Varför?

Totalt kaos i mitt inre.
Förtvivlan.
Hjälplöshet
och så mycket smärta!

En kalldusch utan dess like
mötte mej,
när jag kom hem från jobb idag.

Det kvittar när jag än kommer hem,
så blir jag mött
av min älskade lille kise.

Men idag kom han inte.
Jag gick och letade
och plötsligt mötte jag honom,
när han kom stapplandes från kontoret.
Men den vingliga promenaden slutade med
att han ramlade omkull.

Han tittade på mej och försökte resa sig,
men bakbenen lydde honom inte,
så han dråsade omkull igen.
Han försökte resa sig igen
och kom upp i stående ställning,
men rasade ner på sidan igen.

Paniken började välla fram i mej.
Vad är detta?
I morse var han precis som vanligt
och nu vid 18.20-tiden
möts jag av detta!

Jag försökte hjälpa honom upp
och stödde med händerna runt om,
men hans bakben
klarade inte av att hålla honom uppe.

Paniken bultade för fullt i mej
och jag hämtade telefonklatalogen
för att ringa.
Men vart?
Jag bläddrade bland sidorna
och kunde inte komma på
vart jag skulle ringa.

Fick ett nummer i huvudet som jag ringde.
En tjej svarade
och det var nummerupplysningen
jag hade kommit till.
Jag sa att jag behövde numret till
.... sen kom jag inte på vad jag skulle säga mer,
så jag så nåt i stil med:
"till stället man tar sjuka djur".
När hon då frågade om jag menade
djursjukhuset,
då kände jag igen ordet
jag inte hade kommit på.
Tala om att vara blockerad!

Det slutade med att hon kopplade mej
och jag fick pratat med en sköterska
och hon sa att jag borde åka in direkt.

Jag fick upp kattburen från källaren
och kunde knappt se som tårarna forsade.

Hjärtat bultade för fullt
och jag var alldeles yr.
Då kom jag på,
att jag kanske inte var kapabel
till att köra bil.

Då kom nästa blockad.
Hur kommer jag då till sjukhuset?
Jag måste till sjukhuset NUUUU!

Den kompisen som bor närmast
skulle inte vara hemma förrän vid 19-tiden
och den person jag känner som sen i sin tur
bor näst närmast
är exet, så i vild panik ringde jag honom
och frågade om han hade tid
att skjutsa mej till djursjukhuset.

Och han kom direkt.
Han var med de 12 första åren med kisen,
så han vet vem det handlar om.

När vi hade åkt en liten bit,
sa jag något i stil med:
Oh, jag kunde ju ringt taxi.
Min hjärna var inte alls i funktion,
verkade det som.

Väl framme följde han med in
och hjälpte till att skriva in oss.
Jag bara grät och fick inte fram ett ord,
och det kändes skönt att ha någon form av stöd.
Han erbjöd sig även att stanna kvar
medan de undersökte kisen,
men då tackade jag så mycket
för hjälpen och stödet
och sa att det behövde han inte.
Jag skulle klara mej nu.

Vi kom till med en gång
och de undersökte honom
på alla möjliga sätt och vis.

Jag fick hjälpa till att hålla honom
i rätt läge när han skulle bli röntgad
både i magen och bröstet
och hålla honom när de skulle ta tempen.

Jag pratade med honom oavbrutet
och klappade där jag kom åt
och tårarna forsade.

Han tittade på mej
med sina stora fina ögon
och det kändes som om hela mitt inre
gick i miljarders bitar.

De vände och vred på honom
och jag var hela tiden tätt intill.

Men inte en enda gång
sen jag kom hem,
hade jag hört honom spinna.
Han brukar starta sin motor
bara jag tittar på honom.

Han bara tittade och tittade
med sina stora ögon.

Emellanåt la han sitt huvud på min hand.

Vetrinären sa något
om att det kunde vara en propp
och då var det inte säkert
att det kunde bli bra.
Precis som med oss människor.
Det kunde vara något med levern
eller njurarna.

När röntgenplåtarna var klara
så fick jag beskedet,
att det såg ut
som om där var en stor tumör
vi ena njuren
och de kunde även se förändringar
på bröstbenet.

Men de kunde inte säga något närmare,
förrän de hade gjort
en ultraljudsundersökning.

Sen sa hon att det tyvärr inte såg bra ut.
De skulle lägga in honom med dropp,
lugnande skulle han få
och så sa hon något om kortison.

De skulle behålla honom över natten
och troligtvis några dagar,
och så fick jag ett telefonnummer
jag kunde ringa, för att höra hur det var.

Sen rullade en annan sköterska in
en bur på en vagn,
som hon ställde bakom ryggen
på den första sköterskan.

De hade sen kl 19 till ca 20.15
vänt och vridit på honom
och undersökt honom på alla möjliga sätt
och jag hade hela tiden varit nära,
men nu, när sköterskan skulle lyfta upp honom
för att lägga över honom i buren,
som stod bakom ryggen på henne,
ja då slängde han ut sin ena tass
och fick ett sådant tag om mitt hår,
ända inne vid hårbottnen,
så båda sköterskorna fick hjälpas åt
med att ta loss honom.

Hade det varit möjligt,
så hade jag i det ögonblicket
rasat till golvet i så små bitar,
att det aldrig hade gått att laga igen.

Jag gick sönder fullständigt invärtes.

Den ena sköterskan sa,
att om jag ville,
så kunde jag vara med honom en stund
innan jag gick.
Men jag sa att jag tror inte det.
Han är så uppstressad,
så han får gå före,
jag tror inte att det hjälper honom.
Det är bättre att ni ger honom
något lugnande nu.

Och dom trodde också att det var det bästa,
sa dom.

Synen av dessa stora fina ögon
som följde mej,
när jag gick fram och klappade honom
och sen gick,
är som fastetsat på näthinnan.

Utanför bröt jag ihop och bara grät.
Dom sa något om
att det kanske inte var bra,
att jag skulle köra bil, om jag hade gjort det.
Jag sa att jag hade fått skjuts dit.

Sen undrade dom om dom skulle ringa taxi,

fast bäst hade kanske varit,
om jag kunde ringa efter någon som stöd.

Och jag sa att jag skulle ringa min kompis B,
så det skulle nog ordna sej.

Jag ringde B, som hörde att något var på tok
och när jag sa att jag var på djursjukhuset,
så sa han bara: "Jag kommer direkt!"

Efter en stund kom han
och jag fick snörvlande försöka förklara
vad som hade hänt.

När jag hade lugnat mej lite,
så kände jag att jag blev illamående
och sa att jag ville åka hem.

Men det ville jag egentligen inte.
Jag ville inte hem till tomheten.
Saknade honom
innan jag ens hade kommit hem.

Jag blev i alla fall skjutsad hem,
fick den tomma kattburen
och lovade att ringa om jag behövde
hjälp med något.
Och att höra av mej
så fort jag fick veta något.

Oh, vad hemskt det var att gå vägen
fram till porten
med den tomma kattburen
och på näthinnan hade jag bara hans
stora fina ögon
och i huvudet
susade alla möjliga fraser runt
som de hade sagt till mej
inne på djursjukhuset.

Så maktlös man känner sig.
Man kan inte göra någonting!
Och jag ville inte lämna honom där heller!
Han som brukar ligga i min säng
nästan hela natten,
ska nu tillbringa en natt ensam i en bur.

Mitt hjärta det blöder.

Det gör så ont!

Hur ska jag klara av alla dessa timmar
tills jag har ringt och fått reda på
om de vet något mer
eller hur hans tillstånd är.

Hur i hela fridens namn
kan det bli så,
så när jag lämnar min lille kise
på morgonen är han som vanligt
och när jag kommer hem
så möts jag av detta?

Hur kan det bli så?
Varför?
Varför? Varför? Varför?

När jag kom upp,
så gick jag ut på balkongen.
Behövde luft.
Bestämde mej där för att ta en promenad.

Men den blev liten.
Den blev inte alls
vad jag hade önskat.

Frös så jag skakade
och när jag kom upp,
ringde jag min bästa väninna
och fick snörvlat av mej vad som hade hänt.

Jag vill inte berätta något
för mamma eller syrran
förrän jag vet närmare.
Onödigt att mina allra närmaste
kanske ska få sömnen förstörd
och behöva bekymra sej.

Så dom får besked i morgon, troligtvis.

Det kändes himla skönt,
att få pratat och gråtit av sig
till de utanför familjen,
som står mej allra närmast.
Underbart att känna det stödet.
Att veta,
att man har någon att luta sej mot,
när hela ens tillvaro har rasat.

Tänkte stoppa i mej några Alvedon nu
och försöka komma till ro några timmar.
Huvudvärken är gigantisk.
Jag fryser så jag skakar
och ögonlocken är så tjocka av all gråt
så det är bara små springor
som är öppna, känns det som.

Oh, vad jag saknar mitt lilla hjärta!

Han är mitt allt och värdefullaste!

Hur kunde det bli så här??