok-tillstånd
till detta ras.

Varför?

Totalt kaos i mitt inre.
Förtvivlan.
Hjälplöshet
och så mycket smärta!

En kalldusch utan dess like
mötte mej,
när jag kom hem från jobb idag.

Det kvittar när jag än kommer hem,
så blir jag mött
av min älskade lille kise.

Men idag kom han inte.
Jag gick och letade
och plötsligt mötte jag honom,
när han kom stapplandes från kontoret.
Men den vingliga promenaden slutade med
att han ramlade omkull.

Han tittade på mej och försökte resa sig,
men bakbenen lydde honom inte,
så han dråsade omkull igen.
Han försökte resa sig igen
och kom upp i stående ställning,
men rasade ner på sidan igen.

Paniken började välla fram i mej.
Vad är detta?
I morse var han precis som vanligt
och nu vid 18.20-tiden
möts jag av detta!

Jag försökte hjälpa honom upp
och stödde med händerna runt om,
men hans bakben
klarade inte av att hålla honom uppe.

Paniken bultade för fullt i mej
och jag hämtade telefonklatalogen
för att ringa.
Men vart?
Jag bläddrade bland sidorna
och kunde inte komma på
vart jag skulle ringa.

Fick ett nummer i huvudet som jag ringde.
En tjej svarade
och det var nummerupplysningen
jag hade kommit till.
Jag sa att jag behövde numret till
.... sen kom jag inte på vad jag skulle säga mer,
så jag så nåt i stil med:
"till stället man tar sjuka djur".
När hon då frågade om jag menade
djursjukhuset,
då kände jag igen ordet
jag inte hade kommit på.
Tala om att vara blockerad!

Det slutade med att hon kopplade mej
och jag fick pratat med en sköterska
och hon sa att jag borde åka in direkt.

Jag fick upp kattburen från källaren
och kunde knappt se som tårarna forsade.

Hjärtat bultade för fullt
och jag var alldeles yr.
Då kom jag på,
att jag kanske inte var kapabel
till att köra bil.

Då kom nästa blockad.
Hur kommer jag då till sjukhuset?
Jag måste till sjukhuset NUUUU!

Den kompisen som bor närmast
skulle inte vara hemma förrän vid 19-tiden
och den person jag känner som sen i sin tur
bor näst närmast
är exet, så i vild panik ringde jag honom
och frågade om han hade tid
att skjutsa mej till djursjukhuset.

Och han kom direkt.
Han var med de 12 första åren med kisen,
så han vet vem det handlar om.

När vi hade åkt en liten bit,
sa jag något i stil med:
Oh, jag kunde ju ringt taxi.
Min hjärna var inte alls i funktion,
verkade det som.

Väl framme följde han med in
och hjälpte till att skriva in oss.
Jag bara grät och fick inte fram ett ord,
och det kändes skönt att ha någon form av stöd.
Han erbjöd sig även att stanna kvar
medan de undersökte kisen,
men då tackade jag så mycket
för hjälpen och stödet
och sa att det behövde han inte.
Jag skulle klara mej nu.

Vi kom till med en gång
och de undersökte honom
på alla möjliga sätt och vis.

Jag fick hjälpa till att hålla honom
i rätt läge när han skulle bli röntgad
både i magen och bröstet
och hålla honom när de skulle ta tempen.

Jag pratade med honom oavbrutet
och klappade där jag kom åt
och tårarna forsade.

Han tittade på mej
med sina stora fina ögon
och det kändes som om hela mitt inre
gick i miljarders bitar.

De vände och vred på honom
och jag var hela tiden tätt intill.

Men inte en enda gång
sen jag kom hem,
hade jag hört honom spinna.
Han brukar starta sin motor
bara jag tittar på honom.

Han bara tittade och tittade
med sina stora ögon.

Emellanåt la han sitt huvud på min hand.

Vetrinären sa något
om att det kunde vara en propp
och då var det inte säkert
att det kunde bli bra.
Precis som med oss människor.
Det kunde vara något med levern
eller njurarna.

När röntgenplåtarna var klara
så fick jag beskedet,
att det såg ut
som om där var en stor tumör
vi ena njuren
och de kunde även se förändringar
på bröstbenet.

Men de kunde inte säga något närmare,
förrän de hade gjort
en ultraljudsundersökning.

Sen sa hon att det tyvärr inte såg bra ut.
De skulle lägga in honom med dropp,
lugnande skulle han få
och så sa hon något om kortison.

De skulle behålla honom över natten
och troligtvis några dagar,
och så fick jag ett telefonnummer
jag kunde ringa, för att höra hur det var.

Sen rullade en annan sköterska in
en bur på en vagn,
som hon ställde bakom ryggen
på den första sköterskan.

De hade sen kl 19 till ca 20.15
vänt och vridit på honom
och undersökt honom på alla möjliga sätt
och jag hade hela tiden varit nära,
men nu, när sköterskan skulle lyfta upp honom
för att lägga över honom i buren,
som stod bakom ryggen på henne,
ja då slängde han ut sin ena tass
och fick ett sådant tag om mitt hår,
ända inne vid hårbottnen,
så båda sköterskorna fick hjälpas åt
med att ta loss honom.

Hade det varit möjligt,
så hade jag i det ögonblicket
rasat till golvet i så små bitar,
att det aldrig hade gått att laga igen.

Jag gick sönder fullständigt invärtes.

Den ena sköterskan sa,
att om jag ville,
så kunde jag vara med honom en stund
innan jag gick.
Men jag sa att jag tror inte det.
Han är så uppstressad,
så han får gå före,
jag tror inte att det hjälper honom.
Det är bättre att ni ger honom
något lugnande nu.

Och dom trodde också att det var det bästa,
sa dom.

Synen av dessa stora fina ögon
som följde mej,
när jag gick fram och klappade honom
och sen gick,
är som fastetsat på näthinnan.

Utanför bröt jag ihop och bara grät.
Dom sa något om
att det kanske inte var bra,
att jag skulle köra bil, om jag hade gjort det.
Jag sa att jag hade fått skjuts dit.

Sen undrade dom om dom skulle ringa taxi,

fast bäst hade kanske varit,
om jag kunde ringa efter någon som stöd.

Och jag sa att jag skulle ringa min kompis B,
så det skulle nog ordna sej.

Jag ringde B, som hörde att något var på tok
och när jag sa att jag var på djursjukhuset,
så sa han bara: "Jag kommer direkt!"

Efter en stund kom han
och jag fick snörvlande försöka förklara
vad som hade hänt.

När jag hade lugnat mej lite,
så kände jag att jag blev illamående
och sa att jag ville åka hem.

Men det ville jag egentligen inte.
Jag ville inte hem till tomheten.
Saknade honom
innan jag ens hade kommit hem.

Jag blev i alla fall skjutsad hem,
fick den tomma kattburen
och lovade att ringa om jag behövde
hjälp med något.
Och att höra av mej
så fort jag fick veta något.

Oh, vad hemskt det var att gå vägen
fram till porten
med den tomma kattburen
och på näthinnan hade jag bara hans
stora fina ögon
och i huvudet
susade alla möjliga fraser runt
som de hade sagt till mej
inne på djursjukhuset.

Så maktlös man känner sig.
Man kan inte göra någonting!
Och jag ville inte lämna honom där heller!
Han som brukar ligga i min säng
nästan hela natten,
ska nu tillbringa en natt ensam i en bur.

Mitt hjärta det blöder.

Det gör så ont!

Hur ska jag klara av alla dessa timmar
tills jag har ringt och fått reda på
om de vet något mer
eller hur hans tillstånd är.

Hur i hela fridens namn
kan det bli så,
så när jag lämnar min lille kise
på morgonen är han som vanligt
och när jag kommer hem
så möts jag av detta?

Hur kan det bli så?
Varför?
Varför? Varför? Varför?

När jag kom upp,
så gick jag ut på balkongen.
Behövde luft.
Bestämde mej där för att ta en promenad.

Men den blev liten.
Den blev inte alls
vad jag hade önskat.

Frös så jag skakade
och när jag kom upp,
ringde jag min bästa väninna
och fick snörvlat av mej vad som hade hänt.

Jag vill inte berätta något
för mamma eller syrran
förrän jag vet närmare.
Onödigt att mina allra närmaste
kanske ska få sömnen förstörd
och behöva bekymra sej.

Så dom får besked i morgon, troligtvis.

Det kändes himla skönt,
att få pratat och gråtit av sig
till de utanför familjen,
som står mej allra närmast.
Underbart att känna det stödet.
Att veta,
att man har någon att luta sej mot,
när hela ens tillvaro har rasat.

Tänkte stoppa i mej några Alvedon nu
och försöka komma till ro några timmar.
Huvudvärken är gigantisk.
Jag fryser så jag skakar
och ögonlocken är så tjocka av all gråt
så det är bara små springor
som är öppna, känns det som.

Oh, vad jag saknar mitt lilla hjärta!

Han är mitt allt och värdefullaste!

Hur kunde det bli så här??

Ett farväl

"De står mitt emot varandra. Mitt emot varandra för att
säga farväl. De inser båda, att när de vänder och går åt
vars ett håll, då skiljs deras vägar.

Det är med stor sorg och mycket smärta i sina hjärtan,
de står här. Båda två känner hur deras hjärtan bultar för
fullt och hur ont det gör invärtes. I bröstet, i magen. Båda
kämpar med att försöka hålla andningen nere i normalt
tempo, så att den andre inte ska märka, vad som egentligen
försiggår i deras inre. Tårarna som tränger fram i bådas
ögon, försöker de så diskret som möjligt att blinka bort.

Det gör ont, så fruktansvärt ont, att stå så här, mitt emot
och veta att det är för att ta farväl.

Båda hoppas och önskar, att den andre ska säga eller
göra något, så att hela den här sorgsna och hjärtslitande
situationen ska försvinna.

Men ingen av dem vågar ta det steget. Båda väntar ut
den andre.

Det blir svårare och svårare att andas och att hålla
tårarna tillbaka. Och så denna intensiva smärta i bröstet!
Kommer den någonsin att försvinna igen?

Orden som måste komma, börjar uttalas.

"Du får ha det så bra."
"Detsamma."
"Hoppas du kommer att hitta det du letar efter. Det du
drömmer om och längtar efter. "
"Detsamma."

Det börjar bli svårt att prata. Det känns som om en stor,
tjock klump fastnar i halsen och gör det omöjligt att få fram
ett ord. Tårarna tränger på och deras hjärtan bultar på
dem båda, som om de försöker hoppa ur deras kroppar.

Båda känner det som om allt runt omkring börjar snurra.
Nu är det nära. Detta farväl. Detta svåra, tunga och
fruktansvärda farväl.

De hoppas båda, att de ska klara av att vara starka, den
stund det tar, att säga farväl.
Och båda hoppas, på att den andre ska göra eller säga
något, som ändrar hela situationen.

Bådas ögon utstrålar en sådan smärta och samtidigt en
önskan och ett hopp, om att detta som just nu utspelas,
inte är sant. Men ingen av dem säger eller gör något.

Slutligen måste de sista orden komma.

"Ha det så bra."
"Detsamma."
"Sköt om dej och lycka till med ditt liv."
"Detsamma."

Båda backar ett par steg och det går inte att ta miste på
smärtan i deras blickar.
Och båda hoppas på och letar efter, ett tecken från den
andre, att detta inte ska ske, det som håller på att ske.
Detta farväl.

Men hur de än tittar och letar, så hittar de inget tecken
hos den andre. Hoppet dör långsamt hos dem båda och
de vänder sig om för att börja gå - gå bort från det som
varit. Och det gör så ont, så ont.

Rygg mot rygg, medan de långsamt börjar gå åt vars ett
håll, känns det som om de båda invärtes slits i tusen bitar.
Det skär och sliter och gör så ont i bröstet och magen.
Tårarna rinner över, benen börjar skaka och båda kämpar
med att inte bryta ihop.

Inners inne vill de båda inget hellre än att vända sig om,
sträcka ut sina armar och säga: "Vänta! Detta får inte ske!
Jag vill inte att detta ska ske!".

Men rädslan tar över och istället för att göra det, som hela
deras inre skriker efter att få göra, så har de båda
öronen på helspänn, i hopp om att få höra orden från den
andre, att detta inte får ske. Detta farväl.

Men det kommer inga ord från den andre. Och själva vågar
de inte göra eller säga något.

Avståndet mellan dem blir större och större och båda får
de uppbåda all sin kraft, för att inte vända om och rusa
tillbaka mot den andre och stoppa detta som håller på att
ske.

Detta farväl."

"Ögonen glittrar,
läpparna ler.
Men smärtan i hjärtat,
är det ingen som ser."

Förvillande

Det är inte alltid
saker och ting är,
vad de ser ut att vara.

Vår fantastiska hjärna!

Har nu vaknat till igen efter en tupplur.

Frukosten hade tyvärr inte riktigt vett
att stanna kvar där den skulle.

Frustrerande!

Man blir ju så matt!

Ville fördriva lite tid innan jag däckar igen
och "hittade" då en fantastisk sak.

När jag bara tittade på texten,
utan att egentligen läsa den,
var det ett virrvarr av bokstäver.

Sen, när jag började att läsa,
jag då läste jag som ett rinnande vatten!

Tala om att vår hjärna
är en fantastisk skapelse!

Här en kopia på den engelska texten
jag blev så fascinerad av att jag kunde läsa
som rinnande vatten:

Can you raed tihs?

I cdnuolt blveiee taht I cluod aulaclty uesdnatnrd
waht I was rdanieg.
The phaonmneal pweor of the hmuan mnid,
aoccdrnig to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy,
it deosn't mttaer in waht oredr the ltteers in a wrod
are, the olny iprmoatnt tihng is taht the frist and lsat
ltteer be in the rghit pclae. The rset can be a taotl
mses and you can sitll raed it wouthit a porbelm …
Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey
lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. Amizang.

Imponerande!
Verkligen!

Diverse

Usch, vad tråkigt att vara dålig!

Kom till jobb igår och mådde så fruktansvärt illa.
Kände att detta kommer inte att gå.
Men samtidigt så var jag tvungen
att göra vissa saker klara,
innan jag kunde åka hem och lägga mej.

Jag såg suddigt, var darrig
och så detta illamående!

Jag hann kräkas ett par gånger,
innan jag kunde tacka för mej och köra hem,
strax efter 12.30-tiden.

När jag kom hem så blev det soffan.
Först laddade jag CD-spelaren med
lite irländsk musik.
O hade bränt två skivor till mej
som jag fick på dansen i söndags.
Jättesnällt!
Jag älskar irländsk musik.

Hittade lagom hög volym
och kröp ner i soffan
och slocknade efter en stund.

Vaknade till och försökte få i mej lite mat.
Det gick "så där".

Sen blev det mer sova.
Vilket slöseri med tid!
Men, men, kroppen skriker efter det
så det är bara till att ge vika.

Ett par timmar på kvällen,
innan jag gick och la mej för natten,
lyckades jag hålla mej uppe.

Och vad intressant det är,
att höra folks reaktioner på hur man mår.

Jag själv, och faktiskt de allra flesta med mej,
är inne på samma linje.

Att det är viktigt
att försöka fylla upp med trevligheter,
när man har det så här körigt.

Att bara jobba och åka hem och vila,
det piggar inte upp.
Därav anledningen
till att jag pressar in dansen
och en och annan aktivitet med vännerna,
aktiviteter som inte är så många för tillfället,
fast jag är så trött.
Jag piggnar ju till den stunden
det trevliga varar.
Och så blir det ett välbehövligt avbrott
i den annars så tråkiga
"jobba - sova" -tillvaron.

Men där är någon enstaka
som har fällt kommentaren att
det är självförvållat att jag är trött!

Att jag borde hålla mej hemma och vila,
istället för att åka ut på grejor, när jag är så trött.

J A G förstår inte det resonemanget.
Hur tråkigt hade det inte blivit då?
Man behöver något som bryter det enformiga
och tråkiga.

Men, man ser på saker och ting
med olika ögon.

Det viktigast är ju ändå att J A G
mår bra av det.

Det är ett lyft i min vardag
att få göra något mer än bara jobba och sova.
Men jag måste erkänna,

att jag längtar efter "normala" förhållanden igen.
"Normala" arbetstider med "normal" belastning,
så man orkar ta tag i umgänge
och sig själv fullt ut igen.

Jag saknar mer umgänge med nära och kära,
att gå på bio,
att gå ut och äta och andra nöjen,
träffas hemma hos varandra,
att vistas timmar ute i naturen,
gärna med kameran,
cykelturer,
ja, allt det jag inte har fått vara med om nu
på några månader.

För att inte tala om att åka in till stan
och gå och titta i affärer.
Sätta sig på ett caffé
och lyxa till det med en bakelse
och titta på folk som går förbi.

Det finns mycket att längta efter
nu när tiden och orken saknas.

Sen har jag ju en stor omställning som väntar.
Idag, den 24:e, är det exakt två månader sedan
jag skrev på kontraktet på lägenheten,
men mäklaren har fortfarande inte
fått besked från säljarna,
om när de flyttar.
De har tydligen inte hittat
något nytt boende än till den gamle mannen,
som bor där nu.

Det enda jag vet med säkerhet är
att SENAST den 30 september
har jag flyttat härifrån.

Nu har jag maximalt fem månader på mej,
att njuta av allt det jag har utanför fönsterna.

Sen har jag ingen utsikt.
Ingen natur att vila ögonen på.
Inget rogivande "hav"
att varva ner till.
Inga soluppgångar,
inga solnedgångar.

I och för sig är det inte fel att lämna detta,
det finns minnen som sitter "i väggarna"
och som man blir påmind om hela tiden,
när man går här.

Så på så vis ska det bli skönt,
att få "börja om " på riktigt.
Ett helt nytt boende.
En riktig nystart.
M I T T nya liv.

Oh, vad jag längtar tills jag har "landat".
Kanske dröjer det så lång tid,
så resten av detta året går åt till det.
Men då får det göra det.

Om jag flyttar här ifrån till den 1 oktober
så är det faktiskt bara tre månader
kvar på detta året.
Och det går säkert åt
innan jag har fått allt på plats.

121 kvm ska ner på 66 kvm
så där är en hel del att ta tag i.
Och sådant tar tid.

Men det blir säkert bra
och det känns skönt att veta,
att det trots allt finns inom räckhåll nu.

Inte min dröm.

Men

Min Nystart.

Nu ska jag försöka få i mej lite frukost
och hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå bra.

Kroppen måste komma i balans,
så att man kan gå vidare efter det här avbrottet.

Nästa vecka är en stor vecka på jobb,
så jag skulle behöva börja med förberedelserna
redan i morgon.

Så jag hoppas och önskar,
att jag ska kunna ta mej till jobb imorgon.

Kan nu bara magen komma i balans igen,
så är det ett kliv i rätt riktning.

Uppmärksamhet

Min stackars lille kise!
Känner sej väl bortglömd.

Han pockar på uppmärksamhet precis hela tiden.
När jag väl kommer hem,
så är han kloss intill mej hela tiden.
Han släpper mej inte ur sikte.

Sätter jag mej ner,
så är han där direkt och ska ligga i knäet.

Ligger jag och vilar,
vilket jag gör för det mesta nu för tiden,
ja, då är han där och ska ligga kloss intill,
eller helst ovanpå magen.

När jag har legat - i hans tycke -
för länge,
då börjar terrorn.

Jag ska i alla fall akta mej
för att införskaffa ett basebollträ!!
D E T verkar ju livsfarligt :-)

Följande lilla filmsnutt
är en perfekt kopia av hans beteende.
Om man tar bort
den våldsamma avslutningen.

Pianisten

Glad som jag är för djur
och vad de kan hitta på,
gjorde att en inspelning jag fick från A per mail,
bara måste visas här!

Oh, vad jag skulle vilja veta
vad som snurrade runt
i den här lille kisens hjärna,
när detta spelades in!

En lugn och fin melodi i alla fall :-)

Lite av varje

Igår, lördag,
var jag på jobb 07.15 och hade rätt bra flyt,
så jag fick gjort det absolut nödvändigaste,
så jag slapp köra dit idag, söndag.
Härligt!

Var hemma ca 14.30
och åt något snabbt, för jag var rätt hungrig.
Sen la jag mej på soffan och somnade.
Vaknade 16.15 och fick bytt om
och så körde jag till mamma,
som hade bjudit in till middag,
men jag kunde ju inte stanna,
för "gänget" skulle på irländsk afton.
Men jag skulle få med mej mat hem,
så söndagens middag är räddad :-)

Syrran och hennes sambo
och tre av deras fyra ungdomar kom
och det var jättekul att träffa dem igen.
Känns som om det var jättelänge sen!

Både syrran och hennes tös Anna
hade köpt sig vars en ny kamera.
Syrran hade köpt en med en fantastisk zoom
och Anna hade införskaffat sig
en Nikon D 40.

Själv har jag fått för mig,
att jag skulle vilja ha en Nikon D 80.
Jag får se när jag får tid och ork
att gå på kamerajakt.

Lånade bådas kameror och testade.
Det är ju en helt ny värld som öppnar sig
med en "riktig" kamera.
Men då skulle man lärt sig ordentligt.

Frågade i alla fall Anna om hon,
sen när jag har köpt en kamera,
skulle vilja hänga med ut någon dag
och fotografera allt möjligt,
för hon är duktig på det
och hennes gamla moster
behöver lite undervisning.
Och det sa hon att hon ville.

Efter en timme hos mamma & co
så körde jag till Blå Båten,
där jag träffade de andra.

Där åt vi landgångar och de drack vin,
medan jag som körde drack mitt vatten.

Sen blev det kaffe och kaka
(även där var jag en outsider,
jag dricker inte kaffe)
och vi och hela båten
klappade i takt och sjöng med
i alla låtar vi kunde.

Vilken kanonstämning!

Det var två olika band
som framförde
hur många irländska låtar som helst,
och inte förrän ca 23.15 var det slut
och det var dags att bege sig av hemåt.

B och I cyklade
och jag körde hem B och sen G
och sen var det ljuvligt att komma hem
och lägga sig. Då hade klockan hunnit bli tolv.

Vaknade i morse
totalt mörbultad i hela kroppen
och så fruktansvärt trött,
så det kommer att bli vila och sova under dagen.

Är så glad över att jag slapp köra till jobb idag.
Det blir stressigt värre imorgon istället,
men det tar jag då.
Måste ha lite andrum innan jag rasar ihop.
Kroppen skickar
sina varningssignaler hela tiden,
om att det är dags att bromsa,
så jag måste försöka
att stoppa upp emellanåt,
innan det går för långt.

Börjar känna mej lite piggare nu,
när jag har varit uppe några timmar.

Spelar "Sha la la" med Venga Boys
om och om igen.
O överraskade mej med att ha bränt den till mej,
fick den på dansen i söndags.
Jättesnällt.

Den är verkligen en vitamininjektion.
Glad och pigg och medryckande.
Tyvärr kommer jag bara ihåg
några steg på dansen vi dansade till låten,
men det gör inget.
Har inte tid att dansa ändå.

Får spara mej till i eftermiddag och kväll.
Då blir det tre timmar,
så jag ska väl känna mej nöjd sen.

Känner mej även lite stolt.
Jag skulle bränna skivan till A,
tänkte ge henne den idag på dansen.
Och dröm om min förvåning när jag lyckades!
Har inte en aning om hur jag gjorde,
men det lyckades.
Premiär!

Nu ska jag äta frukost
innan jag börjar ta tag i plikterna,
som pockar på uppmärksamhet här hemma.
Och det är M Å N G A!

Får verkligen göra en prioritering,
för jag kommer bara
att hinna skrapa lite på ytan.
Om några timmar
kommer kroppen att skrika efter mer vila
och då tänker jag lyda,
så där försvinner lite tid.

Sen måste jag iväg senast 15.30
och är inte hemma förrän ca 19.45
så det blir inte så många timmar kvar.

Men jag tänker inte ge upp dansen.
Det får räcka att jag inte har varit där
en enda tisdag på hela terminen.
Söndagarna och torsdagarna ger jag inte upp.

Ha en trevlig söndag!

Jag ville ...

Jag - en hissreparatörs fasa.

Nu börjar tanten bli farlig för sin omgivning.

När jag kom hem, nästan 20.30,
efter att ha jobbat till kl 19.00,
kört in om och handlat,
varit inne på företaget och hämtat
papper och fakturor, tankat bilen
och kom in i trappan här hemma och såg lappen
på knappen till hissen,
så for adrenalinet iväg!

Nääääääää!
Detta får inte vara sant!
Det är tredje dagen som hissen ar avstängd
p g a reparation!
Detta är ju inte klokt!

Där stod jag fullastad
och fullkomligt färdig
och kände hur jag började koka.

Jag larmade till hissknappen under lappen
och dröm om min förvåning när lampan tändes
och det började låta innanför hissdörren.

Det var några dagar sen det hände sist.

Jag stod kvar och väntade
och till slut kom hissen ner
och dörrarna öppnades.
Inne i hissen stod en reparatör
med sin väska och alla verktyg.
Han tittade förvånat upp och sa nåt om att
hissen var avstängd.

"Fortfarande avstängd?" kontrade jag.
"Är du medveten om att det är T R E D J E
dagen som hissen inte fungerar?

Ja, jo, det var han. Men han gjorde
vad han kunde och hoppades bli klar ikväll.
Men tills dess var hissen avstängd.

"Ah, nä!", sa jag.
"Den fungerade ju alldeles nyss
och glöm att jag då ska G Å
sju våningar upp med allt detta.
Jag är helt färdig och klockan är mycket
så det kommer inte ens på fråga att jag
ska GÅ upp. Glöm det!"

Han stelnade till där han stod,
tittade på mej några sekunder
och sa sedan hastigt:

"Ett ögonblick, jag ska bara
samla ihop verktygen så du kan komma in
så kan vi se om hissen kan ta oss upp till
våning sju."

In kom jag och upp åkte vi
och när jag gick ur hissen
så vände jag mej med världens leende
och sa:

"Tack så jättemycket! Nu slapp du vara med
om en kollaps. Jag önskar dej en trevlig helg!"

Han önskade mej det samma, S A han,
men vad han tänkte, det bryr jag mej inte om :-)

G Å sju våningar upp - idag I G E N - i detta
tillståndet - totalt färdig alltså -
det hade ingen fått mej till!

Egentligen är jag så sugen på en promenad
och frisk luft,
men jag orkar inte gå sju våningar upp sen.

Istället tror jag att jag går och lägger mej.
Kommer att slockna inom 5 min efter att jag
har lagt huvudet på kudden.

Det var den fredagkvällen!

Men jag behöver vilan.
Ska ju jobba imorgon igen
och imorgon kväll ska "gänget" på en
irländsk afton.

Jag älskar irländsk musik,
så det ser jag verkligen fram emot!

Tyvärr så sa jag i ett svagt ögonblick
i lördags, när vi var på den italienska festen,
att jag kunde baka nån kaka och ta med
till kaffet.

Jag var väldigt trött i lördags
och nu är det ännu värre,
så någon hemmabakad kaka lär det inte bli.
Får väl handla något
på väg hem från jobb imorgon.
Det är "picknic", så man tar själv med
mat och dryck.
Himla trevligt, faktiskt.

Nöden har ingen lag.
Har inte någon aning om hur länge
jag jobbar heller,
så jag får nog ställa mej in på att "fuska"
och köpa något.
I matväg lutar det annars åt landgångar.
Det var evigheter sen jag åt det,
så det ska faktiskt bli gott.

Men nu kallar sängen på tanten,
som nära nog
slog ner en hissreparatör ikväll :-)

En tråkig dag

Det var en tråkig dag på jobbet idag.

En dags vila efter allt man har utsatt sej för,
är bara lite skrap på ytan. Jag skulle behövt minst
en vecka för att hinna ikapp mej själv.

De första timmarna gick väl an, men sen kände jag
hur tungt allting blev igen. Det är till och med jobbigt
att gå.

Och inte blir det roligare när jag vet att min kollega
slutar om tre månader. Han har sagt upp sig.

Och det gjorde han rätt i. Det är inget liv att jobba
sju dagar i veckan och 15 timmar om dagen. Han är
ju bara anställd, han äger inte stället. Jag är glad för
hans och hans familjs skull att han har tagit det här

steget. Det är inget liv att ha det så.
Men det känns fruktansvärt jobbigt när jag tänker
på det.

Vår VD var på jobb idag och fortsatte sina samtal.
Det som skulle gjorts i september, sen oktober,
sen november och sen i januari och nu har han
börjat prata med "oss" en och en. Jag har sagt
ifrån att jag har inte tid att offra 1,5 timmar nu
när det är säsong, så han sa att vi kunde ta det
senare.

Men han satt i fikarummet på förmiddagen och
fällde några kommentarer om något jag sa om
arbetssituationen, som fick mej till att ramla av
stolen nästan. Man tror inte sina öron! Jag kan
bara säga: Var så god och lös det, ni som inte
har någon aning om någonting! Jag tänker inte
gå på knä längre! Alla dessa veckor man har offrat
sitt eget privatliv på för att lösa situationen på
jobb, som man har blivit inkastad i, och så ska man
få höra sådana kommentarer. Av någon som inte
har någon aning!

Fy för!

Direkt efter jobb körde jag till dansen och det var
en befrielse. Bara musik och steg att fokusera på
och dröm om min förvåning när jag upptäckte att
jag faktiskt kan de tre senaste danserna på
fortsättningskursen! Tyckte de gick lätt att lära
och njuter som bara den av speciellt "Amame".
Underbar musik! Ljuvlig!

Men nu är det fredag imorgon och jag vet att min
arbetsvecka tyvärr inte slutar där :-( Jag måste
göra något åt det. Så här kan jag inte ha det vecka
efter vecka, månad efter månad. Och beklagar man
sej så får man höra: "Nu är det så här det är. Det är
bara till att gilla läget eller hoppa av!"

Eller vad var det för kloka ord VD:n hasplade ur sig
bl a? Jo, han tyckte att det var bra att att min kollega
hade sagt upp sig, för han tyckte inte han var rätt
person på den platsen ... och de ska nu efter min
kollegas uppsägning gå igenom hur arbetsfördelningen
är upplagd och se om rätt personer är på rätt platser .....

Undrar när den chocken ska lägga sig??

Har man åsikter och beklagar sig, då är man inte på
rätt plats. Men dom sparkar ingen, situationen blir
ohållbar och ohanterbar så folk orkar inte vara kvar.

Och jag kan inte glädja mej över att en ledig helg
står för dörren ...

De två krukorna

De Två Krukorna

En äldre kinesisk kvinna hade två stora krukor,
som hon hämtade vatten i varje dag.
Krukorna hängde på var sin sida av en stång,
som hon bar över axlarna, bakom nacken.

En av krukorna hade en spricka, medan den andra
krukan var perfekt och alltid levererade en full
portion vatten.

Efter en lång tur från bäcken till huset, var den
läckande krukan bara halvfull och den stackars
läckande krukan skämdes över sin prestation och
var olycklig över att den bara kunde göra hälften
av vad den var gjord för att göra.

Naturligtvis var den perfekta krukan stolt över
sitt resultat.

En dag stod den läckande krukan inte ut med den
bitterhet den kände, över att inte vara perfekt och
talade med den gamla kvinnan när de kom fram
till bäcken.

"Jag skäms över mej själv för att sprickan på
sidan gör att vattnet läcker ut hela vägen tillbaka
till ditt hus, så jag bara är halvfull när du är
framme", sa den.

Den gamla kvinnan log och sa: "Har du inte lagt
märke till en sak på vägen jag går varje dag? På
hemvägen, på din sida av stången, så växer de
vackraste blommor man kan se, medan det på andra
sidan av vägen är tomt.

Och det beror på att jag har vetat om att din spricka
gör att det läcker ut vatten hela tiden, så jag har
planterat frön på din sida av vägen och varje dag när
vi går tillbaka, så har du vattnat dem.

Det har gjort att jag alltid har kunnat plocka med
mej vackra blommor att njuta av och smycka mitt
hus med.

Om du inte hade varit precis som du är, så hade
dessa blommor inte funnits och jag hade inte kunnat
njuta av dem i mitt hus."

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Alla har vi våra egna sprickor.

Men det viktigaste är,

att vi inte glömmer,

att njuta av blommorna längs vägen!

Dagen gryr

Vaknar till och öppnar ögonen försiktigt.
Vänder blicken mot fönstret
och förstår att det håller på att ljusna.

En ny dag gryr.

Går upp och ställer mej vid fönstret och tittar ut.

Morgonrodnaden börjar färga himlen
och just nu ser det ut att kunna bli en fin dag.

Känner mej helt mörbultad i hela kroppen.
Går ut i köket och dricker lite.
När jag går förbi spegeln
på väg tillbaka till sovrummet,
kastar jag en blick i den.

Ingen vacker syn.

Jag ser verkligen ut som jag känner mej.
Det hade blivit första pris
om det hade varit en Halloweentävling!

Stora svarta påsar under ögonen
och totalt mörbultad i hela kroppen.

Jag går tillbaka in i sovrummet
och kryper ner under täcket.

Det är min
Time Out-dag
som ska ägnas åt återhämtning.

Time out!

Nu har det hänt som inte fick hända!

Kroppen har sagt ifrån med besked
och det, i kombination med
kommentarer från andra,
fick mej att ställa mej på bromsen idag.

Egentligen var det min arbetskollega,
som fick mej till att tänka på det,
på allvar igår.

Jag misstänker,
att han har märkt hur jag har börjat må,
han har det själv ännu tuffare
i den sitsen han sitter i,
så i det fallet har vi båda erfarenhet av stress.

Både igår morse och i morse,
var det samma start på dagen.

Klockan ringde och efter att ha
stängt av den
och till slut satt mej upp i sängen,
så gungade hela rummet
och det susade för fullt i öronen.
Och vad illamåeende jag var!

La mej igen en stund
innan jag gjorde ett nytt försök
och lyckades ta mej ur sängen.

På väg till jobb
sätter den inre karusellen igång igen,
dvs det känns som om allt inne i kroppen
åker runt hur som helst.
Hjärtklappningen är otrolig
och jag känner mej så uppstressad,
så det går inte att beskriva.

Men, jag tar mej fram, trots alla obehagskänslor.

Igår, framåt eftermiddagen, nämner jag
för två av mina arbetskolleger,
att jag är så fruktansvärt trött.

Då säger den ene,
han jag hjälper med att fixa fram alla listor till,
att jag kan väl ta ledigt på onsdag.

Jag kontrar med att det beror ju på
hur långt jag har kommit.
Vi är ju mitt i högsäsongen.
Och egentligen hade jag planerat in
att börja förbereda nästa veckas leveranser då ...
Det gäller att ta tillvara på alla minuter,
så man inte behöver sitta över så länge
på kvällarna.

Men när jag hade kommit till jobb i morse
och kämpade mej igenom timmarna,
så började jag titta längre "fram".

Har jag lite flyt idag,
så skulle jag kunna få fram allt som behövs
till resten av veckan
och förbereda för produktionen,
så de har alla underlag de behöver,
när det har blivit eftermiddag.

Det innebär att jag kanske skulle kunna
åka hem vid 14.30-tiden.

Kanske.

Efter en hel del klydd och mycket röra,
så blev jag så pass klar,
så jag kom iväg klockan 15.15.
Då var jag så slut och trött,
att jag knappt orkade gå.

Innan jag fattade mitt beslut
om att åka hem och vila,
så var det en arbetskamrat,
som sa till mej:

"Vad blek du är!
Mår du inte bra?"

Då stannade jag upp och kände plötsligt
hur dåligt jag mådde
och hur fruktansvärt trött jag var
och det blev mitt svar på frågan jag hade fått.

I det ögonblicket bestämde jag mej för att
jag verkligen skulle åka hem och vila,
så fort jag fick möjlighet.
Och att jag skulle stanna hemma imorgon.

Igår var det en annan arbetskamrat
som sa att jag måste ha gått ner i vikt.
Och det har jag i och för sig,
men bara 4 kilo,
såg jag på vågen,
när jag kom hem och vägde mej.
Och ändå äter jag som en häst.
Är konstant hungrig nu för tiden.

Men det är stressen.

Har ju varit med om det förr.

Hade ett samtal med en annan arbetskamrat
på förmiddagen idag, om det här

att min kollega hade föreslagit,
att jag skulle vara hemma på onsdagen
och att jag hade fattat beslutet
att det skulle bli så,
men att det kändes så menigslöst att var "ledig",
när jag vet, att det kommer att vara en dag,
då jag bara kommer att sova i princip.

Det är så mycket annat som jag borde
och vill göra på en "ledig" dag.

Men jag fick till svar att jag borde tänka på det,
som jag är i mest behov av nu.
Och som är viktigast.
Och det är min hälsa.
Och det borde vara
att passa på att vila och sova.
Har det andra väntat tills nu,
så kan det vänta lite till.
Passar jag inte på att samla lite krafter nu
när jag har tillfälle,
så orkar jag inget alls.

Och det är ju faktiskt sant.
Där fick jag ge mej.

I söndags på dansen var där ett par stycken
som undrade hur jag orkade hålla på,
så som jag gör med jobbandet.

Jag var på jobb innan 08.00 i söndags
och kom hem 15.20, bytte om
och tog det jag behöver ha med till dansen
och kom till dansen 16.10.

När jag har kommit innanför dörrarna
och är på väg ner för trapporna,
så hör jag musiken som är igång
(det börjar kl. 16.00).

Ju fler trappsteg jag tar mej ner för,
desto mer av stressen rinner av mej.

När jag har hängt av mej, anmält mej,
tagit mej in i lokalen, som var full av
dansande medlemmar, ställt min väska
och tar upp vattenflaskan och ställer på kanten
och spanar efter en lucka jag kan ställa mej i,
ser gluggen T pekar på i ledet framför honom
och slinker in där,
så känner jag efter ett varv på denna enkla dans,
att stressen är långt borta
och musiken och stegen fyller hela mej.

Rena rama medicinen!

Senare på kvällen var det en annan danskompis
som frågade mej,
om jag inte hade gått ner lite i vikt.

Väldigt vad folk är observanta :-)

Åter andra har sagt till mej om och om igen,
att jag ska vara försiktig
och vara rädd om mej och ta hand om mej.

Och igår, när jag stannade till hos mamma
på väg hem vid 19.45-tiden,
så sa hon till mej att jag såg helt färdig ut.
Och precis så kände jag mej.

Var på jobb vid 06-tiden
och slutade 19.20
och hade verkligen ingen ork att stanna till
och handla på väg hem,
så mamma hade bestämt
att hon skulle handla till mej,
så skulle jag ringa när jag körde från jobb,
så skulle hon komma ner på gatan
så jag fick min shoppingkasse.

Vad jättesnällt av henne!

Så det har varit väldigt mycket påtryckningar
från olika håll,
om att jag borde vara försiktig
och vara rädd om min hälsa,
som har fått mej till att stanna upp och lyssna.

Jag vill inte hamna i den sitsen igen,
att jag blir sjuk på grund av stress.

När jag kom hem idag
så gick jag direkt och la mej på soffan
ute på den inglasade balkongen.
Slocknade till min lille kises spinnande,
han var så klart snabb med att parkera sig
på min mage :-)

Sov gott i en timme
och när jag vaknade så låg han i stolen bredvid.

Gick in och drack lite och kollade igenom posten
och kände efter 30 minuter
hur ögonlocken var påväg att dala igen
och gick tillbaka och kröp ner i soffan
och slocknade.

Vaknade efter 1,5 timmar
och bestämde mej för att kolla igenom mailen,
har varit mycket slarvig med det
ett bra tag nu,
och nu sitter jag här.

Men alldeles strax ska jag gå och lägga mej.

Ser verkligen fram emot det.

Är glad och stolt över mej själv,
att jag till slut har lyssnat och tagit åt mej
av folks oro över min hälsa
och att jag har lyssnat på kroppens
varningssignaler
och bestämt mej för en dags

Time Out!

Tack alla för er omtanke om min hälsa
och för att ni har peppat mej
under denna hektiska period,
som tyvärr inte är slut än.

När man går i sånt här hela tiden,
så är det inte så lätt att se på det "utifrån".

Jag är väl lite trög
- och envis -
det "ska" gå,

men när den ena efter den andra

kommenterar det dom "ser",
så måste till och med jag till slut reagera
och stanna upp och verkligen känna efter
och då inser jag hur rätt alla har.

Nu ser jag fram emot en natts sömn,
förhoppningsvis god sådan,
och för första gången efter
- 23 dagar i sträck -
är det ingen väckarklocka
som ska väcka mej
tidigt på morgonen!

Bara den vetskapen får pulsen att går ner!

Att ha någon att luta sig mot

Den sötaste cowboysaren jag någonsin sett!

Den här lille krabaten träffade jag
igår kväll på dansen i Svedala.
Är han inte för söt!?!?

Bilden är inte så bra,
tagen med mobilen.

Tack för hjälpen än en gång syrran!
Jag klarar inte av att få bilderna från mobilen
till min dator,
så hon är min "mellanhand".
Jag skickar dem till hennes mobil
och hon dem till min mail.
Smidigt!

Det var i alla fall jättetrevligt på dansen.
Men att tre timmar kan flyga förbi på det viset!

B ringde mej två timmar innan
och frågade om jag och L skulle dit.
Och det skulle vi
och med lite övertalning så gick hon med på att
hellre dansa än sitta hemma och grubbla.
Så hon dök också upp.
Det var mycket folk där
och vi dansade mycket.
Kul!

Och så är det så skönt att det inte blir så sent.
Det slutade strax efter kl. 22.00,
så jag var hemma lite efter 22.30.

Sen upp tidigt idag så jag var på jobb till 06.00
och hemma igen var jag 15.20.
Fick vilat en halvtimme
och sen in i duschen och tvättade håret
och leta upp kläder till kvällen.

Blev tillfrågad för ett tag sedan
om jag hade lust att följa med på en
italiensk fest
och det tackade jag ja till.

Men då hade jag ingen aning om att
jag skulle ha det så hektiskt omkring mej
på dagtid p g a jobbet.

Men två Alvedon håller huvudvärken i schack
och gäspningarna får jag försöka kväva,
när de börjar göra sig påminda,
det lyckade ju igår :-)

Nu väntar jag på min skjuts.
Vi ska träffa de andra där bussen hämtar upp oss
och tar oss till festlokalen utanför Malmö.

När det hela är slut,
så bussas vi tillbaka till stan igen.
Så liiiiiite vin ska jag smutta på.
Men bara liiiiiite,
så jag inte däckar.

Ska bli jättekul att träffa dem igen.
Har inte setts sen vi var på revyn,
med efterfesten hos några av de,
som var involverade
i revykvällens underhållning.

Fredagen den 13:e ... igen

Då var det fredagen den 13:e
för andra gången i år!

Det har redan gått en hel månad
sen det var såååååå nära
att jag tog mitt pick och pack på jobb
och tackade för mej.

Och idag gick luften ur mej totalt.

Jag funderade på att köra in om ICA MAXI
och höra om de behöver en kassörska
eller någon som packar upp varor
ja, jag hade till och med kunnat
skura deras golv med en tandborste!!!

Och det har inget med datumet att göra.

Jag har ju inget liv!
Inget privatliv förrutom timmarna på dansen!

Jag vill ha tillbaka mitt liv!

De få stunderna jag är hemma
så sover jag bara.

Är helt slut.

Lägger jag mej vid 22.00
så kan jag vakna mellan 01.00 och 02.00
och vara pigg som en lärka
och känna att det är dags att gå upp.

Efter tre till fyra timmars sömn!

Jag, menar, hur normalt är det?

Sen när klockan ringer 04.30 - 05.00,
beroende på vilken veckodag det är,
så är man så slut,
så man vet inte vilket ben man ska flytta först
när man går.
Tack och lov behöver jag inte bry mej om kroppen,
den följer automatiskt med.

När jag står i hallen och tar på mej ytterkläderna
på morgonen,
så riktigt susar det i öronen
och gäspningarna är så stora ,
så man hade kunnat trycka in en familjepizza
i gapet ... ok, om man viker den ...
... några gånger i alla fall ...

(hur stor är en sådan där pizza egentligen?)

Mat ja.

Minns mina härliga frukostar
innan säsongen började.
Yoghurt, musli (hmmm, hur får man dit
prickarna över u:et?)
mackor och tidningen.
Vilken härlig start på dagen!

Och nu?

Trycker i mej en halv bulle
samtidigt som jag plockar fram mat
till lunchen på jobb och klär mej.

Jag vet, det är vansinne!

Men ju fortare jag kommer till jobb,
desto fortare kan jag ta itu med allt.

Och sen är jag inte hungrig heller,
för den delen.
Härom morgonen
fick jag ta med mej frukosten till jobb,
klarade inte av att äta.
Var så illamående.

Utan överdrift så kan jag säga att
min vandring just nu är
brant nedför
på en smal stig
som är full med småsten som rullar
varje gång jag sätter ner fötterna,
så det är så gott som omöjligt
att hålla balansen
och ännu mindre möjligt att få fotfäste.

Och efter en hel del strul och klydd
och alla dessa "kom ihåg-lappar"
som regnar över mej,
så blev droppen
när jag fick filerna från Holland
med alla korrekta siffror
först 15.41.

Siffror jag behöver för att kunna göra
korrekta transportbokningar,
siffror jag behöver
så att vi får ut rätt info på packsedlar
och till min kollega,
så han kan planera för packningen.

Speditörerna har satt sin deadline till kl. 14.00
och ringer och jagar mej
och idag fick jag improvisera
så att de hade något att gå efter.

Sen har jag en härlig helg till framför mej.

Gissa var jag ska vara lördag och söndag?

Såg mina timmar från förra veckan.

Normalt jobbar jag 32 timmar i veckan,
när det inte är säsong.
Förra veckan kom jag upp i 62 timmar och 4 minuter!

Det är härligt!

Trettio timmar av mitt privatliv,
MITT
privatliv,
som jag har förlorat.
Tid som aldrig kommer igen.

Jag är så uppspeedad hela tiden.
Det går i ett.
Hinner inte ta reda på en grej
förrän telefonen ringer igen
och nästa kund har frågor.

Börjar hata den där telefonsignalen.

Undrar om det finns ringsignaler
som låter som fågelkvitter?

Nu ska jag byta om.
L övertalade mej
att komma till dansen i Svedala ikväll.
Så det ska jag faktiskt.

Har för övrigt aldrig varit där,
så det ska bli kul att se.
En hel del av folket från den klubben
brukar komma till oss,
så man känner igen många
och har pratat med några stycken.

Nu ska jag koppla bort "dårhuset", jobbet,
några timmar
och det ska bli sååååå skönt.

Sen blir det direkt hem och i säng.

Ljuset återvänder!

Oh, vad mysigt det var imorse,
när jag gick ner till bilen.

Klockan var bara 06.20,
men det var så gott som ljust!

Härligt!

Så fort jag kom ut från porten,
så hörde jag en koltrast på håll,
som satt och sjöng.

När jag hade gått en liten bit,
så att jag närmade mej gången,
som leder till parkeringsplatserna,
så dök det snurrade Turning Torso upp
i synfältet framför mej.

Om det blåser ute från Öresund mot land,
så kan man höra vågorna.
Men så var inte fallet i morse.

Istället var det ett annat välbekant ljud
som fångade min uppmärksamhet.

Vid "kanalen" en bit bort till höger
flög några måsar över vattnet och skrek.

Oh, vad jag kommer att sakna allt detta
när jag har flyttat!

Vattnet, måsarna, utsikten,
alla soluppgångar och solnedgångar,
bron vid alla tänkbara tider på dygnet,
glödande av soluppgången
eller belyst av
alla lamporna på kvällar och nätter.

All aktivitet ute på vattnet.
Tysklandsfärjorna, segelbåtar,
motorbåtar med vattenskidåkare efter sig,
små jollar, svanarna som brukar simma
längs stenarna,
alla som promenerar, rastar hundar, joggar,
har picknick på sommarhalvåret.

Att från första parkett kunna se
ett oväder närma sig, dimma välla in.
Se vågornas spel,
som små krusningar
eller stora brusande som slår mot land.

Solens lek på vattenytan
eller månens glittrande sken
som en gata över vattnet.

Jag har verkligen ingen anledning
till att ge mej ut,
allt detta har jag framför ögonen,
dygnet runt, sju dagar i veckan.

Så det är väldigt lätt att det blir,
som det har varit de snart två åren,
som jag har bott här.

Att jag stannar hemma helt enkelt.
Känner inte något behov av att ta mej ut.
Är vädret fint kan jag sitta på
utebalkongen och njuta av allt detta
och är det sämre väder,
så har jag den inglasade balkongen bredvid.

Men det har inte stört mej att jag har blivit
en sådan "hemmasittare".
Varför egentligen slösa en massa tid
på att förflytta sig till platser,
för att få se och uppleva allt detta,
när man har det utanför fönsterna?

Men denna lyxtillvaro är över om ett halvår.

Så jag kommer att suga ut mesta möjliga
av allt detta och verkligen ta tillvara
på varje timme, minut och sekund
jag har kvar här i mitt drömboende.
För "snart" är det ett minne blott.

Det kommer att gräva
ett stort hål i hjärtat på mej.
Saknaden kommer att vara enorm.
Det är som balsam för själen
att bara stå eller sitta
och titta och titta.

Undrar om man någon gång
hade kunnat se sig mätt?
Det är ju skiftningar hela tiden.

Den frågan lär jag inte få svar på,
så istället för att undra,
så ska jag verkligen njuta allt jag kan
medan nedräkningen är igång.

Känner mej så sorgsen bara,
vid tanken på att ännu en dröm gick i kras.

Jag fick skrapat lite på ytan på något
jag har drömt om
och fick i alla fall upplevt det ett kort ögonblick
i mitt liv.

Ytterligare ett minne att lägga till samlingen
och plocka fram sen,
när det inte gör så ont.

Jag har i alla fall fått uppleva och vara i
yterligare en dröm
ett litet tag,
så jag fick chansen,
att smaka på den goda karamellen,
så jag behöver aldrig mer undra,
hur det hade varit om ...

Nu kommer jag istället att sakna det enormt ...

Vilket är bäst?
Att inte veta och gå och undra och fantisera
eller ha fått uppleva ett litet tag
och sedan sakna?